Inte mitt krig av Boris Benulic

Inte mitt krig—releasefest 23/3 – Cultura Aetatis: Vi barrikaderar oss i Skyddsrummet på Södermälarstrand och pratar om förlaget och boken—och debatterar om den svenska vänstern och miljörörelsen har uppgått i staten.

Boris Benulic

Inte mitt krig

ISBN 978-91-984633-0-9

Jag var förstås där, har känt Boris Benulic sedan 70-talet även om kontakterna varit ytterst sporadiska sedan tiden i Röd Ungdom. Från den tiden minns jag rätt spännande diskussioner baserade på en del marxistiska studier. Studier som i mitt fall faktiskt börjat runt lite före  68 då jag som 14-åring kom i kontakt med SSU Spartacus i Linköping, också det en bra skola. I början av 80-talet är jag hemlös partipolitiskt och så förblir det under ganska lång tid. Kallades visserligen ”kommunisten från lärarhögskolan” av Göran Hammarberg i Flamman när vi i fullständig demokratisk ordning spräckte högerns hegemoni i SSCO. Och var nog med på mötet då Röd Ungdom slogs ihop med MLK 1983. Hur man kunde bli trotskist förstod jag aldrig. 

Har ändå valt att betrakta mig som en av få marxister i vårt land, med tillägget frihetlig dock. Vet ju att Boris också betraktar sig som en sådan. Utifrån ett mer pragmatiskt perspektiv valde jag sedermera att bli socialdemokrat i den fåfänga förhoppningen att där möta människor intresserade av ideologiska diskussioner, av studier av vår omvärld och en vilja att formulera visioner för den tid när man faktiskt kan börja tala om en församhälligad produktion. När t.o.m. solidariteten försvann i och med den senaste regeringsbildaren saknar förstås också den plattformen allt värde.

Har nu också läst Boris bok. I den är marxisten i stort sett helt frånvarande. Utvecklingen beskrivs istället t.ex. som formad av charlataner till journalister. Deras ovilja att jobba förklarar enligt Boris tdningsbranchens svårigheter trots att vi på just det området har sett en enorm teknisk utveckling som framtvingar en omstöpning.

För övrigt verkar tesen vara att allt går utför på grund av människors, enligt min mening helt sunda önskan, vilja att minska lönearbetet för att kunna förverkliga sig själva. Att människor inte ens är beredda att jobba utan lön (vänta på) för att rädda ett företag från konkurs tycks reta Boris. Kan förstås utifrån företagarens perspektiv men..…

Brukar ibland, eftersom skolans digitalisering blivit mitt område, säga till de som hävdar att man måste lära sig att läsa och skriva med papper och penna att det faktiskt vore förvånande om just den tekniken var höjdpunkten i mänsklighetens utveckling. Får mig att tänka att det vore lika förvånande om dagens normala arbetsinsats för att få en lön som går att leva på skulle vara slutpunkten för en utveckling som historiskt sett verkligen handlat om att minska tiden för arbete för överlevnad. Vad vi ska göra med den tid vi därmed får fri tillgång till är ju en helt annan fråga.

I boken riktas kritik mot miljörörelsen, ganska skarp sådan. Särskilt gäller det olika former av certifieringar som mest verkar vara till för att finansiera organisationerna. Kritiken riktar sig dock inte särskilt mot hur miljörörelsen faktiskt kommit att bli ett utmärkt medel för att splittra kampen för ett bättre samhälle genom att i stor utsträckning göra den individuell. Som jag ser det kom den redan tidigt att bli den murbräcka som avväpnade vänstern och ledde in de som fortfarande identifierar sig som vänster (trots att de inte är det) i det identitetspolitiska träsket.

Apropå det senare så är jag övertygad om att det finns rasistiska strukturer i vårt land, i den frågan har Boris helt enkelt fel.

Med detta sagt, en spännande bok som avslutas med en genomgårg av händelserna kring Kraft & Kultur. Bara det värt en läsning.

Inte mitt krig—releasefest 23/3 – Cultura Aetatis: Vi barrikaderar oss i Skyddsrummet på Södermälarstrand och pratar om förlaget och boken—och debatterar om den svenska vänstern och miljörörelsen har uppgått i staten....