Det är kul att vara socialdemokrat

Undrar om det finns något annat parti i Sverige vars interna angelägenheter engagerar så många utanför partiet. Omsorgen om socialdemokratin, dess snart nyvalde ledare och förutsättningar för partiet att återkomma i regeringsställning är ibland rent av rörande. Så kan man känna inför SvDs ledare som idag bekymrar sig för att tid går förlorad om inte den politiska diskussionen som rimligen måste till efter valförlusten kommer igång snarast – ledarskribenten varnar för att ett alltför enkelt uppslutande bakom en av valberedningen framtagen kandidat till ny ordförande skall försinka denna diskussion.

Här avgår man först och talar sedan: “Varför är det så tyst?
Var är debatten bland dem som har en framtid i partiet, inte bara en bakgrund? Jämför med debatten i moderaterna efter katastrofvalet 2002. Då inleddes en övergripande översyn som snarast gick för långt; partiet slängde för mycket av sitt idégods överbord. Men partiet tog
åtminstone väljarraset på allvar.

*

Snart kommer en ny partiordförande att materialiseras. Valberedningen har sett ljuset och rörelsen låter sig villigt
frälsas. Partiet enas bakom sin nya ledare och alldeles strax framstår valet som självklart, ja historiskt oundvikligt.
Leden sluts. Ännu mer tid går förlorad.”

(Via SvD.)

Och SvD har förstås rätt – särskilt när det så ofta i partiet väljs folk utan att någon egentligen efterfrågar dennes inställning till politiska frågor. Alla är vi väl goda socialdemokrater och valberedningen har getts förtroendet att sålla bort de besvärande:-)

Så sent som igår var jag med om något i detta avseende revolutionerande. På medlemsmöte i Södertälje arbetarkommun, vars huvudpunkt var nominering av kandidater till nämnder och styrelser i kommunen, inträffade nämligen något osannolikt i samband med nomineringen av kandidat til ordförandeposten i utbildningsnämnden. Valberedningens förslag utmanades plötsligt av en motkandidat som själv gick fram och argumenterade – för övrigt på ettt närmast briljant sätt – för att han (det var Thomas Johansson) skulle utses istället. Själv tänkte jag stödja honom genom att också argumentera för men blev så imponerad av hans egen framställning att jag avstod, dessutom trodde jag inte att han tänkte ställa upp så jag blev faktiskt helt överraskad.. Allra roligast i sammanhanget var förstås att han också vann omröstningen.

På en annan punkt blev det också strid – nämligen när det gäller nominering av nämndemän till Södertälje tingsrätt. Det är ganska fantastiskt att det i arbetarekommunen finns så många som är intresserade av detta uppdrag. I valberedningens förslag (kanske skall förklara att det är arbetarekommunens styrelse som är valberedning i dessa ärenden) fanns bara några få yngre föreslagna så när denna fråga kom upp gick Tora Hansjons upp och argumenterade för att tre yngre medlemmar skulle väljas. Eftersom partiet har 21 nämndemän hade vi alltså plötsligt 24 kandidater och det krävdes omröstning. Någon begärde att åldern på samtliga föreslagna skulle redovisas. Jag tror det blev avgörande då det kändes som om valberedningens förslag nästan enbart bestod av 50, 60 år gamla och äldre. Två av de förslagna tre ungdomarna blev också valda – kul för det är viktigt att nämndemännen någorlunda återspeglar olika befolkningsgrupper, erfarenheter m.m.

Mötet blev rätt långt och när vi skulle diskutera styrelsens förslag till inriktning vad gäller kommunens budget var alla rätt trötta och trots att vi alla haft flera timmar att läsa gjorde Anders Lago en lite för lång föredragning. Någon långdragen diskussion blev det alltså inte. Själv valde jag att diskutera två frågor – den första gällde partiets inställning till de löneskillnader som finns mellan olika yrkesområden och som särskilt drabbar kvinor inom vård. Mitt förslag var att partiets uppfattning skall vara att kommunen skall ha en särskild pott för att rätta till detta utöver den vanliga lönepotten. Det tyckte inte Susanne Bergström som i egenskap av kommunalråd och arbetsgivare inte kunde ställa sig bakom detta. Ytterligare ett bra exempel på hur vi i partiet blandar samman roller. Det är självklart partiets uppgift att driva en politik som i detta fall attackerar orättvisa löneskillnader. Det är lika självklart våra kommunalråds uppgift att i stundande förhandlingar driva att desssa skillnader skall försvinna och att vi när vi ikläder oss rollen av arbetsgivare i kommunen också skall göra det.

Den andra frågan jag tog upp gällde användandet av IT i skolan – med fokus på att göra Södertälje till en kommun som faktiskt fördereder sina barn och ungdomar för 2010 och 20020-talets arbetmarknad och vuxenliv. Mitt förslag var att vi skulle satsa på att bli en av de första kommunerna i Sverige som utrustar alla elever med de verktyg de behöver i skolarbetet – just nu en bärbar dator (kan ju i morgon vara något annat – framtiden är svår att förutse). Mitt förslag gäller förstås också all personal i skolan och det finns förstås en del andra detaljer att fixa såsom projektorer i alla arbetsrum (klassrum) etc. Detta tyckte anders Lago i och för sig var riktigt men inte just nu – personligen undrar jag hur många genereationer av barn vi skall lämna efter innan det finns lite kraft att satsa riktigt på skolan.

Även jag blev för övrigt nominerad – till ordförande i Tom Tits!!!

PS Jag funderar – inspirerad av Thomas Johansson – på att kandidera till partiordförandeposten. Skall se om jag kan formulera en vettig plattform för detta – den kommer i så fall här inom kort. Om inte annat kanske det kan tvinga ut folk på banan:-) DS

Technorati Tags:
Södertälje, Politik, Socialdemokraterna, Utbildning, Anders Lago, Susanne Bergström, Thomas Johansson

Undrar om det finns något annat parti i Sverige vars interna angelägenheter engagerar så många utanför partiet. Omsorgen om socialdemokratin, dess snart nyvalde ledare och förutsättningar för partiet att återkomma...