Hur utvecklas idéer

FRA och kriget mot terrorismen (sista delen av fyra): “Det de som reducerar hela hanteringen av FRA-frågan till enbart dagspolitik eller politiskt spel inte förstår är hur politisk idéutveckling går till. Socialdemokratins ställningstagande till FRA-lagen under Mona Sahlins ledarskap är ett sakpolitiskt ställningstagande, ja, men det är också ett vägval. Nu har vi i Sverige en partipolitisk konflikt om en utveckling som inleddes den elfte september 2001 och som under lång tid bubblat på bloggar och bland vissa intellektuella, men som faktiskt inte varit svensk partipolitik tidigare (åtminstone inte för s). Det är det stora som har hänt här.”

Johan Sjölander avslutade för en tid sedan sin serie inlägg om FRA-frågan som jag tidigare kommenterat. Serien består alltså av 4 delar varav den ovan citerade är den sista (del 1, 2 och 3 bör förstås läsas först).

Visst är det så som Sjölander påpekar att socialdemokratisn ställningstagande i denna fråga är baserat på ett vägval, dock vet vi inte ännu hur starkt förankrat detta vägval är. Thomas Bodström skriver t.ex. idag på DN Debatt

Förre justitieministern Thomas Bodström (s) om FRA-lagen: Innan man tillåter signalspaning mot enskilda personer måste det finnas någon form av befogad brottsmisstanke. FRA-lagen som den ser ut i dag innebär massavlyssning, som drabbar många oskyldiga. En rad frågor utreddes aldrig innan riksdagen fattade beslut om lagen. Det är inte rimligt att ge FRA kontinuerlig tillgång till alla telekommunikationer över Sveriges gräns. Tillstånd bör krävas av ett oberoende domstolsorgan. Signalspaning behövs, men ingrepp som innebär intrång i integriteten måste regleras hårt. Man borde analysera Europadomstolens praxis när det gäller skyddet för privatlivet och korrespondens. Regeringen Reinfeldts hållning – att ingen förstått och alla överdriver – håller inte, skriver Thomas Bodström, ordförande i justitieutskottet.

Så länge han gör sig till uttolkare av den gällande partilinjen gör han det bra som synes. När han skall försvara sin egen medverkan i utvecklingen mot Bodströmsamhället demonstrerar han tyvärr två saker, dels att han ingenting egentligen förstår, dels att han är olämplig som talesman för partiet i dessa frågor. Det senare synliggörs i en del kommentarer till artikeln i DN där trovärdigheten ifrågasätts.

Men åter till Sjölander. Jag tror hans analys är riktig så länge vi håller oss på ytan dvs vad som sägs och görs. I min kommentar till de tidigare inläggen efterlyste jag en något fördjupad analys med fokus på vilka intressen som styr själva ideologi/idé-produktionen eller om man så vill hur vi tänker, hur vi uppfattar verkligheten.

För att förenkla något: Ett samhällssystem som vårt behöver upprätthållas och för det krävs rimligt folkligt stöd (för att upprätthålla en upplevd grad av delaktighet). Om vi då beskriver systemet som kapitalistiskt så är det faktorer som äganderätt, möjlighet till utsugning av arbetare (för att använda marxistisk terminologi) som utgör fundament. För att det skall vara möjligt att upprätthålla det folkliga stödet måste “systemet” betala i form av rimlig levnadsstandard för de flesta, trygghet, skydd mot omvärlden etc. Konsekvensen av detta är att vi formar ideologiska motiv för t.ex. arbetslöshetsförsäkring som får ett slags eget liv alldeles fria från kopplingen till funktionen att legitimera “systemet”. Sjölanders analys stannar vid denna ideologiska nivå och det är också så de flesta av oss vanligtvis tänker om politiska frågor.

Samhällssystemet behöver också skydda sig mot allehanda hot. De mest grundläggande skyddet utgörs av en försvarsmakt som skyddar den territoriella integriteten. Polisen är en annan del och kan ju i samband med mer våldsamma oroligheter sättas in mot den egna befolkningen. Mer subtilt blir det när man tittar på det inre skyddet – upprätthållandet av ordning och reda. Historiskt har religionen spelat en framträdande roll när det gäller att påverka folks “inre kompass”, att förse oss med moraliska regler och andra ramar för hur vi får bete oss – allt med effekten att upprätthålla den inre ordningen, systemet, utan bruk av våld. Begränsningen av religionens funktion står i rätt tydlig proportion till den ökade kunskapsnivån hos folk i allmänhet. Då behövs andra former för att hålla folket i herrans tukt och förmaning. Yttre hot är ett verkningsfullt medel – man skulle kunna säga att hade inte 11/9 inträffat hade man fått skapa ett.

Tidigare fyllde också kyrkan en roll som filtrerare av information men i takt med den framväxande medieindustrin minskade denna roll. Den övertogs då av journalisterna – grindvakter enligt Skyttes modell. Teknikutvecklinge omöjliggör nu upprätthållandet av mediernas makt över informationsspridningen. Då kommer förstås som ett brev på posten idéer om att med tekniska åtgärder försöka begränsa tillgången vilket nu florerar inom bl.a. EU.

Politiken blir därmed ett uttryck för det spel som systemet i sig själv skapar och har att hantera de motsättningar och konflikter som uppstår.

FRA och kriget mot terrorismen (sista delen av fyra): “Det de som reducerar hela hanteringen av FRA-frågan till enbart dagspolitik eller politiskt spel inte förstår är hur politisk idéutveckling går...