Till kritiken av En ny skolpolitik (3)

Avsnittet, som rubriceras 2. En skola som ger alla chans – åtgärder för att bryta segregation och skillnader i skolresultat, är av stort intresse eftersom det adresserar ett av de allra viktigaste politikområdena som kan kallas integrationspolitik men som förstås i första hand handlar om att motverka den segration vi låtit växa sig allt för stor. Den har sitt tydligaste uttryck i bostadssegrationen som propagerar direkt in i skolans värld eftersom närhet fortsatt är och kommer att vara viktig när det gäller val av skolan. På arbetsmarknaden syns förstås segregationen också tydligt.

För att fortsätta ordmärkeriet så kan man notera att i detta avsnitt möter vi plötsligt begreppet hemspråk. Vid en snabb kontroll i Wikipedia finner man att det begreppet användes

“Hemspråk, det språk eller de språk som talas i hemmiljö, när detta skiljer sig från det språk som i huvudsak talas ute i samhället. Termen användes i det svenska utbildningsväsendet från 1968 (då hemspråksundervisning infördes) fram till 1996, då regeringen beslutade att begreppet skulle ändras till “modersmål” for att “lyfta fram betydelsen av undervisningen och markera att denna måste kunna genomföras som annan språkundervisning i skolan” (Utbildningsutskottets betänkande 1996/97:UBU12). Därför används idag termen modersmålsundervisning istället för hemspråksundervisning.”

Termen hemspråk används också senare i texten omväxlande med modersmål – ger ett lite märkligt intryck.

Bra är att man tydligt markerar att det är skolor med de “största problemen” som skall prioriteras t.ex. när det gäller resurser. Hur man skall kunna säkra detta med bibehållande av kommunalt huvudmannaskap framgår inte:

Vi vill ha nationellt styrande regler som garanterar att resurserna i alla kommuner fördelas efter behov så att elever som går i skolor med svåra förutsättningar ges lika chanser att nå målen.

Målet instämmer jag i, men frågan är hur ett sådant regelverk skall kunna konstrueras som inte fråntar skolhuvudmannen ansvaret.

Det är mycket detaljer med införande av samverkansbonus, läxhjälpsutbildning introduktionsskolor m.m. Just när det gäller läxhjälpsutbildningen så skal den tydligen riktas till föräldrar och här blir förslaget plötsligt personligt och riktar sig med direkt tilltal till mig som förälder – också lite märkligt i en plattform. Överhuvudtaget känner jag mer och mer at detta inte alls är en plattform som vår skolpolitik kan byggas på. Det är i bästa fall ett slags valmanifest med en närmast oändlig uppräkning av vad vi vill göra i mer eller mindre konkret form.

Därmed blir dokumentet mycket svårt att diskutera eftersom de grundläggande principerna är av en sådan karaktär att ingen (socialdemokrat) kan tänkas ha några invändningar och vi vill”-listorna allt för spretiga, varierande i nivå och inriktning att de inte låter sig diskuteras annat än en och en vilket ju naturligtvis är ogörligt vare sig i skrift så här eller på det förtroenderåd som väl förväntas lägga fast inriktningen för skolpolitiken.

Avsnittet, som rubriceras 2. En skola som ger alla chans – åtgärder för att bryta segregation och skillnader i skolresultat, är av stort intresse eftersom det adresserar ett av de...