Med en dåres envishet

Utöver mitt engagemang i partiet är jag också aktiv i Riksförbundet Hem och Skola (RHS) – f.n. 1:e vice ordförande i förbundet. Vi arbetar hårt för att vända organisationens kräftvandring vad gäller medlemstal m.m. och har fokuserat särskilt på maktfrågan. Vi förespråkar att försöksverksamheten med lokala styrelser som har föräldramajoritet permanentas och snarast görs obligatoriskt. Ett av argumenten jag har för detta är att denna form av brukarinflytande kommer att minska intresset för att som det heter “rösta med fötterna” dvs flytta de egna barnen till “bättre” ofta privata skolor. Mona Hillman Pinheiro som är organisationens ordförande och undertecknad har skrivit ihop en debattartikel om detta som vi hoppas DN skall publicera just nu eftersom ministerbytet kan adresseras. För den händelse DN inte tar in artikel (vilket väl dessvärre är troligt – det är inte lätt att få in något där) och för alla de som inte har den tidningen klipper jag in artikeln nedan:

Blir det bättre nu Tomas Östros?

Riksförbundet Hem och Skola hoppas mycket på en ny skolminister. Uppgiften är faktiskt rätt enkel: minska på utredningarna, de kostsamma projekten och de statliga styrande miljarderna. Ge kommunerna rimliga förutsättningar att lyckas med sitt uppdrag. På papperet finns det nämligen en fantastisk skola. Skolministerns uppgift är att se till så att kommunerna kan ge elever, föräldrar och skolpersonal möjligheten att förverkliga den.

Det är inte kris i alla skolor. Många föräldrar tycker tvärt om att den skola där deras barn går är riktigt hyfsad. Och det vore märkligt om det inte fungerade någotsånär.

I Sverige satsar vi stora resurser på skolan. Vi har dessutom på papperet en modern skolpolitik. Vi har gett upp en föråldrad central detaljstyrning till förmån för lokalt bestämmande i skolor och kommuner. Föräldrainflytandet har också ökat något, bland annat genom möjligheten att i viss mån kunna välja skola. Möjligheterna för kommunerna, skolledningen, lärarna, eleverna och föräldrarna är mycket stora.

Men det räcker inte. Enligt en nyligen genomförd undersökning anser 60 procent av svenska folket att politikerna inte tar sitt ansvar för att tillgodose barns behov. Hela 92 procent anser att man borde satsa mer ekonomiska resurser på barnen. Undersökningen är utförd av SverigeBarometern på uppdrag av Barnverket och Föreningen Klassmorfar för barnen och är bara en i raden av tydliga tecken på att något inte riktigt fungerar.

Och kraven reses: gör något ministern!

I går tillkännagav skolministern att hon drar sig tillbaka som landshövding i Blekinge. Ny skolminister blir enligt uppgift Tomas Östros, i dag redan utbildnings- och forskningsminister och departementschef. Riksförbundet Hem och Skola har mycket att säga honom, men det viktigaste uppmaningen kommer redan nu: lägg dig inte i!

För det är vad den avgående ministern och många före henne gjort: ständigt småpetat och lagt sig i. När kraven från föräldrar, elever och skolpersonal växt har det enkla svaret varit: visst, och så kommer en utredning, en pålaga !

Som skolminister tycks det bara finnas tre möjligheter: starta en utredning, starta ett projekt eller dela ut öronmärkta pengar till kommunerna. Och ministrarna använder flitigt dem alla. Till vilken nytta?

Av någon outgrundlig anledning fortsätter nämligen skolan att brottas med problem.

Ett av de senaste exemplen på handlingskraft är det vällovliga projektet ”En attraktiv skola”. Ett projekt för fler och bättre lärare. Här satsas omkring 50 miljoner kronor, inte direkt på lärarna, deras arbetsvillkor eller löner, utan på att stimulera kommunerna att stimulera lärarna. Här sägs kloka ord, och startas lokala delprojekt. Men om där finns systemfel eller målstyrningsproblem kommer man inte åt dem med denna typ av dyr kosmetika. Det ser förstås fint ut i utbildningsdepartementets handlingsplan men betyder mycket lite för våra barns skolgång.

På liknande vis engageras fackförbund, folkrörelser, skolverket, frivilligorganisationer, barnombudsmannen, kommunförbundet och många fler i projekt efter projekt. Mobbingkampanjer och värdegrundsprojekt avlöser varandra.

Också öronmärkta pengar lyckas skolministrarna fiska fram. Skolan är en hjärtefråga och der ser bra ut att tilldela kommunerna extra medel. Först kom Persson-pengarna, det extra statsbidraget på drygt 12 miljarder som skulle förbättra vården, skolan och omsorgen. Pengarna åts omedelbart upp av löneökningar och tidigare underskott.

Så kom Wärnersson-pengarna. Efterlängtade 13 miljarder under fem år, tydligare märkta till fler vuxna i skolan. Denna gång garderar man sig mot att pengarna ska försvinna i befintliga hål. Men hur ska då hålen i den kommunala skolbudgeten täckas? Och varför ska staten detaljreglera den kommunala skolverksamheten? Svaret på den senare frågan brukar vara att kommunerna inte själva klarar att hantera skolfrågorna så att staten måste styra upp missförhållandena. Och visst kan man i många fall kritisera politiker och tjänstemän i kommunerna för deras sätt att hantera skolfrågorna. Ofta är de okunniga, slarviga och kortsiktiga.

Men det är samtidigt en grov förenkling av verkligheten. Inte sällan är det annan statlig reglering, bland annat i form av nya krav på vad som ska rymmas i skolans uppdrag, som kostar för kommunerna.

Kommunaliseringen av skolan gick i flera steg och man kan ha olika åsikter om dess förtjänster. Men vi har i dag en kommunaliserad mål- och resultatstyrd skola, låt oss ställa krav utifrån det. Det är kommunens politiker och tjänstemän vi ska kritisera, ställa krav på och också hjälpa.

Och för detta finns det till och med ett utmärkt verktyg: en styrelse i skolan där bland andra föräldrar sitter med. En försöksverksamhet pågår sedan flera år tillbaka. Redan i dag finns det flera hundra sådana styrelser runt om i landet, med namn som lokala styrelser, föräldrastyrelser eller skolstyrelser. De är olika organiserade, de har olika mandat, men gemensamt är att de fungerar som en styrelse för skolan och att där kan sitta företrädare för föräldrar, elever, lärare, skolledning och till och med näringslivet.

På de få skolor där reglerna är klara och ledamöterna utbildade, där fungerar det utmärkt. Och de är omtyckta. I Skolverkets undersökning ”Attityder till skolan 2000” menar en majoritet av föräldrarna till barn i grundskolan att lokala styrelser bör ha inflytande över bland annat storleken på klasserna, normer och regler och hur skolan använder sina resurser.

RHS egen omfattande utvärdering av försöksverksamheten runt om i landet visar att på de platser där dessa styrelser fungerar är de mycket uppskattade, de ger föräldrarna en viktig plattform för sitt engagemang och inflytande och bidrar till utveckling.

Föräldrarna både vill engagera sig och de försöker faktiskt göra det. I Skolverkets undersökning ”Attityder till skolan 2000” säger t ex 62 procent av föräldrarna till barn i grundskolan att de vill kunna påverka normer och regler i skolan. Hela 74 procent vill kunna påverka storleken på klasserna. Och 55 procent vill kunna påverka vilka lärare barnen har.

Men ofta släpper lärare, skolledning och kommunens tjänstemän inte in föräldrarna. I samma undersökning svarar nämligen bara 14 procent av föräldrarna att de kan påverka normer och regler i skolan, 6 procent anser att de kan påverka klassernas storlek och 7 procent anser att de kan påverka vilka lärare barnen har.

Föräldrarna är inte ute efter den professionella makten, den ligger utmärkt hos skolledning och lärare. Tillsammans med eleverna är föräldrarna ute efter brukarinflytandet.

Men de engagerar sig bara om det handlar om meningsfulla uppgifter. Att koka kaffe till föräldramötet och sälja bullar på julbasaren räcker inte. Inte ens frågor om färgen på uppehållsrummet eller vad temat på nästa skolmöte ska vara är tillräckligt. Föräldrarna vill ha inflytande över till exempel vad eleverna ska lära sig, vilka lärare som ska anställas och hur skolan använder sina resurser.

Det är ju just det som det ökande antalet friskolor visar. Föräldrarna vill påverka sina barns situation.
Förra året presenterade regeringen sin proposition ” Proposition om likvärdiga villkor för elever i kommunala och fristående skolor”. Den handlade till största delen om kommunernas möjlighet att säga nej till friskolor. Knappast inflytande över den egna skolan. Längre än till att diskutera föräldrarnas inflytande i form av att få välja eller inte välja skola, och kommunernas rätt att styra över denna rätt, längre än så kommer man inte.

Men vi både kan och bör gå betydligt längre än så. Det finns något enkelt och konkret som regeringen både kan och bör göra. I stället för propositioner om friskolornas villkor borde föräldrainflytandet diskuteras.

För en tid sedan togs ett olyckligt och fegt beslut att bara förlänga den otydliga och illa förberedda försöksverksamheten med lokala styrelser. Beslutet borde givetvis ha varit att lagstifta om permanenta styrelser i varje skola, med föräldrar i majoritet, att ge dessa styrelser ett tydligt mandat och att ge förutsättningar för utbildning av ledamöterna.

Men det hände inte för att man missat att utvärdera den tidigare försöksverksamheten och pga den dåliga uppbackningen av försöksverksamheten är risken stor att det händer igen.

Så, Tomas Östros, vårt råd är: minska på utredningarna, de kostsamma projekten och de statliga styrande miljarderna. Ge kommunerna rimliga förutsättningar att lyckas med sitt uppdrag genom att ta tillvara den kraft som ligger i det föräldrarnas engagemang.

Mona Hillman Pinheiro, ordf
Peter Karlberg, vice ordf
Riksförbundet Hem och Skola

Utöver mitt engagemang i partiet är jag också aktiv i Riksförbundet Hem och Skola (RHS) – f.n. 1:e vice ordförande i förbundet. Vi arbetar hårt för att vända organisationens kräftvandring...