Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Välfärd vill vi ha – lägg ner välfärdsstaten
ner kommer man alltid: Eller snarare, det är välfärdsstaten som går på knäna: ”Med ett sparbeting på 110 miljoner är nu Västerbottens landsting i färd med att avveckla en fullvärdig vård. Av kostnadsskäl. Inlandets medborgare, skattebetalare som alla andra, kan nu mestadels av tiden bara erbjudas b-vård och liktransporter. ”
Hakar upp mig lite på formuleringar som denna som antyder att före detta sparbeting så hade i detta fall Västerbotten en ”fullvärdig vård”. Den kunde alltså inte bli bättre, den kunde inte bedrivas rationellare. Resonemanget implicerar också att det omöjligen kan tänkas att det går att kanske t.o.m. organiserar en bättre vård till lägre kostnad. Detta sagt utan att ha en aning om situationen i sak – konstaterar bara att även jag som bor i Stockholms län nog får vänta närmare 30 minuter på ambulans under förutsättning att de förstås inte är upptagna på annat uppdrag.
Nu är det förstås lätt att raljera över dylikt. Långt viktigare är Anders Nilssons generella resonemang om välfärdsstatens kris. Som väl alla vet så kräver fortsatt uppehållande av en viss servicenivå på sådana tjänster antingen en betydande tillväxt och/eller ökat skatteuttag från det ena året till det andra. Detta gäller alltid, alltså även om inget nytt tillförs, inga nya sjukdomar behandlas, inga nya barn i skolan eller fler gamla i äldrevård bara genom det faktum att tjänsterna som sådana blir några procent dyrare varje år på grund av ökade löner och stigande priser. Att vi sedan av olika skäl ser att vi måste utvidga åtagandet – det kommunala och/eller det statliga ökar förstås svårigheterna att i längden finansiera verksamheten.
Eftersom skatter inte är en ständigt flödande kran som man bara öpppnar lite till så flödar det mera måste vi nog förlita oss på att finansiera såväl nuvarande nivå på välfärden som utvecklingen av densamma i första hand genom tillväxt. Det är det egentliga problemet som alltså därmed kommer att ha mycket att göra med hur vi lyckas få tillstånd högre produktion, fler företag, mer människor i arbete helt enkelt.
Att det är vad vi borde fokusera våra diskussioner kring verkar dock många inte inse. Idag diskuterar man hellre psuedofrågor om t.ex. möjligheten för företag som driver välfärdstjänster ska få göra vinst. I Nya Aktuellt tidgare ikväll kunde man se Carin Jämtin stå och svettas då det visade sig att 75% av de lokala ordförandena tycker att man ska förbjuda sådant. Det är ju faktiskt helt fantastiskt – för 30 år sedan hade man väl fått samma stöd för att förbjuda paraboler.
Vad vi kanske också borde diskutera mera är alternativa sätt att finansiera välfärden. Kanske är det dags att hitta nya kollektiva former (som kan likna gamla tiders egenfinansierade försäkringskassor, gamla tiders kooperativa ideal) som ger makten till de människor som driver dessa snarare än till växande statliga och kommunala byråkratier.
För övrigt anser jag att socialdemokraterna i riksdagen ska rösta nej till datalagring.
Mer om vad sossar och andra progressiva tycker på Netroots, s-bloggar och Socialdemokraterna.
Technorati Tags:
Anders Nilsson, Carin Jämtin, Martin Moberg, Ner kommer man alltid, Netroots, Peter Högberg, s-bloggar, Skola, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Solidaritet, Staten, Ola Möller
Avslutar dagen med The Global Intelligence Files och Carl Bildt
Currently playing in iTunes: Let Me Love You Baby (Live Version) by Stevie Ray Vaughan & Double Trouble
Det är med viss entusiasm jag noterar att Wikileaks fortfarande presterar. Särskilt intressant är förstås hur allas vår Carl Bildt framstår. Wikileaks verkar släppa filer allteftersom. Ser fram emot mera.
5 miljoner email hämtade från Stratfor – ett Texas-baserat underrättelseföretag. Vilket kap!
Currently playing in iTunes: Bridge to Better Days by Joe Bonamassa
Technorati Tags:
Afghanistan, Carl Bildt, demokrati, Politik, Politik 2.0, Yttrandfrihet
Var demokratin verkligen bättre förr
Demokratins död | Mitt i steget, Johan Westerholms blogg: ”Det som byggde det politiska systemet, medborgarna, har tappat kontrollen över det monster av byråkrati och den kultur av manipulation som blev resultatet. På alla nivåer och i alla partier. Deprimerande. Demokratin, eller dess vilja att manipuleras och manipulera, kom att bli det som förgör demokratin. När vi kritiserat EU för att inte vara demokratiskt nog så ser vi inte bjälken i vårt eget öga. Det är hos vår egen oförmåga att styra våra partier som vi borgat för den utveckling vi ser idag.
”(Hittat via Knuff.)
Fårstår herr Westerholms något dystra perspektiv. Dock, det var nog bara i begränsad omfattning bättre förr. Tror knappast att folket var särskilt engagerade i framkomsten av Torekov-kompromissen. Den ska nog snarast ses som resultatet av dåtidens partieliters strävan och baseras naturligtvis på såväl geniuna demokratiska värderingar, en idealiserad bild av desamma och så en portion retorik så att ”stabilitiet” för den rådande samhällsordningen (inkl. partiväsende) kan garanteras. Martin Moberg har också kommenterat Westerholm.
Visst var det nog bättre fart i det interna partiarbetet åtminstone vad gäller antal deltagare i basverksamhet förr. Om medlemmarna egentligen utövade något större inflytande skulle jag vilja låta vara osagt – tror egentligen inte det.
Jag skulle vilja betrakta detta med demokrati som något vi strävar efter och har så gjort under något sekel – med lång väg kvar att vandra. Partiet borde i den processen vara en föregångare, ett organisatoriskt uttryck för hur vi vill att samhället som helhet skall vara. Att vi knappast utgör en sådan förebild visas väl tydligt av processen t.ex. vid utnämnandet av partiledare senast. Varken strategi eller politik diskuteras publikt drivet av de i partiet förtroendevalda i någon större utsträckning, den diskussion som förekommer hittar man huvudsakligen utanför organisationens fora på bloggar m.m.
Att denna min tes är rimlig förstår man av att historiskt så är demokrati i bemärkelsen att folket styr ett relativt ungt fenomen som idé och exemplen få på mer utvecklat sådant styre på nationell nivå. Även organisationer byggs normalt upp på ett sätt som snarare motverkar än befrämjar verklig demokrati om vi med det förväntar att alla verkligen har ett reellt inflytande på organisationens utveckling. Oftast hämmas detta genom de representativa strukturerna som definitivt får anses tillhöra de konserverande krafterna särskilt genom att skydda de som ingår i de ledande kretsarna (sitter runt köttgrytorna om man så vill).
Den demokrati vi omhuldar är ju i själva verket ett borgerligt projekt där representativ parlamentarism visat sig vara ett effektivt sätt att legitimera statens maktutövande. Det är sannolikt ett bättre styrelseskick än de flesta andra hittills prövade men knappast slutpunkten i mänklighetens utveckling. Ett av dess tillkortakommande gäller ju just det ytterst begränsade inflytande det faktiskt tillförsäkrar folket. Ett annat hur lätt det välts över ända om det inte uppfyller mer grundläggande ekonomiska maktstrukturers krav – Grekland har ju bara under de senaste 50 åren haft erfarenhet både av diktatur och av nu senast teknokratstyre alldeles oavsett folkets vilja.
Det vi har att göra – och som borde fortsatt vara socialdemokratins uppgift – är att ständigt kämpa för ett verkligt demokratiskt samhälle. Då måste vi börja med oss själva – utveckla vårt parti i en sådan riktning.
Ett litet steg skulle vara att se till att alla medlemmar faktiskt skolas i sådana för verklig demokrati grundläggande principer som yttrandefrihet. Idag omfattar nämligen inte alla ens det, vilket Alexandra Einerstam skriver om.
Läs mer om detta på Knuff
Mer om vad sossar tycker på Netroots, s-bloggar och Socialdemokraterna.
Technorati Tags:
Alexandra Einerstam, demokrati, Ideologi, Johan Westerholm, Martin Moberg, s-bloggar, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Yttrandfrihet
Virtanen om Frihet, jämlikhet & solidaritet – och fel blev det
Frihet, jämlikhet & solidaritet kommer alltid tillbaka, Löfven | Fredrik Virtanen | Ledarkrönika | Ledare | Aftonbladet: ”Eftersom jag är inkompetent på fördelningspolitik behöver jag staten.
Därför måste Socialdemokraterna resa sig ur krisen utan att snegla mot vad som är populärt i ”satsa på dig själv”-staden just nu. Socialdemokraterna måste hålla fast vid den omoderna tanken om Det Statsbärande Partiet och idissla den djupare innebörden i Håkan Juholts famous last words:”Jag är född socialdemokrat och jag kommer att dö som socialdemokrat”.
Det var ett så ljuvligt obsolet uttalande. Ett uttalande som inte behöver omprövas så länge betydelsen i ordet socialdemokrat kvarstår.
Frihet, jämlikhet och solidaritet – vilket var vad Juholt sa – anses otidsenligt i en individualistisk tid där entreprenören och småbarnsföräldern pressas mellan karriären, färdiga matkassen och rot-städaren. Jag har för fan inte ens tid att prioritera mig själv! Hur ska jag hinna med, vad hette det, solidaritet?Därför är sossarnas nya nystart med Stefan Löfven så viktig, inte som ett högeranpassat parti utan som ett traditionellt välfärdsparti.
För att vinna slaget om stadens favoriserade medelklass måste S hjälpa den att leva med gott samvete.Vi vill, via skattsedeln, betala för förmånen att leva i ett rättvist samhälle. Vackrare än så är vi inte. Vi betalar för att professionella ska sköta friheten, jämlikheten och solidariteten åt oss.”
Frihet, jämlikhet och solidaritet representerar sannolikt eviga värden som kan delas av stora delar av befolkningen. De har heller aldrig varit omoderna som Virtanen påstår. Däremot måste de omsättas i praktiskt handlande och i politik som fungerar. Det har inte socialdemokratin klarat under en tid. Svårigheten som inte kunnat övervinnas är att formulera nya mål (och medel) när tiderna ändras, när de gamla målen uppnåtts eller blivit obsoleta.
Ta frihetsbegreppet som exempel. Historiskt har det varit rätt att använda lagstiftning, dvs staten som instrument för att undanröja frihetsbegränsande faktorer. Baksidan har förstås varit att sådan reglering också inneburit reglering av människors privatliv. För att formulera en frihetlig politik som funkar nu – då bildningsnivån hos befolkningen vida överstiger den som gällde t.ex. under motbokens tid – krävs en insikt om att frihet nu innebär att mål måste formuleras som verkligen ökar människors egenmakt, deras kontroll över de egna livsvalen. Vi ska inte heller fortsätta med att ”lösa” allt via skattsedeln som Virtanen förespråkar utan skapa former som innebär möjlighet till aktivt deltagande i utformandet. Nya former av kooperativa lösningar, solidarisk finansiering av välfärdslösningar utan statlig inblandning osv.
Från det dagsaktuella – frihet innebär absolut yttrandefrihet. Frihet innebär absolut frihet från övervakning om inte stark misstanke om brott föreligger och domstol prövat. Frihet för alla folk, absolut frihet från ockupation.
Mer om vad sossar tycker på Netroots, s-bloggar och Socialdemokraterna.
Technorati Tags:
Aftonbladet, Frihet, Jämlikhet, Socialdemokratiska Arbeterepartiet, Solidaritet, Fredrik Virtanen, Ideologi
Så kröntes Stefan Löfven – är ganska kluven
Så kröntes Stefan Löfven « Ledarbloggen: ”Klockan 12.00 trädde Stefan Löfven fram inför partistyrelsen som hälsade honom med orden ’Välsignad vare han som kommer i Brantings namn’. Därefter steg Löfven tillsammans med partisekreterare Carin Jämtin, till körers sång och trumpeters dön, fram till altaret där den socialdemokratiska eden avgavs av Löfven.
Löfven smordes sedan av Carin Jämtin med en helig olja över pannan, bröstet, skuldrorna, axlarna, handlederna samt händerna. Oljan anses ingjuta rättfärdighet, samt mildhet och styrka att bära och skydda sina medlemmar. Jämtin satte på Löfven vita handskar och trädde partiringen på ett av hans fingrar. Detta symboliserade att Löfven skall bevara den rätta socialdemokratiska tron (Bernstein, inte Marx!).”
Om inte Daniel Swedins ironiserande hade satt ljuset på ett av partiets stora problem hade skrattet kanske varit hjärtligare. Här tar sig den ledande klicken (för något annat kan väl inte VU/partistyrelse/distrikstordförande kallas i ett parti med över 100 000 medlemmar) rätten att inte bara, vilket rimligen är deras uppgift, utse en tillförordnad partiordförande på grund av att den tidigare avgått under mandatperioden utan som det verkar faktiskt just kröna en partiordförande utan några begränsningar i mandatet. Hela den mycket korta processen som föregick valet hålls så hemlig som möjligt medan själva krönandet sker inför menigheten med ett öppet partistyrelsemöte. Mår faktiskt illa av spelet – kanske därför jag har svårt att sova. Fler som kommenterat Swedin på Knuff
Hur andra kamrater reagerat kan man hitta på Netroots och s-bloggar. Förlåt dock dem som framför de mest okritiska hyllningarna, ty de veta icke vad de gör (och hade gjort likadant oavsett vem som utsetts och gjorde likadant när Sahlin respektive Juholt valdes).
Processen som ju närmast måste beskrivas som ett skämt, avsett att verkligen rubba in i medlemmarnas sinnen att med partiets ledning har ni inget att skaffa, kan vi ju nu lägga bakom oss. De möjligheter den uppkomna situationen skapat har försatts.
Själv tänker jag – oaktat den brist på legitimitet som alltså karaktäriserar processen så är alltså nu Stefan Löfven partiordförande och kan i den rollen förhoppningsvis växa till att också bli partiets ledare. Förhoppningsvis en typ av ledare som förmår att mobilisera kraften i en folkrörelse som väcks till liv (för den är i huvudsak avsomnad).
Det bekymrar mig därför att Carin Jämtin i gårdagens Studio 1 faktiskt lite papegojaktigt upprepar att politiken ligger fast som svar på de frågor som ställs. Frågorna handlar om huruvida valet av just Löfven betyder något i politiska termer. Ingenting förändras om man får tro Jämtin. Kan det verkligen vara möjligt att partiledningen inte förstår att det är hur vi formulerat vår politik som är huvudskälet till att vi förlorat stöd under lång tid. Att partiets historiska framgångar t.ex. när det gäller utbildningsnivån hos befolkningen faktiskt innebär att kraven på ökad kontroll över det egna livsprojektet växer och att politiken måste utformas därefter. Eller att de flesta förstår att arbetslöshet inte bekämpas genom a-kassa utan genom politik som skapar förutsättningar för fler jobb. Att välfärd inte bara består av skattefinansierad verksamhet utan också av varor och tjänster som kan tillhandahållas av allehanda aktörer.
Tillåter mig dock att vara lite optimistisk. Får Löfven chansen att bidra till dagordningen för partiets politiska utveckling finns det givet hans gedigna fackliga bakgrund förutsättningar för att vi kan röra oss i rätt riktning – i synnerhet som han ju har denna erfarenhet från den konkurrensutsatta sektorn. Såvitt jag förstår har han också en del internationell erfarenhet och kan därför antas förstå att världen numera är ”platt”.
Technorati Tags:
Carin Jämtin, Daniel Swedin, demokrati, Partiledare, s-bloggar, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Stefan Löfven
På jakt efter intellektualiserad politik (1)
Partiets ras började med samarbetet med Vänstern | Lennart Holmlund, kommunalråd | Västerbottens-Kuriren – Bloggen: ”Partiets ras började med samarbetet med V. Inför förra valet inledde Mona Sahlin ett organiserat samarbete med Miljöpartiet. Det blev ett ’djävla’ liv på grund av detta då inte vänsterpartiet var med och hon tvingades ta med Ohly.
Detta var början på tappet för partiets förtroende och Reinfeldt kunde sitta kvar. ”
(Hittat via s-bloggar.)
När man så här på kvällskvisten surfar runt i jakt på intellektuell stimulans stöter man ibland på helt fantastiska alster. Lennart Holmlunds analys av det socialdemokratiska partiets problem slår det mesta idag. Herr Holmlund kan dock ursäktas givet att han inte alls känner till den långsiktiga trend som karaktäriserar stödet för partiet i väljaropinionen. Fast det är något visst med den västerbottniska synen på världen. Thomas Hartman menar att den grundläggande skiljelinjen i alla samhällen är
den politiska motsättningen mellan de som ser politik som verktyg för att befria människor och de som ser politik som ett hinder. Så kommer det se ut så länge mänskligheten befolkar denna planet.
Man undrar vart klassmotsättningarna tog vägen.
Det fortsatta sökandet efter stimulans för mig ända ner till Skåne. Där hittar jag en fantastisk analys av tillståndet i partiet och landet signerad Daniel Suhonen:
Så är det naturligtvis – visst kan man se klassaspekten i att en lantis skjuts ner av stockholmsreportrar med bostadsrätt och rutavdrag. Samtidigt som den tydligaste aspekten av drevet mot Juholt är ideologisk. När den ekonomiska, politiska och mediala makten samlas på ett fåtal händer är det logiskt att den som går emot hegemonin skjuts ner.
Vilken demagogi! Nu ska vi tydligen odla myten om Juholt som ”the underdog” som utmanade borgarklassens hegemoni i landet och som skyndsamt organiserade en medial kampanj för att undanröja (i närmast bokstavlig bemärkelse) det stora hotet mot det kapitalistiska systemet. Och detta skriver en chefredaktör för Tiden – att vi inte klarar av att driva medier får här sin förklaring.
Den envies får dock sin belöning. Mellanlandar på Newsmill och där hos den emellanåt eminente Benulic:
Fabian Månsson hade så rätt när han 1915 svarade så här på Brantings krav om enighet i försvarfrågan: ”Så försumpat har aldrig partiet varit, att det varit enigt; riktig enighet finns bara på idiotanstalterna, på kyrkogårdarna, men en skenbar enighet har man ibland lyckats åstadkomma i tyranniskt styrda samhällen, med smörja eller hot.”
Socialdemokratin växte i inflytande när spänningarna var så stora att vänstern lämnade partiet på 1910-talet, och socialdemokratin växte när de ledande företrädarna släpptes in igen ett årtionde senare. Zäta Höglund var till och med välkommen trots att han fortfarande betecknade sig som kommunist.
På den tiden var socialdemokratin en levande och kämpande organisation, och i en sådan rörelse, är det inget konstigt med motsättningar. Den som är van att arbeta och kämpa för sina intressen i samhället, kommer att se det som en självklarhet att han måste göra det också i det egna partiet.
Man undrar – andra tycks tro att konflikter ska biläggas, kanske lite oklart hur dock. Själv lutar jag åt Benulics analys – det är genom att olika röster ständigt hörs, genom att argumenten kontinuerligt bryts mot varandra, genom ständig diskussion som vi gemensamt kan gå framåt. I ett parti ska det inte finnas någon rädsla för skarpa motsättningar i sak, ingen rädsla för att tydliggöra åsiktsskillnader.
Oaktat den nedåtgående trend som partiet alltså befinner sig när det gäller väljarstöd (och medlemstal) så håller jag med om Stefan Lindgrens slutsats
(s) sjunkande rösteandelar är ingen historisk nödvändighet. Det är en följd av hur partiledningen förvaltat arvet och hur den politiska nomenklaturan i Sverige avskilts från väljarna.
Konstaterar avslutningsvis att Peter Kadhammar har rätt.
Framgång i jakten 2.0
Technorati Tags:
Boris Benulic, Daniel Suhonen, Lennart Holmlund, Newsmill, s-bloggar, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Thomas Hartman, Västerbotten
Kommentar till Anders Lindbergs ledare
S måste prata om politik – inte form | Ledare | Aftonbladet: ”Båda sätten att välja partiordförande är fullt möjliga, men en extrakongress innebär att Socialdemokraterna står utan ledare under flera månader och att Sverige i praktiken står utan opposition.”
Något i Anders Lindbergs logik går mig förbi. Hur är det möjligt, i ett land med tre oppositionspartier varav ett har 1/3 av antalet ledamöter i riksdagen, talesmän för allehanda politikområden och mer än 100 000 medlemmar, att hävda att avsaknaden av en ordförande för det senare partiet leder till att landet ”i praktiken står utan opposition”. Hur kan det vara möjligt att detta hänger på om en enda av partiets alla förtroendevalda inte finns på plats?
I övrigt håller jag förstås med honom.
Technorati Tags:
Aftonbladet, Partiledare, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Anders Lindberg
Vi klarade krisen – åtminstone över helgen, kanske hela veckan
Ulf Bjereld: Juholt klarade krisen – åtminstone över helgen: ”Jag är professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet och ledamot av förbundsstyrelsen för Socialdemokrater för Tro och Solidaritet. ”
(Hittat via knuff.)
Så presenterar sig Ulf Bjereld. I fredags skrev den allestädes närvarande (bryr mig inte om att länka till alla radioprogram m.m.) professorn under rubriken Juholt klarade krisen åtminstone över helgen:
Till mångas förvåning (dock icke min) lyckades Håkan Juholt politiskt överleva även de två senaste dagarnas tumultartade och medialt extremt uppmärksammade sammanträde med Socialdemokraternas verkställande utskott (VU). Trots att två partidistrikt (Västmanland och Örebro) mitt under pågående sammanträde öppet deklarerade sitt misstroende mot partiledaren kunde partisekreterare Carin Jämtin i dag möta pressen och summera två dagars diskussion med orden ”vi har fortsatt förtroende för Håkan Juholt”.
Idag konstaterar samma professor att partiet har ett akut behov av ledarskap (precis som om Håkan Juholt utövat ett effektivt sådant) och skriver:
När Socialdemokraterna nu skall utse en ny partiledare ställs partiet inför ett dilemma. Å ena sidan innebar Håkan Juholts hastiga avgång att partiet har ett akut behov av ledarskap. Partistyrelsen och verkställande utskottet får press på sig att snabbt utse en person som kan samla ett sargat parti, hejda opinionsraset och på allvar utmana regeringen Reinfeldt. Å andra sidan finns det på flera håll en övertygelse om att partiet borde utse sin ledare i en öppen process, där medlemmarna för möjlighet att förhålla sig till olika kandidater vilka i sin tur får möjlighet att berätta hur de vill leda och utveckla socialdemokratin. En sådan process tar tid.
Erkänner att jag har stor respekt för alla partikamrater inklusive Bjereld som just medlemmar i samma rörelse men saknar respekt för professorer, doktorander m.fl i statskunskaps förmåga att göra mer avancerade analyser av det dagsaktuella läget inom socialdemokratin. Nivåmässigt ligger de i paritet med de på inrikespolitik specialiserade journalister som är ett annat av medias favoritintervjuobjekt dessa dagar och andra ”experter”.
Själv är jag partimedlem men saknar varje form av fördel av detta under denna partiets största kris i mannaminne. Hänvisas helt till mer eller mindre korkade uttalanden och beskrivningar av händelseförloppet såsom det beskrivs i media. I fredags hävdade Carin Jämtin att VU uttalat sitt förtroende för Håkan Juholt, idag kan jag i Aftonbladet läsa att VU hade en omröstning i frågan där 9 saknade förtroende, bara 3 förklarade sig ha det. Just nu säger samma Jämtin i TV (Rapport) att ”vi har nu beslutat att ha ett förslag till partistyrelsen på fredag”. Den diskussionen borde föras så att även medlemmar kan delta, fundera över argumenten, ta ställning men det verkar vara något som VU tror kan hållas internt och sakna intresse bland medlemmarna. Vi medlemmar får möjligen ta del av detta via kvällspressen. Jag finner detta obegripligt. Jag finner det kränkande. Jag finner det så korkat att jag inte förstår hur en sådan linje vinner stöd i VU och accepteras av de distriktsordförande som trots allt verkar hållas lite informerade.
Vidhåller att partiledarfrågan är rätt underordnad politiken. Självfallet behövs kanske en tillförordnad, men det ska ses som en tillfällig och tidsbegränsad lösning fram till ordinarie kongress. Ungefär som Stefan Stern säger i SvD idag:
– Sätt igång politikutvecklingsarbetet. Det var ett misstag efter valet att tro att allt handlar om kommunikation och retorik. Politik handlar om människors drömmar och rädslor. Formulera svar och börja i sysselsättningsfrågan. Arbetslösheten ökar – hur ser S program ut? De svenska storföretagen kommer att vara fortsatt viktiga, men jobben kommer i mindre och växande företag.
Precis som Erik Laakso hävdar så har vi gott om tid t.o.m. så gott om tid att poltiken bör prioriteras före partiledarfrågan. Nu behöver bara konstateras att val ska ske på ordinarie kongress 2013 och att en öppen process inför det ska inledas under senhösten i år. Till dess bör en tillförordnad partiledare driva politkutveckling i samma öppna anda engagerande hela partiet och alla intresserade runt detsamma. Peter Högberg har ett förslag till beslutspunkter som jag antar ställs till partistyrelsens förfogande – de kan åtminstone tjäna som en utgångspunkt för diskussionen tycker jag. Stefan Lindgren har lagt ett anspråkslöst förslag när det gäller politikutvecklingen (som åtminstone beträffande EU-frågan inte överensstämmer med min syn) som åtminstone pekar ut några områden som kan diskuteras – tyvärr pekar han dock inte ut en riktning och det är det jag tror vi saknar mest, kanske uttryckt som en ny vision som tydliggör vad frihet, jämlikhet och solidaritet faktiskt innebär några tiotal år in i framtiden.
Intellektualisera politiken – en intressant paroll jag hittar i Bengt Göranssons 5 reflektioner över Juholts avgång!
Technorati Tags:
Aftonbladet, Bengt Göransson, Carin Jämtin, demokrati, Erik Laakso, Håkan Juholt, Peter Högberg, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Ulf Bjereld, VU, Stefan Stern
Förtroende och avgångar – fattar de ingenting
”Wanja höll i yxan” | Nyheter | Aftonbladet: ”Officiell version: Håkan Juholt valde själv att gå.
Sanningen: partiledaren kämpade in i det sista, men fälldes av partiets innersta krets.– Det var Wanja Lundby- Wedin som höll i yxan, säger en källa med god inblick i det verkställande utskottet.
Klockan 16.30 i går inledde Carin Jämtin presskonferensen på Socialdemokraternas partihögkvarter i Stockholm.
Hon gjorde det genom att beklaga Håkan Juholts avgång och försökte till och med låta överraskad av beskedet.”
Gillar inte metaforer för att beskriva politik – betraktar idrottsmetaforer som enfaldiga. Här gör jag dock ett undantag:
Håkan Juholt var ett symptom på de sjukdomar som drabbat partiet. En del av dessa är dessvärre av nästan kronisk karaktär och de flesta har partiet lidit av länge. Den allvarligaste är förstås den bristande sjukdomsinsikten – som så väl demonstrerats av alla de som skyller problemen på media. Det finns också många som tror att vi har en bra politik men misslyckas med att föra ut den – hörde t.ex. Reepula uttala sig i den riktningen i radion häromdagen. Självbilden är helt enkelt förvrängd. Internt tycks man uppträda som snarstuckna primadonnor, agera som om man inte vuxit ifrån barndomens problemlösningsstrategier (som var fel redan då). Lojalitet förväxlas med tystnad och lydighet.
Vi lever i en tid med krav på ökad (total enligt min mening) öppenhet. Partiet envisas med att utveckla strategi och taktik inklusive val i nästan total slutenhet. Resultatet ser vi när Carin Jämtin i fredags uttalar VUs förtroende för Juholt trots att detta med största sannolikhet är en lögn. Obegripligt korkat och rubbar ju förtroendet också för henne och kamraterna i VU.
Sammantaget skulle detta kunna beskrivas som paranoid organisationsstörning – VU, andra partistyrelseledamöter och en hel del andra partimedlemmar borde göra testet.
Ibland krävs faktiskt symptombehandling för att kunna behandla själva sjukdomen. Att Juholt nu tvingats avgå är en del av symptombehandlingen. Att resterande del av partiledningen som inte anser sig kunna offentligt stå för sina handlingar och åsikter bör ta samma väg kommer nog att bli nödvändigt men behöver inte ske så snabbt. Oerhört viktigt nu dock att de inte stressar fram ett nytt partiledarval utan sätter fokus på partiets grundläggande problem – avsaknaden av svar på frågor om vilken utveckling av samhället vi vill ha i framtiden. Vi har inte en bra politik bara för att vi använder skattepengarna lite annorlunda än högerregeringen gör. Vi har bara en bra politik när vi också kan besvara frågor om vart vi är på väg. Den diskussionen måste vi föra under det närmaste året – öppet och ärligt – baserat på en fördjupad analys av vad människor i vårt land upplever som problem. Först då kan vi utifrån vår ideologi ge svar som kan vinna stöd.
Till detta behövs inga konsulter. Vi behöver bara återknyta till den folkrörelsetradition som partiet härstammar från, ta fram bra studie/diskussionsmaterial och låta tusen blommor. Inga utrensningar, ingen häxjakt – istället basera också partiarbetet på våra ideologiskt baserade värderingar. Alla människor kan, alla människor vill om de får chansen. Släpp diskussionen fri, respektera och hjälp varandra att utvecklas – frihet, jämlikhet och solidaritet tror jag det heter.
Några konkreta förslag:
Förlägg val av ny partiledning till ordinarie kongress 2013
Webbsänd alla partimöten
Börja producera studie/diskussionsunderlag (exempel inom utbildningsområdet: vilka kompetenser behöver samhället och dess medborgare ha 2030 – på det kan vi bygga en utbildningspolitik)
Förena de analoga och digitala arenorna – se båda som fora för kommunikation mellan människor, inte som informationskanaler
Technorati Tags:
Carin Jämtin, demokrati, Håkan Juholt, Johan Westerholm, Partiledare, Paul Ronge, På Uppstuds, Peter Högberg, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Solidaritet, Wanja Lundby-Wedin, VU
Inga besked
Inga besked om Juholts framtid | Juholts kris | Nyheter | Aftonbladet: ”Få av VU:s ledamöter ville stanna och prata med pressuppbådet efter mötet. Sven-Erik Österberg hänvisade till att mötet fortsätter i morgon. Flera andra VU-ledamöter – så som Wanja Lundby-Wedin och Veronica Palm – valde en tyst strategi.
Peter Hultqvist, suppleant i VU, svarade dock:
– Jag och VU har fortfarande förtroende för Juholt, sa Hultqvist innan han skyndade i väg.
Leif Pagrotsky, också suppleant i VU, uttryckte att förtroendet för Juholt efter mötet var oförändrat än vad det var innan mötet.
Vad den inställningen innebär i praktiken valde ingen av de två att inte vidareutveckla.”
Ibland undrar jag om vår partiledning fullständigt saknar kommunikationskompetens. Här samlas det, i organisationen centrala, verkställande utskottet och ingen talar om vad som står på dagordningen eller hur diskussionerna går. Hade någon frågat mig hade jag föreslagit att de skulle ha webb-sänt mötet. Som medlem borde jag ha full insyn i de överväganden som görs. Ett parti med ambitioner att leda landet borde dessutom dela dessa överväganden med hela befolkningen och helt slå undan benen på den av spekulationer drivna mediabevakningen.
Nu verkar de ha bl.a. diskuterat turerna kring arbetslöshetsförsäkringen i samband med utarbetandet av partiets budgetmotion i höstas. Fullständigt idiotiskt att ägna tid åt – överst på dagordningen enligt Aftonbladet. Men det sätt som ledningen hanterar den nuvarande krisartade situationen liknar ju mest en sandlåda så förvånad blir jag inte.
Erik Laakso tycker inte Håkan Juholt ska avgå eftersom det inte räcker. Jag tycker efter noggrant övervägande att det minsta som krävs är att han gör just det. Om han inte gör det demonstrerar han tyvärr en brist på verklighetsförankring av närmast monumentala mått. Talar man med vänner, bekanta, socialdemokratiska väljare och andra så är det uppenbart att han är en allvarlig belastning. Sen gäller förstås ändå huvuddelen av Laaksos tankar – Juholt är inte problemet utan ett symptom. Del av problemet är det många som är – inte minst alla de som försäkrar sitt förtroende och stöd för Juholt, några återfinns på s-bloggar men också bland mer ledande företrädare i t.ex. VU. Dock – relationen till LO tillhör inte problemet – där har Laakso fel.
Dagens läsning för oss som tycker det är intressant att se hur folk följer med vinden står Sven-Erland för. Det illustrerar ett av partiets verkliga problem – vi väljer ledare/ledning utan att veta något om dem politiskt annat än att de inte gjort väsen av sig (på förslag från någon valberedning), sen följer vi så länge det går bra. Händer något kan vi utan att tveka följa nästa av valberedningen de facto utsedda. Pinsam läsning för en del förstås.
Technorati Tags:
Aftonbladet, Eric Sundström, Håkan Juholt, s-bloggar, Sven-Erland, Veronica Palm, Wanja Lundby-Wedin, Sven-Erik Österberg, Peter Hultqvist, Leif Pagrotsky
Senaste kommentarerna