Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Familjepolitiken
En annan fråga som väckte mycket diskussion på arbetarekommunens årsmöte var min motion angående familjepolitiken. Här radade ett antal debattörer upp sig som argumenterade för den nu gällande majoritetsuppfattningen 333, dvs att föräldraförsäkringen skall förändras så att det blir obligatoriskt för föräldrarna att ta ut en tredjedel var och att den resterande kan användas enligt eget gottfinnande. Problemet är dock att det inte går att bestämma problemet:-)
När man lyssnar på de debattörer som alltså förespråkar att män skall tvingas vara hemma minst en tredjedel av den tid föräldraförsäkringen tillåter slås man av att dessa tycks ha uppfattningen att livet i övrigt inte skall påverkas av att man väljer att skaffa barn. En i sanning märklig inställning!
För mig är valet att skaffa barn ett någorlunda rationellt val vilket inneburit (eftersom vi skaffat rätt många) att min familjs liv påverkats i alla möjliga avseenden. Vårt val av boende, vårt val av transportmedel, vårt sociala liv och graden av engagemang i arbete/föreningsliv. För mig/oss har det varit ett självklart “pris” att betala (om man väljer att betrakta det som en kostnad). I själva verket utfaller ekvationen till vår fördel – glädjen, tillfredsställelsen, lyckan av att ha en stor familj och se sina barn växa upp överväger lätt “kostnaden”.
I grunden tror jag ligger att jag betraktar livet från ett rätt biologiskt perspektiv. Att skaffa barn är en grundläggande drift som handlar om att se sina gener föras vidare. Att se sina barn i sin tur skaffa egna barn innebär en slags oöverträffad lycka just för att det innebär att man ser sig själv få “evigt liv”, även om man inte medvetet skulle tänka eller uttrycka sig så.
Denna biologiska utgångspunkt gör också att jag ser skillnader mellan män och kvinnor som positiva och självklara. Inte när det gäller makt och inflytande utan när det gäller förhållandet till just fortplantningsprocessen – alltså sexualiteten, graviditeten och föräldraskapet. Bara för att ta ett uppenbart exempel – män blir inte gravida, bär således inte det växande barnet inom sig i 9 månader och har inte (normalt) förmåga att föda och amma barnet under den första tiden. Vi, dvs kvinnor och män, får mot denna bakgrund möjlighet att spela lite olika roller i våra relationer till de växande barnen. Det tror jag är bra och att barn behöver!
Problemet när det gäller jämställdhet ligger enligt min uppfattning i att frånvaro från arbetsplatser idag ofrånkomligen leder till att man förlorar i karriär, lön och pension. Istället för att söka den individuella lösningen som innebär att familjers fria val skall inskränkas och (oftast) män skall tvingas till större frånvaro från arbetet så borde man söka samhälleliga (system) lösningar. Om man börjar bakifrån borde alltså tid man ägnar åt egna barn berättiga till samma pension som om man arbetat motsvarande tid.
När det gäller lön och karriär blir det svårare: För det första lever vi i en tid där lönen i ökad utsträckning sätts individuellt och efter mer eller mindre uttalade kriterier vad avser prestation. Hur man i en sådan situation kompenserar för att en medarbetare förlorat i kompetens och eller prestationsförmåga genom frånvaro vet jag inte. För det andra vet jag heller inte hur man tillförsäkrar någon lika möjligheter till karriär när denna varit frånvarande under en längre tid. Ett vet jag dock och det är att det inte är rimligt att svaret på dessa frågor skall vara att försämra alla föräldrars möjligheter (i relation till de som väljer att avstå från att skaffa barn) för att ge sken av att vara jämställd.
En sak till vet jag – om man överhuvudtaget betraktar frågan om att skaffa barn som ett projekt som inte skall påverka livet i övrigt så har man inte fattat grejen!
Technorati Tags:
Socialdemokraterna, Politik, Sexualitet, Personligt, Familjepolitik, Föräldraförsäkring, Arbetarekommun
Senaste kommentarerna