Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Socialdemokrat – nationalist eller internationalist
Pizzabagare och vårdbiträden är socialdemokratins kärna: "Socialdemokratin bör vara ett parti för de som ekonomiskt och socialt står sämst till i samhället. Även om vi inte kan tala om fattigdom i global mening så finns det i Sverige en stor grupp människor med relativt låg inkomst (mindre än 20.000 per månad) som beaktas av få. Makt är inte bara en fråga om utbildning eller förhållande till produktionsmedlen. En god privatekonomi ger idag makt. På en fri marknad med världen som spelplats har den med pengar makt över sitt liv på ett sätt som den (även relativt) fattige inte har. Därför har inte en löntagare med hög inkomst (+30.000/månad) omedelbart samma intresse som en med halva inkomsten, även om båda organiseras i LO.
Jag skulle vilja påstå att inkomstnivå förenar mera än relation till produktionsmedlen. Ett sjukvårdsbiträde har mera gemensamt med enmansföretagaren med egen städfirma, än med byggnadsarbetaren i storstadsregionen.
Det som en gång var socialdemokratins självklara kärna, arbetarklassen som inte hade annat att förlora än sina bojor, är idag ett mycket mera sammansatt och komplicerat politiskt intresse. Det kräver en helt annan politisk plattform än den som formulerades på 1970-talet."
Anders Nilsson tar ytterligare steg på vägen mot en fördjupad analys – gott så! Frågan är dock om hans resonemang räcker ända fram – såväl socialdemokratin som andra socialistiska rörelser har alltid haft drag av internationalism men av det ser vi idag inget. Borde inte den s.k. globaliseringen ha passat socialdemokratin som hand i handske just när arbetarklassens tidigare homogenitet upplösts här hemma, något som väl Olof Palmes retorik gav underlag för och en tradition som sedan förflyktigats.
Att i dagens Sverige – och jag envisas med att kalla vårt land för ett välfärdssamhälle som omfattar flertalet i allt väsentligt – och i beaktande av globaliseringen borde väl begreppet solidaritet i än högre grad än tidigare innefatta just det internationella perspektivet. Det undergräver på intet sätt det nationella perspektivet på samma fråga men det sätter densamma i perspektiv – visst har lågavlönade det besvärligt i dagens Sverige men jämfört med….!
Visst är det så – som Anders Nilsson påpekar – att den relativa levnadsstandarden förenar vad gäller livsbetingelser. Oaktat detta så sett mera objektivt befinner sig den (relativt sett) högavlönade byggjobbaren i storstadsområdena faktiskt i samma position vad gäller faktisk kontroll över det egna livet som vårdbiträdet (. I tider av ekonomisk kris blir detta mycket tydligt. Det har dock alltid varit en del av det kapitalistiska systemets försvarsmekanismer att framkalla motsättningar bland de “förtryckta”, ofta uttryckta genom relativa skillnader t.ex. vad avser materiella förhållanden (också jag tyckte det var rätt märkligt att t.ex. läsa uppgifter om att soppåkarna i min kommun tjänar över 30 000 kronor medan vårdbiträenas ingångslön fortfarande hamnar en bra bit under 20 000). Det är ju den materiella förklaringen till identitetspolitikens starka ställning i vårt parti.
Inom parantes, dagens “framgångar” för främlingsfienliga/rasistiska strömningar kan förklars på samma sätt – motsättningen mellan arbete och kapital, mellan de i huvudsak egendomslösa och ägarna av produktionsmedlen osynliggörs genom projiceringar på motsättningar inom de egendomslösas egna led. Rasister blir därmed de “duktiga idioterna” i kapitalets tjänst utan att ens förstå det själva.
Jag blir faktiskt riktigt glad när jag läser Nilssons skrivningar om 1975:
1975 är ett märkesår. Nu stod socialdemokratin inför skördetiden. Ett halvsekel av socialdemokratiskt byggande av välfärdsstaten skulle förfärdigas. Den politiska och sociala demokratin var på plats, nu skulle den ekonomiska demokratin erövras med löntagarfonder som främsta medel. Själv arbetade jag i dåvarande Svenska Fabriksarbetarförbundet, med den största iver, för Rudolf Meidners förslag. Vi var många socialdemokrater med stora förhoppningar.
Därmed inte sagt att de s.k. löntagarfonderna var den slutliga lösningen. Jag tror nämligen att Nlsson är något viktigt på spåren. I en globaliserad värld tar faktiskt möjligheterna att förflytta industriproduktion till låglöneländer slut förr eller senare. Inte idag och inte i morgon men inom kort (i ett historiskt perspektiv, såväl i stort sett hela Afrika som delar av Sydamerika finns kvar att explotera).
Vad händer då? Kanske uppnår vi då det den gode Marx egentligen pratade om när han beskrev den “församhälleligade produktionen”. Vi ser ju redan tendenser till detta i de globala multinationella företagens strategier. Frågan är hur den makt som därmed tillkommer det globaliserade kapitalet skall hanteras. Frågan är också om kapitalets makt skall utmanas av staten ( till vilket jag ställer mig tveksam) eller av mer kollektivt organiserade initiativ.
För övrigt vill jag bara uppmärksama att Enn Kokk liksom jag tycker att det är intressantare med debatt om idéer snarare än debatt om debatten om idéer.
Vad jag framför allt saknar i “Från smedja till sambandscentral” är det politiska/ideologiska innehållet i denna röda kil: Det är utmärkt om arbetarrörelsens idédebatt får större bredd och djup genom att den förses med nya kanaler – men vilka är idéerna vi ska slåss för?
När löneskillnaderna inom LO-kollektivet började skena efter Perssons hemliga men avgörande överenskommelse med LO 1995 så skedde en kvalitativ förändring. Det är slående att inför arbetslösheten så blir huvudfrågan att höja taket för att kompensera de som får sin disponibla inkomst halverad. Ingen talar om de lågavlönades villkor, de som inte en gång kommer upp till taket, och deras krav. När syrrorna strejkade i våras så vägrade partiet att stödja dem på 1 maj.
Så att ”splittringen”bara skulle vara en kapitalistisk konspiration köper jag inte. Vissa LO-facks höga löner har haft ett pris, avsteg från den solidariska lönepolitikens principer, och de är beredda att försvara dem, även om det innebär att man trampar neråt.
Är det något definitivt över den här splittringen? Har förhållandet till produktionsmedlen i Marx´sk mening förändrats i grunden?
Jag är övertygad om att vi måste lära oss se alla dessa nya, ostyriga, brokiga grupper som borde ingå i vårt partis kärna. Vi borde välkommna lettiska byggnadsarbetare i stället för skrika ”Go home” i snyftigt, pateiskt dåligt illusionsnummer om att det dem, som Byggnads slogs för, när dei verkligheten slogs för sina egna privilegier på hemmaplan.
Inte ändras folks relation till ägandet av produktionsmedlen genom förekomsten av löneskillnader. Däremot skulla man kunna hävda att just differntierade villkor för olika grupper fungerar splittrande – skulle vilja hävda tt rasism är ett av de mest obehagliga uttrycken för det.
När det gäller frågan om lettiska arbetare så håller jag självklart fullständigt med. Till min glädje hörde jag idag att Fastighets tar in papperslösa – borde vara en självklarhet för alla fackfördund.
Jag uttrycker mig slarvigt. Borde ha sagt inkomsten.
Kort; under 90-talet skickdes ett stort antal arbetslösa ut ur arbetslösheten genom att staten med vårt goda minne förvandlade dem till ”egna” företagare. Stora pengar i studier, ”omskolning”, och andra extraordinära åtgärder satsades för att med alla medel undgå konkurrens på arbetsmarknaden, vilket skulle kunna sänka lönerna. Nu skedde det ändå, men kunde koncentreras till vissa sektorer.
Men detta var det pris som LO begärde, för att låta Persson ”sanera budgeten”.
Utanför arbetsmarknadens avtal om löner, arbetstider och andra rättigheter återskapades en sorts förkapitalistiska manufakturer av webdesigners, frisörer, städarere, säljare och franchisekontrakterade. Utanför arbetsmarknaden ställdes 2 miljoner vuxna arbetsföra människor.
Den fackliga sfären blev en av staten skyddad sektor, med sina egna hierarkier.
Diskriminering, rasism blev medlen och en statlig ideologisk offensiv försökte samla människor bakom de uppoffringar som vi alla måste göra. ”Farbror Göran behöver dig”.
Jag menar att detta markerade slutet för en lång och framgångsrik facklig expansion. Man sålde möjligheten till makt för att behålla ett fåtals privilegier. Degenerationen börjar och går med blixtfart. Den solidariska tanken inom ”arbetarklassen” dödas. ”Go home” ekar ropen.
Och igen står en heterogen gruppering, 2/5-dels samhället, som idag står utan företrädare på det politiska fältet. De har varken objektiva eller organisatoriska gemensamma intressen. De representerar en social omstrukturering som saknar historisk relevans. Det är en ny tid som bankar på dörren. Den är inte socialdemokratisk, inte svensk eller europeisk, utan i egentlig mening global.
Däri ligger den socialdemokratiska utmaningen. Och där borde den socialdemokratiska självkritiken ta sin början.
Är inte säker på att din historieskrivning fångar hela historien, Anders.
Som jag ser det sker en väsentlig ändring av förhållandena i Sverige sannolikt sent 50-tal och under 60-talet. Då försvinner möjligheten för en familj att leva på en lön.
Trots att den allmänna levnadsstandarden ökar så sker senare ytterlgare urholkningar av värdet på lönearbetares arbete genom hög inflation/devalveringar. Höga nominella löneökningar vars värde reduceras eller helt försvinner. Det är en smula paradoxalt.
Visst bidrar en ökad andel egenföretagare på områden som traditionellt varit reserverade för kollektivavtalsanställda till splittringen. Frågan är hur det slår för de berörda.
Sen är jag inte riktigt överens när det gäller ”degenerationen”. Särskilt gäller det genom facklig kamp uppnådda resultat som jag nog inte skulle vilja beskriva som privilegier. Att uppnådda resultat måste försvaras är också rimligt. Jag tycker t.ex. inte att det är riktigt att i avtalsförhandlingar ”avstå” s.k. löneutrymme för att någon annan sektor skall få mer – så fungerar inte marknaden och vi lever trots allt i ett kapitalistiskt system. Det blir så att säga inte större utrymme för städerskan i offentlig sektor för att industriarbetaren får mindre.
Säkert fångar jag inte ens en bråkdel av historien.
Men ju mer jag funderar på det desto större tro får jag på att Sträng hade rätt, välfärdsstaten var färdigbyggd i grunden 1975. Den enorma tjänstemannaexpansionen i välfärdsstatens namn som följer fram till idag, tjänar inte välfärden i lika hög grad som välfärdens apparat.
Där har vi ett socialdemokratiskt dilemma – hur återupprättar vi brukarperspektivet? Samtidigt skedde ju nedmonteringen av folkrörelsen (ABF, HSB, Folksam, Konsum, OK etc. Tillsammans med medlemsraset i parti och fack mister arbetarrörelsen sin legitimitet som representanter för bredare befolkningslag.
Det är i det här perspektivet som LO´s kamp mer och mer inskränker sig till den egna medlemmens intresse och mister kontakten med de breda folklagren, det som fick oss att gå man ur huse för att stödja gruvarbetarna 1968.
Att LKAB arbetarna till sin egna krav, kopplade kraven på jämställda löner i samhället, på solidaritet med andra kämpande arbetargrupper, skogsarbetarna, hamnarbetare etc gav kraft till den samlade arbetarkampen.
Ditt resonemang om löneutrymmet, var KPML-arnas då. Man missade kapitalt att det var om kampen blev en kamp för den egna lönen i stället för det gemensamma löneutrymmet så försvann själva grunden för den solidariska lönepolitiken. För KFML-arna var ju det detsamma, de ville ju strejken som sådan, den representerade ett revolutionärt tillstånd.
Men för oss sossar blev det början på förvandlingen av den gemensamma välfärden till den offentliga sektorn. Och förvandlingen av samhällsbyggarna till väljare.
PS, jag utvecklr lite av det förra svaret på min egen sida, och kommer nog att utveckla det här svaret till enegne text också.
Ps.Jag läste några texter av Olle Sahlström, LO-killen, och det fanns ju en hel del där som anknyter till det vi talar om.ds
Håller med dig helt när det gäller folkrörelseförfallet som ju bäst symboliseras med kommunaliseringen av Folkets hus.
Om du med brukarperspektiv menar makt både över det egna livet och över gemensamma angelägenheter så är vi överens också där.
Att KFML hade rätt redan då gör ju inte saken bättre. Det fanns och finns inget gemensamt löneutrymme. Skall t.ex. den offentligt anställda undersköterkan ha högre lön så måste det skattefinanieras. Således är det faktiskt till fördel om andra grupper får så stora lönelyft som möjligt så att de mäktar med att betala högre skatter alternativt därmed ökar sin skattekraft och därmed i detta fall kommunens inkomster.
Nej det finns inget gemensamt löneutrymme, det är sant, men det blir i teknisk mening.
Ur ett ideologiskt perspektiv finns det däremot, och fanns defentivt under 60 och 70talets början. Vi skulle fightas tillsammans för jämlika löner, mot ackord och tidsstudiehets, mot lösesplittring och individuella avtal.
Det är inte att förakta som samhällelig kraft.
Och det här var vad vi försvarade på golvet. (Jag blev aldrig mer än studieasvarig i klubben.). Vad man eventuellt tänkte i PS vet jag inte, men vi fick inga andra signaler.
Och vi slogs mot kommunisternas strejkromantik som byggde på revansch och ”Nu ska vi visa dom djävlarna” vilket innefattade alla. kapitalet liksom ”klassförädarna”.
Men det som hände var ju att vi drabbades av något slags ”Bror Duktig”-komplex. Vi skulle med alla medel visa att vi var bäst i kllassen på att förvalta och utveckla den blandekonomiska staten. Något som till slut fick groteska uttryck under perioden 1994-2006. Och facket fick finna sig i att degradera. För det krävde de ett pris. Det priset var att lönerna gavs till var och efter förhandlingsförmåga. Och det gav i sin tur utrymme för vissa att skaffa sig privilegier. För hur kan du annars förklara att nästan 50% av LO´s medlemmar skaffar sig privata inkomstföräkringar? Varför köper nästan lika många privata sjukföräkringar? Visst tusan ger löneskillnaderna upphov till privilegier. Kan man sedan få med sig rörelsen på att betala ytterligare för dessa privilegier, så¨vad har man att förlora på det? Ingenting! Men hur tusan vi ska kunna formulera ett politiskt program på de här premisserna, vete tusan.
(Jag var tvungen att ta en runda in på akuten i natt då mina njurstenar fick för sig att det dags för avmarsch, så jag är väl fortfarande lite tablettpåverkad. Nåt måste jag ju ha att skylla på.:)
God Jul på dig Peter och gott nytt år. Hoppas att får ha ungarna kring dig och läsro.
Tack detsamma (tyvärr måste man ju registrera sig hos dig). Här blir det en rofylld hyfsat anspråkslös jul med alla barn och barnbarn fast fördelat på två dagar. Hopas du själv får en behaglig helg och slipper mera krånglande njurstenar.
Anders Nilsson skriver: Jag måste undersöka det där med registreringen, fler än du säger det samma, även om jag inte tycker att det är ett så stort hinder, inte mer än inloggningen till en bloggerblogg i vart fall, och Opera håller den verkligen reklamfri. Använder man dessutom dras läsare så kan du ju automatlogga dig in. Nåväl, jag har något gammalt bloggerkonto liggande någonstans därute som kanske kan komma till användning.
Senaste kommentarerna