Demokratiska funderingar

Hade anledning att häromdagen teckna ner några funderingar kring demokratifrågor – mest avsett som ett bidrag till analysen av hur vi skall få demokratin att fungera bättre:

Demokrati handlar inte bara om styrelseskick i mer formell mening utan mera om process. De problem vi idag upplever med upplevt demokratiskt underskott och s.k. politikerförakt är till stor del en följd av att förutsättningarna för deltagande i de demokratiska processerna ändrats:

1.Kompetens

Under framväxten av demokratin så som vi känner den i västvärlden (i praktiken den senaste kanske 80 åren) har kunskapen hos medborgarna stadigt växt. De senaste 50 åren har andelen av befolkningen som har minst 9-årig grundskola eller mer ökat dramatiskt. Detta innebär att flertalet numera anser sig ha betydande möjligheter och dessutom kvalifikationer för att delta mera direkt i utformningen av såväl det egna livet som mer samhälleliga företeelser.

Problemet är att varken partier eller andra institutioner utvecklats i samma takt. Partierna förutsätter liksom tidigare att folk gör långväga karriär – vars huvudsakliga poäng faktiskt var att utbilda folk i sakfrågor, i politisk strategi och taktik och i demokratiska beslutsformer (mötesteknik m.m.). För den hyfsat välutbildade utgör förstås detta en omväg till att kunna delta/påverka. Den ökade kunskapsnivån är inte heller riktigt kompatibel med den traditionellt långsamma process som den demokratiska utgör. Den som vet blir otålig!

2.Identifikation

I en värld där motsättningar var rimligt tydliga och där intresset kunde identifieras t.ex. i klasstermer är det lätt för partiorganisationer och motsvarande att kunna presentera en ideologi som stora grupper har möjlighet att identifiera sig med. När denna ideologi dessutom kan omsättas i relativt tydliga politiska handlingsalternativ – resultatet förutsägbart – ökar förutsättningarna för att den ”vanlige” medborgaren skall vara relativt tillfreds med att en mindre grupp formar politiken – den stämmer med förväntningarna.

Så är emellertid inte längre fallet. I takt med att det allmänna välståndet ökat, klassidentifikationen minskat (betyder inte att jag hävdar att klassklyftorna faktiskt minskat – en annan diskussion) och kunskap blivit mer tillgängligt för alla har de tydliga ideologiska skillnaderna minskat. Partierna har bidragit till detta eftersom ”kampen” inte tydligt längre gäller ett bättre samhälle utan snarare handlar om att vinna tillräckligt med sympati från det som kallas mittenväljare (som väl borde analyseras i socioekonomiska termer).

3.Mediebilden

Till bilden hör en medieburen bild av politiken och politiker som något annat än den demokratiska processens yttersta representanter. Istället målas en bild av personlig maktkamp, av maktkoncentration, av maktmissbruk. Till denna bild bidrar också de partipolitiskt aktiva eftersom det ”lönar” sig att beskriva motståndaren i dessa termer.

Sammantaget gör detta att demokratins arbetsformer måste utvecklas. Om alternativet inte är att väsentligt förändra den representativa parlamentariska modell vi har måste förutsättningar för deltagande istället förändras. Partiernas såväl interna som externa kommunikation måste öka, uppdrag måste kunna ges mycket mer flexibelt och förtroendeuppdrag måste ses som något man bara har under begränsad tid. Den interna kommunikationen måste ta tillvara mångas engagemang vilket gör att viktiga frågor (inte cykelställsfrågor) både lokalt och nationellt måste tas upp i många sammanhang och i olika fora så att allas åsikter kommit fram. Den externa kommunikationen måste utformas som en dialog dvs med en tydlig inbjudan att delta i politikens utformning ”från början” utan att ståndpunkter är låsta och utan att medlemskap krävs för att ens åsikter skall bli hörda. Devisen ”demokrati förutsätter samtal” bör gälla såväl inom som utom organisationerna.

Hade anledning att häromdagen teckna ner några funderingar kring demokratifrågor – mest avsett som ett bidrag till analysen av hur vi skall få demokratin att fungera bättre: Demokrati handlar inte...