Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Hur ser vi på brott?
Borgerliga statsråd erkänner svart städhjälp: “Och både handelsminister Maria Borelius och kulturminister Cecilia Stegö Chiló är snabba med att erkänna att det anlitat barnflickor svart.
***********
En person som anlitat svart städhjälp och inte rapporterat in detta till Skatteverket blir återbetalningsskyldig till inom en femårsperiod.
– Har en person anlitat svart städhjälp under 90-talet är det preskriberat för länge sedan, säger Björn Sjökvist, skattedirektör på Riksskatteverket, till SvD.”
(Via Aftonbladet.)
Min bild av det svenska samhället är att oerhört många både köper tjänster svart och därmed också att det finns många som är beredda att sälja tjänster svart. Nu får vi tydligen en regering i vilken det finns några som åtminstone har kurage nog att öppet erkänna detta. Oaktat om själva brottet är preskriberat – brottslingar är de ju i vilket fall. Intressant utveckling om de får fortsatt förtroende av statsministern och riksdagen efter detta erkännande. Vilka andra lagar är det ok att bryta/ha brutit mot? Är det bara ok om man lurar staten? Får man ha kört för fort? Får man ha utfört andra ekonomiska brott till motsvarande värde?
Kanske spelar det roll om man bryter mot lagar som man tydligt deklarerat att man vill ändra? Nu vill väl inte heller högeralliansen tillåta svartjobb – bara minska kostnaderna för vit arbetskraft. Är det förresten skillnad om man blivirt dömd för ett brott eller om detsamma inte upptäckts och därmed blivit preskriberat?
Technorati Tags:
Demokrati, Skattebrott, Politik, Socialdemokraterna, Högeralliansen, Maria Borelius, Cecilia Stegö Chiló
Som framgår har jag lite svårt med orienteringen i dessa frågor. Högeralliansen vill skärpa straffen vid vissa typer av brott – inte vid andra? Är brott mot det allmänna mindre allvarliga jämfört med brott mot enskild?
Kanske tänks det rätt i Östergötland?
Min uppväxt tillbringade jag i Östergötland – närmare bestämt Lunnevads folkhögsskola i närheten av Linköping. Två tidningar fanns det då – blå Corren och röda Östgöten. Numera finns bara Corren kvar men i den finns ett litet utrymme också för den röda sidan i form av något som kallas “å andra sidan”. Denna andra sida har Torbjörn Gustavsson som skribent.
Han föreslår att partiet bör tillsätta en framtidskommission med Jan Nygren i spetsen:
Låt Jan Nygren leda framtidskommission (s): “En framtidsstrategi för fler jobb. Det är partiets huvuduppgift. Att älta varför det gick som det gick leder ingen vart. Alltså bör partiledningen tillsätta en kommission som ges i uppdrag att analysera hur den galopperande globaliseringen påverkar svensk arbetsmarknad och dess funktionssätt. Kommissionen bör presentera en omfattande förslagskatalog, där samtliga sektorer inventeras. Hur ska jobben bli fler i den privata tjänstesektorn? Vilken betydelse har sänkta arbetsgivaravgifter för jobbtillväxten? Hur göra jobben i den offentliga sektorn mer attraktiva? Vad krävs för att matcha ungdomarnas studieval med kommande pensionsavgångar? Osv, osv.”
(Via Corren.se.)
Som framgår stämmer den inriktning Gustavsson föreslår väl med min uppfattning – det är jobben som är det viktiga, vi måste presentera en politik som ger framtidstro och det måste finnas en bred arbetsmarknad som också kan tillgodose ökade behov av tjänster hos allt fler.
Technorati Tags:
Demokrati, Ekonomi, Politik, Socialdemokraterna, Småföretag, Corren, Torbjörn Gustavsson
En bra idé alltså att tillsätta en framtidskommission. Frågan är väl snarast om Gustavsson tänkt helt rätt när det gäller sammansättningen. Det är kanske inte orimligt att titta utanför partiet – Bennet föreslås ingå – men det kanske också vore dags att blanda in lite nytt folk. Med nytt folk menar jag sådana socialdemokrater – aktiva men utan tunga uppdrag – som representerar lite olika infallsvinklar som t.ex. småföretagande. Det är ute bland folk nya tankar väcks snarare än bland de som fyller sin dag med möten.
Politik som kampanj eller del av demokratin
Anders Jonsson: PR har blivit viktigare än politiken: “Det som sker är en fortsatt amerikanisering där kunskapen om kampanjmakeri är viktigare än långvarigt partiarbete för att nå toppositionerna. Inom alla partier är det numera fullt naturligt att gå mellan reklambyråerna och partikanslierna.
Det handlar om att sälja in attityder snarare än handfasta förslag. Om att uppfattas som lyssnande och sympatisk, snarare än den som kommer med färdiga lösningar.”
(Via Expressen.)
Anders Jonsson har en poäng. Det gäller inte främst frågan om huruvida toppostioner kräver långvarigt partiarbete eller inte – för där har han faktiskt fel. Vår tid – där människor ofta byter sysselsättning flera gånger under livet – så att säga organiserar sitt liv i projekt förutsätter motsatsen, nämligen att partierna förmår att ge plats åt folk som har andra erfarenheter än långvarigt partiarbete.
Däremot har han helt rätt när det gäller attityd versus politiskt ledarskap. partiarbete versus kampanjorganisation. Detta blir mycket tydligt när man studerar mitt eget partis inre arbete. Det verkar som om man har svårt att inse att styrkan i ett folkrörelseparti är så oerhörd jämfört med kampanjorganisation och att detta kräver att det interna arbetet förstärks, att det verkligen blir möjligt att använda partiorganisationen för det demokratiska samtalet och därmed både säkra förankring och kontakt med väljarna.
Typiskt nog får Anders Jonsson mothugg av två “kommunikationsarbetare”: Jonas Morian och Martin Lindvall – spinndoctor wanna bees kanske:-)
Technorati Tags:
Demokrati, Politik, Socialdemokraterna, Jonas Morian, Expressen, Anders Jonsson
Jag tror att vi behöver fundera på hur folkrörelsearbete ser ut på 2000-talet. Att kasta ut barnet med badvattnet är ingen bra strategi men det är just vad som händer när kommunikationskonsulterna får råda framförallt inför valrörelser. Jag tror t.ex. att det aldrig hade varit möjligt att missa arbetslöshetsfrågan så kapitalt som skedde i det valmanifest som partistyrelsen tog om vi haft en fungerande intern dialog. Vanliga partimedlemmar är vanliga människor som pratar med andra vanliga människor. Rätt använt (ett i sammanhanget kanske lite cyniskt ordval) ger ett väl fungerande inre arbete både upplysning om vad som rör sig i folkdjupet och utrymme för dessa vanliga medlemmar att känna att deras syn på saker och ting påverkar, betyder något.
Aftonbladet: Nu vet vi att de ljuger
John Pilger: Nu vet vi att de ljuger: “Under researcharbetet för en ny dokumentärfilm har jag tittat på arkivbilder från 1980-talet, en epok som präglades av Ronald Reagan och hans “hemliga krig” mot Centralamerika. Det som slår en är det oupphörliga ljugandet. Ett lögndepartement inrättades under Reagan och gavs det missvisande namnet “myndigheten för offentlig diplomati”. Dess uppgift var att sprida “vit” och “svart” propaganda – lögner – och att smutskasta journalister som berättade sanningen. Nästan allt som Reagan själv sade i ämnet var falskt. Om och om igen varnade han amerikanerna för ett “överhängande hot” från de pyttesmå, utfattiga nationerna på näset mellan det västra halvklotets två kontinenter. “Centralamerika ligger alltför nära och dess strategiska vikt är alltför stor för att vi ska ignorera faran med regeringar som tar makten och upprättar militära förbindelser med Sovjetunionen”, sade han. Nicaragua var “en sovjetisk bas” och “kommunismen håller på att ta över Västindien”. Förenta staterna, sade presidenten, “är engagerat i ett krig mot terrorismen, ett krig för friheten”.
Hur välbekant låter inte allt detta. Byt bara ut Sovjetunionen och kommunismen mot al-Qaida så är det precis samma sak som sägs i dag. Och alltihop var en fantasi. Sovjetunionen hade inga baser i eller avsikter mot Centralamerika; tvärtom avvisade ryssarna obevekligt alla önskemål om hjälp. De löjeväckande bilder av “missilförvaringsutrymmen” som amerikanska regeringsföreträdare presenterade inför FN var föregångare till de lögner som Colin Powell uttalade i sin ökända föredragning om Iraks icke-existerande massförstörelsevapen i säkerhetsrådet 2003. Medan Powells lögner banade väg för invasionen av Irak och minst 100 000 människors våldsamma död, tjänade Reagans lögner till att dölja hans angrepp på Nicaragua, El Salvador och Guatemala. När hans två ämbetsperioder var till ända hade 300 000 människor dött. I Guatemala beskrevs hans krigiska ombud – beväpnade och utbildade i tortyrmetoder av CIA – av FN som skyldiga till folkmord.”
(Via Aftonbladet.)
Visst har Pilger rätt – också när han konstaterar att fler människor idag har möjlighet att se igenom dessa lögner. Tyvärr har denna utbredda insikt ännu inte tagit så organiserad form att de ljugande presidenterna, premiärministrarna åker ut.
Technorati Tags:
Demokrati, Israel, Palestine, Solidaritet, Utrikespolitik, Politik, Socialdemokraterna, Aftonbladet, Libanon, John Pilger
I de militärt utsatta länderna som Libanon, Irak m.fl. bedrivs dock motstånd och Pilger förmedlar lite hopp baserat just på detta:
Den libanesiska motståndsrörelsen, den beväpnade och den obeväpnade, springer ur samma källa som andra folkliga rörelser runtom i världen. Alla har de lärt sig att lägga sina inbördes skillnader åt sidan eftersom de hotas av en gemensam fiende – den otyglade imperiemakten och dess ombud.
Läs hela Pilgers artikel!
Björn Elmbrandt om vad som är viktigt
Självrannsakan eller ”Idol”-omröstning?: ”I veckan som gick såg jag få artiklar om politikens innehåll, all diskussion verkar handla om personerna, om socialdemokraterna ska ha Margot eller Wanja eller Mona eller Thomas i toppen, ungefär som det vore en omröstning i tv-programmet ”Idol”.
På sätt och vis var det kanske bra att Margot Wallström tackade nej. Man kan säga att hon var socialdemokratins quick fix, föreställningen om mannen eller kvinnan på den vita hästen som skulle komma ridande och snabbt ordna allt till det bästa.
Nu när hon tackat nej, kan kanske diskussionen om vad socialdemokraterna ska vara för sorts parti, samhällskritiskt eller överslätande, slutet eller öppet, med löntagare eller yuppier i fokus, hur grön eller hur röd politiken ska vara – den diskussionen kan kanske få en chans.”
(Via SR.)
Björn Elmbrandt pekar förstås på något viktigt. En fokusering på frågan om vem som skall bli ny partiledare döljer politiken – något som vi i partiet tyvärr varit bra på under en lång tid. Det är oftast “bra” personer som väljs – där bra oftast är dolt bakom allehanda argument som man, kvinna, facklig, ung etc medan frågan om vilken politik vederbörande representerar förblir oklart.
I min första reaktion efter valet försökte jag peka på några områden där det finns skäl att utveckla politiken utifrån ideologiska utgångspunkter. Det finns säkert flera. Detta gör också att jag tycker att det är avggörande för partiets framtid att vi rör oss bort från amerikaniseringen av politiken.
Technorati Tags:
Demokrati, Södertälje, Mörkö, Hölö, Politik, Socialdemokraterna, Göran Persson, Björkvik, Björn Elmbrant
Socialdemokratin är ett stort parti med utomordentligt goda förutsättningar att återerövra folkrörelsepartiets kännetecken av stort engagemang (mellan valen!), bra skolning och diskussioner, en plattform för det demokratiska samtalet. Återerövra därför att även hos oss har partiarbetet kommit att stagnera. Våra ombudsmän är oftast inte organisatörer i den gamla bemärkelsen – folk som är ute, hjälper gamla föreningar att vakna, startar nya, goda lärare i det demokratiska arbetet.
Inte ens i en i övrigt välfungerande förening som min egen, Hölö-Mörkö Socialdemokratiska förening, fungerar partiarbetet som plattform för politiska samtal (annnat än undantagsvis och då uteslutande gällande lokala frågor). Vi är inte tillräckligt delaktiga i de processer som leder fram till beslut på högre nivå – vare sig i arbetarekommunen, i disktrikt eller parti.
Låt oss alltså, vi “otåliga reformister” som Göran Persson kallade oss i Björkvik i somras, ta detta valnederlag till intäkt för att rikta en del av denna otålighet mot oss själva, mot hur partiarbetet bedrivs, mot hur de demokratiska samtalen förs hos oss. Låt oss också rikta denna otålighet mot vår politik – stämmma av den mot de grundläggande värderingar som den socialdemokratiska ideologin ger oss sett i ljuset av 2000-talet.
Vilka grupper röstade på alliansen
I en såvitt jag kan bedöma rätt vederhäftig artikel hos Attac avlivas myter (nu visste inte jag att det på bara en vecka uppstått myter om valresultatet men är man i Kina så..).
Det som tydligt visas i artikeln är att högeralliansen inte gick fram alls eller mycket måttligt i grupperna arbetslösa, LO-medlemmar och unga. Återstår alltså frågan i vilka grupper de faktiskt fått stöd för sin politik. Här ger Attac-artikeln ett stalltips – män, övre medelålder och medelklass.
Väljarstatistik avlivar myter om alliansens valseger: ”1. Alliansen var framgångsrik bland arbetslösa, trots hoten om sänkt a-kassa m.m.
Fel. Enligt Valu 06, årets stora väljarundersökning, samlade alliansen 31 procent (m 18, kd 4, fp 4, c 5) i denna väljargrupp, mot 61 procent för s, v och mp (s 43, v 10, mp 8). Vid 2002 års väljarundersökning fick de borgerliga partierna 30 procent (m 12, kd 4, fp 7, c 7) bland de arbetslösa, mot 68 procent för s, v och mp (s 42, v 14, mp 12).
2. Alliansen har gjort stora inbrytningar bland LO-medlemmar.
Fel. Enligt Valu 06 samlade alliansen 25 procent (m 11, kd 4, fp 4, c 6) i denna väljargrupp, mot 69 procent för s, v och mp (s 54, v 10, mp 5). Motsvarande siffror för 2002 års väljarundersökning var 23 procent för de borgerliga partierna (m 5, kd 4, fp 9, c 5), mot 75 procent för s, v och mp (s 58, v 12, mp 5).
3. Alliansen vann valet bland dom unga väljarna.
Fel. Enligt Valu 06 förlorade alliansen valet bland dom yngsta (45 mot 47 procent) men vann rejält bland dom äldsta (57 mot 39 procent). Alliansens resultat bland förstagångsväljarna, 45 procent (m 27, kd 3, fp 8, c 7), kan jämföras med 43 procent (m 15, kd 8, fp 17, c 3) för valet 2002. ”
(Via Attac.se.)
.
Technorati Tags:
Demokrati, Politik, Socialdemokraterna, Småföretag, Fastighetsskatt, Högeralliansen
Ett svar ges faktiskt i artikel – högeralliansen har gått fram starkt (jmf med 2002) i gruppen ålderpensionärer. Här skulle man ju kunna föreställa sig att frågan om fastighetsskatten kan ha spelat in. Missnöje med sjukvården kan ju också ha betydelse.
En annan grupp där förändringen till heögerns förmån är stor refereras i artikeln – DN har visat att vi socialdemokrater (från en hög nivå) tappat mycket bland väljare med utomnordisk uppväxtbakgrund. Detta förvånar inte då den gruppen bland annat troligen bland annat består av småföretagare och dem tycker jag att vi missköter – i synnerhet inom servicenäringar där de närmast automatiskt betraktas som ekobrottslingar till de själva bevisat motsatsen.
Karin Edqvist till fullmäktige (4)
Bara en liten sista påminnelse om att Karin Edqvist är en lämplig kandidat att kryssa i kommunalvalet i Södertälje.
Karin är – förutom att vara min dotter – en ung kvinna med två barn. Hon bor på Mörkö och har varit med i kommundelsnämnden i Hölö/Mörkö ett tag. Trots sina ringa ålder och barnafödandet har hon hunnit jobba en del – är anställd på ett gruppboende i Södertälje. Just nu är hon mestadels hemma med de rätt små barnen. Dessa har hon ihop med sin man – Andreas – som har egen firma.
Technorati Tags:
Demokrati, Södertälje, IT i skolan, Mörkö, Hölö, Politik, Socialdemokraterna, Småföretag, Hölö/Mörkö kommundelsnämnd, Södertälje kommun, Karin Edqvist
Med Karin i fullmäktige kanske vi kan få lite fart på allas lika möjligheter att bli digitalt literata. I Hölö/Mörkö har vi ambitionen att användandet av IT i skolan skall utvecklas väsentligt – en dator till varje elev. Det borde vara ambitionen i hela kommunen (landet för övrigt!). Egenföretagandets (småföretagandets) villkor kan hon också bidra med liksom småbarnsföräldrarnas perspektiv. Liksom de andra kandidaterna från ytterområdena är hon förstås viktig för att se till att dessa (områdena) inte glöms bort.
Guillou är en digital immigrant
Kul att få en inblick i Jan Guillous förhållanden till media. Som framgår av intervjun i N24 tillhör han de digitala immigranterna som ännu inte ens lärt sig språket. Han fastnar redan i det som numera nästan varje barn kan, nämligen googla (som för dessa är ett verb inte i första hand en tjänst).
Självklart har han rätt när det gäller bedömningen att ingenting som är tillräckligt viktigt missas om man bara använder traditionella media. Lika självklart har han rätt i att den nyhetsförmedling som sker på nätet är om möjligt ännu mera präglad av snabbhet och därmed de felaktigheter han tillskriver all sådan.
Jag ser ytterst sällan på nyheter: ”Läser du bloggar?
–Aldrig. De saknar betydelse, så vitt jag kan förstå.
Hur menar du?
–De är en sorts insändare. Det finns en magi var det trycka ordet finns som ger det en betydelse. Jag är på jakt efter det som formar samhällsdebatten som har betydelse och kan ge återverkningar. Det finns för alldeles för många bloggar, de har ingen vikt.
Du tror inte att du missar något i samhällsdebatten?
–Nej. Ingenting av betydelse kan hamna i en blogg utan det dyker upp i kommersiella medier. Det är så många andra som tror att det som finns i bloggosfären är av betydelse så att de bevakar den. Då slipper jag göra det.
Favorithemsidor?
–Nej. Jag tittar inte på hemsidor. Jag har svårt att få datorn att fungera. Jag hittar inte i de där datorvärldarna. Jag provade att googla mitt eget namn och fick en miljon svar. Då gav jag upp.
Allt mer sker på nätet, tidningarna satsar allt mer på näteditioner med snabba nyheter.
–Just snabba nyheter är det värsta jag vet, för de är alltid fel. Inte helt fel, men de är aldrig helt rätt, och således fel. Just snabbheten tillhör journalistikens förbannelser. När något kommer i den riktiga tidningen är det mer seriöst än det som de tjattrat ut på nätet.”
(Via N24.)
Har man ingen brådska är naturligtvis Guillous inställning rationell. Har man dessutom tillgång till de traditionella medierna – t.ex. är etablerad skribent som Guillou – så har man säkert inget behov av bloggar (fast i verkligheten visar det sig ju att även många sådana skaffat blogg).
Technorati Tags:
Demokrati, Bodström, Kontrollsamhälle, Politik, Socialdemokraterna, Yttrandefrihet, Jan Guillou, N24
Tillhör man inte denna “elit” är situationen en annan. Det är ju faktiskt det som karaktäriserar just bloggandet – det ger alla de som inte får in debattartiklar, som inte har en egen plats i tidningen möjlighet att publicera sig. Vilken betydelse det i själva verket har kan vi ännu inte se.
Låt mig ta ett exempel: Dagens Industri avslöjade förra veckan folkpartiet med byxorna nera. Det har varit den absolut dominerande frågan under en hel vecka i valrörelsens slutskede i alla medier – inklusive bland de politiskt orienterade bloggarna. Om inte bloggarna funnits hade åtminstone min bild av det bland högeralliansen utbredda konspirationstänkandet inte avslöjats. Utbredningen har heller inte reflekterats i andra media – alltså känner inte Guillou till det men det gör jag:-)
Ett annat exempel: Bodström driver en politik som på flera områden är värd stark kritik – det gäller upphovsrätten och marschen mot övervakningssamhället. Det är flera socialdemokrater kritiska mot vilket jag – eftersom det inte finns något nationellt forum för diskussion inom partiet – vet tack vare att en del av dessa bloggar. Det har inte fått något större genomslag i traditionella media – altså vet inte Guillou detta (kanske är han inte intresserad, han verkar ju på grund av okunskap om den digitala utveckligen och kanske också egenintresse möjligen hamna på fel sida t.ex. när det gäller upphovsrätten)
Vilka kan ha nyttjat informationen?
Sa till hustrun nyss att jag nog skulle skriva om att det ju förstås inte bara är folkpartiet som kan ha haft nytta av uppgifter de hämtat från SAPnet. Har de haft det har förstås högeralliansen haft det också – eller åtminstone har folkpartiet kunnat använda den informationen också då de medverkat i högeralliansens planering. När jag tar en fikapaus och kollar runt lite upptäcker jag att Jinge redan konstaterat detta.
Det är ju förstås också så att hela folkpartiet – alltså även de lokala organisationerna självfallet haft nytta av informationen. De har ju haft en valledning som kunnat lägga upp hela partiets valrörelse baserat på dessa uppgifter – varför de inte skulle ha nyttjat det förstår jag inte. Däremot måste ju inte alla folkpartister varit medvetna om detta.
Ultimate Death Match eller Spionskandalen: “För ingen kan inbilla mig, vare sig idag eller i morgon, att inte folkpartiet har delat med sig till resten av alliansen av sina upptäckter i socialdemokraternas datasystem.”
(Via Jinges Web- och fotoblogg.)
Själv tycker jag också att det är nog nu. Inte att det inte skall forskas vidare, inte att polisen skall avbryta utredandet, inte att ansvariga skall sluta avgå – utan att det är nog ältat, att det inte längre har nyhetsvärde. Folk har nu förstått att de rättrådiga folkpartisterna inte drar sig för utnyttja information de sannolikt kommit över olagligen. Det kan väljarna säkert ta ställning till själva.
Vad som nu krävs är att valet fås att i första hand handla om politik – vilken väg vi vill att Sverige skall vandra. Hoppas innerligt att Göran Persson klarar att fokusera på det i kvällens debatt med Reinfeldt!
Technorati Tags:
Demokrati, Politik, Socialdemokraterna, Jinge, Göran Persson, Högeralliansen
[Uppdaterat lite senare] Magnus Ljungkvist tar också upp temat:
1. Har Alliansen haft gemensamma pressekreterarmöten? Är det otänkbart att Niki Westerberg styrt utspel och svar för hela Alliansen efter den information hon haft tillgång till?
Bra om tryckfriheten
Anders Lotsson har skrivit en alldeles utmärkt spalt i Computer Sweden. Den förtjänar en mycket bredare publik än vad CS erbjuder. Särskilt intressant är det historiska perspektivet – kanske borde en del av tillskyndarna till övervakningssamhället läsa på lite där.
Skammen efter kriget är bortglömd: “Tidningarna redogjorde för undersökningar som visar att en majoritet i riksdagen kan tänka sig att inskränka tryckfriheten – givetvis med de bästa avsikter. Privatlivets helgd.
Samtidigt ger justitieministern fan i privatlivets helgd och börjar hulka om brottsoffer så snart någon kommer med invändningar.
Våra telefonsamtal ska kartläggas, vår e-post och vårt webbsurfande ska sparas, vi ska topsas och bli videofilmade vart vi går. Den enda brottsbekämpning som inte är tänkbar är att ha poliser i tjänst, på gatorna, under de tider på dygnet när brotten begås.
Och de flesta riksdagsledamöter jamsar med.
Tryckfriheten ska inskränkas med tanke på privatlivets helgd. Sedan ska privatlivets helgd inskränkas och kränkas så att polisen, utan att resa sig från sina skrivbord, ska kunna utreda brott som ännu inte har begåtts.
Efterkrigsgenerationen har makten och de – de flesta av dem – minns inte skammen efter andra världskriget.
Efter andra världskriget stärktes tryckfriheten.
Det var ingen tillfällighet.”
(Via CS.)
Jag hittar Lotssons alster via Oscar Swartz. Han har – föga förvånande kanske – också refererat till Lotsson. För övrigt är Lotsson riktigt rolig – pröva följande formulering:
Technorati Tags:
Demokrati, Kontrollsamhälle, Rättssäkerhet, Politik, Socialdemokraterna, Yttrandefrihet, Övervakning, Oscar Swartz, Tryckfrihet, Anders Lotsson
Nu har vi en generation politiker som inte var läskunnig 1984 och därför inte har läst boken.
eller kanske fortsättningen:
De tycker att felet med Östtysklands tjallarsystem, där halva befolkningen spionerade på den andra halvan, är att det var ineffektivt.
Anders Lotsson avslutar – och det kan jag inte låta bli att citera:
De (politikerna, min anm.) kan utan att skämmas säga populistiska dumheter som att ”den som har rent mjöl i påsen har inget att frukta” eller att ”brottsoffrets integritet är viktigare än brottslingens integritet”.
Redan Olaus Petri, som levde på 1500-talet, visste bättre när han skrev sina domarregler.
Populismen är lätt att genomskåda. Populisterna vänder sig till ängsliga, teknikfientliga grupper som är misstänksamma mot e-post och webbsidor.
Populisterna skulle aldrig våga föreslå att även posten ska öppna alla brev och kopiera dem innan de överlämnas till adressaten.
Då, men först då, skulle det bli ett ramaskri.
Pressfriheten har vi inte för att vi journalister ska få skriva vad vi vill. Kvällstidningarna, som klagar på riksdagsledamöterna, skulle göra större nytta om de höll igen på skandal- och skvallerjournalistiken. Men det ändrar inget: tryckfrihet är bra för att alla alternativ är sämre. Tryckfrihet har vi för ”ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning”, och det kan inte politiker ge oss.
Senaste kommentarerna