Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Sexualiteten en naturkraft
Jag gjorde verkligen ett allvarligt om än kortvarigt försök att förstå Kielos resonemang i söndags då jag hittade artikeln via Promemorian. Efter domar av det slag som utlöst hennes ambitiösa och kostsamma artikelförfattande blir jag nämligen fundersam – vad är det för mekanismer i vårt rättsväsende som leder till domar där den mediala bilden får en att uppleva det hela som ett hån mot den utsatta kvinnan och med vilken rätt kallas de män som utsätter kvinnor för sådant?
Jag lyckades dock aldrig förstå resonemanget – alltså att grundläggande rättsliga principer (som Kielos kallar liberala) om opartiskhet, objektiv, bevis etc skulle vara patriarklaa i sig själva för så måste man ju ändå förstå henne.
Eller som Ingemar, 36-årig man från Umeå uttrycker det:
Katrine, Catharine och rättsväsendet: “Sen har vi ett gäng amerikanska radikalfeminister med MacKinnon och Andrea Dworkin, nu död, i spetsen, som hävdar att liberal rätt är patriarkal, bl.a för att den eftersträvar opartiskhet och objektivitet, som MacKinnon hävdar är kvinnoförtryckande värden. Jag tycker att MacKinnon är rätt så extrem och jag tycker att det är konstigt att hon har blivit så pass inflytelserik som hon har blivit. Läs detta och se om ni tycker att Kielos verkar influerad.”
(Hittat via Bloggportalen.se.)
Ingemar tipsar också om denna video:
För mig är det nog så att Kielos resonemang blir omöjligt att följa när jag läser resonemang som detta:
“Den liberala rättstraditionen får välförtjänt huvudvärk när den tvingas hantera våldtäkt. När det gäller många andra brott fungerar uppsåtskriteriet utmärkt. Problemet att hantera våldtäkt beror på att när det gäller detta brott kan en och samma handling – samlaget – beroende på tolkning vara antingen sex, och då något som man som liberal absolut inte får tycka något om, eller en brottslig våldtäkt.
Premissen för hur lagen fungerar är att ”normal” manlig sexualitet inte kan vara övergrepp. Detta är den liberala rättsuppfattningens syn på brott.”
Om någon våldtar (och med det menar jag med våld, hot om våld eller möjligt våld tilltvingar sig en sexuell aktivitet) så har det väldigt lite med sexualitet att göra. Det har väldigt lita att göra med relation mellan könen även om nu det nästan bara är kvinnor som drabbas. Det handlar heller inte om mäns rätt till kvinnors kroppar för det är en vanföreställning att män idag i någon nämnvärd omfattning skulle hävda en sådan rätt. De som gör det är definitiva avvikare. De som våldtar är definitiva avvikare.
Problemt tror jag huvudsakligen ligger i objektivitetskravet. Handlingar som begås i slutna rum och utan andra vittnen än de inblandade blir nästan omöjligt att utreda. Om den utnyttjade varit berusad är det dock rätt enkelt. Om den utnyttjade har skador finns ingen tvekan.
Men Kielos hävdar att “En person född till kvinna löper mycket högre risk att bli våldtagen någon gång under sitt liv än att själv våldta. För män råder motsatt samband” vars första del är helt rätt (som far till 5 flickor har jag haft anledning att reflektera över det), men är andra delen rätt? Alltså löper en person född till man mycket högre risk att våldta än att själv våldtas. Löper överhuvudtaget flertalet män risk att våldta? För att det skall vara sant måste också Kielos hävdande att ” män varje dag har sex med kvinnor i tron att det är sex medan kvinnorna samtidigt upplever sig bli våldtagna” vara sant. Som man har jag förstås lite svårt att acceptera det, sannolikt beroende på att jag uppfattar sex som en i det närmaste oundgänglig del i ett förhållande mellan i mitt fall två personer av motsatt kön, kanske en av de starkast sammanhållande krafterna i relationen, en kärleksakt.
Lite annorlunda ställer det sig förstås när sex används på annat sätt, alltså inte som en del av en om än mer eller mindre långvarig kärleksrelation utan blir en aktivitet i sig självt, lusttillfredställelse för stunden alternativt som någon slags vara för vilket man köper sig något (tillträde till inneställen eller dylikt). Jag kan i och för sig föreställa mig mer tillfälliga förbindelser som då snarare bygger på en lika tillfälligt uppflammande attraktion men ömsesidigheten är ju av helt avgörande betydelse. Situationer med fler inblandade än två har jag mycket svårt att finna ens teoretiskt intressanta. Man kunna säga att jag upplever att sexualiteten (som är en stark och dominerande drift) utgör grunden för reproduktionen som i sig bland oss som bland en del andra djur är huvudsakligen monogam (av det enkla skälet att vår avkomma kräver långvarig omvårdnad) som därmed konstituerar parbildningar. Varelser av motsatt kön är därför konstant potentiella alternativ – därav mer eller mindre intressanta. Det beskriver Kielos som att “En kvinna som rör sig i det offentliga rummet upplever dagligen hur hennes kroppsliga integritet kränks av blickar, händer och kommentarer.”
Kanske är jag helt enkelt för gammal eller för monogam eller kan mina reflektioner avfärdas helt enkelt med att jag är av manligt kön?
Technorati Tags:
Politik, Sexualitet, Personligt, Katrine Kielos, Arena
Nej du är nog inte för ganmmal eller dylikt. Jag tycker du argumenterar väl och Kielos har en hel del kvar för att övertyga mig om motsatsen.
Faktum är att hon inte ens lyckas övertyga sig själv. Det är oehört djupt rotat i människan att räkna med existensen av en oberoende värld och där påståenden om den samma kan vara sanna eller falska.
Vi tror helt enkelt att det finns ett bestämt svar på frågan: Förelåg samtycke eller ej? Och därmed blir den liberal rättstradition legitim.
Senaste kommentarerna