Pirater och partipiskor

Kampen mot FRA-lagen (och andra uttryck för Bodströmssamhälet) är i huvudsak är en utomparlamentariskt kamp, det är på gator och torg, på arbetsplatser, i fikarum och särskilt på nätet den manifesterat sig. Först när den fått tillräckligt stort stöd i opinionen blev den också en fråga för traditionella medier. Inför omröstningen i riksdagen den 18 juni kom fokus att ligga på att förmå några av regimens soldater (riksdagsmän9) att frondera då de valts på tydliga frihetliga mandat. Nu lyckades inte det, partipiskorna ven med full kraft över deras ryggar och de vek ner sig.

Nu tror jag att varje regering hade gjort i stort sett likadant alldeles oavsett fråga – man tar helt enkelt in te nederlag i parlamentet särskilt väl, man tror att det är att visa svaghet, att man kommer att kallas regeringsoduglig. För att bli riksdagsman krävs egentligen i alla partier en mer eller mindre explicit uttalad lojalitetsdeklaration till partiet/partiledningen, inte till väljarna eller till grundläggande principer/ideologi Så borde det inte vara!

Blogge Bloggelito diskuterar/spekulerar lite kring den situation som kan uppstå i riksdagen efter nästa val under den förstås självklara förutsättningen att väljarna kommer att straffa den sittande regimen åtminstone på grund av FRA-lagen (jag tror ju de förlorar lika mycket eller mer på en rad andra frågor men…)

FRA-lagens parlamentariska innebörd: “FRA-frågan kommer att leva vidare, ända in i valrörelsen – och alternativen då är kanske inte de som Reinfeldt föreställer sig, utan hur många mandat exempelvis piratpartiet kan sno åt sig, samt huruvida kristdemokraterna, centern eller folkpartiet åker ur riksdagen och eventuellt ersätts med kristfascister från sverigedemokraterna. Det är inte en särskilt tillfredsställande ”http://www.eriklaakso.nu/blog/?p=707">parlamentarisk situation, och den illustrerar också väldigt väl hur FRA-lagen – som enväldigt regleras av regeringen – passar synnerligen illa in i systemet."

Blogge tror alltså att Piratpartiet kommmer att kunna passera 4% och få mandat. Gott så om man ser det i ljuset av deras framträdande plats i kampen mot FRA-lagen, de skall ha all heder av den insatsen och de kommer säkert att spela en betydande roll även framgent. Helt oproblematiskt är dock inte detta, vilket Ann-Catrin Brockman uppmärksammar. Å ena sidan belyser hon ju bara enfrågepartiers generella problem, å den andra pekar hon ju på något oerhört motsägelsefullt (omoget kanske). Piratpartiet har liksom vi andra försökt få ett antal riksdagsmän att följa sin övertygelse och vägra följa partilinjen samtidigt som man alltså tänker sig att det egna partiets företrädare skall uppträda som precis så som dessa ryggradslösa kryp gjorde.

Piratpartiets attacker på uppgörelsen mellan socialdemokraterna och miljöpartiet när det gäller att riva upp lagen efter valet 2010 smakar lite illa mot den bakgrunden. Erik Laakso kommenterade det så här:

Piratpartiet ska ha all heder av att ha varit starkt bidragande till, kanske till och med lok, i protestaktionerna men när de går ut och protesterar mot två partier som lovar konkret politik på området så måste frågan ställas; I vems intresse ligger de reaktionerna? Jo naturligtvis i Piratpartiets egna intresse. Det pekar på att det är riksdagsplatserna som trots allt är viktigast, inte framgång i de frågor de driver.

Kampen mot FRA-lagen (och andra uttryck för Bodströmssamhälet) är i huvudsak är en utomparlamentariskt kamp, det är på gator och torg, på arbetsplatser, i fikarum och särskilt på nätet den...