Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Olympic Games should permanently be held in Sweden
Olympic Games should permanently be held in Sweden (Blogge Bloggelito regeringsblogg): “As Gert Gelotte so eloquently puts it, it is certainly no secret that Communist China is a Communist dictatorship, that Tibet is occupied and that ethnic minorities in China are oppressed – in fact, every single one of the fifty-five minorities that coexist with the Han Chinese majority group are oppressed, for instance by letting them be fruitful and multiply to the extent that they grow seven times faster than the majority group – clearly a measure of genocide. As for Tibet, every nation in the world, including the United Nations, recognize that Tibet is and always was a free and sovereign nation, a lost paradise that had its magnificent culture devastated by the brutal Communist oppressors. This is according to the trustworthy Tibetan gubmint in exile in India, the true and legitimate ruling body of Tibet which we credit for their independent statistics of casualties in Tibet, ranging in the hundreds or thousands or even millions – we don’t really know – over the last week.”
Although there is a possibility to have some objections, Blogges ironic piece on having the Olympic Games permantly in Sweden is really something to think about. Categoriesed as fun:-)
Skola för underklassen
Hans-Åke Scherp reser sig !: “I dag har docenten i pedagogik Hans-Åke Scherp en vetenskapligt välgrundad debattartikel i Svenska Dagbladet som utmanar det politiska finrummen ordentligt. En artikel som lär sätta morgonkaffet i halsen på 80% av svenska folket och huvuddelen av den politiska skaran som ställer sig okritiskt till rätta i leden runt “hårdare tag skolan”. Den del av Sverige som fångats av populistisk tro och inte vetenskap och där “välj mig politik” ekat i stengrottorna fram till dags dato.”
Svensk skola är värd ett bättre öde, om detta är jag enig med Fredrik Svensson. Nu når väl inte SvDs debattsida ut till särskilt många och jag har inte sett att artikeln fått särskilt stor uppmärksamhet. Förhoppningsvis läses den dock av åtminstone några socialdemokrater som låtit sig skrämmas av den populistiska skoldebatt som uppstått i spåren av att herr Björklund skaffat sig problemformuleringsprivilegiet. Scherps artikel är läsvärd:
I riksdagens frågestund den 21 februari avfärdade utbildningsminister Jan Björklund återigen ledande forskning om hur vi kan förbättra kvaliteten inom Sveriges skolor. Att Björklund undantar sig själv från de krav på vetenskaplighet som han ställer på skolverksamheten vållar huvudbry.
Hur ska medarbetare i den svenska skolan hantera kraven att bygga verksamheten på en vetenskaplig grund och samtidigt leva upp till politiska beslut som fattas i strid med vetenskap och beprövad erfarenhet?
Som skolutvecklingsforskare blir jag bekymrad när Björklund svartmålar den svenska skolan och samtidigt driver frågor som strider mot forskning och beprövad erfarenhet. Även skolpolitiken borde vara evidensbaserad.
Möjligen skulle Björklunds trosföreställningar om en god skola ha passat in när skolan blev allmän i Sverige för 170 år sedan. I dåtidens bondesamhälle ansåg staten att skolan skulle utveckla lydiga, tålmodiga och ödmjuka människor. Det uppnåddes genom extrem katederundervisning, hård disciplin och utantilläxor.
Idag ska skolan utbilda initiativrika, kreativa och ansvarstagande samhällsmedborgare.
En av mina döttrar ställde just den fråga som Scherp reser när hon gick i 6:an (under våren 2006). Hon hade då försökt sätta sig in i frågan om betyg och konstaterat att det inte fanns något vetenskapligt stöd för att betyg tidigare skulle förbättra elevers resultat, snarare att de bidrar till ökad stress och negativ sortering. Frågan hon ställde var – måste inte politiker basera sin politik på kunskap. Jag gav då samma svar som Scherp ger nu – något sådant krav finns inte. Tyvärr får man väl säga eftersom en 12-årings respekt för politiker och tilltro till vårt demokratiska system kanske därmed minskade.
Just ambitionen att återskapa någon slags “50-tals pluggskola” framstår ju som sällsynt inskränkt i en tid när vi borde satsa på att ge alla (och i synnerhet de som inte får med sig det hemifrån) de verktyg de behöver för att kunna hantera en komplex värld där arbetslivet ställer helt andra krav än industrisamhället gjorde, eller som Svensson uttrycker det:
Vi behöver djupinlärning för att förstå vår komplexa globaliserade värld, vi behöver nyfikna kunskapstörstande trygga självständiga individer som kan jobba i grupp, vi behöver utveckla kreativitet och talanger för idéskapande och vi behöver utveckla den del av oss som “möjlighetiserar” och ser lösningar snarare än “problematiserar”.
Folkstyre – när får vi det?
Demokratiskt dilemma: “Jag lämnar med varm hand över stafettpinnen till Sagor från livbåten, projo och Peter Karlberg. Besökarens ursprungliga frågeställning lyder:
a) Vad är det största problemet med dagens demokratiska system?
b) Hur ska vi lösa det?
c) Är det rent av så att demokrati kanske inte är det bästa (man måste få väcka frågan – och argumentera, även om man kommer till slutsatsen att vi har ett perfekt system)”
Jag väljer när jag nu tar över stafettpinnen att definiera demokrati som folkstyre (även om Blogges mera filosofiska definition också är intressant). Jag gillar regeringsformens formulering i första kapitlets första paragraf
“1 § All offentlig makt i Sverige utgår från folket.”
Tydligare kan det ju inte uttryckas.
Det största problemet med dagens demokratiska system – och då antar jag att det är det representativa parlamentariska statsskicket som avses – är att våra i och för sig korrekt utsedda representanter inte uppfattar sig som just folkets främsta företrädare (fjärde paragrafen i samma regeringsform) och heller inte uppfattas av folket som just sådana.
I teorin skall ju de politiska partierna stå för relationen mellan folket och dess representanter men den låga organisationsgraden, den erbarmeliga nivån på aktivitet och tilltagande nedrustningen av den interna demokratiska processen utgör hinder för detta. Makten utgår i realiteten inte från folket utan från kotterier i de politiska partierna. (Magnus Ljungkvist hade en intressant observation angående socialdemokraternas “ledande” opinionsbildare på Aftonbladets ledarredaktion).
Hur kan man då angripa detta problem? Själv har jag valt att för tillfället delta i tre processer som faktiskt har just detta som grund.
Jag har valt att vara partipolitiskt aktiv och där å ena sidan arbeta för att förbättra det lokala arbetet (mobilisera skulle kanske kunna vara ett ledord) och å den andra sidan ta upp en del av de frågor Blogge tar upp som inskränkningar av demokratin i vårt land (ehla västvärlden egentligen).
Den andra är den lilla tankesmedjan D2D som hittills producerat en skrift och nu är på väg att producera den andra.
Den tredje ser man resultatet av här – vara så transparent som möjligt för att locka till deltagande, till diskussion, till debatt. Katrine Kielos – i Dagens Arena – tog upp frågan om den socialdemokratiska organisationen häromdagen. Hon har rätt men missar samtidigt i stort den viktiga frågan om att göra medlemmarna till de verkliga makthavarna och de valda till deras verkliga företrädare – allt kan ju inte åtgärdas inom ramen för “vad behöver ni av oss för att ni själva skall kunna göra…”.
Jag har svårt att se något alternativ till ett demokratiskt styrelseskick – av den enkla anledningen att det är viktigt att människor skall ha största möjliga utrymme att styra över sina liv och att de i frågor som rör andra/rör alla/rör det gemensamma skall ha så stort inflytande/medbestämmande som möjligt. Tyvärr så säkrar ju inte ett demokratiskt styreöseskick detta i sig självt. Bevis för detta möter vi ju i alla möjliga sammanhang, från förslag om inskränkningar i föräldrars rätt att bestäma hur de vill sköta sina barn till (och allvarligare förstås) allehanda lagar som inskränker vår rätt att uttrycka oss fritt och som minskar vår rörelsefrihet genom övervakning.
Out of sync
Kultur för sin tid! Kulturministern som önskade bort Internet.: “Ser inte makten det där gapet som bara blir större? Mellan dem själva och det folk de säger sig representera. Det är tanken som slår mig när de moderata ministrarna Beatrice Ask och Lena Adehlson Liljeroth uttrycker sig så här i sin Brännpunktsartikel i SvD: “Allianspartierna i regeringen har nu enats om ett helhetsgrepp kring fildelningsfrågan”. Tja, har de talat med framtidens väljare eller har de bara suttit och konfererat i Rosenbad, då och då besökta av skivbolagsdirektörer som är rädda för sina vinstnivåer? Man vill alltså göra det enklare för dessa att stämma fildelare på skadestånd och vrida klockan tillbaka till tiden innan nätet, den tid då Paul McCartney och andra “kulturarbetare” håvade in miljarder på ett system som i princip alla betraktade som legitimt för den världen och dåtidens teknik. Men som allt fler nu ifrågasätter.
“Självklart måste de ha rätt att ta betalt för sitt arbete också på internet.”, skriver ministrarna om “kulturarbetarna”. Den rätten har de ju redan. Frågan ministrarna skall ställa sig är följande: Antag att en “kulturarbetare” skriver en låt och vill ha en miljon kronor för varje överföring av den på nätet och att ingen köper den. En unge har kommit över filen och delar med sig till sina polare. Vad skall regeringen göra? Hjälpa “kulturarbetaren” att inkassera 1 miljon i skadestånd från varje person som nu har filen? Är detta ett led i att vara Sveriges nya arbetarparti?”
Den gode Swartz har dels rätt, dels verkar han tro att det är de nämnda ministrarna som bestämmer. Så är förstås inte fallet. Detta demonstreras med all önskvärd tydlighet om man tittar tillbaka lite i historiern – och man behöver inte titta långt. Den senaste justitieministerna av annan kulör var uppenbarligen också helt i händerna på sina tjänstemän och det förhållandet gäller tydligen också den nya (senaste), som jag faktiskt har arbetat åt under 90-talets början varför jag kanske inte är förvånad.
Jag tror inte de två undertecknarna skrivit ett ord av artikel på Brännpunkt, och jag tror inte de tänkt en tanke av de som presenteras (är förresten inte kulturminsiterna gift med Ulf Adehlson?). Någon borde ta reda på vad det är för person(er) på justitiedepartementet som egentligen låtit sig köpas av skivindustrin – kanske inte nödvändigtvis mutas, men som inte har intellektuell kapacitet och verklighetskontakt nog att självständigt kunna orientera sig i 2000-talets nätsamhälle.
Kan dock inte låta bli att reagera lite på hur folk reagerar på denna nyhet (alltså att Beatrice Ask och Lena Adehlson Liljeroth inte fattar någo)t. Särskilt roligt och/eller trist blir det ju när man läserhur t.ex. Joshen (en i övrigt hedervärd person så vitt jag förstår). Joshen får ursäkte detta personangrepp men hur är det möjligt:
I förra valet la jag min röst på centern i tron att jag röstade på ett liberalt alternativ. När nu centern inte bara visat utan också gått ut med att man är ett ryggradslöst parti som inte klarar av att stå, och slåss, för sin åsikt är det uppenbart att jag kastade bort min röst.
Min tro är att det enda som nu kan påverka den politik som förs är att alla vanliga medborgare faktiskt inte bara utöver sin rätt att rösta var fjårde år utan snarare utnyttjar sin möjlighet att engagera sig aktivt i politiken. Jag behöver t.ex. allt stöd jag kan få inom det socialdemokratiska partiet för att få detta att ta bestämd ställning mot integritetskränkande lagstiftning, mot stöd till dinosauren skivindustrin och mot förvrkligandet av Bodströmsamhället. Den senares namngivare har ju fortfarande inte avgått som talesman i dessa frågor.
Det finns förresten tyvärr allt för många som hänger sig åt intellektuella totalhaverier. Ett lysande exempel har jag hittat bland mina socialdemokratiska kamrater:
Hänvisningen till statsminister Reinfeldts löftesbrott att inte ingripa mot den kriminella handling, som kränkning av upphovsrätten de facto innebär, kan man också dra på smilbanden åt. Hans och b-alliansens löftesbrott börjar nu bli så många att de flesta nog tappat räkningen.
Det viktiga i sammanhanget är att vi nu får en lag som åtminstone röjer bland de värsta missfostren på den vidlyftiga och vildvuxna IT-marknad, där ”ogräsbekämpning” alltför länge försummats.
Detta alltså skrivet av en person som har mångårig erfarenhet av riksdagsarbete!!!! Det finns skäl till varför partierna har svårt att rektytera medlemmar. Det finns skäl till varför det s.k. politikerföraktet växer. Man kan bara beklaga att det senare sker med just desammas aktiva medverkan.
Ny eller förnyad socialdemokrati
Katrine Kielos: Oppositionens pyspunka: “Politisk trovärdighet bygger inte på vem som kan skapa de intelligentaste incitamentsstrukturerna. När Anders Borg och Thomas Östros håller nationalekonomiskt seminarium (själva kallar de det debatt) gör de det låsta i samma osynliga mentala tabellverk. När Östros i Ekots lördagsintervju på frågan om vad han skulle göra om han hade 30 miljarder över svarar att han inte kan föregå budgetarbetet i riksdagen blir det naturligtvis parodiskt. Men det är inte Östros fel. Fantasi uppmuntras inte. Socialdemokratin glömmer bort att fråga människor: hur vill ni leva era liv? Vad kan vi åstadkomma gemensamt?
Politik handlar om framtiden. Om saker som inte syns i Östros mentala tabellverk eftersom de ännu inte existerar. Om saker som partiets vänsterfalang inte kan plocka fram ur sina historieböcker och peka på hur bra de var innan Kjell-Olof Feldt tog bort valutaregleringen, för att de ännu inte existerar. Om saker som den borgerliga regeringen inte kan anklagas för att ha raserat, för att de ännu inte existerar. Politik är skapande verksamhet. Just därför komplext. Just därför engagerande. Just därför något som varje generation måste återuppfinna.”
Ibland blir man verkligen positivt överraskad av ett resonemang som tar sin utgångspunkt i psykoanalytiska teorier. Katrine Kielos krönika i Fokus är ett exempel på detta. Fast egentligen säger hon väl bara det självklara – politik är att vilja och då måste man formulera vad man vill.
Upptäcker förövrigt – via de mest lästa artiklarna hos Fokus – en annan krönika av Kielos penna som är riktigt skarp:
Maud Olofsson är i högsta grad inspirerad. Hon pratar om skatteavdraget som ett sätt att »hålla kärlekslågan brinnande« och plötsligt blir pigavdraget till den dyraste sexualpolitiska åtgärden i Sverige någonsin. Frågan är om den hästsvansade finansministern läste John Grays »Män är från Mars och kvinnor är från Venus« när han försökte avgöra om diskning och inte klädvård skulle ingå i avdraget. I denna bok förekommer nämligen en lista på vilka hushållssysslor som först bör vara utförda för att en kvinna skall vilja ha sex.
Centerpartiet som har varit förslagets främsta förespråkare, gick rentav till val på att lova Sverige fler ivriga bävrar. Uttrycket är på grund av den innebörd det har på engelska även namnet på en stilbildande serie pornografiska filmer om kvinnor som slutar vara matade fågelungar och i stället börjar ha sex med varandra. Hur centern tänkte är fortfarande oklart, men antagligen hade det något att göra med just subventionerna av hushållsnära tjänster.
Gripenstam blandar och ger – som vanligt
Röstfiske bakom s inbillade hotbild: “En smutsigare kampanj än den som nu förs har jag inte tidigare stött på under min långa tid i politiken. Debatten utgår från ett diskussionsunderlag, innehåller mängder med halvlögner och osakligheter allt i syfte att skrämma upp Södertäljes invånare och de som arbetar på sjukhuset. På kommunstyrelsen 22 februari kom ett förslag om att utreda förutsättningarna för en folkomröstning om sjukhuset.
På en direkt fråga från mig kunde man inte svara på vad syftet var och vilken/vilka frågor som ska ställas i denna eventuella folkomröstning. Syftet är naturligtvis för socialdemokraterna att vinna valet 2010, eftersom sjukhuset inte är hotat, skapar man hotet utifrån ett diskussionsunderlag.
”(Hittat via Länstidningen.)
Vännen Gripenstam tar i – “En smutsigare kampanj än denna….” – refererandes till sin långa tid i politiken. Jag tror att Gripenstam har genuint fel, dels därför att det egentligen är lätt at hitta exempl på kampanjer som i alla avseenden varit smutsigare (t.ex. riktade mot socialdemokratiska paritledare), dels därför att han totalt missat bakgrunden till det faktiskt riktigt folkliga uppror som nu pågår.
Den kampanj som bedrivs är inte socialdemokratisk men det finns förstås gott om socialdemokrater som engagerat sig i densamma. Arbetarekommunen ger sitt stöd till den men är inte dess organisatör. Problemet som illustreras av Gripenstam själv är att den enda handling som finns är en utredning, ett diskussionsunderlag (i vilket ytterst drastiska förslag framförs om att inte bara lägga ut enskilda vårdenheter inklusive sjukhuset på entrepenad utan faktiskt avhända landstinget beställarrollen. Det resoneras i rapporten om risker med det privata monopol man då skapar men det “balanseras” av de incitament som en sådan monopolist skulle ha (alltså möjligheten att tjäna pengar).
Man frågar sig (utan hopp om svar) hur herr Gripenstam tänker sig att oroade medborgare i Södertälje, Salem och Nykvarn skall agera. Det går inte att få konkreta svar på hur Gripenstams storebröder i landstinget tänker agera men det finns dokumenterat i den nämnda rapporten att man har synnerligen dramatiska förslag uppe till diskussion. Såvitt jag förstår vet inte heller oppositionen i landstinget hur förslagen kommer att se ut – ett i sanning stort demokratiskt problem. Hur skall man agera, vänta och se, uppträda som om ingen av dessa tankar finns, låta bli att mobilisera. Det senare vore förstås bekvämt för sådana som Gripenstam som ju gnällde något alldeles oerhört på oss socialdemokrater i Hölö/Mörkö för att vi inte kunde fixa pendeltåg (vi hade dock lyckats hösten 2006!) men som sålde ut samma fråga direkt efter valet för att få lite arvode från landstinget.
På några punkter skall jag dock ge Gripenstam rätt. Det var så – 2003 _ att de socialdemokratiska ledamöterna i landstinget nog var på väg att acceptera ett förslag om att lägga ner stora delar av sjukhuset. Skälet var förstås den fruktansvärda röra med gigantiska underskott som de socialdemokratiska kamraterna då hade ärvt från tidigare borgerligt styre. Vi socialdemokrater i Södertälje valde att ligga ganska lågt, att inte ge oss ut omedelbart på gator och torg för att försvara sjukhuset utan var otydliga – kanske man kan t.o.m. säga lite förstående – i förhållande till landstingskamraterna. Det var ett misstag!!
Sedan dess har den socialdemokratiska linjen i Södertälje vad gäller sjukhuset varit tydligt – det skall finnas ett sjukhus i Södertälje, Det skall om möjligt utvidgas – inte på något sätt inskränkas vad gäller den vård som erbjuds. Detta är inte något röstfiske utan snarare ett resultat av att medlemmarna tydliggjort sin inställning (vi är ju en demokratisk organisation).
Frågan om entrepenader är knepigare. Enligt min uppfattning är frågan om vem som ansvarar för drift av t.ex. vårdinrättningar av underordnad betydelse – det är principen om lika tillgång oaktat egen betalningsförmåga och den gemensamma finansieringen (via skattesedeln) som är de viktiga (ideologiska om man så vill) utgångspunkterna. Alla mina partikamrater delar inte den uppfattningen – de har fått för sig att det offentliga ägandet/driftsansvaret är en ideologisk fråga.
När högeralliansen (Gripenstams bröder) öppnar för att den offentligt finansierade vårdapparaten i privat regi skall kunna ta emot försäkringspatienter uppstår problem, inte när det gäller själva entrepenaden utan när det gäller lika tillgång. Definitionsmässigt är det förstås så att det enda intresse en svenska medborgare kan ha av att köpa sig en sjukvårdsförsökring är att köpa sig förtur. Då är det inte principen om lika tillgång som gäller utan plånbokens storlek som avgör. Det är svårt för ett privatägt sjukhus att inte prioritera den som kommer med mest pengar.
För många av mina partikamrater (som förbluffande ofta faktiskt är vanliga människor) men också för många “vanliga” vanliga människor är upplevelsen stark av att entrepenader inom ett så basalt välfärdsområde som akutsjukvård egentligen inte handlar om val av mest effektiva driftsform utan att det egentligen handlar om att öppna för upprättandet av ett system där vård heter pengar. Det är väl faktiskt inte så konstigt och borde kunna förstås också av en centerpartist. De kommer därmed inte alls att fara med osanning, vara fullproppade med lögner utan faktiskt, vilket vi alla politiskt aktiva borde vara uppmärksamma på, uttrycka sin genuint kända oro.
Dags att mobilisera för palestiniernas sak
22 döda i israeliska attacker mot Gaza: “Enligt sjukvårdskällor i Gaza var minst 11 av de 22 dödsoffren civila”
(Hittat via Aftonbladet.)
Reuters har rapporterat att en biträdande israelisk försvarsminister använt uttryck som associerar de israeliska planerna med Förintelsen. Då springer förstås israelkramarna fram och hävdar att de felöversatt/inte förstått. För oss som iaktagit den israeliska politiken gentemot palestinierna under lång tid känns det väl mer som om man hittat någon som talar klartext också publikt.
Rawia Morra lägger lite pussel – pratet om förintelse, USAs marina uppladdning, 150 miljoner dollar till Abbas:
Amerikanerna kommer till Libanons territorialvatten, inte för att stödja några libaneser eller för att garantera stabiliteten. Man kommer dit för att se till att om några libaneser och palestinier i Libanon inte skulle orka stå och se på en förintelse, så ska de hållas på plats av USS Cole och USS Nassau.
Har vi beredskap att, om detta blir verklighet, åtminstone blockera Israels och USAs ambassader här hemma. Kanske dags att avisera demonstrationer utanför dessa? Eller skall vi nöja oss med att kräva att vår regeringen säger något? Det är ju ändå bara araber vi talar om!
Eller är det kanske på Mäster Samuelsgatan vi skall demonstrera – där finns ju uppenbarligen åtminstone en som försvarar folkmord som metod – vilket djävla borgarsvin (för att använda ett uttryck som roar densamma):
Förhandlingar med Hamas kommer inte att leda någonstans. Kritik av Hamas våldsapparat kommer inte att leda någonstans. De enda som kan bota regionen från farsoten Hamas är palestinierna själva, som måste överge våldsideologin och välja fredens, frihetens och demokratins väg. I väntan på det uppvaknandet är det inte ett dugg orimligt att Israel svarar “oproportionerligt”.
Du får bara vara med en stund
Det socialdemokratiska rådslaget om jobben, tillväxten, arbetsmarknadspolitiken rullar på. Idag har en liten sammanfattning av alla inkomna synpunkter och förslag redovisats. Den tyder på en riktigt vital diskussion. Själv undrar jag förstås varför inte allt material publiceras t.ex. på en wiki så att det kan diskuteras.
“Skattelättnader för företagen ger fler jobb”: “Tidigare s-minister avslöjar hård kritik inom partiet: en radikal omprövning av arbetsmarknadspolitiken krävs. Den socialdemokratiska arbetsmarknadspolitiken har fått omfattande intern kritik under partiets rådslag om jobben. Politiken är otydlig, arbetsmarknadsinsatserna har hållit för låg kvalitet och utbildningsinsatserna har varit för få, anser de flesta. Flertalet av de svarande framhåller att socialdemokratin inte förstått och tagit till sig de villkor som främst småföretagare verkar under. Många menar att nya företag bör få skattelättnader. Vidare betonas att a-kassan endast ska vara en omställningsförsäkring på vägen till ett arbete. Arbetslösa bör söka jobb även inom yrken där man tidigare inte arbetat. Det skriver Sven-Erik Österberg och Luciano Astudillo, som leder det socialdemokratiska jobbrådslaget.”
(Hittat via Roya och Matildas blogg.)
De två författarna Österberg och Astudillo avslutar artikeln med att “Nu är det en angelägen uppgift för oss i rådslagsgruppen att sortera, prioritera och utveckla de förslag som inkommit.”. Slut på medverkan från partiets medlemmar och sympatisörer – nu tar “proffsen” över och vi får inte se vad de tar bort.
Heder åt Hedin
SvD anklagas för bloggcensur: “Ursprunget till diskussionen den här gången var en artikel i SvD i lördags. En 25-åring har dömts till fängelse för våldtäkt på en 11-åring han träffat via nätet. Flickans pappa uttalade sig i artikeln, detta väckte en del kommentarer.
SvD:s moderatorer tog bort ett par av dessa länkar. Efter den kritik vi fått har vi nu återställt länkarna igen. Vid närmare eftertanke var det inte motiverat att ta bort länkarna.
Men vi rör oss med mycket svåra etiska frågor och gränsdragningar och vi kommer nu internt på SvD.se att se över våra regler för modereringen av Twinglylänkarna.”
(Hittat via knuff.se.)
Ibland blir man ju riktigt glad. Bo Hedin gör inga försök att mörka vad SvD sysslat med (vilket alltså inte är någon inskränkning av yttrandefriheten utan en policy-fråga för SvD). Dessutom har man hörsammat kritiken från t.ex. Oscar Swartz och nu alltså återställt de borttagna länkarna. Heder!
Några exempel på sådant som alltså gjorde SvDs moderatorer nervösa är Blogge Bloggelitos text Det gör ont när knoppar brister liksom när Oscar Swartz skrev om och refererade till detta i Sexnegativ lördag. Swartz gick förstås hårt åt SvD i Svenska Dagbladet lyder mobben: Censurerar Swartz. I den artikeln refererar också Swartz Blogges Free Speech for the Dumb där han tydliggör varför vi har yttrandefrihet – alltså inte för att klia varandra på ryggen utan för att säkerställa att allas åsikter fritt kan uttryckas. Inte nödvändigtvis i viss tidning men principiellt – man har rätt att säga sin mening också om den uppfattas som obekväm, omoralisk, otillständig, äcklig, frånstötande, kränkande, oförskämd, sjuk av alla andra.
Följande utdrag från Blogge är tänkvärt när det t.ex. gäller Aftonbladets hållning i dessa frågor:
Vi behöver inte nödvändigtvis försvara de åsikter som uttrycks och som är föremål för censur, men vi försvarar rätten att uttrycka dem.
Det sistnämnda är något som landets stora tidningar på sina ledarsidor länge har skrivit som ett slags bekännelse till det fria ordet. Den bekännelsen har sedan länge visat sig blott vara en läpparnas, och det finns i dag inte en enda tidning som är beredd att på allvar ställa sig på yttrandefrihetens sida. Exempelvis uttryckte Aftonbladets tidigare bloggbyföreståndare på Bloggvärldsbloggen, Lotta Holmström, stor glädje efter det att pedofil.se stängts ned av det psyksjuka drevet. Vad är det för jävla journalist som uttrycker glädje över att det fria ordet stryps?
Aftonbladets motivering till avstängningen av Maxibloggism är – och håll nu ordentligt för ögonen – följande: ”AB är iofs i princip för att debatter förs som C. har gjort, dvs från en s.k. värdeneutral utgångspunkt. En sådan ansats kan i sina bästa stunder vara mycket givande men eftersom man då lätt hamnar på kollisionskurs med andra utgångspunkter är det emellertid en i längden mycket svårhanterlig debattform. Inte bara för att den lätt urartar i personangrepp och dylikt, men också för att den underliggande andemeningen sett ur etisk-mänskliga utgångspunkter kan alltmer framstå som oförsvarlig.” Med andra ord: den moraliska majoriteten och drevet bestämmer vad som är tillåtet att skriva om på Aftonbladets bloggby.
Yttrandefriheten kan inte tas förgiven. Tvärtom så är den ständigt hotad och redan allvarligt inskränkt genom åsiktslagstiftning. Jag tror inte det är de stora mediekoncernerna som kommer att vara dess främsta förkämpe utan det krävs mobilisering av alla demokrater – tyvärr är ju inga partier oanfrätta av den anda som för närvarande råder där sexualfientligheten tycks motivera allehanda ingrepp.
Ny ordförande i Hölö/Mörkö
Den traditionstyngda socialdemokratiska föreningen (som ju härstammar i direkt nedstigande led från såväl Hölö som Mörkös arbetarekommuner och vars fanor vi fortfarande vädrar flera gånger om året) avhöll i fredags sitt årsmöte på Wij Gammelgårds loge. Om än inte direkt välbesökt så upprätthölls ända traditionen med en inbjuden gäst som också valdes till mötesordförande (detta år Ingela Nylund Watz – icke helt okänt oppositionsråd i Stockholms läns landsting). Därav förstås en del snack om sjukhusfrågan, högeralliansens mörkande av privatiseringsplanerna m.m.
De sedvanliga årsmötesförhandlingarna avklarades ganska raskt – alla väntade ju på den traditionsenliga sillen och lite trevlig samvaro. Föreningen fick ny ordförande (undertecknad) men kanske mera intressant är inne i en tydlig föryngringstrend nu manifesterat genom invalet av Nicolina Friström i styrelsen och omvalet av Karin Edqvist.
Att få förtroende att vara föreningens ordförande är rätt stort. Med detta får föreningen en transparens som väl bara toppas av arbetarekommunen i Tierp som haft den gode Laakso exponerande politiska funderingar kontinuerligt. Så kommer det förstås att bli här också och frågor som är aktuella i föreningen kommer förstås att kommenteras och förhoppningsvis diskuteras här också.
Föreningen är synnerligen aktiv – åtminstone mätt i hur många kamrater som har uppdrag i kommun och parti. Arbetarekommunens ordförande Bo Ohlson är t.ex. ersättare i styrelsen. Flera andra har uppdrag i centrala nämnder och styrelser förutom förstås det kämpande gänget i kommundelsnämnden under Peter Friströms kloka ledning. Nu är planen att vi markant skall öka vår synlighet och förstås därmed bjuda in till diskussion och förhoppningsvis också få många nya medlemmar.
Senaste kommentarerna