Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Samkönade äktenskap igen
Låt homosexuella få gifta sig – om de vill: “En kyrka som inte vill ge homosexuella som önskar leva på det sätt kyrkan tror på, rätten att använda ett kyrkans begrepp. Homosexuella som kräver rätten att leva i äktenskap, men inte vill leva under äktenskapsliknande former.
Bortom det mediala skenet fortsätter den verkliga konflikten.”
Carl Hamilton har skrivit en kolumn i Aftonbladet där han på ett lite anorlunda sätt problematiserar frågan om äktenskap, homosexuella, kyrkan, värderingar och livsstil. Annorlunda för att han pekar på att frågan om samkönade äktenskap inte är det verkliga problemet.
Med utgångspunkt i det faktum att ytterst få homosexuella faktiskt väljer att ingå den form av partnerskap vi haft sedan 1995 och det faktum att att sexuellt överförbara sjukdomar fortsatt ökar bland de homosexuella (männen) tolkar Hamilton som om det snarare handlar om ivsstil och värderingar, något som faktiskt borde diskuteras.
Det Hamilton hävdar är alltså egentligen att homosexuella i allmänhet har en annnan syn på kärlek, sexualitet och ömsesidighet än vad majoriteten i samhället har. Att den heterosexuella normen därmed inte handlar, i första hand, om sexualitet utan faktiskt om normer för samlevnad som skulle kunna vara giltiga oaktat sexuell läggning. Normer som kan sammanfattas i tvåsamheten och som genom i allmänhet relativt hög sexuelll trohet bland annat skyddar mot sexuellt överförbara sjukdomar.
Jag blir lite konfunderad av resonemanget. Inte kan man väl tillskriva människor som är homosexuella vissa värderingar och förutsätta att de har en viss livsstil? Möjligen om man tänker sig att de utgör en minoritet inom vilken en slags subkultur utvecklas som gör att en viss livsstil dominerar.
Tidigare har jag funderat i termer av att det finns ett ökande avstånd mellan sexualitetens grundläggande biologiska funktion (reproduktion) och vår (dvs den samhälleliga) synen på densamma. Alltså att så länge sambandet var starkt premierades just sådant som tvåsamhet och långvariga relationer (livslånga). När sambandet försvagas skapas möjlighet till förändrade värderingar vilket snarare premierar många partner och kortvariga relationer.
Är det alltså så att frågan om samkönade äktenskap i själva verket är ett ytterligare steg i förändringen av just synen på samlevnad överhuvudtaget, att en sådan reform inte alls är vad den synes vara – en bekräftelse på tvåsamhetens “seger” – utan tvärtom ytterligare en spik i tvåsamhetens kista?
Erik skriver: Det är nedslående att läsa vad många djupt okunniga skriver om ”Bevara Äktenskapet” och deras kampanj för äktenskapet. De verkar tro att man kan omvandla en samhällsinstitution som familjen till en populistisk jämlikhetsfråga som vilken annan fråga som helst. Familjen är en central institution som ligger till grund för samhällets framtida utveckling och fortbestånd. Historien vittnar om att ett friskt samhälle har sitt fundament i familjen. Sveriges socialtjänstlag är tydlig med att barnens bästa ska komma i ”främsta rummet” i familjefrågor, och FN:s konvention om mänskliga rättigheter och barns rättigheter betonar barns rätt till en mamma och en pappa. Det är BARNET som skall vara i centrum, inte egotrippade vuxnas självbekräftelsebehov.
Att sätta sig till doms över dem som värnar om familjen, äktenskapet och samhällets fortbestånd, och raljera över dem, visar på djup okunnighet och nonchalans. Begreppet äktenskap är dessutom redan upptaget sedan tusentals år, så om homosexuella vill ingå förbund med varandra så får de kalla det något annat och hålla det utanför kyrkan. Jag kan t.ex. inte registrera min bil i båtregistret, för det är inte en båt och kommer aldrig att bli det. Det är inte diskriminering, det är ett faktum.
Idag är det så, att motståndarna till homoäktenskap är de som diskrimineras. Så fort man ens kan uppfattas tycka något som antyder att heterosexualitet är det normala och att äktenskap är mellan man och kvinna, så ropas det ”homofobi” från alla håll. Det är ett djupt antidemokratiskt och okonstruktivt sätt att föra debatt på; att förbjuda och stigmatisera vissa åsikter. Så gör nu RFSL och vänsterrörelsen. Man kan inte ropa ”diskriminering” och propsa på åtal så fort man hör något man inte gillar. Sånt kommer med yttrandefrihet, och man kan inte kväsa en debatt genom att lägga locket på med ”homofobstämplar”. Tyvärr är det de som kallar sig för toleranta som är de riktigt intoleranta; de tillåter inte att någon åsikt som går emot deras egen yttras. Då ropar de på JämO, HomO och pressen, vilken består av journalister där ca. 70% har vänstersympatier, som rusar till försvar.
Varför skreks det inte om diskriminering under valet, när miljöpartiet i SL:s tunnelbana hade en ännu tydligare kampanj för könsneutrala äktenskap? Nu kritiserar bl.a. Yvonne Ruwaida (mp) Bevara Äktenskapets kampanj! Detta visar hur sjukt snedvriden debatten är.
Man mår illa och oroas över vårt lands framtid. Gayrörelsen är ett hot mot vår yttrandefrihet och därmed vår demokrati, det bevisar de själva i pågående stund. Låt debatt föras på lika villkor!
Erik, Vänersborg
Jag delar som du kanske förstås inte alls din syn på vad som är vänster (eller höger) i denna fråga. Det är inte det minsta vänster eller radikalt att förvägra andra människor rätten att yttra sig och/eller hysa vissa uppfattningar – det är i alla avseenden reaktionärt, ett uttryck för en syn på demokrati och yttrandefrihet som liberalismen en gång påbörjade slaktandet av. Att vara vänster och radikal innebär att man för det arvet vidare och vidgar demokrati-begreppet till att omfatta alla i samhället, inte bara de bemedlade.
Att vara vänster och radikal kan också innebära att man kritiserar befintliga samhälleliga institutioner och kämpar för dess avskaffande (adliga privilegier, kungahus kan tjäna som exempel) då de står ivägen för att ge alla männsikor lika möjligheter. Detta är emellertid inte alltid nödvändigt, de kan också omvandlas.
Möjligen bör man också skilja på institutioner och traditioner. Åtminstone för mig är formerna för familjebildning mer en fråga om tradition. Själv är jag gift men borgerligt vigd och anses väl ha ingått äktenskap oaktat att kyrkan intet haft med detta att skaffa. Personligen skulle jag dock gärna se att själva äktenskapsbegreppet skildes från frågan om statlig reglering av samlevnad.
Senaste kommentarerna