Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Inte mitt krig av Boris Benulic
Inte mitt krig—releasefest 23/3 – Cultura Aetatis: Vi barrikaderar oss i Skyddsrummet på Södermälarstrand och pratar om förlaget och boken—och debatterar om den svenska vänstern och miljörörelsen har uppgått i staten.
Boris Benulic
Inte mitt krig
ISBN 978-91-984633-0-9
Jag var förstås där, har känt Boris Benulic sedan 70-talet även om kontakterna varit ytterst sporadiska sedan tiden i Röd Ungdom. Från den tiden minns jag rätt spännande diskussioner baserade på en del marxistiska studier. Studier som i mitt fall faktiskt börjat runt lite före 68 då jag som 14-åring kom i kontakt med SSU Spartacus i Linköping, också det en bra skola. I början av 80-talet är jag hemlös partipolitiskt och så förblir det under ganska lång tid. Kallades visserligen ”kommunisten från lärarhögskolan” av Göran Hammarberg i Flamman när vi i fullständig demokratisk ordning spräckte högerns hegemoni i SSCO. Och var nog med på mötet då Röd Ungdom slogs ihop med MLK 1983. Hur man kunde bli trotskist förstod jag aldrig.
Har ändå valt att betrakta mig som en av få marxister i vårt land, med tillägget frihetlig dock. Vet ju att Boris också betraktar sig som en sådan. Utifrån ett mer pragmatiskt perspektiv valde jag sedermera att bli socialdemokrat i den fåfänga förhoppningen att där möta människor intresserade av ideologiska diskussioner, av studier av vår omvärld och en vilja att formulera visioner för den tid när man faktiskt kan börja tala om en församhälligad produktion. När t.o.m. solidariteten försvann i och med den senaste regeringsbildaren saknar förstås också den plattformen allt värde.
Har nu också läst Boris bok. I den är marxisten i stort sett helt frånvarande. Utvecklingen beskrivs istället t.ex. som formad av charlataner till journalister. Deras ovilja att jobba förklarar enligt Boris tdningsbranchens svårigheter trots att vi på just det området har sett en enorm teknisk utveckling som framtvingar en omstöpning.
För övrigt verkar tesen vara att allt går utför på grund av människors, enligt min mening helt sunda önskan, vilja att minska lönearbetet för att kunna förverkliga sig själva. Att människor inte ens är beredda att jobba utan lön (vänta på) för att rädda ett företag från konkurs tycks reta Boris. Kan förstås utifrån företagarens perspektiv men..…
Brukar ibland, eftersom skolans digitalisering blivit mitt område, säga till de som hävdar att man måste lära sig att läsa och skriva med papper och penna att det faktiskt vore förvånande om just den tekniken var höjdpunkten i mänsklighetens utveckling. Får mig att tänka att det vore lika förvånande om dagens normala arbetsinsats för att få en lön som går att leva på skulle vara slutpunkten för en utveckling som historiskt sett verkligen handlat om att minska tiden för arbete för överlevnad. Vad vi ska göra med den tid vi därmed får fri tillgång till är ju en helt annan fråga.
I boken riktas kritik mot miljörörelsen, ganska skarp sådan. Särskilt gäller det olika former av certifieringar som mest verkar vara till för att finansiera organisationerna. Kritiken riktar sig dock inte särskilt mot hur miljörörelsen faktiskt kommit att bli ett utmärkt medel för att splittra kampen för ett bättre samhälle genom att i stor utsträckning göra den individuell. Som jag ser det kom den redan tidigt att bli den murbräcka som avväpnade vänstern och ledde in de som fortfarande identifierar sig som vänster (trots att de inte är det) i det identitetspolitiska träsket.
Apropå det senare så är jag övertygad om att det finns rasistiska strukturer i vårt land, i den frågan har Boris helt enkelt fel.
Med detta sagt, en spännande bok som avslutas med en genomgårg av händelserna kring Kraft & Kultur. Bara det värt en läsning.
Arbetslinjen – ett utslag av sinnessjukdom
Hittar detta på Facebook 
och det citerande är ju oerhört centralt (och träffsäkert formulerat). Att vi skulle leva för att (löne)arbeta är ju absurt – vi arbetar för att leva och behöver förstås så stor frihet som möjligt att disponera våra liv (läs vår tid).
Samtidigt är det ju så att det finns en mängd saker som måste göras för att vi ska kunna leva väl – saker som med långt gången arbetsdelning kan klassificeras som arbete vare sig det utförs av lönarbetare eller i egen regi. En hel del sådana sysslor ger också utrymme för – i varierande grad – kreativitet, skapande. Gränsdragningen är oftast inte skarp men man kan nog identifiera en hel del sysslor där det kreativa inslaget i stället är begränsat, där det egna skapandet inte får särskilt stor plats inom ramen för arbetet.
Därför måste vi fortsatt arbeta för en arbetstidsförkortning – ”6 timmars arbetsdag” verkar vara en paroll att damma av. Först bör detta genomföras när det gäller lågavlönade arbeten med begränsat utrymme för egen kreativitet som är repetitiva, fysiskt och/eller mentalt slitsamma. Bibehållen lön självklart då det i sig skulle innebära en välbehövlig uppgradering av sådana jobbs värde. I ett slag skulle vi nog läsa de framtida problem vi annars kommer att få med att rekrytera personal till t.ex. älvdreomsorgen, delar av vården, tung industri m.fl.
Technorati Tags:
6-timmarsdag, Frihet, Ideologi, Klasskamp, Mer tid att leva, Politik, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Ernst Wigforss
Vilken väg bör LO välja
Facken inför svåra vägval | Ledare | Aftonbladet: "Thorwaldsson är nominerad för att han ska förstärka fackets ställning i politiken, men knappast för att han ska ta befälet över löneförhandlingarna.
Det skulle kanske den motkandidat det talas mest om, dagens avtalssekreterare Per Bardh, kunna göra. Det är nog i alla fall vad hans anhängare hoppas.
Att välja avtalssekreteraren till ordförande skulle vara en signal. Det vore ett sätt för majoriteten på LO-kongressen att säga att avtalsförhandlingarna – den fackliga verksamhetens kärna – ska styras av LO."
Ingvar Persson som får disponera den av LO kontrollerade ledarsidan i landets största dagstidning berättar om att LO står inför ett vägval i samband med val av ny ordförande. Någon uppfattning i frågan har han dock inte!
Technorati Tags:
LO, Karl-Erik Thorwaldsson, Per Bardh
Arbetsmiljön för män allt bättre
Arbetsmiljön för LO-förbundens kvinnor blir allt sämre: "Det är LO-förbundens kvinnor som själva får betala med sämre hälsa och ekonomi för arbetsgivarnas slarv och regeringens bortvända ansikte inför problemen. Detta kommer att bli mycket kostsamt för såväl enskilda företag som hela samhället.
Ett strukturellt missgynnande av kvinnors arbetsmiljö har varit och är ett växande samhällsproblem som kräver både partsgemensamma och politiska lösningar. Det är arbetsgivarna som är ensidigt ansvariga – om detta råder inget tvivel! Det krävs ett systematiskt arbetsmiljöarbete på våra arbetsplatser, bättre bemanning och arbetsorganisation samt företagshälsovård för att komma tillrätta med problemen.
Vår utgångspunkt är att alla som blivit sjuka vill komma tillbaka till sitt arbete. För den som inte har möjlighet att komma tillbaka ska det finnas en sjukförsäkring som ger möjlighet att vara sjuk – att ha en försörjning under den tid som det sker en omställning. Så skapas rättvisa i samhället och så skapas trygghet för individen.
Vi menar att alla vinner på en bra arbetsmiljö. Vi är övertygade om att en bra arbetsmiljö visar sig i goda produktionsresultat, det vill säga produktionen ökar liksom kvaliteten på det utförda arbetet förbättras när människor trivs och mår bra på sin arbetsplats.
LO-förbundens kvinnor är en grupp som är utsatt för ett ökande klass- och könsförtryck. Det är en utveckling som är oacceptabel och ovärdig ett land som kallar sig ”världens mest jämställda”."
(Hittat via Arvid Falk.)
Några LO-förbunds ordföranden, med LOs vice ordförande Ulla Lindqvist i spetsen, tar till orda i fråga om arbetsmiljön för medlemmar i deras respektive förbund, samtliga förbund organiserande medlemmar i handels- och servicesektorerna. Eftersom jag inte hunnit leta fram den rapport artikeln bygger på är det lite svårt att förstå på vilket sätt arbetsmiljön just de senaste åren försämrats respektive vad det har med kön att göra (mer än det uppenbara – kvinnor är överrepresenterade i lågt betalda serviceyrken med hög förekomst av deltidsarbete). Eftersom det hävdas att just kvinnors arbetsmiljö försämras får man alltså också anta att rapporten styrker att detta inte gäller för mäns.
Dock – det är självfallet rätt märkligt att det överhuvudtaget går att identifiera försämringar av arbetsmiljön så här i 2000-talets början. Åtminstone sådan som inte är en direkt följd av effektiviseringar meddelst anorektiska modeller för arbetsorganisation. Lika självklart är det svårt att förstå hur människor år 2008 faktiskt accepterar sådana försämringar (möjligen lite lättare så här i finanskrisens spår). Åtminstone när man beaktar särskilt den yngre generationens rätt stora benägenhet att faktiskt sluta om man inte trivs.
Dessutom är det förstås så att det är lite passivt anslag. Visst gör den högerledda regimen sitt för att försämra övervakningen av arbetsmiljöarbetet men åtminstone jag förväntar mig att det är genom facklig kamp där ute på “golvet” som dessa problem i första hand skall hanteras – åtminstone borde det väl finnas någon kvar som minns hur man gjorde.
Snygg debut, Erik
Intervjun Med Luciano Astudillo Upplagd: ”Nu kan ni se den senaste bloggintervjun, den här gången alltså med Luciano Astudillo.”
Bästa citatet från intervjun (och Eriks debut var lysande):
”Vi måste vara bäst, det är vårt historiska arv!”
Zaremba ångar på
Tyst i klassen: “EKLUND SKULLE aldrig säga ‘Eva’, menar Nilsson. Lärare Eklund är “bärare av patriarkala göranden”. Hur det märks? “Svårt att beskriva…” Men det är något som Nilsson känt på sig en längre tid. Och i januari 2005 anmälde han (och två andra studenter) Eklund. Anonymt. De lät föreningen Gaystudenterna underteckna anklagelseakten. Nej, Nilsson kände sig inte kränkt av vad Eklund sagt. För honom var det “en könspolitisk fråga”. Man kan inte ha lärare som fnyser åt queerteori, säger Nilsson. Det är queerteorin som gäller.
Två år senare fick han rätt. Lärarhögskolan, där Eklund undervisar, betalade ut 30.000 kronor var till Nilsson och två andra studenter för att skolan skulle “ha uppträtt på ett kränkande sätt”. Vad jag förstår var det en historisk förlikning som satte djupa spår i högskolan. För första gången fick en student gottgörelse för – ja, för vad? Svårt att veta. Kanske var det för repliken “det var dåligt gjort” som Nilsson fick höra från en kurskamrat? Dessa fyra ord (och mycket annat) anmälde han som brott mot Lagen om likabehandling. (Mer om detta i sista artikeln.)”
(Hittat via knuff.se.)
Maciej Zaremba Fortsätter sin artikelserie om hur antidiskrimineringslagstiftningen används till att förfölja/trakassera lärare på Lärarhögskolan i Stockholm. Det faktum att man alltså använder skattepengar för att betala skadestånd till folk som borde ägna sig åt något annat än att försöka bli lärare är mycket störande.
Och det blir bara värre och värre, eller som Anders Svensson formulerar det:
Ja alltihop verkar taget ur en surrealistisk roman. Det blir inte mindre vridet i nästa artikel av Zaremba, om Queerteori och Lärarhögskolan i Stockholm. Och nog blir det jobbigt och förvirrat om man ska leva enligt queerteorier om det är detta som dessa innebär:
Lärarstudenten Johan Nilsson, som hävdar att “det är queerteorin som gäller”, beklagar att han inte kan tipsa mig om dess urkunder. Han hänvisar till en poppig debattskrift och en tidningsartikel. Desto ivrigare berättar han hur man skall bekämpa heteronormen. “Om du till exempel i fikarummet säger ‘I går åkte vi ut till landet’ så bekräftar du heteronormen”, säger han. Begriper jag inte? “Eftersom du är man tar alla för givet att du åkte med en kvinna.” Men om det råkade vara en kvinna? “Då skall du säga: ‘I går åkte vi ut på landet, jag och min partner – som är en kvinna.’ ”
Johan Nilsson är helt puckad faktiskt. Det spelar väl ingen roll om man åker med en kvinna eller en man, en tiger eller en åsna. Eller vad andra tror om vem du åker med. Det är humor på hög nivå det här. Om det inte vore för att det får konsekvenser. Vi får ut en massa dåliga lärare. Något vi definitivt inte behöver.
Det här med skadestånd är faktiskt irriterande för vad är det som händer när vi dels har en lagstiftning med s.k. omvänd bevisbörda, dels när vi
har en lagstiftning som lägger skadeståndsansvaret på institutionerna och inte på individerna. Det innebär ju att det är skattebetalarna som ytterst betalar skadestånd som orsakats kollektivet av att enskilda befattningshavare inte skött sitt jobb. Det innebär också att den institution – om det är Lärarhögskolan eller skolor – som drabbas sannolikt inte får extra resurser att betala skadestånden med. Då får alltså alla elever och lärare betala genom sämre ekonomi – något är riktigt sjukt här.
Barn- och elevombudet Lars Arrhenius, som hittills krävt skadestånd av 16 skolor, har flera gånger understrukit att det är extra allvarligt när barn inte kan lita på de vuxna. Men det han mest reagerat på är den inställning han mött från flera skolor:
– Man ifrågasätter att barnet varit utsatt och lägger problemet hos barnet.
Det kan bero på oförmåga att se när ett barn far illa, fortsätter han.
– Om inte lärarna har förmågan måste det finnas kuratorer och annan personal som är lyhörda. I slutändan handlar det om att politikerna i kommunerna avsätter pengar, säger Lars Arrhenius.
Maud kanske har rätt
Vilket snille: “Som att det är möjligheten till a-kassa på deltid som gör att arbetsgivare vägrar erbjuda heltider. Som att de arbetsgivarna bryr sig om att möjligheten att stämpla på deltid försvinner och därför genast vaskar fram heltider. Vilken idioti.”
Nisha Besara ondgör sig över att Maud Olofsson idag i riksdagen tydligen sagt att det finns ett samband mellan arbetsköparnas (erkannerligen offentliga sådana) ovilja att erbjuda heltidstjänster och det faktum att follk har kunnat stämpla på deltid. Jag har ingen statistik men känner till flera exempel på att så är fallet – faktiskt t.o.m. folk som vägrar jobba mer än deltid för att familjelivet, hunden eller vad det nu är kräver att de är hemma på a-kassans bekostnad. Det är väl också så att om folk inte kunde stämpla på deltid skulle intresset för sådana jobb minska kraftigt och då skulle arbetsköparna kanske tvingas konstruera bättre tjänster.
En annnan sak är ju att många faktiskt vill ha deltid – vilket förtjänar respekt. Min hustru har – och såvitt jag förstår verkligen vill ha – deltidsjobb. Hon har två vilket gör att hon sammantaget jobbar så mycket som hon vill – och hon har förstås inte stämplat en minut på grund av detta.
Dock – det är helt rimligt att man skal kunna stämpla om man faktiskt inte kan få jobb i den utsträckning man behöver. Här gäller det attt konstruera system som inte inkräktar på människors förmåga att själva organisera sina liv samtidigt som de självklart inte skall kunna brukas för att gynna vare sig enskilda som inte vill jobba fullt eller arbetsköpare som utnyttjar systemet. Soidaritet är en tvåvägshistoria
“Av var och en efter förmåga – till var och en efter behov”
Privat fack???
Jobb och liv vill ersätta facket: “Senast i mitten av oktober lanserar den före detta Sif-medarbetaren Christian Sjövind ett privat alternativ till facket. Hans bolag, Jobb och liv, ska erbjuda obegränsad arbetslivsrådgivning under kontorstid. Ett antal arbetsrättsjurister har knutits till företaget för att svara på medlemmarnas frågor.”
Man blir lätt upprörd. Inte för att Christer Sjövind har startat ett rådgivningsföretag i arbetsrättsliga frågor och att man kan prenumerera på dess tjänster utan för att verksamheten, åtminstone av journalisten Christina Lindqvist Sjöström, beskrivs som ett alternativ till facket. Facket är ingen rådgivningsbyrå, facket är en organisation vars målsättning är att förbättra medlemmarnas livsvillkor, en kamporganisation är väl kanske den bästa beteckningen. Hela konceptet bygger på att det inte räcker att kunna lagar och regler, man behöver också kollektivets styrka för att utjämna maktförhållandet mellan arbetsköpare och lönearbetare. Solidaritet är kanske den allra viktigaste byggstenen även om den individuella drivkraften förstås alltid är egenintresset för medlemskap – facklig organisering bygger på att folk har/får insikten om att de egna intressena bäst tas tilvara genom styrkan de får i kollektivet.
Fackliga organisationer är förstås också privaträttsliga subjekt så det kan definitionsmässigt inte finnas ett privat alternativ, men det är ju med denna typ av språkbruk man försöker förvirra människor – bättre kan man kräva åtminstone av folk som kallar sig journalister.
Porr – tecken på framsteg?
Jag tillhör dem som ofta med viss behållning löser Blogge Bloggelito, han har t.ex. när det gäller yttrandefrihet samma åsikter som undertecknad, är en bra debattör när det gäller psrostiturion och narkotikapolitik m.m. Så hade han tidigare idag en bra kommentar till den märkliga nyheten att svenska ungdomar prostituerar sig – vilket vid närmare granskning visar sig vara helt gripet ur luften. Möjligen har Metro hittat ungdomar (ålder oklart) som visar upp sig via nätet. I polisens värld blir detta människohandel (något är allvarligt fel i huvudet på polisens talesmän). Sen repeteras nyheten i Aftonbladet och Expressen – sanslöst dålig journalistik!!!
Lite senare skriver Blogge om sitt specialområde Kina. Det han uppmärksammar är att det producerats en porrfilm i Kina (alltså inte i Hongkong). Filmen heter ”Bondbröder och lantsystrar” (农民伯伯乡下妹, Nóngmín bóbó xiāngxiàmèi). För Blogge är detta tydligen fantastiskt men tyvärr försvinner en del av hans vanliga skärpa (jag lånar några illustrationer). 
Plötsligt så är tydligen porr (mot vilken jag inte har några invändningar) en viktig del i ett samhälles utveckling – och då inte bara förekomsten av utan viktigt inhemskt producerad. Två skäl anförs varför man nu "testat " att producera kineskisk porr – nationell stolthet (för mycket japanskt) – och ekonomi (stora skatteintäkter möjliga). Lite besviken verkar den gode Blogge då filmen
" Som pornografi betraktad är den emellertid ganska värdelös. Den är som sagt fullt pornografisk, med närbilder av kön, men utan närgångna penetrationsbilder – på gränsen till mjukporr med andra ord. Men den saknar helt sexuell finess, skönhet och klass.“
Samtidigt så är den anpassad till kinesernas tydligen mycket trista sexliv
”den är helt anpassad till fattigare kinesiska landsbygdsförhållanden, och skulle inte gå hem någon annanstans. Den har ett typiskt kinesiskt stuk, inte bara i handling, gester, språk och tonfall, utan även i hur själva sexet gestaltas. Oralsex förekommer inte, och förspelet är minimalt – detta är en spegling av mångas trista sexliv i Kina, särskilt på landsbygden"
Blogge ser dock framåt:
“Jag ser fram emot det för att det innebär att landet blir humanare och friare, men också för att Kina förmodligen skulle kunna skapa världens bästa porrfilm. Det är inte bara så att man har ”http://www.flickr.com/photos/keelin/363738138/in/pool-93274748@N00" target="_blank">världens vackraste flickor, utan också att man har ett konstnärligt handlag i allt man gör, ett handlag som oftast saknas i den mer brutala västerländska porren."
Alltså – man (kineser, förmodligen geneteiskt betingat) har ett konstnärligt handlag i allt man gör men producerar ändå porrfilm som är ganska värdelös
Huvudfrågan är emellertid om inhemskt producerad porrfilm är av något särskilt värde när det gäller ett lands utveckling mot att bli
“humanare och friare”
Efter att själv ha pratat med kinesiskor som jobbade 7 dagar i veckan 12 timmar om dagen på marknader så känns det väl som om facklig kamp för rimliga arbetsvillkor och rimlig lön skulle vara ett rimligare tecken på ett humant och fritt samhälle.
Högeralliansen – alla orättvisors moder
Det är roligt med folk. Bengt Silverstrand inser t.ex. inte att just vårt sätt att argumentera mot alla typer av förändringar försätter oss i underläge. Vi dvs partifolk tenderar att skrika högljutt om de skriande orättvisor som uppstått efter bara ett halvt års maktinnehav för högeralliansen trots att man ju lätt kan inse att huvuddelen av de orättvisor som drabbar folk inte har uppstått efter den 1 januari 2007. Det finns heller ingen anledning att tro att högeralliansen drivs av någonslags närmast kontrarevolutionärt patos ur vilket de hämtar en uppsjö förslag för att slå på de svaga – de genomför i princip den politik de fått en majoritet att rösta på.
Att ge fler människor möjlighet att köpa sin bostad beskrivs som slakt på hyresrätten och anses leda till segregation, precis som om vi inte redan lever i en starkt segregerad bostadsmarknad. Det är ju bara att besöka något miljonprogramsområde för att få det bekräftat och det uppstod inte den 1 januari.
Särskilt roligt blir det när Silverstrand använder ett citat från Åsa Linderborgs bok som han citerar från en ledare i DA:
Socialdemokraterna (Bengt Silfverstrand): "”Jag stämplar in tre minuter över sju och jobbar till sex minuter över fyra. Jag sliter som ett svin i åtta timmar och får betalt för fyra. Resten stoppar Wallenberg i egen ficka”, deklarerar Åsa Linderborgs pappa – metallarbetare i Västerås i den kritikerrosade och mycket läsvärda boken ”Mig äger ingen.”
Nattstånden klasskampsretorik invänder en del. Nej, snarare en lika rimlig och relevant beskrivning av arbetets vardag och verklighet nu som då” avslutar Hans Larsson sin ledare i DA.
Än finns det hopp – motståndet lever, konstaterar han. (fast jag hittar inte citatet, min anmärkning)
Synd bara att det finns socialdemokrater som i stället för att angripa de skriande och uppenbara orättvisorna i samhället ägnar sin bloggkraft åt att gå till storms mot fackföreningsledare som protesterar mot att asfaltsarbetare och andra med typiska säsongsarbeten drabbas särskilt hårt av försämringarna i a-kassan. S-bloggaren som p g a av sitt ständiga lir på högra planhalvan av jublande borgare döpts till ”No. 1” tycker att det både är rätt och rimligt att den som bara jobbar halva året – oavsett skälen till detta – inte ska vara berättigad till a-kassa under den del av året han går utan jobb."
Om, vilket jag till fullo tycker, Linderborgs pappas beskrivning är korrekt (även om graden av utsugning kan diskuteras) så blir frågan var motsvarande mervärde tar vägen när det gäller vårdbiträden, undersköterskor, vaktmästare m.fl. anställda i den offentliga sektorn? För det kan väl inte vara så att deras lön verkligen motsvarar arbetets verkliga värde eftersom de oftast har betydligt lägre lön än industriarbetaren, vars lö ju i beskrivningen bara utgör halva värdet. Vi blir väl lika utsugna vare sig vi jobbar privat eller offentligt, eller?
Mer problematiskt blir det emellertid när Silverstrand attackerar Erik Lakkso, en av de socialdemokrater som verkligen försöker tänka lite till, som verkligen försöker föra en dialog med alla oss som läser hans blogg. just diskussionen om a.kassans uformning är intressant. Den har vi byggt upp för att vara en trygghet då vi råkar bli arbetslösa utan egen förskyllan. Tyvärr har vi gjort den beroende av en stor andel statlig (skatte) finansiering varför den skulle kunna beskrivas som en halvförsäkring:-) Nu tycker Silverstrand i likhet med Ylva Thörn (Kommunals ordförande) att det är helt rimligt att man kan vara säsongsanställd och uppbära a-kassa resten av året, år ut och år in. Då blir ju a-kassan inte längre ett skydd vid tillfällig arbetslöshet utan ett slags försörjningsstöd. För det senare bör vi nog ha andra lösningar.
Fackligt sett är det förstås orimligt att det finns arbetsgivare som så flagrant utnyttjar folk och a-kassan, som alltså upprätthåller ett system med säsongsanställningar som innebär att folk inte kan försörja sig året runt. Det borde vara Ylva Thörns utgångspunkt (och också Silverstrands). Det är inte “bidrag” i form av a-kassa de säsongsanställda behöver utan jobb året om. Misstänker dock att det skulle utmana mäktiga intressen såsom stora byggföretag, delar av turistindustrin och inte minst kyrkan:-)
Senaste kommentarerna