Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Enfald versus mångfald, statskrameri verus kollektiv organisering
Socialdemokratiska reflektioner 3 – staten och samhället « Stig-Björn Ljunggren: "Mitt sätt att bena ut det här är enligt följande:
’Staten’ må vara liktydig med den politiska makten, men folkvald eller inte, staten är den som skickar polisen för att verkställa. Här kan vi också räkna in kommuner och landsting, men typ även myndigheter. Etc.
’Samhället’ däremot är den komplicerade nätverk av sociala och mänskliga kontakter som sker frivilligt och av tradition. Här är inte polisen ett medel, utan övertalning, hänvisning till traditioner, samverkan baserad på tillit och vänskap, släkt och vänner, familj och nätverk. Här finns folkrörelser och kvarterssamverkan, etc.
Men eftersom socialdemokratin tappat distinktionen mellan samhälle och stat, och blandad samman allt detta, blev det också svårt för partiet att fatta diskussionen om ’den lilla världen’ och svårt att svälja idéer om ’civila samhället’.
"
(Hittat via Staten är inte vi.)
Jag tillhör kanske den numera lilla skara som av och till kollar Knuff. Upptäckte idag där att ett inlägg jag skrev för precis ett år sedan dykt upp och kommenterats av både Anders Nilsson och Erik Laakso. Mitt inlägg var ganska kort, kommenterades då av Anders Nilsson men det drev väl inte upp en storm av kommentarer annorstädes, ledde inte till särskilt mycket reflekterande.
Nåväl – för mig är det precis så som Ljunggren konstaterar (citerat inledningsvis) – så att man måste skilja på begreppen stat och samhälle. Och med Laaksos ord
Jag trodde, i min enfald, att målet var att stärka den maktlöse, ge förutsättningar för frihet för den ofrie och etablera allas lika värde som utgångspunkt för samhällsfunktionerna.
ser man också behovet av att skilja på via statsapparaten uppbyggda system och den enskildes utrymme att själv forma sitt liv. Det senare ofta i och genom kollektiv organisering, vare sig det gäller boende, försäkringar eller inköp. Det tycks mig som om partiet och partikamraterna förväxlat kraften i de kollektivt uppbyggda lösningarna med partiapparatens kontroll över en statsapparat vars grundläggande kännetecken är maktfullkomlighet, byråkratier och just enfald snarare än den mångfald som naturligt uppstår när människor bemyndigas, får bestämma själva.
Organiserar man sig själv, bygger sina egna strukturer kommer dessa att utformas för att härbärgera många olika, en självklarhet om alla är med och bygger, alla är med att forma besluten vilket kräver en viss grad av överblickbarhet – småskalighet om man så vill. En stat däremot formas för att tjäna det bestående, kommer att försvara de existerande maktförhållandena i samhället och att bevara privilegier oaktat att den som hos oss kan betraktas som demokratisk. En stat kommer att premiera medlöparna med allehanda belöningar, oftast i form av höga löner/arvoden och andra förmåner såsom fri bostad, fria resor etc.
Technorati Tags:
Anders Nilsson, demokrati, Erik Laakso, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Stig-Björn Ljunggren
Snygg koppling till en aktuell debatt i slutklämmen! 🙂
Ja det är omöjligt att förstå att detta enorma samhällsexperiment som den starka staten varit aldrig/sällan diskuteras av vänstern. För det är ju som du säger en fråga om makt. En makt som går långt utöver juridiskt finsnickeri kring blanketters utformning. Det handlar ju om den makt som kan skänka medborgarna känslan av verklig frihet.
Stig-Björn Ljunggren skriver: Fast det finns dem som anser att vi ska blanda samman dessa två, att själva poängen med det politiska välfärdsstatsprojektet är just detta, att samhälle och stat blir detsamma. Exakt hur de tänker framgår dock inte. Se Göran Greiders bok ”Det måste finnas en väg ur detta samhälle”….
Stig-Björn, Most of them, skulle jag vilja påstå. Men varför det skulle vara en giltig orsak till att tabuförklara en diskussion kring 40 års statsbygge är svårbegripligt. Varför kooperation och gemenskapslösningar inte längre ses som del av den gemensamma sektorn är ännu mer obegripligt.
Om det inte helt enkelt är så att partiet har växt ihop med staten och blivit till ett förstås. Men då uppstår andra frågor.
M. E. skriver: Det är konstruktivt att börja med att se på hur man kan ha en konstruktiv och klar skiljelinje mellan offentlig och privat verksamhet, vad man gärna ser som offentligt, medborgarnas, sedan kan man börja fundera på formerna som är önskliga. Och sedan hjälper det om man kan försöka definera vad man menar med statligt om det nu är det man anser som bäst – för till exempel Skottland visar att statlig vård kan betyda flera saker, det kan betyda den vård de hade på 70-talet, som skiljer sig från den statliga vård de har nu, som skiljer sig från…
För mig är alltså poängen att oavsett om det är statligt eller inte, ska det offentligt drivna vara medborgarens och förhindra destruktiva marknadseffekter osv. som leder till ett samhälle där folks öde ligger i stora kapitalisters och spekulanters händer.
M. E. skriver: Sedan känns det som detta kanske är lite inbakat i (S) såsom det är nu. (S) måste ändras i hur partiet fungerar i dag för att återigen kännas relevant. Innan dess kan nog prat om socialdemokratisk politik kännas lite ihåligt. Inte minst när man på vissa (S)-bloggar (jag tänker ej på denna) ibland stängs av, ibland…
Förut var partiet ett parti där medlemmarna hade klara övertygelser, och ledningen agerade typiskt som ”tämjare” av partiets medlemmar, det var en konstruktiv brytning mellan ledning och parti. Sedan använde sig ledningen av den förmåga att tämja som detta gav till att tämja kapitalismen. Olof Palme och säkert partiledarna före honom verkar ha kultiverat detta förhållande med medlemmarna, att uppmuntra medlemmarna och LO att vara uppkäftiga, antagligen hade de en insikt i att partiets starka position var beroende just av en stöddig medlemsskara som drivkraft. Olof Palmes död – tillsammans med nyliberalistiska vågen – styrde tyvärr in en kil mellan ledningen och partiet på ett sätt som dödade denna drivkraft, partiet har sedan blivit mer och mer toppstyrt och partiet har tyvärr till stor del internaliserat ledningens sätt att resonera på ett sätt som gör att den ej längre möter nämnvärt motstånd. Jag ser själv hur förfärande många (S)-bloggar präglas av att man på ett mycket ansträngt sätt undviker att gå över en viss gräns i förhållande till ledningen, på sätt och vis verkar den typiska (S)-bloggaren vara en som försöker blidka alla i syfte att konsolidera partiets ledning så mycket som möjligt (typ lite ”ja, nu måste vi förnya oss, de har rätt de som säger detta, nu måste vi få fart på saker”, sedan lite ”(M) är verkligen ute och kör i den här frågan”, sedan lite ”Juholt/Sahlin/Persson har satt fingret på Alliansens akilleshäl”, sedan lite ”ni har rätt ni som påpekar detta, återreglering är nog inte så görbart som vi skulle vilja” osv.). Någonstans verkar det brinnande engagemanget lysa med sin frånvaro på många (S)-bloggar, någonstans verkar det som om man gör det mycket enklare för ledningen än vad fallet var på 80-talet och dessförinnan, någonstans verkar det som om hela (S) delvis reducerats till en valmaskin där brinnande engagemang och övertygelse fått vika för interntaktiska överväganden och ”tänka sig för innan man står för något, innan man brinner för något”.
Detta är en insikt som nyss slagit mig. Förut trodde jag att (S) kunde förnyas genom att basen förenade sig i krav mot ledningen om förnyelse för att partiet ska kännas mer inbjudande, mindre slutet i falangtänkande, uppmuntrande den enskildes initiativ och reflektion. Dock tror jag nu att det är omöjligt, med tanke på alla de tungor den typiska (S)-medlemmen i dag verkar ha, med tanke på i hur hög grad denna medlem verkar ha internaliserat hur man tänker i ledningen, med tanke på att partiet ej längre har den drivkraft det hade.
Därför känns det nu som det enda hoppet om att partier som (S) ska kunna vakna till liv är följande:
”A global community of activists is emerging, aware that there is no national solution to this crisis. Labour’s leadership may find itself forced to offer a coherent alternative to neoliberalism, whether it chooses to or not.”
( http://www.newstatesman.com/uk-politics/2011/10/occupy-movement-labour )
Alltså att vindarna vänder i samhället som efter andra världskriget och att det därmed kan fungera som en dynamisering av (S). Annars tror jag det är kört faktiskt.
Jag vill dock uppmana dig att fortsätta kampen för ett bättre (S), absolut, kanske också se hur ni kan anknyta till rörelser som växer fram i dessa tider.
PS. Intressant ( http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13867254.ab ):
”
10 i topp – de tjänar mest i riksdagen
Talman Per Westerberg: 144 000 kronor i månaden.
Ulf Holm (MP):77 700 kronor, 2:e vice talman, ledamot i EU-nämnden, ledamot Riksrevisionen.
Anna Kinberg Batra (M): 75 600 kronor, ordförande i finansutskottet, riksdagsstyrelsen.
Mats Odell (KD): 75 600 kronor, ordförande i näringsutskottet, riksdagsstyrelsen.
Tomas Tobé (M): 75 600 kronor, ordförande i arbetsmarknadsutskottet, riksdagsstyrelsen.
Peter Eriksson (MP): 75 040 kronor, ordförande i Konstitutionsutskottet, Riksbanksfullmäktige.
Susanne Eberstein (S): 72 800 kronor, 1:e vice talman.
Liselott Hagberg (FP): 72 800, 3:e vice talman.
Per Bill (M): 68 880 kronor, vice ordförande Konstitutionsutskottet, vice ordförande Riksbankens jubileumsfond.
Sven-Erik Österberg (S): 68 880, vice ordförande Riksbanksfullmäktige.
Källa: (TT)
”
Nog säger det en del om (S) att partiet har två personer med på listan, liksom det säger en del om (Mp)… Jag tror både (Mp) och (S) skulle ha gott av lite förnyelse… Bara (M) är värre! Ska jag göra en rangering blir det
1. (M)
2. (MP) och (S)
3. (KD) och (FP)
Vad är problemet med politiker som tjänar så oerhört mycket? Nja, svårt att föreställa sig att de skulle vara oberoende av kapitalet och i tankeverksamheten skulle jag vilja säga… Det öppnar för korruption.
Där det finns en väldigt hög tolerans för ojämlikhet kan man också fråga sig om det inte finns lite väl mycket tolerans för ojämlika strukturer, för får/flock och ledare-mentalitet… På något sätt måste man ju motivera att Österberg, Eberstein, Eriksson och Holm tjänar så mycket…
Stig-Björn – precis som Anders uppfattar jag att det är många som tycks sammanblanda samhälle och stat, inte sällan rubricerat som välfärdsstaten. Inte sällan fastnar de också i någon slags idyllisering av statlig/kommunal (offentlig verksamhet versus de hemska privata intressens som ligger bakom alternativa tjänsteleverantörer inom ”välfärdssektorn”. Dessa kallar jag ofta statskramare då de saknar en kritisk analys av statens roll.
M.E. – min poäng är faktiskt att vi valt att förstatliga istället för att församhälleliga. Att vi valt att bygga det som kallas offentliga system (stat och kommun) istället för att förlita oss på människors egenorganisering. På detta finns otaliga exempel: Folkets hus som blev kommunalt, arbetslöshetskassor som blev statligt reglerade (och finansiellt beroende), idrottsföreningars anläggningar som blev kommunala etc.
Som jag ser det skulle vi kunna ha massor av ”välfärdstjänster” organiserade som kollektiva projekt, små eller stora, drivna som egna verksamheter eller bara gemensamt/kollektivt finansierade. Då tar man tillvara människors skaparkraft, olikheter och ger dem makten. Då är det rätt lite som blir kvar till det offentliga, till stat och kommun.
Senaste kommentarerna