Framtidsseminariet som ingen kunde delta i

Ann-Charlotte Marteus: Ingen svär i s-kyrkan: “Pär Nuder och Mona Sahlin var huvudtalare, med uppgift att leverera något nytt och piggt utan att svära i kyrkan. Det gick förstås inte så bra.

Nuder är ingen naturlig talare och försöker kompensera det med svavelosande tal om “vägen till det klasslösa samhället” och “stenhård roffarkapitalism”. Men det tar liksom inte.
Annars lät han som Göran Perssons pojk. Dock utan att nämna faderskapet; han talade bara om Ingvar Carlsson och Palme.
Persson tycks för tillfället ha samma marknadsvärde som en pastor som har ertappats på loppmotell med brallorna i okristlig drapering.

Mona Sahlin är en utmärkt predikant. Hon talar om partiet som om det var en kyrka: “Jag växte upp i partiet.” Hon älskar sin kyrka och dess kärleksbudskap. Hon citerade: “Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov.”
Det är ingen tvekan om hennes goda uppsåt. Hon vill att partiet ska vara ett ljus i dessa tider av “stress och sjuka kroppsideal” och andra jobbiga nutidsgrejer.
Jättefint. Mycket känslor. Men inte mycket – politik.
Hon förkunnade för all del att välfärden ska vara helt skattefinansierad och att det inte får göras vinster i vården.
Men det lät mer som budord än politik.”

(Via Expressen.)

När ABF anordnar seminarium om partiets framtid läggs det på en eftermiddag, som för att säkra att inga vanliga lönearbetande människor (medlemmar) skall ha möjlighet att delta. Får man tro Ann-Charlotte Marteus så sas dock ingenting av värde, förutom möjligen av “Aftonbladets ledarskribent Nisha Besara svor dock i kyrkan. Hon talade om slutenheten i partitoppen, om rädslan för oenighet och inre opposition – en bild som Nuder och Sahlin verkligen inte kände igen sig i. Verkligen. Inte.”

Jag tror Nisha har rätt, det finns faktiskt ingen fungerande intern diskussion i vilken flertalet engageras – om så i mycket begränsad omfattning. Tvärtom så fattas de avgörande besluten – oavsett nivå – i relativt begränsade slutna sällskap. I min arbetarekommun tas inga ordentliga politiska diskussioner (det hinns liksom inte med) och det mesta förvandlas till medskick för den inre kretsen att hantera. Sammanblandningen – åtminstone på kommunal nivå – mellan roll som representant/företrädare för kommunen sammanblandas regelmässigt med rollen som parti. Inte så att partiet är kommunen utan tvärtom så att den kommunala vardagen också blir partiets – avsaknad av politiska diskussioner och visioner blir följden.

Technorati Tags:
Socialdemokraterna, Demokrati, Politik, Nisha Besara

Ann-Charlotte Marteus: Ingen svär i s-kyrkan: “Pär Nuder och Mona Sahlin var huvudtalare, med uppgift att leverera något nytt och piggt utan att svära i kyrkan. Det gick förstås inte...