Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Facklig flykt
Fortsatt flykt från LO: “Fortsätter utvecklingen har 100.000 medlemmar lämnat facket vid årsskiftet och då förlorar inte bara de enskilda förbunden intäkter utan också centralorganisationen LO som får in avgifter från förbunden i förhållande till medlemsantalet. För LO kan det handla om 16-17 miljoner kronor om året.”
(Hittat via knuff.se.)
Det DN tar upp som problem med det relativt stora antal medlemmar som lämnar facket – sannolikt beroende på att den sammanlagda avgiften (av a-kassa och fackavgift) upplevs som för hög – är att förbunden och LO förlorar pengar. Visst är det ett problem för dessa organisationer men det är ju faktiskt inte alls huvudfrågan.
Medlem i facket är man ju inte för att betala avgift utan medlem är man i första hand av egenintresse. Medlemskap i en fackförening ger (formell) möjlighet att påverka hur man gemensamt kan kämpa för dessa intressen vare sig det gäller lön, arbetsförhållanden, arbetsköparens skötsel av verksamheten m.m. Eftersom medlemskapet ju i praktiken också är et erkännande av det gemensamma intresset – tillsammans är vi starka – så innehåller det också ett betydande mått av solidaritet. Jag är med för vår skull – ena gången är det du som drabbas och behöver hjälp, en annan gång är det kanske jag som drabbats.
När folk alltså väljer att lämna facket händer två saker: Den ena är at det skydd som den enskilde får genom sitt medlemskap urholkas. Risken att man står ensam i en svår situation ökar, risken för godtycklig behandling ökar. Den andra är att kampen för de gemensama intressena försvagas. Låg anslutningsgrad försvagar facket i förhandling med arbetsköparen. Det drabbar alla.
Det är alltså inte fackförbunden som drabbas av förre medlemmar – det är vi alla.
Frågan blir då – vad göra? Hur resonerar medlemmar som väljer att lämna? Har verkligen den sammanlagda avgiften höjts så mcket att en vanlig medlem går back jämfört med förhållandet före årskiftet? Har den fackliga skolningen som alltid varit viktig för att medlemmar skal kunna utöva sitt inflytande över organisationen misslyckats? Kan inte facken visa att medlemsskapet är värt de hundralappar man betalar? Borde inte en regeringspolitik som t.ex. orsakar höjd sammanlagd avgift verka i motsat riktning – få folk att inse att behovet av fackligt arbete är än viktigare?
Joshua_Tree skriver: Eftersom människor lämnar facken måste man fundera över om den genomsnittliga arbetaren verkligen uppfattar den där solidariteten. Kanske har man fått nog av fackpampar som smörjer kråset för medlemmarnas pengar. Kanske har man fått nog av fackföreningar som ger sig på egenföretagare trots att ingen inblandad har med facket att göra, av princip. Kanske har man fått nog av fackföreningar som kohandlar med arbetsgivaren, eller rent av tycks gå i dennes koppel. Och kanske har man fått nog av ett LO som är så hårt knutet till ett politiskt parti att det är rent korrupt.
Men istället för att rannsaka sig själva skyller LO på de onda borgarna, och fackflykten fortsätter.
Själv tror jag att det är av godo. Riv fackförbunden, ryck undan mattan för pamparna, och bygg från grunden igen.
Äh, några kontaktuppgifter fick jag inte med. Jag vill ju inte framstå som ett anonymt troll. 🙂
Sant Joshua . det finns en del relevanta frågor att ställa och några tar du upp. Dina frågor är dock relevanta i ett mera övergripande perspektiv och adresserar egentligen inte varför så många lämnar facket just år 2007.
Problemet – som jag ser det – är att just den grundläggande idén, solidaritetstanken, är så grunt förankrad hos såpass många. Lite märkligt och uppenbart en brist i den fackliga skolningen. Sen kan jag också finna det lite märkligt att så liten del av de fackliga organisationernas resurser läggs på grundläggande organisationsarbete – men å andra sidan så är det också i mitt parti. Man har helt enkelt glömt bort de stolta traditionerna från arbetarrörelsens barndom – hårt arbete för att organisera lokalt.
Det för också till frågan om relation mellan fack och parti. Om nu någon uppfattar det som korrupt (du hävdar det) så betyder det ju bara att man saknar historisk kunskap. I Sverige var det facken som bildade det socialdemokratiska partiet, naturligtvis för att man insåg att facklig kamp inte var tillräcklig.
För att ta det sista först: Jag vet att facken bildade det socialdemokratiska partiet, och jag förstår varför. Men problemet blir att den som vill vara medlem i ett LO-anslutet fack ger pengar till den socialdemokratiska partiapparaten – men kanske har sina sympatier på annat håll. Där blir det skevt.
Arbetsfrågan är bara en (låt vara oerhört viktig) del av politiken. Jag tror att de flesta arbetare helst ser att facket sköter fackliga saker, såsom arbetsrättsfrågor, arbetsmiljö, löner, med mera, men håller sig borta från politiken.
Beträffande solidaritetsfrågan så tror jag fortfarande att folk har svårt att känna solidaritet med fackpampar. Jag tror att människor, sant eller inte, uppfattar det som att de får väldigt lite tillbaka på sina medlemspengar. Samtidigt ser de hur höjdarna lever gott på samma slantar. Det har blivit något av ett Babels torn.
Jag tror jag förstår din problembeskrivning när det gäller facklig/politisk samverkan (som det brukar kallas). Och självklart – för den som köper den fackliga ideologin men inte den socialdemokratiska (som ju just i ideologiska termer får anses vara nästan detsamma) är det förstås ett stort problem.
Jag tror och kanske också tror att jag vet att en mycket stor andel av arbetarna faktiskt inser att det inte finns en absolut gräns mellan fackliga och politiska frågor. Tvärtom så inser de flesta att dessa frågor går hand i hand och att i vissa fall så är politiken (i mening lagstiftning) helt nödvändig.
När det gäller frågan om fackpampar så är vi nog helt överens. Jag finner det också stötande att t.ex. fackförbundsordföranden har flera gånger mer betalt än de de är satta att företräda. Det finns ingen anledning till detta – en vald företrädare skall ha något bättre betalt då det inte finns några arbetstidsavtal som reglerar arbetet men i princip dela villkoren med de företrädda. De skall också bytas ut ofta enligt min mening – att vara fackligt förtroendevald på vilken nivå det vara månde är/skall inte vara någon alternativ karriär.
Se där. Vi förstår varandra. Vad trevligt. 🙂
Senaste kommentarerna