Har föräldrar ansvar för sina barn?

Frågan kan kanske betraktas som lite retorisk – vem svarar inte ja på den? Preciserar man den till olika perioder i barnens liv blir den kanske direkt provocerande. I dagens SvD skriver Ulrika Hagström (tydligen jämställdhetsutredare på TCO) att

“Men att skapa skuld hos redan stressade småbarnsföräldrar – läs småbarnsmammor – för att barnen har långa dagar på dagis är ingen konstruktiv väg alls.”

Med detta tycks hon mena att man inte bör problematisera – ur barnens perspektiv – förhållandet att många barnfamiljer av ekonomiska och i viss utsträckning karriärmässiga skäl tvingas lämna sina små barn under lång dagar på dagis. Hur skall man då kunna föra en diskussion om detta (och hon titulerar sig utredare!)?

I samma SvD diskuterar Margareta Zetterström (författare) de problem som just förknippas med försök att diskutera utifrån barnens perspektiv. Hon skriver inledningsvis

“Det tycks omöjligt att diskutera barns villkor. Barnen är en blind fläck, ett icke-ämne som på inga villkors vis får belysas. Den som bryter mot detta diskussionsförbud stämplas, oavsett uppfattning, som hemmafruförespråkare och allmän jämställdhetsfiende.
Just därför uppfattade jag Nina Björks kolumn i DN som så glädjande. Hon, den kända feministen, skulle väl ändå inte kunna misstolkas. Men ack vad jag bedrog mig!

Naturligtvis drabbade bannstrålen även Nina Björk. Och naturligtvis fick även jag, som dristat mig att prisa hennes inlägg, min släng av sleven.
Kontentan av alla motinlägg är att åttatimmarsdagen är helig, kraven på sextimmarsdag flummiga och detta är den bästa av världar.
Kvinnor mår, enligt Petra Ulmanens statistik, bättre ju längre tid de arbetar och samma sak gäller barnen. Dagis är bra (eftersom de är nödvändiga) och barn mår bättre ju längre tid de vistas där.

Kul att de båda inläggen publiceras samma dag – Ulrika Hagström försöker tysta Margareta Zetterström med just den metod Zetterström diskuterar.-)

Själv har jag uppfattningen att föräldrar måste ges större utrymme att vara just föräldrar. Det leder till behov av större möjligheter att vara hemma på heltid under de första åren men också till ett tydligare ansvar för barnens hela uppväxt. Föräldrarna bör förstås oavsett kön dela detta ansvar (om de är fler än en) men hur de gör det är och måste vara deras beslut.

Frågan kan kanske betraktas som lite retorisk – vem svarar inte ja på den? Preciserar man den till olika perioder i barnens liv blir den kanske direkt provocerande. I dagens...