Makt versus maktlöshet

Katrine Kielos: Mäktiga och maktlösa: “Sveriges främsta problem är att stora grupper av människor upplever att de saknar makt över sina liv och att traditionella politiska strukturer är otillräckliga för att hjälpa dem. Dagens socialdemokrati hade kunnat finna mer av en riktning om den blev tydligare med att definiera sitt politiska projekt som en fråga om att omfördela makt och inte i första hand inkomst.”

(Hittat via I Om makt korrumperar gör maktlöshet oss moraliska? hos Katrine Kielos.)

Jag gillar verkligen det sätt som Katrine Kielos angriper frågor, ett slags intellektuell diskurs som är attraktiv därför att den tar både ämne och läsare på allvar: Innebär förstås inte att det är invändningsfritt, kanske snarare tvärt om då tanken utmanas.

I artikeln i Fokus pekar Kielos på en grundläggande skillnad mellan höger och vänster, mellan moderater och socialdemokrater.

Socialdemokratins syn på makt handlar inte som högerns enbart om att politiken bör bekämpa formella hinder. Socialdemokratins syn på makt handlar om att alla människor ska kunna ta sig över glappet mellan vad de är i dag och vad de har möjlighet att bli i morgon. Politikens svåra uppgift är att frigöra den kraften. Detta har varit socialdemokratins ambition. En ambition som man ofta har misslyckats med och ibland även frångått.

Så långt är resonemanget lysande. Lite mindre lysande blir det när Kielos i ambitionen att belysa de mer praktiska konsekvenserna väljer lövkrattning som exempel. Hon gör sig då skyldig till samma misstag som så många ledande partikamrater gör – att nedvärdera vad man brukar kalla okvalificerade arbeten, att förrringa dem som ovärdiga som avlönat arbete, att definiera dem som slutstation för människor som hellre borde ägnat sig åt sysslor som bidrar till tillväxt.

Det här har förstås med frågan om makt versus maktlöshet att göra. I ett samhälle behövs alla människor och alla människor bör ha närmast total makt att forma sina egna liv. I det ingår en djupt känd respekt för dessa människors faktiska val oaktat om dessa passar in i mer idealistiska bilder av verkligheten. Därmed hyser man respekt för både att det finns behov av “okvalificerade” tjänster och att det finns människor som i kortare eller längre perioder kan tänka sig att av olika skäl (men deras skäl!) välja att utföra sådana, att försörja sig så. Det socialdemokratin hittills varit hyfsat bra på är att definiera vari hindren ligger för att “alla människor ska kunna ta sig över glappet mellan vad de är i dag och vad de har möjlighet att bli i morgon” och därför utvecklat t.ex. ett utbildningsssystem i vilket möjligheterna har varit viktigare än effektiviteten (alltså att alltid kunna återvända, reparera). Med en sådan politik är det ju ständigt möjligt för den som hellre vill utveckla sin kompetens för att få ett mer kvalificerat arbete att göra så. Då utgör lövkrattning ingen föraktlig syssla utan kan vara både ett livsval för den som så önskar och ett steg på vägen, en parantes, för den som så vill.

Jag lämnar medvetet frågan om skatteregler för hushållsnära tjänster utanför denna diskussion. Problemet med kostnadsbilden för produktion av mindre kvalificerade tjänster är en stor men annan diskussion och har bara relevans i detta sammanhang om det bidrar till att begränsa människors möjlighet att faktiskt ha makt över sitt liv.

Katrine Kielos: Mäktiga och maktlösa: “Sveriges främsta problem är att stora grupper av människor upplever att de saknar makt över sina liv och att traditionella politiska strukturer är otillräckliga för...