Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Flexa ut från jobbet – något att sträva efter
Därför Vill Arbetarna Ha Flexicurity: “Att anställa personal idag är inte speciellt svårt, en osäkerhetsfaktor javisst, svårt att göra rätt bedömning av de arbetssökande och ett stort behov av ett rejält överskott som ger vid handen att det finns ekonomi att anställa. Det är inte heller speciellt svårt att säga upp personal idag. Man har ett års provanställning att luta sig emot, en opålitlig medarbetare klarar inte att mörka sin opålitlighet ett helt år. Man kan ganska lätt hävda arbetsbrist och i värsta fall kan man lösa ut med några månadslöner. Det är däremot mycket svårt att säga upp sig av en sådan banal orsak som att man inte trivs på jobbet. Det är därför vi behöver en äkta fleixcuritylösning som tar sitt avstamp i den anställdes behov av frihet och rörlighet.”
Vännen Laakso tar upp och argumenterar för en arbetslöshetsförsäkring utformad enligt flexicurity-principer. Samtidigt aktualiserar han faktiskt en intressant, och som går att generalisera, fråga – nämligen vad vi socialdemokrater vill när vi så att säga uppnått vårt (etapp)mål. Det står nämligen inte alls särskilt klart!
Men för att börja med flexicurityn (ett hemskt namn förresten): För att ha anledning att förespråka en lösning är det lämpligt att ha identifierat problemet. Givet att Laaksos beskrivning av läget på arbetsmarknaden är korrekt så är nuvarande utformning av arbetslöshetsförsäkringen kontraproduktiv i den meningen att den motverkar rörlighet, det är helt enkelt inte rimligt ekonomiskt att utsätta sig för risken att säga upp sig om man har goda skäl för det. Problemet med den verklighetsbeskrivningen är att den inte tar hänsyn till det faktum att mycket av vår fackliga tradition utgår från att det är rimligt att stanna kvar och kämpa för förbättringar. Denna “tradition” kommer ju att stå i viss motsättning till förbättrade villkor när man själv lämnar ett arbete som man av olika skäl är missnöjd med.
Traditionen har dock sin historia, den utgår faktiskt från det gamla industrisamhället där det vanliga var att bli en och samma arbetsgivare trogen livet ut – då måste man förstås känna att det går att vara kvar och förbättra. Så ser ju situationen på arbetsmarjknaden inte riktigt ut idag. För de allra flesta gäller – och det är inte alls nödvändigtvis på grund av otrivsel – att man räknar med, vill ha möjlighet att byta både jobb, arbetsköpare och bransch inte bara en gång utan många. Idag är det arbetsköparen som har trumf på hand, han vet att det kostar ganska mycket att säga upp sig – att säga upp är däremot överkomligt (se alla former av avgångsvederlag, avtalspension etc). Är man ett stort företag kan man ofta se aktiekursen stiga i takt med antalet uppsägningar – en galen värld.
Laasko har alltså rätt – en arbetslöshetsförsäkring som gör att arbetaren har lättare att säga upp sig själv stärker densammes position. Att det också befrämjar en rörlighet som sannolikt också gynnar arbetsköparna i längden får väl ses som et argument för den av Laasko föreslagna kolektivavtalsbundna egenavgiften till försäkringen.
Frågan är som jag antydde inledningsvis också möjlig att generalisera. Om arbetarröreslen uppnått ett antal segrar, alltså fixat anställningstrygghet hyfsat, gett alla chans till utbildning, hyfsad bostadsstandard etc måste man fråga sig vad som då blir de nya målen. Om jag inte behöver vara rädd för att bli godtyckligt avskedad kanske nästa nivå är just att själv kunna ta mitt pack och gå utan att (kortsiktigt i alla fall) riskera min försörjning, när alla får 12 år i skola är det kanske dags att se medborgaren som hyfsat kompetent att själv bestämma över sitt liv och när alla (nästan) faktiskt har en bostad med rinnande kallt och varmt vatten, vattentoalett (för det var ju vad miljonprogrammet handlade om) och hyfsat utrymme till familjen kanske det är bestämmandet över bostaden som är nästa projekt (kanske t.o.m. uttryckt som ägande).
Senaste kommentarerna