Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Sjuk sjukvårdspolitik i Södertälje
Som man frågar får man svar: “Skop har inte ställt frågan om man vill att en privat aktör driver vården på entreprenad, men att det fortfarande är landstinget som ansvarar för den.
Det kan tyckas vara en bagatell, men det är det inte.
Skillnaden är himmelsvid – jag vill inte att vi ersätter ett offentligt monopol med ett privat dito och det vill inte landstingsmajoriteten heller. Däremot bedömer jag det som högst troligt att en privat aktör kan driva vården både kostnadseffektivt och med hög kvalitet under de folkvalda landstingspolitikernas vakande blickar.”(Hittat via Länstidningen.)
Tomas Karlsson, en ledarskribent på Länstidningen, anstränger sig för att hitta något stöd för högeralliansens privatiseringsivrare. I den SKOP-undersökning som arbetarekommunen i Södertälje beställt finns förstås inget att hämta. Då kan man ju alltid angripa undersökningen för att inte ställt ledande frågor i alliansens favör.
Det man faktiskt frågat efter är just Södertälje-bornas inställning till att privatisera just sjukhuset (observera gärna att det är dyrt att göra detta slags undersökningar och att man i detta fall ställt endast 3 frågor till 600 statistiskt utvalda). Utgångspunkten för frågorna är förstås det enda vi hittills vet, nämligen att högeralliansen i landstingsledningen beställt en utredning (som i sig är ett skämt) som föreslår att man inte bara privatiserar enskilda vårdinrättningar utan också samordningeansvaret. Nu gör man sig inte skyldig till att i undersökningen försöka pådyvla respondenterna ansvaret för att ta ställning till detta utan frågar mot bakgrund av att det “finns förslag” om de tycker att det spelar roll vem som sköter just Södertälje sjukhus.
En förhållandevis stor andel (69%) av Södertälje-borna tycker att det spelar roll. De har också den bestämda uppfattningen att det skall vara landstinget som driver sjukhuset. Mest avvikande från denna uppfattning är just centerpartisterna där så många som 51% inte tycker att det har någon betydelse, ingen annan grupp kommer i närheten av denna andel (så är ju också Länstidningen c-märkt, man tycker väl som “lilla pravda”). Lite kul är det ju att notera att i kommundelarna är andelens om förespråkar landstingsdrift faktiskt högre än genomsnittet (71%) – varav ju åtminstone Hölö-Mörkö traditionellt haft många c-sympatisörer.
Lite intressant är att notera att så många som 63% inte kände till att högeralliansen umgicks med privatiseringsplaner. De var ju så väl kända att Göran Persson såg sig föranlåten att i en av de TV-sända debatterna med Fredrik Reinfeldt direkt ställa frågan. Reinfeldt förnekade då att de alls umgicks med sådana planer och att han var glad över att få klargöra det – stirrandes in i kameran, alltså lovande detta direkt till väljarna.
26% av de tillfrågade som inte kände till planerna (alltså 26% av 63) uppger att de skulle ha röstat annorlunda om de känt tll planerna – räcker till valseger 2010!!! Speciellt intressant är kanske att rätt många (26%) som röstade på Centerpartiet 2006 och inte kände till planerna skulle röstat annorlunda om de vetat. Motsvarande siffra för folkpartiet är 21%.
Frågan om huruvida folk uppfattade Reinfeldts besked som så fullständigt övertygande att de inte kunde föreställa sig att något annat kunde gälla är intressant i ljuset av denna undersökning. Det motsatta gäller förstås också – hur kunde 37% faktiskt känna till dessa planer trots Reinfeldts entydiga besked? Oavsett vilken fråga man ställer sig så utgör det hela ett genuint demokratiskt dilemma: vår statsminister kan faktiskt sägas ha satt sin heder i pant.
Trängselavgifter – kapitalets mjölkko
Nästa gäst: Anneli Hulthén: “Anneli Hulthén sticker för övrigt i dag ut huvudet och kräver i GP en folkomröstning om trängselavgifter i Göteborg. Detta samtidigt som uppgifter i DN tyder på att denna satsning i Stockholm blivit ett ekonomiskt fiasko.”
(Hittat via Promemorian.)
Jonas Morian och Nina Unesi skall intervjua Anneli Hulthén nästa vecka. Hulthén är tillsammans med Carin Jämtin ordförande för rådslaget kring klimatet i partiet.
Precis som Morian berätar är alltså Hulthén för införande av tullar också i Göteborg, detta trots att partiet där lovade att inte införa några sådana under mandatperioden. Liknar lite Billström som också “lät sig övertalas” efter att valresultaet var klart. Pinsamma episoder i partiets historia.
Nu visar det ju sig att tullarna, desa medeltida inrättningar – visserligen leder till minskad biltrafik i centrala delar av Stockholm men deta till en närmast otrolig kostnad. Diskussionen brukar handla om huruvida intäkterna skall användas till kollektivtrafik, till utbyggnad av förbifarter eller möjligen både ock. Det visar sig nu att den frågan – som jag tror var avgörande för många stockholmare i samband med att de (och inte de mest berörda) fick folkomrösta – är helt irrelevant. Tullar kostar pengar och den enda ekonomiska vinst som hittills uppnåtts finns hos IBM som tydligen kunnat räkna hem 1.9 miljarder svenska kronor!!!!!
Mattias Svensson ställer frågan och skriver
Av de pengarna har 1,9 miljarder gått rakt i fickorna på huvudleverantören IBM, miljoner i hundratal har rullat även från vägverket och Stockholms stad.
Avtalen med företagen är löjligt generösa, kostnaden per samtal till den av Manpower besatta telefonjouren ligger på över 500 kronor, och Pressbyrån/7-eleven får 11,20 kronor för varje kontantbetalning (som kan vara på tio kronor). Det verkar inte ha funnits någon kostnadskontroll över huvud taget. Staten och kapitalet har kuckelurat i samma båt, medan skattepiskan svingats över medborgarna.
Sålunda, den fråga jag skulle vilja ställa till Hulthén gäller just detta – är det en rimlig socialdemokratisk politik att genomdriva tullar för infart till (globalt sett) medelstora städer i syfte att göda leverantörer av systemen?
Mera om Zaremba
De privatiserade orättvisorna: “Orsaken bör snarast sökas i vänsterns idéutveckling under nittiotalet. Socialismen var dödförklarad och politikens möjligheter att förändra hårt ifrågasatt. Radikala rörelser började söka sig till identitetspolitiska analyser. Politiken handlade inte om att presentera en trovärdig vision om ett alternativ till den nuvarande samhällsordningen (de sa ju till oss att det inte fanns något alternativ). Politiken handlade om att ingen skulle bli kränkt inom densamma. Att vara radikal blev att som individ agera ickerasistiskt, ickesexistiskt och ickehomofobt. En uppförandekod och inte en kamp för ett anständigare samhällssystem.
Zaremba visar hur orättvisorna har privatiserats och det borde oroa alla de som i vanliga fall brukar oroa sig över privatiseringar.”
(Hittat via Ali Esbati.)
Katrine Kielos skrev igår (i Dagens Arena) en mycket bra kommentar till den diskussion som Maciej Zarembas artikelserie utlöste (och som jag skrivit om flera gånger tidigare). kielos visar med all önskvärd tydlighet vad frågan i sak handlar om – privatiseringen av orättvisor – men också om vad det enfaldiga sidospår som debattörer som Ali Esbati och Josefin Brink försöker göra det till.
Av Esbati hade jag väntat en något mera intellektuellt hederlig angreppsvinkel, men dessvärre är alltså även han anfäktad av de identitetspolitiska tankeströmningar Kielos nämner. Här blir alltså personer som definierar sig själva som vänster plötsligt motståndare till (korrigerat 14.35) attacker på individualiseringen av orättvisa bara för att dessa framförs av någon som de definierar som höger.
När det gäller Norberg versus Malm kan dock Esbati ha en poäng men inte den han tror när han jämför med Linderborg verus Zaremba. Det är nämligen i det senare fallet Brink och Esbati (m.fl.) som uppträder på samma sätt som Norberg och hans vänner i den förra. Förflyttar debatten från sakfrågan och går till attack på person. Dystert får man säga.
Zaremba: game, set and….
Jaktscener från Lärarhögskola: “JAG SÖKER HJÄLP HOS människokännarna. Det visar sig att många haft skäl att ställa samma fråga. I sin kommande bok “Det var inte mitt fel! Om konsten att ta ansvar” beskriver teologen Ann Haberlein kränktheten som en massflykt från vuxenheten. Hon ser allt fler skylla sina motgångar och felsteg på taskiga föräldrar, droger och rasistiska strukturer. Det är människor som vägrar ta konsekvenserna av sina egna handlingar, och som inte vill ta ansvar, menar hon.
Inte vill – eller kanske inte vet hur man gör? Ingrid Carlgren, rektor för Lärarhögskolan, har i åratal väntat på en mindre studentrevolt, berättar hon. “Arga studenter, som kämpar för sakfrågor, som kräver förändring.” Som det gick till när hon var ung. Men det kom ingen revolt. I stället kom “curlinggenerationen”, studenter som – var och en för sig – fordrade att högskolan skulle ställa sig bakom just deras upplevelse av obehag. Annars blev de kränkta, och anmälde… “Jag var aldrig kränkt”, utbrister Ingrid Carlgren, “jag var arg!”
”(Hittat via knuff.se.)
Maciej Zaremba avslutar sin granskning av Lärarhögsskolans problem med att hantera lagen om likabehandling av studenter på högskolan med en betraktelse över begreppet kränkning. Avslutningen är lysande och han visar dels på bakgrunden till den förändring av språkbruket som fört oss fram till dagens situation där bara att någon uttalar en (annan) åsikt blir en kränkning, dels hur Lärarhögsskolans tafflighet när det gäller att hantera anmälningar av sådana upplevda kränkningar försatt skolan i en ohanterlig situation (kombinerat förstås med en absurd lagstiftning).
Det grundläggande felet här är, enligt min uppfattning, att vi slutat att driva frågor i vardagen, med eller utan organisering, och istället valt att använda lagstiftning (parlamentariska församlingar) som enda instrument för förändring. Därmed privatiseras detta, blir frågor för den enskilde att driva med hjälp av lagar – är inte längre kollektiva angelägenheter. Huvudansvaret för denna utveckling ligger hos oss socialdemokrater som istället för att mobilisera våra medlemmar, våra sympatisörer, medborgarna att ta strid för rättvisa, för jämlikhet och mot t.ex. diskriminering valt att använda statsapparaten som instrument för att åtminstone på papperet kunna visa att vi är kämpar väl.
När det gäller villkoren på arbetsmarknaden står vi fortfarande för en klassisk politik, vi försvarar rätten till att reglera förhållanden i huvudsak via kollektivavtal. På nästan alla andra områden har vi valt lagstiftning eller andra typer av föreskrifter framför att åstadkomma verklig förändring som resultat av människors mobilisering. Varje enskilt sådant steg är också tacksamt politiskt eftersom de är i det närmaste omöjliga att angripa – motståndare mot att lagstiftningsvägen bedriva kampen mot rasism blir ju lätt uppfattade som förespråkare för diskriminiering, motståndare mot reglering av föräldraförsäkringen blir ju lätt uppfattade som motståndare till jämställdhet.
En konsekvens är ju att vi drivit igenom lagar (och faktiskt skapat en politisk kultur) som innebär att vi underordnat yttrande- och åsiktsfriheten annan lagstiftning. Det är ett allvarligt missgrepp för en frihetsrörelse!!!
Misstänkliggör Zaremba
Zaremba skördar högersådden: “Zaremba är en mästare i att gestalta politiska ställningstaganden så att de framstår som neutrala berättelser om en skev verklighet. Zarembas agenda är dock ganska lätt att hitta mellan raderna, och – det får man ge honom – han är för det mesta konsekvent i sin avsky för allt som andas kollektivism och i sina uppmaningar till de människor han själv inte kan identifiera sig med att bita ihop och tåla lite skit.
Men i den aktuella artikelserien känns det som om Zaremba biter sig i svansen. Eller, han skulle göra det om han blev tvungen att svara på några följdfrågor.”
(Hittat via Ali Esbati.)
Josefin Brink har verkligen ansträngt sig för att hitta något sätt att misstänkliggöra Zarembas artiklar om hur lagen om likabehandling av studenter i högskolan tillämpas. Och det går förstås bra när man börjar med att skriva att hans “agenda är .. lätt att hitta mellan raderna”. Och det är tydligen så att Zaremba är opålitlig för att han, av Brink, påstås avsky allt som andas kolektivism. Och det är förstås just kollektivismen på Lärarhögskolan Zaremba, avslöjar, pekar på!!!!!
Sen kommer storsläggan från Brink:
Kort sagt; om man har som mål att varken könstillhörighet eller -identitet, etnicitet, sexuella preferenser eller funktionshinder ska fungera som sorteringsgrunder krävs en förändring av de strukturer som ständigt återskapar diskrimineringen. Det räcker inte långt med den individuella rätten att stämma någon när sorteringen redan är ett faktum – i synnerhet inte som man sällan vinner.
Och det är här någonstans Zaremba skulle få svårt att svara på frågor. För om man inte gillar kollektivism, tanken på att människor sluter sig samman och kräver solidariska, kollektiva lösningar på samhällsproblem, där till exempel marknadslogiken kan tvingas stå tillbaka för andra värden, ja, då återstår inte mycket annat än att prata juridik och individuella rättigheter om man vill få bukt med exempelvis rasism och kvinnoförtryck.
Här har alltså det Zaremba angriper – just en lag som ger den enskilda individen som uppger sig kränkt en närmast orimlig position genom att (hot om) anmälan tycks kunna användas som för att tillskansa sig fördelar typ skadestånd, oändliga omprövningar och dessutom som verktyg för att skrämma lärarna – plötsligt blivit ett slags högerprojekt i syfte att förta kraften i den kollektiva kampen för rättvisa för alla. För mig framstår detta som en mästerlig tankevurpa men jag kanske missar något?
Att lagen om likabehandling för studenter i högskolan är ett sådant projekt som skall missgynna de som eftersträvar kollektiv kamp mot orättvisor. Eller som Brink uttrycker det:
Men sånt gillar ju inte högern generellt. Kanske Zaremba gör det trots allt. Men om inte, har han en hel del att förklara när han så vällustigt kastar sig över den draksådd av jurism gränsande till rättshaverism som hans egna kamrater i den blå ringhörnan så konskvent har förespråkat.
Lagen antogs av riksdagen 2001 efter en proposition av den då socialdemokratiska regeringen (som regerade med stöd av bl.a det vänsterparti Brink företräder). Av utskottsbetänkandet framgår att alla partier var för denna lag och att de enda egentliga synpunkterna begränsades till att moderaterna ville ha en samlad diskrimineringslagstiftning och kd vile att den skulle gälla också enskilda anordnare. Något motstånd mot att just använda sig av juridik och individuella rättigheter som instrument för att komma tillrätta med problemet fanns inte.
Dagens politiska korrektör: Maciej Zaremba
Maciej Zaremba: så politiskt korrekt man kan bli: “Precis som när det gäller feminismen, som får representeras av det fåtal rabiata, hänsynslösa manshatare, gör låter Zaremba några få knäppgökar representera queerrörelsen och några knäppa studenter får gestalta likabehandlingslagens konsekvenser”
(Hittat via knuff.se.)
När jag tidigare skrev om Maciej Zarembas artiklar i DN på temat missbruk av lagen om likabehandling funderade jag faktiskt om det möjligen skulle kunna uppfattas som politiskt inkorrekt att 1) kritisera lagens tillämpning och dess effekter som Zaremba gör och 2) att uttrycka sig så att det kan uppfattas som stöd för hans teser. Jag har fått denna fråga besvarad: Enligt Roya på bloggen Roya och Matilda är det i själva verket Zaremba som är politiskt korrekt (och därmed förstås också jag m.fl.).
Det är emellertid inte nog med att Zaremba i denna fråga alltså är den politiskt korrekta (man blir ibland helt förstummad), han är dessutom ”uppenbart okunnig om diskriminering” och i själva verket så vet Roya att berätta att
Problemet på de flesta högskolor är att för få driver de här frågorna och när kårobligatoriet försvinner kommer det att bli ännu svårare.
Nu handlade förstås inte Zarembas artiklar så här långt om något annat än situationen på Lärarhögskolan i Stockholm (som numera är integrerad med Stockholms Universitet).
Så sammanfattningsvis:
Det är i Sverige 2008 politiskt korrekt att hävda att lagen om likabehandling (kan) missbrukas – på ett utpekat lärosäte.
Det är i Sverige 2008 politiskt korrekt att ifrågasätta att en eventuelt upplevd kränkning automatiskt skall betraktas som ett fall av diskriminering (och skadestånd utgå) – på ett utpekat lärosäte.
Det är i Sverige 2008 politiskt korrekt att ifrågasätta queerteorier.
Och så är det förstås väldigt politiskt inkorrekt att förespråka bibehållandet av kårobligatoriet, detta mot vår grundlagsskyddande föreningsfrihet stridande kvarvarande rest från den tid då universiteten uteslutande var hemvist för överklassens barn. Dessa demokratiska kamporganisationer mot diskrininering:-)
No comments
Nej till folkomröstning: “Vore kul om Bosse Ohlson, arbetarekommunens ordförande, kunde förklara rationaliteten i detta uttalade stöd för folkomröstningskravet. Har vi ändrat inställning till folkomröstningsinstrumentet, har vi gjort driftsformer till ideologi, har vi dåligt samvete i sjukhusfrågan?”
Slog mig att det sannolikt är så att ovanstående inlägg inte kommer att få någon kommentar från Bosse Ohlson och att det inte heller kommer att publiceras på arbetarekommunens hemsida (som faktiskt under en period för nu rätt långe sedan faktiskt refererade bloggar). Varför de slutade med det vet jag inte och inte heller det kommer sannolikt att kommenteras här.
Transparensens motståndare
Varför tror partier man vinner på hemlighetsmakeri?: ” I pressmeddelandet säger Maud Olofsson att “Arbetet ska präglas av öppenhet. Det ska inte vara en intern process”. Bra så. Nästa steg borde också vara att verkligen öppna arbetssättet genom att t.ex. utveckla idédokumenten i en wiki eller genom att varje arbetsgrupp har en utvecklingsblogg. Att “öppna” arbetet genom att bara ta in ytterligare (etablissemangs)medlemmar i grupperna är gammaldags öppenhet på låtsas. Att verkligen öppna upp arbetet måste betyda att man vågar bryta idéerna med alla intresserade långt innan de ska vara färdiga och paketerade.
Och ja, jag är övertygad om att det parti som vågar ta sådana steg kommer att bli mer framgångsrikt än de som tror att man vinner val på hemligheter.”
Henrik Sjöholm har uppmärksammat mitt inlägg om transparens som metod i politiskt arbete. Det har ju inte särskilt många andra gjort – åtminstone inte i termer av publicerade kommentarer eller på egna bloggar (motsv.). Det är inte bra allmänt tråkigt utan visar också att man i det socialdemokratiska partiet liksom i andra har långt kvar till en praktik för det politiska arbetet som stämmer – och då menar jag inte bara tekniskt för där finns mycket att önska – med vad man skulle kunna kalla vår tid.
Med vår tid menar jag den relativt all historisk tid situation vi befinner oss i med en befolkning (åtminstone i hela västvärlden och faktiskt ganska stora delar av resten av världen) som har hög utbildningsnivå, hög konsumtionsnivå och dessutom tillgång till all världens kunskap med en knapptryckning. Förutsättningarna för kommunikation i politiska frågor är därmed faktiskt dramatiskt annorlunda än när vårt partiväsende var ungt, medelålders och gammalt. Nu ser vi att partierna snarst uppträder som lik som “rör på sig” snarare än att vara vitala, sprakande fora – centralpunkter – i det politiska livet.
Att förmåga, förståelse och kunskap saknas är uppenbart. Det räcker med att titta på den envägskommunikation socialdemokraternas webbplattform är uppbyggd för, eller för oss partimedlemmar att besöka Sosserian förr att inse att här skall minsann inte föras debatt, prövas nya idéer, bjudas upp till dans. Man kan också studera vilka partimedlemmar som bloggar (och få svårt att hitta några “ledande” sådana),vilka som kommenterar på bloggar, vilka som deltar i företeelser som Folkets Parlament, vilka som försökte använda wikikongress osv.
Det är ju faktiskt så att inte ens när “ledande” företrädare blir direkt adresserade kommer de ut. Av egen erfarenhet vet jag att inte ens om man aviserar ett sådant adresserande får man några kommentarer – ingen diskussion uppstår, inga nya idéer prövas.
Jag tror precis som Henrik Sjöholm att transparens kommer att vara nyckel till framgång.
Jag tror t.ex. att de nu pågående diskussionerna mellan mitt parti och miljöpartiet borde föras helt publikt. Då skule vi som inte får vara med kunna diskutera, kommentera, bidra, reagera……
Transparens var ordet
Transparens – därför funkar det: “Grunden är enkel, och handlar ganska mycket om varför man inte förlorar något på transparens. Jag kan skriva romaner om det – men i tre korta punkter:Det finns ytterst få originella/ursprungliga idéer. Vi behöver alltså inte vara hemliga med vad vi klurar på. Istället har vi allt att vinna på att så snart som möjligt få mer input från så många som möjligt. Då måste vi vara öppna med våra tankar. Alla vet ändå vem som fikar med vem. I vår lilla ankdamm är det ingen raketforskning att räkna ut vem som pratar med vem, om vad, eller varför. Att tro något annat vore bara att lura sig själv. Det är i genomförande skillnaden ligger. Vem är snabbast och bäst på att genomföra det som alla vet är rätt sak att göra. Hur syr man ihop det med sina unika förutsättningar. Hur väljer man rätt saker att göra. Det som skiljer vinnaren från förloraren är inte så mycket ”think” som det är ”do”.” (Hittat via deep|edition.)
I medie- och reklambranschen diskuterar man rätt flitigt kring transparens. I mitt parti – en arena där fullständig transparens odelat skulle vara till fördel – diskuteras det inte. Tvärtom ser vi ständiga exempel på hur brist på transparens ger negativa konsekvenser. Ett bra exempel är hur utbytet av ekonomisk talesman gick till.
Nu är det inte i första hand personfrågorna som föranlett mig att förespråka ökad eller snarast fullständig transparens, det är den demokratiska aspekten som jag betonar. Rådslagsarbetet är ju ett exempel på en process som skulle vara betjänt av transparens – vilket betyder att det inte alls är tillräckligt att publicera material för andra att ha synpunkter på utan det är utbytet av synpunkter som är det intressanta. Inte heller det är emellertid tillräckligt om inte de ledande i partiet deltar i denna process, dvs är närvarande i en ständigt pågående diskussion.
Partiets användande av modern teknik är ett bra exempel på hur outvecklat tänkandet är. Inte ens i partiinterna fora deltar ledande företrädare på lika villkor. Det blir ju patetiskt när t.ex. fora som Sosserian dels byggs upp i en fullständigt korkad teknisk miljö, dels inte har en aktiv partiledning som motor. Jag tror dock egentligen att behovet av helt interna fora är ytterst begränsat, kanske bara för en mer formell intern demokratisk process. Vår politik och utvecklingen av densamma skulle hålla för och förtjäna oerhört mycket större respekt hos alla om den formades med full transparens under hela processen.
Vad skall vi vara rädda för?
Samlad svensk strategi ska bekämpa terrorism: “Det är viktigt att regering och myndigheter visar medvetenhet om att det finns en hotbild också i Sverige och att denna måste tas på stort allvar. Det är också viktigt att tydliggöra kravet på rättsäkerhet. Alla åtgärder mot terrorism, också de mest ingripande, ska vara grundade på våra värderingar om respekt för de mänskliga rättigheterna och grundvalarna för vårt öppna samhälle.”
(Hittat via knuff.se.)
Så avslutar de två ministrarna Beatrice Ask och Carl Bildt en gemensam debattartikel i gårdagens DN. Företrädare för samma regering som genomfört ingripande integritetskränkande avlyssningsmöjligheter. Fattar inte dessa människor att de redan gett efter för terroristernas mål att slå sönder vårt demokratiska, öppna samhälle genom att via oftast små men många inskränkningar av de demokratiska fri- och rättigheterna. Var i London för någon månad sedan – där videoövervakas man överallt. Så blir det snart också här.
Många har kommenterat detta:
Nu ska vi alltså ha en nationell plan för att bekämpa terrorismen i Sverige, samt den eventuella terrorverksamhet som finns i Sverige men riktas mot andra stater. Vi måste vara lite mer rädda. Allt för att värna om vårt öppna, demokratiska samhälle och vår respekt för mänskliga rättigheter.
Bildt och Ask skriver också att förbättringar gjorts, och nämner här bland annat de nya möjligheterna att bugga svenska medborgare, men att mer måste göras. Vad det här innebär, rent konkret, står inte att läsa i artikeln. Men visst ringer varningsklockorna, och de ringer tämligen högt. Catharina Ullström
Björn Fridén skriver:
Det enda som händer är att man börjar ta regeringen på ännu mindre allvar. Ett bra sätt att minska terrorhotet är att inte haka på USA:s bombkrig stup i kvarten, att inte gå med i Atlantpakten, och framför allt, det viktigaste- att hålla sig borta från att tumma på rättstatens grundprinciper. De som hävdar sig vilja bekämpa terrorismen är i regel ett större hot mot demokratin är terroristerna någonsin kan drömma om.
Bästa argumenten hittar man hos Rawia Morra:
Men det mest förfärliga i detta sammanhang är talet om att Sverige är en “viktig bidragsgivare” för att höja kapaciteten i de länder som saknar kapacitet till en effektiv rättssäker terrorbekämpning. Vill Ask och Bildt tala om för oss att Sverige bidrar till säkerhetspoliser som kastar folk från balkonger på fjärde våningen medan deras fruar och barn ser på? Är vi till exempel med och finansierar den egyptiska säkerhetspolisen som fängslar och torterar hivsmittade och homosexuella?
I så fall: Håll tyst om det Ask och Bildt. För tro det eller ej, så sent som i onsdags lovsjöng man Sverige på ett av de populäraste teveprogrammen i arabvärlden som det mest humana och rättframma landet i världen. Bara så där i förbigående. Utan några som helst inledningar eller avslutningar. Sveriges bild är fotfarande ljus ute i världen. Försök att inte solka ner det med era så kallade insatser. Sveriges bästa skydd mot terrorismen är stå på de svagas sida och våga säga: Nej! När ett nej är det som behövs för att förhindra statsterrorism och ödeläggelse av hela länder och samhällen. Det är det som behövs för att ni ska slippa få hit folk som ni upplever som hotfulla.
Läs alltså Morras hela text!
Fundera också över följande diagram jag lånat från Fridén
Vad bör vi alltså vara rädda för?
Senaste kommentarerna