Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Forty Percent of Elementary School Teachers’ Work Could Be Automated By 2030, McKinsey Global Institute Predicts – Digital Education – Education Week
The impact of automation will vary for male and female workers, with women likely being more susceptible to partial automation of their current occupations, according to new projections from the McKinsey Global Institute.
One big example: elementary school teachers, roughly 80 percent of whom are female. In the coming decade, McKinsey Global predicts, more than 40 percent of what these educators do during a current workday could be automated, resulting in the need to develop new skills and become more comfortable collaborating with algorithmic systems.
And teachers could be the lucky ones: Overall, as many as one-fourth of U.S. women in the workforce today could need to find new occupation categories by 2030, MGI concludes.
The group’s new report, titled ”The Future of Women at Work: Transitions in the Age of Automation,” offers a fresh perspective on the hotly debated future of work. As robots and artificial intelligence take over some of the routine tasks now done by humans, women will face particular challenges, the authors write, thanks in large measure to longstanding barriers such as unpaid work at home and fears of physical safety while in public.
This is of course very interesting. Both from the perspective of who is driving the change and to what extent its wanted, and also what happens to sectors that gain from this kind of development. Will the saved time be used to, in the case of teachers, improve teaching and learning or all it be used just to reduce cost.
What I think is most important is that this development is used to improve teaching and learning, to improve working conditions for teachers and n more general terms reduce the time spent on working for everybody.
Inte mitt krig av Boris Benulic
Inte mitt krig—releasefest 23/3 – Cultura Aetatis: Vi barrikaderar oss i Skyddsrummet på Södermälarstrand och pratar om förlaget och boken—och debatterar om den svenska vänstern och miljörörelsen har uppgått i staten.
Boris Benulic
Inte mitt krig
ISBN 978-91-984633-0-9
Jag var förstås där, har känt Boris Benulic sedan 70-talet även om kontakterna varit ytterst sporadiska sedan tiden i Röd Ungdom. Från den tiden minns jag rätt spännande diskussioner baserade på en del marxistiska studier. Studier som i mitt fall faktiskt börjat runt lite före 68 då jag som 14-åring kom i kontakt med SSU Spartacus i Linköping, också det en bra skola. I början av 80-talet är jag hemlös partipolitiskt och så förblir det under ganska lång tid. Kallades visserligen ”kommunisten från lärarhögskolan” av Göran Hammarberg i Flamman när vi i fullständig demokratisk ordning spräckte högerns hegemoni i SSCO. Och var nog med på mötet då Röd Ungdom slogs ihop med MLK 1983. Hur man kunde bli trotskist förstod jag aldrig.
Har ändå valt att betrakta mig som en av få marxister i vårt land, med tillägget frihetlig dock. Vet ju att Boris också betraktar sig som en sådan. Utifrån ett mer pragmatiskt perspektiv valde jag sedermera att bli socialdemokrat i den fåfänga förhoppningen att där möta människor intresserade av ideologiska diskussioner, av studier av vår omvärld och en vilja att formulera visioner för den tid när man faktiskt kan börja tala om en församhälligad produktion. När t.o.m. solidariteten försvann i och med den senaste regeringsbildaren saknar förstås också den plattformen allt värde.
Har nu också läst Boris bok. I den är marxisten i stort sett helt frånvarande. Utvecklingen beskrivs istället t.ex. som formad av charlataner till journalister. Deras ovilja att jobba förklarar enligt Boris tdningsbranchens svårigheter trots att vi på just det området har sett en enorm teknisk utveckling som framtvingar en omstöpning.
För övrigt verkar tesen vara att allt går utför på grund av människors, enligt min mening helt sunda önskan, vilja att minska lönearbetet för att kunna förverkliga sig själva. Att människor inte ens är beredda att jobba utan lön (vänta på) för att rädda ett företag från konkurs tycks reta Boris. Kan förstås utifrån företagarens perspektiv men..…
Brukar ibland, eftersom skolans digitalisering blivit mitt område, säga till de som hävdar att man måste lära sig att läsa och skriva med papper och penna att det faktiskt vore förvånande om just den tekniken var höjdpunkten i mänsklighetens utveckling. Får mig att tänka att det vore lika förvånande om dagens normala arbetsinsats för att få en lön som går att leva på skulle vara slutpunkten för en utveckling som historiskt sett verkligen handlat om att minska tiden för arbete för överlevnad. Vad vi ska göra med den tid vi därmed får fri tillgång till är ju en helt annan fråga.
I boken riktas kritik mot miljörörelsen, ganska skarp sådan. Särskilt gäller det olika former av certifieringar som mest verkar vara till för att finansiera organisationerna. Kritiken riktar sig dock inte särskilt mot hur miljörörelsen faktiskt kommit att bli ett utmärkt medel för att splittra kampen för ett bättre samhälle genom att i stor utsträckning göra den individuell. Som jag ser det kom den redan tidigt att bli den murbräcka som avväpnade vänstern och ledde in de som fortfarande identifierar sig som vänster (trots att de inte är det) i det identitetspolitiska träsket.
Apropå det senare så är jag övertygad om att det finns rasistiska strukturer i vårt land, i den frågan har Boris helt enkelt fel.
Med detta sagt, en spännande bok som avslutas med en genomgårg av händelserna kring Kraft & Kultur. Bara det värt en läsning.
Migrationsverket kan inte öppna länkar
Jag skrev häromdagen ett öppet brev till Migrationsverket som jag publicerade och dessutom skickade ett mail till verket med länk till brevet. Idag fick jag följande svar:
Hej Peter,
Tack för ditt mejl.
Migrationsverket kan inte öppna länkar du bifogat i ett mejl. Vänligen skriv din fråga i mejlet för att vi ska kunna besvara den.
Med vänlig hälsning
Tove Johnsson
———————————
Migrationsverket
Kundtjänsten
Telefon 0771-235235Vänligen observera att du inte kan svara på detta mejl. Om du har följdfrågor ber vi dig istället skicka ett nytt mejl via webbformuläret på vår webbplats www.migrationsverket.se/e-post
www.migrationsverket.se
https:// twitter.com/migrationsverktmpE977.tmp.png
Från: Peter Karlberg [mailto:peter@karlberg.org]
Skickat: den 8 juni 2017 01:19
Till: GB-Migrationsverket
Ämne: Öppet brev till Migrationsverket som ljuger eller…..Hej!
Jag har skrivit ett öppet brev till er med anledning av en nyhet ni publicerad den 1 juni 2017..
Brevet hittar ni här. Ser fram emot kommentarer.
Med vänlig hälsning,
Peter
——-
Peter Karlberg
Söräng 18
153 93 Mörkö
+46 (0)8 551 531 76
mobil +46 (0)733 266 113
https://peter.karlberg.orgArbete: Skolverket, 106 20 Stockholm
Besök: Fleminggatan 14
+46 8 52 73 31 67
peter.karlberg@skolverket.se
——-
Det här meddelandet sändes med Mail från en MacBook Pro med MacOS X El Capitan.
Detta svar sänds från en adress som inte går att besvara. Det indikerar att Migrationsverket alltså inte förfogar över en enda dator eller annan digital enhet som är utrustad med webbläsare. Undrar hur det ens är möjligt?
För övrigt uppmanar jag alla att skriva på namninsamlingen
Vilka passagerares intressen väger tyngst
Hade anledning att fundera lite över detta idag. För några år sedan flög jag med airBerlin från New York och landade i Berlin någon halvtimme försent för att hinna med förbindelsen till Stockholm. Det innebar att vi fick vänta i stort sett en hel dag i Berlin (på flygplatsen eftersom det kändes osäkert att förflytta sig därifrån). I kväll hade jag en ”kritisk” förbindelse på vägen hem från Budapest. Enligt tidtabell var det ett uppehåll i Berlin på ca 40 minuter. Vi landade dock före tidtabell så allt verkade grönt. Då får jag besked via den utmärkta tjänsten Tripit.com om att planet till Stockholm är 30 minuter försenat.
Trots detta släpps vi ombord bara 10 minuter efter utsatt tid för boarding vilket ju är ganska normalt. Väl ombord och efter särskilda påpekanden om att det är en fullbelagd flygning sitter vi – nästan alla – och väntar. Då meddelas att vi kommer att bli 10-15 minuter sena då ett 30-tal passagerare väntas från sent inkommande plan. I själva verket innebär detta att vi kommer iväg mer än 30 minuter sent. Inget att bråka om kan man tycka men då planet skulle ha lämnat Berlin 21.25 och ankomma till Arlanda 22.55 har det ju viss betydelse.
Funderar alltså över AirBerlins principer för att prioritera passagerarnas intressen. När jag fick vänta en hel dag var det uppenbart inte mitt intresse att kunna hinna med en förbindelse som prioriterades. I kväll var det däremot ett stort antal passagerare som kan tänkas fått allehanda problem på. Grund av att andras intresse prioriterades. Vore kul att veta hur övervägandena ser ut – risk för kostnader för hotell?
Vad gör administrationssamhället med offentlig sektor
Peter Karlberg – Vad skall polisen göra (1): ”Själv hade jag en kort period som ordförande för polisnämnden i Södertälje polismästardistrikt för några år sedan. Jag gjorde då precis samma reflektion och framförde kritik mot att vi tvingades ha en verksamhetsplan full av dessa av Rikspolisstyrelsen angivna kvantitativa målen. Utrymmet för lokal anpassning var i själva verket knappast reell. Att effekten blev att ‘pinnjakten’ prioriterades före åtgärder som, vilket Anders Svenssons pekar på, faktiskt skulle leda till att antalet brott minskar. I praktiken innebar det t.ex. att arbetet mot grov brottslighet nedprioriterades till förmån för att t.ex. uppnå x antal gjorda utandningsprov.”
Visst kan man konstatera att polisen åtminstone i Södertälje numera tycks lägga ner mer energi på den grova brottsligheten (även om jag även har en del synpunkter på det arbetet, t.ex. när det gäller häktningstider) än då ovanstående skrevs 2008. Tyvärr tycks dock själva huvudfrågan kvarstå, åtminstone om man får tro Petter Larsson som i Aftonbladet anmält en ny bok av polisforskaren Stefan Holgersson. Larsson skriver
Polisen jagar pinnar för att puffa upp statistiken. Man plockar hellre in tio kända knarkare varje vecka än försöker sätta dit en riktig skurk, eller bokför ett sms från en langare till 150 kunder som 150 enskilda försök till brott.
Höga polischefer håller sig undan medieelden, men är glada att synas när de får beröm.
Kritiska rapporter mörkläggs, positiva exempel pumpas upp.
Ni har sett det i amerikanska filmer och tv-serier. Men får man tro polisforskaren Stefan Holgersson pågår det också här. I debattboken Polisen bakom kulisserna anklagar han polisen för att systematiskt försköna bilden av sin verksamhet.
Tror inte att det egentligen behöver handla om medvetet fusk, snarare om orimliga redovisningskrav och oändligt administrerande istället för att göra ett bra jobb. Stärks i denna min tolkning dels förstås av egen erfarenhet, dels också efter att ha lyssnat på ett program från Vetenskapsradion Forum med titeln Välkommen till administrationssamhället. Programmet presenteras såhär
Målplaner och styrdokument, tidsrapportering och interndebitering, uppföljningar och möten – allt fler ägnar allt mer av sin arbetstid åt administration. Anders Ivarsson Westerberg vid Södertörns högskola och Anders Forssell vid Uppsala universitet forskar i ett projekt om det här som de kallar Administrationssamhället, och som har resulterat i en ny bok med just namnet Administrationssamhället.
Bland annat har de tittat närmare på hur administrationen påverkar arbetet inom skolan, vården och polisen, och mellan tummen och pekfingret lägger de yrkesgrupper som de studerat ungefär 50 procent av sin arbetstid på administrativa uppgifter. Det handlar då om yrkesgrupper vars huvuduppgifter är att jobba med kärnverksamheten – förutom de här yrkena så finns det ju olika slags administratörer som är specialiserade på administration.
Nu råkar det ju vara så att de båda forskarna – Anders Ivarsson Westerberg och Anders Forsell – studerat just polisen så deras slutsatser får väl antas vara ytterst relevanta för denna verksamhet. Tyvärr tror jag inte att deras slutsatser är riktiga bara för de studerade verksamheterna. Tyvärr gäller de nog i de flesta myndigheter och offentliga verksamheter. Sannolikt ett resultat av New Public Management (beskrivs bra av Tom Karlsson) som fortfarande tycks dominera som ledningsfilosofi. Regeringen vill i alla fall se bortom denna filosofi.
Rekommenderar alla sysselsatta inom offentlig verksamhet att lyssna på programmet!
Arbetslinjen – ett utslag av sinnessjukdom
Hittar detta på Facebook 
och det citerande är ju oerhört centralt (och träffsäkert formulerat). Att vi skulle leva för att (löne)arbeta är ju absurt – vi arbetar för att leva och behöver förstås så stor frihet som möjligt att disponera våra liv (läs vår tid).
Samtidigt är det ju så att det finns en mängd saker som måste göras för att vi ska kunna leva väl – saker som med långt gången arbetsdelning kan klassificeras som arbete vare sig det utförs av lönarbetare eller i egen regi. En hel del sådana sysslor ger också utrymme för – i varierande grad – kreativitet, skapande. Gränsdragningen är oftast inte skarp men man kan nog identifiera en hel del sysslor där det kreativa inslaget i stället är begränsat, där det egna skapandet inte får särskilt stor plats inom ramen för arbetet.
Därför måste vi fortsatt arbeta för en arbetstidsförkortning – ”6 timmars arbetsdag” verkar vara en paroll att damma av. Först bör detta genomföras när det gäller lågavlönade arbeten med begränsat utrymme för egen kreativitet som är repetitiva, fysiskt och/eller mentalt slitsamma. Bibehållen lön självklart då det i sig skulle innebära en välbehövlig uppgradering av sådana jobbs värde. I ett slag skulle vi nog läsa de framtida problem vi annars kommer att få med att rekrytera personal till t.ex. älvdreomsorgen, delar av vården, tung industri m.fl.
Technorati Tags:
6-timmarsdag, Frihet, Ideologi, Klasskamp, Mer tid att leva, Politik, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Ernst Wigforss
Inte ens Benulic har alla rätt
Marxister borde bekämpa sex timmars arbetsdag – Artikel av Boris Benulic – Newsmill: ”Med ett sådant svar så har man avlägsnat sig ännu mer från marxismen och än mer närmat sig de mer märkliga och uppgivna formerna av den västerländska vänsterradikalismen, rörelser där man tvärtemot Marx tror att allt är fast och givet – det finns ett visst antal jobb, det finns en ändlig mängd naturresurser – och vi måste anpassa oss.”
(Hittat via Newsmill.)
Självklart har Boris Benulic helt rätt i det ovan citerade stycket. Det är ju också den mest fantastiska effekten av klimatfrågan – att vanligtvis rationella radikala rörelser tappat den insikten. Givet den insikten är det förstås inget problem att förespråka kortare arbetstid utan för att det är ett led i att frigöra människor ”från lönearbetets slaveri”. Det står heller inte alls i motsättning till att utveckla arbetets organisationsformer – tvärtom skapar det nog bättre förutsättningar för sådan utveckling som ju åtminstone i rätt stor utsträckning gäller mer kvalificerade arbeten.
Precis som Erik Laakso resonerar så är väl frågan snarare hur arbetstidsförkortningar (eller andra förbättringar) ska åstadkommas – han ställer facklig kamp mot politisk genom att förorda den fackliga vägen och sammanblanda lagstiftning med socialism. Problemet som behöver adresseras är att de sektorer inom vilket det finns störst behov av ganska snar förkortning av arbetstiden – tänker särkilt på omsorgssektorn – också är de sektorer som har den absolut svagaste fackliga organisationen vars kraft att genomdriva sådana förändringar är mycket begränsad i synnerhet som dominerande arbetsgivare är offentliga.
Technorati Tags:
6-timmarsdag, arbetstid, Boris Benulic, Erik Laakso, Klasskamp, Mer tid att leva, Newsmill, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Socialism
Lösningar från förr kanske inte passar men visionerna gör nog oftast det
Martin Mobergs betraktelser…: Om en bristande politisk taktkänsla eller vem glömde metronomen?: ”Men i likhet med Westerholm ser jag ingen reell möjlighet att genomföra detta på den arbetsmarknad som vi de facto har idag och som beror på att samhällsanalysen inte är så uppdaterad som den faktiskt borde vara. För ska vi i socialdemokraterna och sålunda även för vänsterpartiets och miljöpartiets vidkommande vara ett relevant och attraktivt alternativ i kommande val ja då håller det inte med att köra med lösningar som påminner om en svunnen tid.”
Martin Moberg köper Johan Westerholms invändningar mot arbetstidsförkortning, samma typ av invändningar som kapitalets företrädare alltid använt. För även den som bara är lite bevandrad i marxistisk teori inser ju att förhållandet mellan arbete och kapital – så som det kommer till uttryck i form av anställningsvillkor t.ex. lön och arbetstid just är uttryck för relativa positioner, maktförhållanden, klasskamp om man så vill. Man väntar sig kanske inte att resandet av krav, formulerandet av visioner kring hur lönearbetares förhållanden ska kunna förbättrats förkastats av företrädare för det socialdemokratiska arbetarepartiet.
Produktivkrafternas utveckling används som argument mot arbetstidsförkortning. Som om det faktum att produktiviteten fortsatt ökar inom nästan alla industrigrenar, ett faktum som innebär att ett ökat mervärde skapas som kan användas för såväl förbättrade löner som arbetstidsförkortningar inte betyder något. Som om ens majoriteten av alla lönearbetande skulle ha högt kvalificerade kunskapsintensiva arbeten där den enskildes alldeles unika kompetens är den avgörande. Det finns fortfarande (och kommer alltid att finnas) massor med arbeten som dels förutsätter närvaro på bestämda tider, dels innehåller betydande inslag av mer manuellt utförande av arbetsuppgifterna. Det gäller produktion av lastbilar såväl som vård av äldre, det gäller processtyrning i läkemedelsindustrin såväl som hela restaurangbranschen. Att alla arbeten kräver högre grad av kunskap (språk m.m.) idag jämfört med för 50 år sedan ändrar inte detta faktum.
Tidsandan är emellertid annorlunda nu. 6-timmars arbetsdag betydde kanske för 50 år sedan lika arbetstid för alla (fast det gäller väl fortfarande för de flesta – stämpelklocka finns ju t.o.m. i regeringskansliet) – idag tror jag det borde förverkligas genom att den enskilde ges betydande möjligheter att själv förlägga sin arbetstid så den passar övriga livsprojekt, är kanske t.o.m. så att arbetstiden normalt ska uttryckas i årsarbetstid för att ge än större flexibilitet.
Det största problemet med att minska arbetstiden föreligger faktiskt inom den offentligt finansierade sektorn – främst vård och omsorg – där behovet är störst men de möjliga produktivitetsförbättringarna mycket begränsade.
Technorati Tags:
6-timmarsdag, arbetstid, Johan Westerholm, Kapitalet, Karl Marx, Klass, Martin Moberg, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Klasskamp
Skär ner arbetstiden till max 20 timmar per vecka
Cut the working week to a maximum of 20 hours, urge top economists | Society | The Observer: ”She argued that we need to think again about what constitutes economic success, and whether aiming to boost Britain’s GDP growth rate should be the government’s first priority: ”Are we just living to work, and working to earn, and earning to consume? There’s no evidence that if you have shorter working hours as the norm, you have a less successful economy: quite the reverse.” She cited Germany and the Netherlands.
Robert Skidelsky, the Keynesian economist, who has written a forthcoming book with his son, Edward, entitled How Much Is Enough?, argued that rapid technological change means that even when the downturn is over there will be fewer jobs to go around in the years ahead. ”The civilised answer should be work-sharing. The government should legislate a maximum working week.”
Tydligen inte bara Vänsterpartiet och undertecknad som uppmärksammar frågan om arbetstidsförkortning i dagarna. Hittar (med lite hjälp från vänner på Facebook) artikeln ovan. I den beskrivs hur the New Economist Foundation (NEF) argumenterar för detsamma. Och NEF nöjer sig inte med 6-timmars arbetsdag, de argumenterar för 20-timmars arbetsvecka. Gillar.
Technorati Tags:
arbetstid, ekonomi, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Guardian
Senaste kommentarerna