Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Tsunamin
Naturkatastrofer av tsunami-typ, som den i Asien under julhelgen, hör dessbättre till ovanligheterna. Tsunamin utmärker sig som katastrof betraktad främst av att den åstadkommer stor materiell skada och i detta fall också omfattande förluster av människoliv under mycket kort tid. Genom att detta drabbade områden med många turister – inte minst svenska – blev den också en påtaglig angelägenhet för oss alla. Det har varit glädjande att iakta det engagemang som kommit till uttryck.
En del funderingar har väckts med anledning av katastrofen:
-
Man kan inte låta bli att undra hur mycket resurser världens samlade medier lagt ner på “bevakning”. Alla större medier verkar ha haft behov av att skicka egen personal – vad har det kostat? Bevakningen har också präglats av en närmast tvångsmässig upprepning – de flesta medier har kört samma nyheter/bilder om och om igen. Jag har ingen förståelse för detta som särskilt präglat TV-mediet. Det är också intressant att studera hur länge den nu rådande nyhetsvärderingen kommer att bestå
-
Det är lätt att förstå de drabbades irritation och ilska över vad de uppfattat som tillkortakommanden när det gäller svenska myndigheters agerande. Det är samtidigt lika lätt att förstå den tafatthet med vilken samma myndighters agerande i viss mån präglats – detta är en katastrofsituation som just karaktäriseras av det oväntade. Det är inte rimligt att kräva vare sig att vi skall ha en färdig organisation för denna typ av händelser eller att allt skall bli rätt och gå tillräckligt fort. Däremot är det med stor förundran jag erfor att vår utrikesminister måste åka till Thailand för att bilda sig en uppfattning – varför?
-
Vissa debattörer verkar helt tappa fattningen. Christina Doctare skrev t.ex. häromdagen i SvD en drapa så fylld med galla att den närmast stank. Hon lyckades koppla samman katastrofen och hanteringen av densamma med en beskrivning av det svenska samhällets totala sammanbrott – pinsamt. Idag meddelar Nils Elvander att han, en ateist, återinträder i kyrkan. Skälet till detta tycks vara någon förvirrad önskan att stärka kyrkans själavårdande förmåga. Det är självfallet bra att kyrkor och samfund kan erbjuda sådan hjälp men det egentliga problemet utgörs ju av att det inte finns motsvarande kapacitet för alla dem som inte känner att kyrkan/religösa företrädare är det rätta för dem. “Vi ska bygga upp en kyrka åt oss som inga gudar har” sjöng Rolf Wikström på Magaza Stomp 1981 – en mycket tankvärd text.
Signaturen PJ, ledarskribent, har utnyttjat katastrofen för att starta en kampanj för att göra slopandet av gåvo- och arvsskatten retroaktivt. Snacka om att göra inrikespolitk av mänskliga lidanden.
-
Andra vill tillsätta kommissioner, bilda nya myndigheter etc. Gärna med namnkunniga företrädare i form av till exempel f.d. politiker. Kanske vore det bättre att se till att våra redan befintliga organ – myndigheter och motsvarande – ges i uppdrag att utföra sina uppgifter i vilket bland annat rimligen bör ingå att komma med förslag till förbättringar.
-
Självfallet har jag försökt finnas till för dem i min närhet som drabbats. Jag har också skänkt pengar – direkt till Läkare utan gränser (bankgiro 900-60 32) då de var först på plats i Aceh, det område som verkar hårdast drabbat och som dessutom tillhör Indonesien vars förmåga och vilja att bistå innevånarna i Aceh kan ifrågasättas. Tyvärr har Läkare utan gränser stängt möjligheten att rikta bidrag dit (eller ens direkt til Asien). Om någon vet hur man kan skicka pengar direkt till Röda Halvmånen som har verksamhet där tar jag tacksamt emot info om det.
Senaste kommentarerna