Per Tegel anklagar mig för häpnadsväckande okunskap

Nedanstående artikel är mitt svar till Per Tegel som den 31/1 besvarade min artikel med rubriken Sprittillstånd och krogliv i Södertälje. LT vägrade ta in svaret i den form (de angav omfattningen som skäl) det har. Jag publicerar dock detta svar i sin helhet här och kommer att försöka få in en omarbetad version i LT. OBS – publicerades den 13 februari i LT i den kortare versionen som finns som kommentar här nedan.

Per Tegel anklagar mig i en debattartikel (LT 31/1) för ”en häpnadsväckande okunskap i det regelverk som regler bland annat alkoholutskänkning”. Ett sätt att föra debatt som jag inte avser att kommentera. Jag delar dock Per Tegels uppfattning att det ligger i allas vårt intresse krognäringen sköts på ett sätt som följer lagen. Min debattartikel avsåg att diskutera både huruvida handläggare och beslutsfattare i alla avseende följer relevanta lagar eller tolkar dem ”rätt” och förstås att diskutera dessa, dvs. lagarna, vilket väl även en polis måste tillåta politiker (och andra att göra) utan att för den skull betrakta dem som okunniga. Jag försökte diskutera dessa frågor med utgångspunkt i ett konkret fall som berör rätt många av de lite yngre i kommunen som gillar att ”hänga” ute på helgerna.

Det finns ändå ett antal punkter i Per Tegels artikel som förtjänar att uppmärksammas. Utgångspunkten för dessa kommentarer är de frågor som min ursprungliga artikel avsåg att diskutera t.ex. att politiker i Södertälje ansvariga för just hanteringen av tillstånd anlägger konkurrensaspekter på dessa frågor. Jag har inte hävdat att denna fråga ingår i de vanliga utredningarna som föregår beslut om serveringstillstånd utan hämtat dessa uppgifter från artiklar i LT, och för att kontrollera riktigheten, genom direkt kommunikation med berörd politiker.

I ett avseende berör denna fråga också en del av Per Tegels artikel. Han hävdar nämligen att ”det är helt rimligt att samhället ställer samma krav på alla som önskar bedriva denna typ av verksamhet. Det står var och en fritt att välja hur vi ska svara för vår försörjning.” med avgränsningen vad som är lagligt. Uppfattningen kan synas okontroversiell men oroar mycket när den närmare analyseras. För många i vårt land är just valet av försörjning inte ett fritt val. Alldeles för många har svårigheter att etablera sig på arbetsmarknaden (som anställda) på grund av fel namn/fel utseende/fel ursprung. För att dessa skall kunna skapa en egen försörjningsmöjlighet utgör eget företag ofta den enda möjligheten. Om vi då har generella regler som ställer krav som dessa medborgare inte rimligen kan möta t.ex. på erfarenhet och finansiering så kommer sådana krav (som är ”lika för alla”) att verka systematiskt diskriminerande. Jämför med fysiska krav som innebär att få om några kvinnor kan/har kunnat bli brandmän. Detta borde också en polis vara medveten om. Att denna typ av integrationsproblematik är särskilt aktuell i Södertälje torde vara uppenbart för de flesta.

Att de utredningar som görs inför beslut om serveringstillstånd måste utgå från gällande regelverk är självklart. Regelverket tillåter dock ett antal bedömningar av subjektiv natur till vilket t.ex. polismyndighetens yttrande hör. I det speciella fallet (som Per Tegel förstås inte kommenterar!) har polismyndigheten yttrat sig negativt dvs. förordat att verksamheten på Avenyn inte skall få fortsätta i samband med ett ägarbyte. I yttrandet konstaterar myndigheten att ingen enskild krögare ”kan eller skall åläggas att försöka påverka” situationen på Marenplan. Därefter för man ett resonemag om säkerhetsaspekter i anslutning till polisinsatser på Marenplan med visst fokus på placeringen av Avenyns entré (och McDonalds uteservering som numera är stängd från kl. 24.00) för att sedan föreslå att Avenyns verksamhet bör upphöra.

Till yttrandet hör statistik avseende utvecklingen av den ”krog- och nöjesrelaterade våldsbrottsligheten”. Av den statistiken framgår att ett mycket framgångsrikt arbete uppenbarligen bedrivits tillsammans med krogägarna i Södertälje även om den också visar att en hel de återstår att göra. Just Avenyn uppvisar klart positiva siffror – där har sådan brottslighet, enligt statistiken, under perioden 1999 – 2003 minskat med nästan 50 %. När det gäller våld mot ordningsvakt, hot eller förgripelse mot tjänsteman är minskningen ännu större. Situationen utanför på Marenplan har också förbättrats, dock inte lika mycket. Då föreslår samma polismyndighet att verksamheten skall upphöra!!!

Det som vore av intresse att få polismyndighetens uppgifter om är vilka insatser man mera konkret utför på och i anslutning till Marenplan under de tider då denna attraherar större antal besökare (varav inte alla kommer från just Avenyn – planen är lite av ett nattligt vardagsrum i Södertälje om än ett stökigt sådant). Hur många poliser är i tjänst och ute runt detta område t.ex. runt krogarnas stängningstid? Hur ser överhuvudtaget polisens insatser ut med att arbeta förebyggande genom hög grad av synlighet under kvällar/nätter i Södertälje? Ryktet förtäljer att det är mindre än en handfull poliser i yttre tjänst vid dessa tider.

I min förra artikel kritiserar jag regeln som säger att mat måste utgöra en väsentlig del av en krogs omsättning för att serveringstillstånd skall beviljas. Jag exemplifierar det med fallet Avenyn eftersom orimligheten i regel blir så uppenbar när det gäller etablissemang av Avenyns typ. Regeln är ju inte heller absolut. Det som där emot är absolut är kravet på att serveringsstället har ”ett kök för allsidig matlagning och tillhandahåller lagad mat. Serveringsstället skall ha ett med hänsyn till omständigheterna tillräckligt antal sittplatser för gäster.”(Alkohollagen 1994:1728 , 7 kap. §8). Nu finns det förstås praxis (som kan ändras) på hur denna paragraf bör tillämpas men var och en kan se att texten inte ställer krav på att matserveringen skall utgöra en viss andel av omsättningen. Man skulle t.o.m. kunna läsa texten så att det bara krävs ett kök och mat men inga sittplatser om omständigheterna är sådana att ingen äter på stället.

En annan faktor som togs upp i beslutet angående köparnas ev. serveringsstillstånd var finansieringen av köpet. Enligt handlingarna var denna otillräckligt redovisad. Jag hittade inte den bestämmelse i Alkohollagen som kräver detta och har ännu inte gjort det (tar dock tacksamt emot hjälp när det gäller denna min monumentala okunskap). Det finns bestämmelser som reglerar att ”Serveringstillstånd får meddelas endast den som visar att han
med hänsyn till sina personliga och ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt är lämplig att utöva verksamheten. Vid tillståndsprövningen skall särskild hänsyn tas till om sökanden är laglydig och benägen att fullgöra sina skyldigheter mot det allmänna.” (samma Alkohollag, samma kapitel och § 7). Jag har alltid tolkat detta som att man måste vara rimligt laglydig (inte dömd för brott med relevans för saken – skatt, våld m.m.), inte vara försatt i konkurs och inte får ha skulder till det allmänna. Till detta tycks ha lagts redovisning av köpeskillingen – varför?

När det gäller alkohollagens karaktär av skyddslagstiftning så delar jag helt de ambitioner som ligger bakom densamma – här tycks Per Tegel och undertecknad vara ense. Däremot tror jag vi har delade meningar gällande denna lagstiftnings nuvarande utformning. Sedan lagstiftningen utformades – och den har rätt långa anor – så har betydande förändringar skett i samhället. Fram t.o.m. 50-talet fanns det t.ex. rätt allmän accept för motboken (dvs. kraftig inskränkning i den enskildes rätt att konsumera alkoholhaltiga drycker). Något motsvarande torde de flesta inse är omöjligt att införa idag. En period användes lördagsstängda Systembolag som instrument för att främst förhindra alkoholrelaterad kvinnomisshandel. Även detta är historia. Under lång tid har priset används som ett sätt att begränsa konsumtionen. Numera ser vi hur de ökade möjligheterna till köp i andra länder leder till att också det vapnet urholkas och alkoholskatterna har sänkts. När det gäller öppettider och tillståndsgivningen så har också förutsättningarna för dessa förändrats (inga krogar hade öppet till 02.00 där jag bodde när jag var ung). I Södertälje tycks dock den gamla arsenalen av vapen mot alkoholens skadeverkningar (fysiska såväl som sociala) vara de enda aktuella.

För min del innebär den utvecklingen att vi måste få tillstånd en diskussion om hur målsättningen att minska alkoholens skadeverkningar kan uppnås. Enkelt uttryckt kan man säga att restriktionernas tid är förbi. Ytterligare begränsningar vad avser öppettider, rätt att få tillstånd för servering etc. torde/borde inte vara aktuella. En ny politik måste därför utformas som långsiktigt ökar medborgarnas egen kunskap om och deras attityd till alkoholkonsumtion. Dessvärre utgör ju inte alltid äldre vuxna de förebilder man skulle önska men annars vore ju ett ökat utbud av ställen där åldersblandningen var större ett instrument. Det skulle ju kanske också bidra till minskade ordningsproblem runt sådana platser som Marenplan. Under ett besök i Boston för några år sedan besökte jag flera krogar där åldersblandningen var väsentligt högre än på motsvarande ställen i Södertälje. Där kontrollerades åldersgränsen (för att få köpa alkoholhaltiga drycker) inte vid inträdet utan vid baren. Yngre drack sin CocaCola och de äldre sin öl. Såg ut att fungera men jag saknar statistiska uppgifter.

Avslutningsvis vill jag beklaga att Per Tegel liksom eventuellt andra som arbetar med dessa frågor anser sig behöva höja rösten när jag försöker få igång en debatt. Konstruktiv diskussion förs sällan med höjda röster men väl med många perspektiv representerade – polismyndighetsrepresentanter inkluderade!

Nedanstående artikel är mitt svar till Per Tegel som den 31/1 besvarade min artikel med rubriken Sprittillstånd och krogliv i Södertälje. LT vägrade ta in svaret i den form (de...