Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Demokrater i hela landet – förena er!
Cattis blogg: Timbro och Ordfront, sida vid sida!: “Ordfronts ordförande Stefan Carlén och Timbros vd Maria Rankka har idag gemensamt skrivit en debattartikel i Svd. Det handlar om de förslag om buggning, telefonavlyssning och automatisk lagring av datauppgifter om vår tele- och datakommunikation som riksdagen snart ska besluta om. Det handlar om det övervakningssamhälle som håller på att växa fram i Sverige. Det de försvarar är integriteten, individens rättigheter, de mänskliga rättigheterna.”
(Hittat via s-bloggar.se.)
Jag är inte alls lika förvånad som Catharina Ullström över att representanter för såväl Timbro som Ordfront kan ha samma uppfattning i grundläggande demokratiska frågor som den om personlig integritet och övervakning. Jag är betydligt mer förvånad för att inte säga upprörd över att det å den ena sidan är så få på denna – demokratins – sida och å den andra att vi, i meningen det svenska folket, så villigt låter oss ledas av de enkla argument som förespråkarna för övervakningen för fram. Det är ju t.o.m. så att de mindre begåvade politiker som ansvarar för förslag och beslut i dessa frågor faktiskt kan göra det i vetskap om att de flesta medborgare faktiskt köper deras argument.
Carléns och Rankkas uppmaning att “alla som värnar vår demokratiska tradition ska ställa sig upp och säga stopp” är väl värd att upprepa. Frågan är hur vi får med oss folket i denna fråga – som ju för att uttrycka det lite extremt villigt låter sig föras till slaktbänken. Så har nog många diktaturer kunnat komma till stånd och överleva många år.
Mest upprörd är jag nog över att Thomas Bodström i socialdemokratins namn bäddat för detta. Visst har jag haft en del synpunkter på politiken under Göran Perssons tid men ingen kritik är så allvarlig som den som måste riktas mot valet av Bodström som justitieminister och den politik just på deetta område som blev följden.
openDemocracy
Moving on | openDemocracy: “Does United States democracy need the world’s aid? In the seventeenth of our Letters to Americans series, Swedish activist with The World Speaks, Kajsa Klein, writes to the African American writer and civic leader, Julianne Malveaux.”
För den som inte hittat openDemocracy kan kanske brevet från Kajsa Klein och svaret från Julianne Malveaux vara intressant. openDemocracy har höga ambitioner ”Free thinking for the world” och erbjuder kritisk analys och dialog/debatt om viktiga globala frågor.
Övervakningssamhället – äntligen
Så vill EU övervaka dig: ” När Europa inspireras av USA:s terrorkamp ökar övervakningen av medborgarna.
Nya dataregister föreslås och gamla används i nya syften.
Ingen är höjd över misstanke.
”Långtgående, men super för polisen”. Så beskriver en källa i regeringskansliet EU-kommissionens nya förslag om att data om alla flygresenärer till och från EU ska samlas in. Varje resenär ska riskbedömas av säkerhetstjänster och polis och uppgifterna ska sparas i upp till 13 år.”
Jag antar att Bodström nu gnuggar händerna, förnöjd som han måste vara över att EU nu än mer vill utöka övervakningen av medborgarna. Nu vill man tydligen, precis som i USA, införa registrering av uppgifter om alla flygpassagerare och säkerhetsklassificera dem. Man vill också samköra ett antal register och klumpa ihop efterlysta med asylsökande (så blir de senare registermässigt misstänkta brottslingar.
Mycket bra dock att detta toppar aftonbladet.se – kanske kan vi äntligen få lite engagemang i kampen mot denna fullständiga, ur terroristbekämpningssynpunkt sannolikt helt meningslösa, nedrustning av värnandet av den personliga integriteten. Den integitet som utgör ett av fundamenten för en demokratiskt rättsstat.
Apropå – de två senaste gångerna jag anlänt till Arlanda från Bryssel har det stått poliser i omedelbar anslutning till att man kommer in i terminalen. Senast verkade de kolla varifrån folk faktiskt kom och ville titta på boardingcarden. Vad kan vara meningen med detta? Belgien är väl ett med i Schengen så någon gränskontroll av alla kan väl inte vara aktuell?
Maktkupp eller folkrörelsedemokrati
Henrik Brors: Betygsfrågan en fräck maktkupp av Mona Sahlin: “I SIN INLEDNING PÅ förtroenderådets möte spelade därför Mona Sahlin ut hela sin position som partiledare:
– Som partiordförande har jag alltid partiets mandat, sade Sahlin och utmanade förtroenderådets delegater:
– Jag vill få ett tydligt uppdrag med ett uttalande, sade Sahlin och dikterade vad det skulle stå om “betyg tidigare än i dag” och “nationella prov vart tredje år”.
Den politiska signalen var mycket tydlig för partimedlemmarna och ingen utmanade partiordföranden i debatten efter den salvan.
Mona Sahlin kanske hoppas att den borgerliga regeringen ska vara beredd att förhandla fram en uppgörelse med henne om betygsättningen i skolan, även om regeringspartierna redan fastställt sin politik.
MED EN SÅDAN UPPGÖRELSE i bagaget skulle hon sedan först kunna åka till partikongressen 2009 och avvisa alla krav på ändringar, och sedan ta med den till eventuella regeringsförhandlingar med vänsterpartiet och miljöpartiet efter valet 2010 och hävda att det var ett långsiktigt åtagande som hon inte kan bryta.”
(Hittat via Johanna Graf under rubriken Påstådd strid om vidöppna dörrar.)
Johannna Graf har reagerat mot Henrik Brors beskrivning av gårdagens beslut när det gäller skolpolitiken. Hennes bild är som jag skrev i en kommentar hos henne
“rosenskimrande i synnerhet om man jämför den med Jonas Morian som hörde en del floskler, Sanna Rayman som såg ett uttalande materialisera sig som om det arbetats med i ett parallellt universum och Peter Gustavsson som tyckte sättet som beslutet pressades fram gav en fadd eftersmak.
Jag letar vidare efter vad och hur det egentligen gick till och finner att det tydligen går att ha varit närvarande under en och samma debatt och få helt olika bilder. Monica Green bekräftar t.ex. Johanna Grafs bild och går ett steg längre – enligt Green så var det en lång, spänstig debatt och hon rubricerar sitt inlägg
“Vadå kupp? Ett folkrörelseparti som debatterar i 5 timmar och sedan beslutar=demokrati”
Alex Tahir refererar debatten i rätt positiva termer på ssk-bloggen (de socialdemokratiska studenternas blogg) men kommenterar Henrik Brors artikel så här:
DN uppmärksammar partiledningens tvivelaktiga maktmetoder. Ett pinsamt bakslag för oss, men bra att det kommer fram ändå.
Från min horisont – Söräng på Mörkö – förefaller det som om partiledningen med underförstått hot om att frågan är av misstroendekaraktär styrt förtroenderådet att fatta beslut om ett uttalande som bland annat avhandlade betygsfrågan – ett uttalande som redan var klart innan debatten började. Men jag har ju säkert missuppfattat alltihopa.
Sahlin och Östros i parallellt universum
Sanna Rayman: S konfunderar i tid och rum: “Det jag just nu funderar på mest är dock följande. Tidigare i förmiddag valdes en grupp som hette “redaktionsutskottet”. Då sades också att densamma kallades till möte mellan 12 och 13 för att under en arbetsam timme skapa ett förslag till uttalande som sedermera skulle antas av församlingen och utgöra det mandat som Mona Sahlin ville ha för att få fria händer att bland annat föra samtal med regeringen om betyg, nationella prov och annat.
Sen drog debatten igång och plötsligt var klockan runt ett och det var dags för lunch. I den vevan meddelar presidiet att förslaget till uttalande från det där “redaktionsutskottet” ska delas ut om tio minuter.
Då blir jag konfys.
Innan debatten började valdes denna grupp.
Nu säger de att gruppen har jobbat klart och att uttalandet är klart för utdelning. Det enda jag vet är att Mona Sahlin var ordförande för och Thomas Östros var med i gruppen. Jag går till olika diskar med namn som “Information” eller “Press”. Inte där heller vet de vem som är med utöver dessa.
Jag är dock övertygad om att det måste vara fler med i gruppen. Sahlin och Östros har nämligen suttit här inne i lokalen och lyssnat på debatten hela tiden. Så det kan definitivt inte vara de som under en arbetssam timme skrivit förslag med redaktionsutskottet.
Såvida de inte gjorde det under en helt annan timme förstås. Typ valfri timme igår, eller förra veckan…”
Jag skrev tidigare ikväll baserat på Peter Gustavssons beskrivning om att själva formen för förtroenderådets uttalande föreföll lite märklig, odemokratiskt om man så vill. Då hade jag inte läst Sanna Rymans betraktelse. I ljuset av Raymans ord blir själva förfarandet inte bara lite klandervärt utan fullständigt oacceptabelt. Kräver att Mona Sahlin och Thomas Östros här förklarar tillkomsten av uttalandet som alldelses uppenbarligen inte kan ha tillkommit genom intensivt arbete under någon sannolikt parallell tidsföring. Ledande politiker är förstås duktiga på att hantera multipla processer men…..
Betygssätt förtroenderådet
Låt idag bli en engångsföreteelse!: “I Uppsala arbetarekommun är vi inga varma betygsanhängare. Därför lade vår representant i förtroenderådet ett förslag om att justera i förtroenderådets uttalande. Men detta gillades inte – förslaget fick dras tillbaka efter påtryckningar från partiledningen.
Jag tycker det är viktigt att diskutera hur vi förnyar den socialdemokratiska politiken. Men det räcker inte. Vi måste också förnya vår organisation.
Mona Sahlin började starkt. Hon talade om vikten av att ta tillvara partiets kärleksfulla kritiker, och rådslagsprocessen har fram tills nu varit mycket positiv.
Dagens händelser ger dessvärre en fadd eftersmak. Den skolpolitiska plattformen är i huvudsak bra, men det sätt varpå partiledningen tvingade på partiet ett beslut i betygsfrågan är inte ett exempel på hur beslut bör fattas i ett modernt folkrörelseparti. Mona Sahlin gav inte partiorganisationen något val – hon skulle ha ett mandat att förhandla med regeringen om betygen kosta vad det kosta vill.”
Detta oroar mycket. Bilden av hur debatt förs och beslut tas i partiet har mycket stor betydelse, ofta betydligt viktigare faktiskt än det faktiska beslutet. Men det är väl som med själva partiledarvalet – det fanns bara en kandidat och alltså i realiteten inget val. Här verkar det som om man gjort allt för att få igenom ett enigt beslut när det gäller betygsfrågan och något utrymme för ledamöterna i förtroenderådet (som någon påpekat inte kan/får upphäva kongressbeslut) att tycka annorlunda gives icke. Så sköter man inte den interna demokratin, så för man inte det demokratiska samtalet framåt.
Enligt DN har Mona Sahlin efter denna händelse sagt följande:
– Jag känner mig stärkt, jag har fått ett mandat som inte hade varit möjligt för några år sedan. Nu ska jag omgående ringa skolminister Jan Björklund och testa allvaret i det han sedan länge sagt att han efterlyser: en långsiktig blocköverskridande överenskommelse om skolan, som gör att betygssystemen inte rivs upp mellan varje mandatperiod.
Intressant metodval när det gäller att skaffa sig mandat om man alltså får tro herr Gustavsson!
Alla är förstås inte kritiska, så rapporterar Anders Löwdin om det hela utan att med ens en liten kommentar diskutera formerna utan är bara nyfiken på hur borgarna skall hantera inviten????
Mona har fått mandat att försöka nå en blocköverskridande överrenskommelse. Det ska bli intressant att se borgarna hantera denna invit.
Uppdaterat kl. 20.11: Jonas Morian har också samma “okritiska” förhållningssätt:
Detta har beskrivits som att Mona Sahlin vill ha fria händer i frågan. Det känns inte rättvisande. Av det jag uppfattat av debatten här så förefaller enigheten om att ompröva bland annat synen på betyg i skolan vara tämligen stor. Man verkar också vara beredd att ge partiledningen långtgående handlingsutrymme.
Dock skall sägas att Morian åtminstone förhåller sig lätt kritisk till flertalet debattörer ty från talarstolen tycks floskler duggat tätt.
Enligt SvD tog förtroenderådet beslut utan strid:
Från talarstolen vädjade Mona Sahlin om förtroenderådets stöd för tidigare betyg, och bad om ett omedelbart och tydligt mandat för att kunna göra upp med regeringen om det framtida betygssystemet.
- Det här är inte för Jan Björklunds skull, utan det är för ungarnas skull.
De borgerliga gick till val på att införa betyg från årskurs sex, i stället för dagens årskurs åtta, medan det i socialdemokraterna finns ett utbrett motstånd mot betyg i tidiga åldrar. Men utan strid fick Mona Sahlin gehör för sin linje. I ett uttalande slår förtroenderådet, partiets näst högsta beslutande organ, fast att socialdemokraterna är “beredda att sluta en överenskommelse om betyg tidigare än i dag”. Motkravet är att lärare inte ska få ge betygsliknande skriftliga omdömen under de första skolåren.
Själv tycker jag att det är rätt patetiskt att det som nu verkar vara den viktigaste omsvängningen av den socialdemokratiska skolpolitiken under mandatperioden (alltså fram t.o.m. nästa partikongress) tycks vara betygsfrågan. Inte vad jag skulle kalla en ny skolpolitik, verkar ju företrädesvis vara en återgång till den syn på skola, kunskap och lärande som var förhärskande när jag var barn vilket nu är rätt länge sedan. Vad och hur vi mäter och följer upp är nämligen långt mera betydelsefullt när det gäller styrning än vad vi sätter upp som vällovliga mål i läroplaner.
Jag kan inte låta bli att undra hur företrädare för min arbetarekommun agerade – finns nog inga bloggande sådana dessvärre, men något mandat från mig har de inte skaffat:-(
Vem blir president?
Sorry Bildt – Blair, ni får inte jobben: “Två nya toppjobb står lediga i EU 2009, och sökandet efter kandidater har redan börjat. Tony Blair och Carl Bildt pekas ut som favoriter. Låt mig resa några invändningar.”
Henrik Brors har några invändningar mot Blair och Bildt som kandidater förutom att han inte tror att de kommer att bli utsedda då deras namn också framförs i ett slags taktiskt spel där t.ex. franska Sarkozy föreslår Blair men egentligen har en annan kandidat i bakfickan. Det må vara hur det vill med detta, invändningaran i sak mot dessa båda herrar är så starka at de faktiskt är uteslutna.
Brors skriver om Blair
“Det är ett märkligt utspel, för Blair är långtifrån oomstridd i EU-kretsen. Hans stöd till USA:s invasion i Irak splittrade EU, och han misslyckades med att svänga den negativa brittiska EU-opinionen under sina år vid makten. Att Storbritannien står utanför EMU och passunionen och fått undantag från viktiga delar av det nya EU-fördraget minskar ytterligare Blairs möjligheter att framstå som en trovärdig ledare för hela EU-projektet.”
Åtminstone invändningen som gäller inställningen till ockupationen av Irak gör att åtminstone jag finner Blar som ett inte bara olämpligt utan också helt oacceptabelt namn för posten som ordförande.
Att Carl Bildt skulle vara aktuell som utrikesminister är väl förstås lika omöjligt och faktiskt sannolikt huvudsakligen baserat på samma fråga. ENligt DNs Snabbguide:
I januari 2003 värvades Bildt som rådgivare av Committee for the liberation of Iraq, en lobbyorganisation med målsättningen att skapa opinion för att störta Saddam Hussein (bilden). I ledningen fanns en rad personer med kopplingar till Pentagon, amerikansk försvarsindustri och neokonservativa tankesmedjor.
Det går naturligtvis att hitta fler invändningar mot att Blair och Bldt skulle ges några betydlsefulla poser inom EU. Irak räcker!
För övrigt tycker jag att ordförande i EU som ju blir ett närmast presidentlikt uppdrag borde väljas av folket inom unionen!
Till kritiken av En ny skolpolitik (1)
Som ett resultat av ett pågående rådslag angående skolan har Rådslagsgruppen under ledning av Marie Granlund och Ulla Lindqvist nu producerat ett förslag kallat “En ny skolpolitik – för kunskap, respekt och lust att lära”. Jag har tidigare kritiserat utgångspunkterna för rådslaget (ibland får man för sig att ansvaraiga för de senaste årtiondets visionslösa socialdemokratiska skolpolitik också medverkat både i frågeformulerandet och i författandet av förslaget men det är väl inte möjligt?) och formerna för själva rådslaget under vilket ingen diskussion förts annat än i relativt slutna grupper – inte dem emellan. Nu skall tydligen inte heller förslaget diskuteras brett utan antas av förtroenderådet om någon/ra veckor. Det presenterades faktiskt som vår nya skolpolitik i partiets monter på Skolforum de senaste dagarna – det tyckte jag faktiskt var lite uppseendeväckande men eftersom jag var där i min professionelal egenskap fanns inget utrymme att diskutera (för mig).
Partiet hade idag ordnat två minihearingar på Skolforum med mycket få lyssnande, en med Svenskt Näringsliv och en med Barnverket. För Rådslagsgruppen fanns Marie Granlund på plats och tillställningarna modererades av förre statssekreteraren Johnny Nilsson. Granlund och Svenskt näringsliv var så långt jag lyssnade rörande överens, Barnverket försvarade snarast den skola som den nu gällande läroplanen borde ha gett. Men jag lyssnade å andra sidan bara en liten kort stund på båda övningarna.
Vad finns då att säga om förslaget?
Jag har hittills bara skummat texten och tänker närma mig den på lite olika sätt. Saknade dock i mer generela termer en vision – vad vilja socialdemokraterna på skolområdet? Svaret på den frågan är förstås inte vårt sedvanliga lite teknokratiska perspektiv kryddat med lite retorik utan måste ges i ljuset av vad skola och utbildning har för roll en bra bit in på 2000-talet. När nuvarande läroplan fastställdes 1994 hade vi precis börjat se fenomenet Internet men via modem (om någon minns), inte många ungdomar hade mobil, ingen hade mobilkamera, ingen hade hört talas om iPod än mindre podcast och videocast. Ingen hade börjat blogga och Wikipedia fanns såvitt jag minns inte ens som företeelse (men där kan jag ha fel). När man i rapportens andra stycke alltså talar om att “Dagens unga lever i en ny tid.” så är det ett understatement. Vi lever alla i en ny tid och dagens unga skiljer sig från oss vuxna genom att de är digitala infödingar – och vi är de digitala immigranterna. Att så är fallet bekräftas ju t.ex. av den taffliga hanterigen av rådslaget där de digitala möjligheterna inte missbrukats för det hade man kunnat leva med utan inte brukats vilket är pinsamt.
Mot denna akgrund börjar jag min läsning/granskning. Första frågan är hur förslaget behandlar denna nya tid ungarna lever i och jag söker därför efter användandet av ordet “digital” och NeoOffice svarar “Search key not found”. Inte möjligt tänker jag och söker på “Digital” trots att jag vet att NeoOffice redan vid den första sökningen borde hittat detta – “Search Key not found) får jag igen. Försöker med IT och får samma resultat. Försöker med “teknik” och får tre träffar (och blir förstås förhoppningsfull) som dock vid närmare granskning inte alls rör skolans tillgång till, användande av den för våra barn fullständigt naturliga tekniken de omges av (och om 10-15 år säkert kommer att använda ännu mer och på för oss nu obekanta sätt i helt nya typer av produkter och miljöer).
Blir trött och avbryter granskningen för denna gång.
Ingen varg – vad skall vi då skrämmas med?
Läser just nu en spännande avhandling skriven av Elza Dunkels, numera alltså doktorerad på Umeå Universitet. Avhandlingen heter Bridging the distance och är mycket lättläst faktiskt, rekommenderas därför varmt. Dock inte bara för att den är lättläst utan kanske i mycket högre grad för att den tar upp barns strategier på Internet baserat på faktisk kunskap om detta. Dunkels har nämligen frågat barnen – ett rätt revolutionerande arbetssätt när man vill närma sig frågan om hur just barn hanterar “farorna” på nätet.
Dunkels säger bl.a.
“…I suggest that it is the educational institutions rather than the students that are threatened by the consequenses of the knowledge gap between digital natives and immigrants.”
Digitala immigranter och infödda är en kategorisering hon hämtat från Marc Prinsky. Kan inte låta bli att tänka i de kategorierna när jag läser Anton Bergsmark som på bloggen Ung mening uttrycker sig så här:
“Det är därför partiet centralt är korkade som skapar sin jävla pingtjänst, partikulära åsikter av kreti och pleti om vafan som helst kommer aldrig leda någonvart, det skall vara organiserat bloggande om det skall vara. Det som partiet inte förstår är att man med denna övervärdering av bloggandet bara ger vita medelklassmän ännu mer utrymme att tolka och förstå verkligheten utifrån deras perspektiv, och hur det kan gynna våra ideologier socialismen och feminismen förstår jag inte. ( Andra bloggar som kommenterarping tjänsten 1, 2, 3 )”
Den här mannen tillhör ju rimligen de immigranter eller immigranters barn som hamnat utanför och det illustrerar ett problem som Dunkels tar upp:
“The student who have no or little access to computers and the Internet still have to rely on the educational system to be updated..”
Man får alltså här bekräftat tesen om att utbildningssystemet – i generell mening – ännu har en bra bit kvar för att uppfylla den rollen.
Rådslagsarbetet – skola
Currently playing in iTunes: Hands On It by The Smokin’ Joe Kubek Band
Socialdemokraternas rådslagsgrupp om skolan presenterar i dag en plattform för ny socialdemokratisk skolpolitik.: “Plattformen lyfter fram fem huvudprioriteringar som grund för det fortsatta förnyelsearbetet av den socialdemokratiska skolpolitiken.
– Kunskap för en ny tid – åtgärder för att förbättra resultaten i grundskolan
– En skola som ger alla samma chans – åtgärder för att bryta segregation och skillnader i skolresultat
– En skola med valfrihet och mångfald – åtgärder för att nå en sammanhållen skola
– En ny gymnasieskola för morgondagens arbetsliv – åtgärder för att förnya gymnasieskolan
– Sverige ska ha världens bästa pedagoger – åtgärder för att stärka lärare och skolledare”
I fredags presenterade rådslagsgruppen om skolan en plattform för en ny socialdemokratiskt skolpolitik.Listningen ovan är kanske inte så upphetsande och det gick heller inte att få tag på själva texten vare sig på partiets hemsida eller på den mer interna Sosserian. Lite kontaktande runt bland partivänner gav dock resultat så jag bifogar här dokumentet i sin helhet. Först och främst förstås i ett öppet standardiserat domumentformat, som pdf eftersom det är läsbart för alla men också i en ordinalversion (Word). Varför partiet använder ett proprietärt format är obegripligt och hänsynslöst.
Skolrådslagsrapport.odt
Skolrådslagsrapport.pdf Skolrådslagsrapport.doc
Eva Rundkvist har, liksom jag, en del kritiska synpunkter kring hur man agerar i rådslagsarbetet:
Förresten apropå Kielos som lyckades bli lite Beckettsk´ häromsistens med en annan träffsäker formulering om “I väntan på rådslaget” så är jag just nu sur på partajet.
Endera har man rådslag. Eller inte. Har man rådslag så betyder det lyssna. Ge feedback, förankra och lite sånt. Inte kasta in ett utbildningspolitiskt program i fredags eftermiddag som ingen vet vad det handlar om och påstå att man lyssnat till ett rådslag och att det är liktydigt med förnyelse. Och som man får sitta och gissa sig till innebörden av eftersom huvuddokumentet tydligen inte ska vara lätt tillgängligt. Jag hittar det i alla fall inte!
Duger inte. Duger verkligen inte. Bakläxa. IG. Underkänt. Också i det är fallet behöver vi tycka om. Fast på riktigt den här gången.
Här i min lokala verklighet har jag (minst) tre rektorer som engagerat sig och skrivit direkt till partiet. Har de fått svar? Och om det nu är så bråttom, åtminstone en reaktion av typen; Tack för ditt engagemang, här får du våra slutsatser, vad tycker du om dem? Och kanske en enkel förklaring till den forcerade takten i skolrådslaget.
Det går att åtgärda. Gör det, och gör det snabbt.
Varför skulle man annars engagera sig i några rådslag? Slagkraften i rådslagen avgörs av råden. Inte av slagen.
Detta är en grundregel som borde vara självklar: Man ska vara det man säger.
Öppenheten avgörs inte av hur rummen möbleras utan av attityden i en hel organisation. Om den attityden styrs av hemligheter, så blir organisationen sekteristisk.
Om organisationen styrs av öppenhet, så blir det roliga offentliga bataljer, men intrycket som består är det öppna, välkomnande.
Jag tar mig friheten att citera hela stycket om rådslaget från Eva Rundkvist. Hennes blogg är ofta synnerligen läsvärd och hon skriver också (i samma inlägg) om sin Kami Kaze-grupp – fyndigt får man säga.
Senaste kommentarerna