Socialdemokrater för familjen?

Råkade läsa Josefin Brinks vältaliga kommentar till Elisa Claesons kolumn i SVD och började fundera:

Hur är egentligen vårt förhållande till tradition, till historien – till de roller vi människor skapar, spelar, utvecklar och förändrar – till de åsikter, tankemönster, idéer som styr handlandet – till normer och konventioner, sociala institutioner?

Vad är det att vara modern, vilka roller kräver det, vilka åsikter förväntas, vilka normer gäller?

Ta familjen som exempel, och då inte hur den institutionaliserats i termer av juridik och rit utan som social konstruktion. Om man betraktar denna sociala konstruktion i ett historiskt perspektiv så förefaller det vi kallar kärnfamilj, dvs mamma, pappa, barn, vara den klart dominerande versionen under de senaste seklerna. Inte bara här i västvärlden med sitt kristna förflutna utan praktiskt taget i alla delar av världen oavsett religion eller andra ideologiska överbyggnader. Det går att hitta olika skäl till detta, men i grunden torde ligga det biologiska faktum att vi liksom alla andra djur har en djupt rotad reproduktionslust. Hur vi institutionaliserat detta i den traditionella familjen beror förstås på förutsättningarna att lyckas med denna reproduktion. Relativ monogamism är t.ex. sannolikt relaterat till att kunna säkra för vilka försörjningsansvaret gäller (vilket historiskt varit viktigt – idag kan det ju enkelt ersättas av DNA). Seriell monogami är väl kanske det reella förhållandet för många.

Med försörjningsansvaret menar jag här det som följer av att människors avkomma kräver lång omvårdnad. I mer stambaserade samhällen har det förstås kunnat ordnats långt mer kollektivt – väl att märka utan särskild arbetsdelning – än vad dagens boendeformer och levnadsvillkor i övrigt möjliggör. Den fortgående utvecklingen av arbetsdelningen leder emellertid fram emot en situation där det åter blir möjligt att mer eller mindre totalt församhälleliga också omvårdnaden. Familjen behöver ju redan idag inte svara för delar av barnens uppväxt (dagis, skola) och just nu återstår ju bara att också professionalisera övrig omvårdnad (tvätt, mat, städning, nattvila som nu sker i hemmet).

Om man betraktar historien som en utvecklingsprocess i vilken olika faktorer driver oss och ständigt mot en “högre” nivå (om än med bakslag) så måste man alltså ställa sig frågan om vart vi är på väg. Det finns ett antal faktorer som påverkar våra möjligheter. En sådan är att vi idag kan skilja på sexualitet och reproduktion vilket upphäver behovet av monogami som metod för säkerställande av försörjningsansvaret (tänker här mer på det personliga “naturliga” ansvarstagandet – teknik kan ju helt hantera det samhälleliga). En annan är att detta i praktiken också minskar nödvändigheten av tvåkönade relationer eftersom reproduktionen ju helt kan ske utan intim sexuell relation. En tredje är den fortgående arbetsdelningen som nämnts tidigare vilken upphäver behovet av familjen som institution också för omvårdnaden. En fjärde är att vi nått ett stadium där samlevnad baseras uteslutande på kärleksförhållande och inte (i någon större utsträckning) föräldrars/släktens val.

Mot detta kan anföras att vi under lång tid faktiskt försökt öka människors förmåga att försörja sig själva och ta hand om sin familj, åtminstone fram t.o.m 50-talet. Därefter har vi accepterat att det i praktiken krävs två (heltids) arbetsinkomster för att kunna hålla sig med en dräglig levnadsstandard om man valt att ha familj (barn). Därav följde att vi församhälleligat omvårdnaden av barnen under arbetstid. Vi har samtidigt skapat en föräldraförsäkring som ger människor stora möjligheter att själva ta hand om sina barn under deras första år – då har man också tid att tvätta. laga mat, städa etc. Kampen för arbetstidsförkortning för alla kan ju också ses som en kamp för att få mer tid för familj, hem m.m.

I allmänhet tycks vi nu ha accepterat att heltidsarbete av just “8-timmar om dagen-typ” är det optimala ur effektivitetssynpunkt. Vi tycks också ha accepterat att familjen i sin traditionella form inte är optimal ur socialistationssynpunkt varför omvårdnaden av barnen under en rätt stor del av deras vakna tid – bortsett från baby-stadiet – bör handhas av professionella människor. Vi har också accepterat att den traditionella familjen inte är nödvändig som sanktionerad samlevnadsform ur reproduktionssynpunkt.

Innebär detta att vi utdömt den traditionella familjen som dominerande samlevnadsform? Innebär detta att vi vill upphäva den traditionella familjen som grund för reproduktionen? Innebär det att vi är beredda att också församhälleliga resterande delar av omvårdnad och socialisering av avkomman? Innebär det att vi vill upphäva sambandet mellan kärleksförhållande, samlevnad och reproduktion?

Råkade läsa Josefin Brinks vältaliga kommentar till Elisa Claesons kolumn i SVD och började fundera: Hur är egentligen vårt förhållande till tradition, till historien – till de roller vi människor...