Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Demokratins dödgrävare?
Att försvara den personliga integriteten och lite bredare de mänskliga rättigheterna är demokraters absolut viktigaste uppgift. Utan frihet ingen demokrati. Tyvärr har vi nu en justitieminister (och kanske tyvärr en hel regering) för vilken detta inte är självklart. Detta måste motverkas.
Jinge har gjort en “kul” bild med Bodström som motiv som hittas på hans sida via länken nedan:
Bloggare hjälp till att sprida denna bild på Bodström! – Högerklicka på bilden och tanka ner den till din hårddisk. Använd och sprid den vidare!
Vi är många som reagerar kraftigt på att regeringen sätter befolkningens mänskliga fri- och rättigheter på undantag.
Dessutom idag, när vi vet att den amerikanska Patriot Act inte kommer att förlängas som Bush vill. Men här i Sverige vill Bodström likafullt stifta [...]</em> [<a href="http://www.jinge.se">Jinges Webb- och fotoblogg</a>]
Göran Persson i Björkvik den 1 augusti
Som vanligt tänker jag åka till Björkvik för att lyssna på Göran Persson, det har blivit något av en tradition. Arrangemanget omgärdas av den 54:e spelparaden i Björkvik vilket betyder musikunderhållning med Rolles, Lord/Gunnarsson, Nils Fläcke, Smé dur, Glen “Glade Glenn” Sundberg. Kaffeservering, varmkorv, tombola, cholkadhjul och pilkastning.
Alla sittplatser brukar vara upptagna så ta med egen stol om du vill sitta. Annars är det verkligen stämningsfullt i denna fantastiska gamla Folkets Park.
Hela programmet:
10.30 Parkeringen öppnas
11.00 Grindarna öppnas
12.00 Spelparaden, musikunderhållning
12.00 Ponnyridning
14.00 Göran Persson talar
15.00 Spelparaden, musikunderhållning
19.00 Grindarna stängs
Inträde: 50 kronor.
För den som behöver en vägbeskrivning följer en här med Södertälje som utgångspunkt:
E4 förbi Nyköping till trafikplats Gammelstad. Tag av motorvägen in på väg 216 mot Björkvik. Följ vägen ca 12 km fram till skylt Folkets Park till vänster. Följ denna väg 4-5 km och tag sedan vänster igen. Därefter är det skyltat med Folkets Park (gula skyltar) till vänster efter 200-300 meter.
Jag är inte feminist
Jag deltog på det socialdemokratiska partidistriktets kongress förra helgen (i Sollentuna) som representant för arbetarekommunen i Södertälje. Vi från Södertälje var den klart största delegationen. För min del var det den andra kongressen av detta slag jag var med på. Upplevelsen är blandad, men i huvudsak positiv, med bra och livliga diskussioner i flera frågor.
Under kongressen spelade några ungdomar floskelbingo. Tyvärr hade de nog inte riktigt förstått vad en floskel är. Två sådana som var rätt vanligt förekommande var nämligen Jag är feminist och Jag är för mångfald. I det förra fallet är ju floskelstämpel solklar – alla (med några få undantag) använder epitetet såväl inom som utom partiet utan att det egentligen går att fastställa vad det betyder. Själv anser jag att alla människor har lika värde, skall ha lika inflytande, att alla skall ha samma möjligheter och rättigheter. Jag kallar mig inte feminist utan socialdemokrat!!
I det senare fallet kände jag att vi har en lång väg att vandra. Redan vid öppnandet av kongressen påpekades att vi måste se till att fler medlemmar med någon form av utländsk bakgrund inte bara ges plats i partiet utan också tunga uppdrag. Sedan väljer kongressen en distriktsstyrelse som innnehåller en sådan medlem (som ersättare). Helt är detta förstås inte kongressens fel eftersom valen föregås av en nomineringsprocedur. Att inte Södertälje arbetarekommun förmått få fram någon stark kandidat är uselt i synnerhet som vi faktiskt lyckades få tre platser i styrelsen.
Folkomröstningsresultatet
Jag är mycket besviken. Självklart fanns det inget i de före omröstningen gjorda opinionsundersökningarna som indikerade ett annat resultat än det vi fick. Möjligen var majoriteten för ett nej till euron något större än väntat mot den bakgrunden. Under veckorna före omröstningen fick jag dock en känsla av att opinionen vänt – detta baserat på många samtal/diskussioner med grannar och kollegor och inte minst från några lördagars valstugearbete.
Tydligen var mitt intryck helt felaktigt – det tycks snarare som om det direkt omvända hände. För mig blir då frågan på vad det beror att så många vände sig bort från fördjupat internationellt samarbete och solidaritet. EU som plattform för sådant är tydligen inte alls förankrat i stora delar av den svenska befolkningen som tydligen ser oss ”som oss själva nog”. Inte ens den, sedan terrorattacken mot World Trade Center i NewYork, internationella utvecklingen där den enda supermakten USA helt negligerar folkrätten och hämningslöst (och med militära medel) anser sig ha rätt att göra vad som helst som gagnar de egna intressena tycks väcka farhågor. I denna värld behövs ett starkt Europa.
Riktigt roligt blir det dock när olika företrädare för respektive sida analyserar resultatet. Från borgerligt ja-håll har huvudansvaret lagts på Göran Persson. I detta ligger en del. Främst har socialdemokratin och då förstås i synnerhet partiledningen misslyckats med att sedan medlemskapet i EU förankra detta bland medlemmar och sympatisörer. Samma andel som då var emot tycks fortsatt vara i grunden negativa och då blir förstås det naturligt att markera detta i omröstningen om euron. Bland flera socialdemokratiska sympatisörer har jag också mött en betydande misstro just mot Göran Perssons person (agerar i eget intresse, lägger munkavle etc) som tog sig just uttryck som en avsikt att rösta nej till euron. Själv förstår jag inte detta. Misstagen var förstås att 1) inte aktivare föra ut det positiva med EU-medlemskapet (flerårigt) och 2) att sannolikt av internpolitiska skäl ha euro-motståndare i regeringskansliet. Att kräva rimlig grad av lojalitet i en central fråga är däremot inget misstag om det än kom att skildras väldigt negativt.
Flera av de borgerliga partiledarna borde däremot titta närmare på sina egna sympatisörers röstande. Inte heller de kan stoltsera med att ha ökat andelen positiva. Från nej-sidans företrädare kan man dock få höra rätt långtgående slutsatser kring vad folket egentligen röstat för (eller emot). Särskilt intressant blir det när man som t.ex. Peter Ericsson från Miljöpartiet anser att det svenska folket genom att rösta nej till euron egentligen sagt en hel massa om EU. Jag tror inte det av flera skäl. Det viktigaste är att de nej-röstande inte uttryckt en enda gemensamm ståndpunkt annat än att de inte vill ha euron. I själva verket består majoriteten av allt från mer eller mindre uttalade nationalistiska strömningar (den högra extremen) via vanlig oro inför förändringar och tro på att man vet vad man har men inte vad man får och rädsla för att bli indraget i andra länders ekonomiska problem till motstånd mot EU som sådant (andra extremen – dock knappast radikal och vänster). Jag tror att den stora gruppen nej-sägare finns i mitten av denna skala.
Den gruppen har liksom säkert de flesta på ja-sidan också en del kritik mot företeelser inom EU. Jag tror de flesta svenskar som reflekterat över frågan t.ex. ogillar EU:s jordbrukspolitik som ju inte minst ur global synpunkt borde skrotas omedelbart. Detta och annat måste ändras och de flesta inser säkert att det både kan och ska göras inom unionen.
Enligt någon nyligen genomför undersökning vill en majoritet rösta om euron redan 2006. Bland yngre väljare var andelen 58%. Detta är också intressant. Förslag om att relativt snart genomföra en ny folkomröstning tror jag skulle mötas med ett ramaskri och av många anses odemokratiskt. Tyvärr är det ju så att de senaste folkomröstningsresultaten (om än att de inte alltid respekterats fullt ut) hittills tycks ha en närmast evig giltighet (kärnkraften är ett exempel på detta). Som jag ser det kan bara en massiv opinion framtvinga en ny omröstning i närtid alternativt att vi faktiskt får ett euro-val 2006. Detta skulle kunna ske om den ekonomiska utvecklingen bidrar till att det inom socialdemokratin går att enas kring behovet av euron och därmed sluta den mycket långvariga splittring som gäller kring EU-frågan. Det tråkiga med detta är förstås att en sådan process måste betalas genom ökad arbetslöshet, högre räntor, försämrad kronkurs m.m. Ingen önskar en sådan utveckling och även jag hoppas förstås slippa få en sådan ”draghjälp”.
Besvikelse till trots – även en minoritet har rätt att fortsätta kämpa för det man tror på. Jag hoppas därför få se många kamrater bidra till en ökad förståelse för Europa-tanken som freds-och solidaritetsprojekt och för ett engagerat svenskt deltagande i det europeiska projektet.
Kommundelarnas vara eller icke vara
I den pågående diskussionen om kommundelsnämndernas vara eller inte vara har ett förslag framförts av Boel Godner. Förslaget påstås balansera mellan medborgarnas behov och önskemål över frågor som berör dem å den ena sidan och en effektiv organisation som hushållar med våra gemensamma resurser (skattepengar). Förslaget innebär att kommundelarna läggs ner och ersätts med nämnder i respektive geografiskt område som avlövas all makt förutom plan- och byggfrågor. Denna nya organisation skall enligt förslaget garantera lika fördelning i hela kommunen samtidigt som den tar tillvara lokalkännedom. Dessa nya nämnder ges därför en betydande men rätt oklar roll som initiativorgan och skall bereda ärenden som berör respektive område gemensamt med facknämnderna. Brukarinflytandet över skolorna i ytterområden föreslås också stärkas genom lokala styrelser för dessa.
Det balanserande som uppges vara skäl för förslagen behöver granskas. När det gäller medborgarnas behov och önskemål om inflytande över frågor som berör dem – det som vi brukar kalla demokrati – leder förslaget uppenbarligen till väsentligt minskat sådant inflytande genom att de nya nämnderna inte får något eget budgetansvar och inte kan fördela resurser mellan olika områden. Ett underförstått skäl för detta tycks vara att medborgarnas inflytande, enligt av utredningen genomförda enkäter, inte är tillräckligt mycket större i kommundelarna jämfört med inne i Södertälje. Detta kan emellertid diskuteras dels därför att det upplevda inflytande faktiskt är något större i kommundelarna, dels därför att de valda politikerna i stor utsträckning är väl förankrade i respektive kommundel och ”rör sig som fisken i vattnet” bland medborgarna. De flesta torde vara överens om att antalet förtroendevalda har ett tydligt samband med graden av demokrati och i den allmänna debatten brukar just minskningen av sådan beskrivas som ett problem. I kommundelsnämnderna finns ledamöter som möter medborgarna inte direkt som politiker utan som aktiva i föreningslivet och som deltagare i olika lokala aktiviteter.
När det gäller effektivt hushållande med de gemensamma resurserna tycks förslagsställaren utgå från att den nuvarande organisationen med kommundelar inte gör det. Detta är felaktigt och blir inte mer rätt för att förslaget om att lägga ner kommundelarna dammas av med förbluffande regelmässighet i samband med besparingsbehov. I kommundelarna har man lyckats effektivisera användandet av de tillgängliga resurserna väsentligt genom att skapa samverkan mellan olika verksamhetsområden – något som förstås inte är teoretiskt omöjligt mellan facknämnder men som det finns få exempel på i vår och andra kommuner.
Ett genuint problem finns dock vad avser resursfördelningen inom kommunen. Utredningar har visat att Hölö/Mörkö kommundel erhållit – relativt sett – för lite resurser för den pedagogiska verksamheten. Ett rimligt system för framräkning av resurser till såväl kommundelarna som facknämnderna krävs.
Alternativet till det framlagda förslaget är att fortsätta att utveckla kommundelarna. Den demokratiska rollen kan utvecklas genom att utöka kommundelsnämndernas befogenheter t.ex. med exploateringsfrågor, trafikfrågor och lokalfrågor. Medborgarna kan ges förslagsrätt till kommundelsnämnderna. Kommundelarnas beredningsorganisation kan förbättras.
Hushållningen med de gemensamma resurserna kan också förbättras. Baserat på ett rimligt fördelningssystem inom kommunen kan kommundelarna fortsätta sitt arbete med att optimera resursutnyttjandet i respektive kommundel. Där finns kunskapen om de lokala förutsättningarna och viljan att utveckla det egna närområdet. Med ett rimligt resursfördelningssystem både kan och vill kommundelsnämnderna ta gemensamt ansvar för hela kommunens ekonomi i minst lika hög grad som facknämnderna.
Ledamöter i Hölö/Mörkö kommundelsnämnd
Peter Karlberg Ordförande(s)
Tage Gripenstam Vice ordförande©
Britt-Marie Lindell Vice ordförande(s)
Ewa Backlund Ledamot(s)
Peter Friström Ersättare(s)
Kerstin Stenberg Ledamot(mp)
Nora Olander Ledamot(kd)
Pressmeddelande: Ta fram dina euro – gå på Avenyn för 5
Från och med fredagen den 22 augusti och fram till valdagen den 14 september kommer Avenyn, Södertäljes populäraste uteställe, att erbjuda inträde för 5 euro, vilket ska jämföras med priset i svenska kronor som är jämna 50. Med dagens kurs innebär det att man sparar ca 4 kronor (8%) genom att betala med euro.
Vi vill markera vårt stöd för ett ja till euron och samtidigt ge alla ungdomar som har lite euro i plånboken en möjlighet att få valuta för sina pengar, säger Metin Ataseven, en av ägarna till Avenyn.
Idén, som kommer från Södertäljesossar för Europa, syftar till att göra alla ungdomar medvetna om den mycket viktiga folkomröstningen, poängtera vikten av att alla deltar och samtidigt ge en positiv bild av att använda euron också i Sverige. Avenyn vars ägare är positiva till euron stödjer kampanjen genom att rabattera inträdet.
Vi tycker att det är mycket roligt att på detta sätt kunna kombinera nytta med nöje, säger Peter Karlberg från kampanjgruppen, och våra ungdomar kommer förstås att finnas på plats för att svara på frågor och sprida information. Det är också mycket bra att Avenyn, som är ett av Södertäljes mest populära uteställen och lockar många ungdomar, på det här sättet visar sin uppfattning, fortsätter Peter Karlberg.
Vi vill också visa att det kan bli billigare med euron, säger Tora Hansjons, som leder Ja-kampanjen. Priserna bestäms inte av vilken valuta vi har utan beror på kostnadsläge, konkurrens och mycket mer. Med ett ja till euron tror jag, fortsätter Tora, att många företags kostnader blir lägre och att konkurrensen ökar. Avenyn visar att det går fram till valet – självklart kan andra göra likadant!
För mer information kontakta
Metin Ataseven Tora Hansjons Peter Karlberg
Ja till euron den 14 september
Jag kommer att rösta ja till euron den 14 september. Det var ett lätt beslut att fatta. Inte därför att jag köpt några förenklade ekonomistiska resonemang utan därför att jag vill se ett starkare och sammanhållet Europa som en såväl ideologisk som ekonomisk motvikt mot USA:s uppenbara strävan efter världsherravälde (kamp mot imperialismen skulle man kunna kalla det). Hela EU-projektet och den gemensamma valutan bör ses som ett verktyg för att förbättra tillvaron för alla medborgare i hela Europa (kallas solidaritet och är vanligen ett honörsord inom arbetarrörelsen). Att vi har en del byråkrati och en del korruption inom EU får vi se till att komma tillrätta med inom unionen – det är ju faktiskt vi medborgare inom EU som både väljer representanter till EU-parlamentet och som väljer de regeringar vars ministrar utgör Ministerrådet. Att vi kommer att behöva slåss för att öppna EU mot utvecklingsländerna står också klart – vi skall inte bli ett frihandelsområde med murar runt omkring.
Idag är värdsekonomin liksom den svenska starkt beroende av den ekonomiska utvecklingen i USA. Upp och nergångar i dollarkursen påverkar starkt vår exportindustri – nu senast kan vi se att SAAB trots ökat antal bilar sålda i USA inte ökar sina intäkter och därför gör rekordstor förlust. Att skapa stabila ekonomiska villkor inom EU tror jag (observera tror), genom en valuta och följdaktligen en gemensam penningpolitik, ger bättre förutsättningar med stor hemmamarknad, mindre svängningar i kurserna och en del faktiska besparingar (om inte annat minskade växlingskostnader).
När jag däremot hör andra euro-förespråkare med stort engagemang beskriva alla konkreta fördelar som skall komma oss till del blir jag oroad. Folk köper inte sånt. Såvitt jag kan se är det bara en direkt fördel som kan utlovas i förväg och det är lite lägre räntor. Jämför man det svenska ränteläget med det som nu gäller för euro-området så kan man ju se att en omdelbar anslutning skulle ge lägre räntor. Hur det ser ut den dag vi faktiskt går med vet ju dock ingen idag! Varsamhet med löften tycker jag skall gälla.
Jag tror inte heller att det går att utlova minskade kostnader för hushållen (om vi bortser från räntan). Förenklad handel mellan länder borde ge lägre priser men det förutsätter att marknaden faktiskt fungerar enligt ideala marknadsekonomiska regler – det gör den inte någonstans. Vissa avgifter/skatter måste dock harmoniseras vare sig vi har gemensam valuta eller inte t.ex. alkoholskatterna. Billigare sprit kan därför sannolikt förväntas. När våra höga matpriser antas kunna minska blir jag fundersam – COOP som är en av de stora aktörerna på den marknaden i Sverige och som håller åtminstone relativt sett hyfsade priser går med förlust. Kanske får vi ändå på sikt lite lägre priser men det kommer nog mest att ske genom att t.ex. momsen över tid harmoniseras mellan länderna och bara i begränsad omfattning genom ökad konkurrens.
Hur är det då med jobben och den offentliga sektorn. Inte heller där skulle jag ställa ut några löften. Några antaganden går det kanske att göra. Får vi lägre räntor gynnar det också den offentliga sektorn. Då skapas ett lite ökat utrymme vilket naturligtvis främst bör användas till att öka personaltätheten inom vård, skola och omsorg. Får vi lite högre tillväxt genom medlemskapet i valutasamarbetet leder också det till ökat utrymme men det är egentligen omöjligt att sia om. Att stå utanför ökar dock – enligt min bedömning – riskerna för sämre tillväxt genom att en hel del produktion kan antas flytta innanför valutaunionen.
Många tycks tro att utrymmet för att föra en egen politik i Sverige kommer att minska om vi går med i valutasamarbetet. Jag har svårt att förstå det argumentet. Vårt beroende av omvärlden varken minskar eller ökar till följd av euron. Vi har redan överlåtit pengapolitiken till en oberoende riksbank (som justerar ränten nästan exakt så som man gör inom valutaunionen) – med euron får vi bara en annan instans som har kanske något större sjävständighet men principen är densamma. Kanske är det till och med rimligt att anta att anta att utrymmet blir större då euron kan antas vara bra mycket stabilare än den svenska kronan (hur mycket har du förlorat i köpkraft sedan 80-talet genom kronans minskade värde?)
Viktigast av allt är emellertid rent politiska argument. På samma sätt som det var rimligt att bilda EU för att på politisk väg lösa de historiska spänningar som finns inom Europa, rätt att Sverige anslöt sig sent omsider är det rimligt att fullt ut delta i detta samarbetsprojekt. Idag understrycks detta av att världen behöver en motvikt till USA.
Peter Karlberg
socialdemokrat
USA ut ur Irak
USA ut ur Irak
Just nu känns faktiskt kriget som den allra viktigaste frågan. För mig är det inte svårt att ta ställning – det finns ingenting som rättfärdigar den USA-ledda aggressionen mot Iraks folk. USA bedriver ett anfallskrig mot ett land vars ledning det inte går att försvara – vilket dock inte innebär att det finns någon möjlighet att försvara attacken.
Iraks folk har lidit under Saddam, lidit på grund av oetisk sanktionspolitik dikterad av USA och skall nu slutligen bombas till underkastelse – var finns våra ledares passionerade kamp mot detta? Hur kan någon sitta tyst medan USAs ledning meddelar att de tänker genomföra det mest omfattande bombandet någonsin? Till skillnad från Göran Persson känner jag inte sorg över det som händer utan vrede.
Det mest fantastiska och skrämmande med den situation som nu uppstått är den flathet som så många politiska ledare uppvisat under hela den tid det varit uppenbart att USA avsett attackera Irak. Alltför många har gömt sig bakom den s.k. FN-linjen i vars skydd man undvikit att klart och tydligt ta ställning för varje lands suveränitet och varje folks rätt till självständighet.
Det Bush, Blair och deras kumpaner gör sig skyldiga till är krigsförbrytelser. Vem kommer att ställa dem till ansvar? Vem kommer att föra dem till domstol?
I media kan vi nu följa ett intressant fenomen. I huvudsak förmedlas den amerikanska propagandan, med få undantag, och med bara försiktiga reservationer. I nyhetssändningar vänder sig programledare till de Washington-baserade korrespondenterna och frågar (på till synes fullt allvar) om utvecklingen av anfallet som om något som meddelas från Vita huset eller Pentagon skulle kunna antas vara "nothing but the truth".
Det vore också klädsamt om såväl media som politker kunde benämna saker och ting vid dess rätta namn. Jag har hört nyhetsrapportering i vilken terrorbombningar mot irakiska städer faktiskt kallas uppdrag. Irak har dessutom rätt att försvara sig (även om det är Saddam som ger order) och bedriver således ett försvarskrig vilket är rättfärdigt.
Hela den amerikanska aggressionen baseras ju uppenbarligen på en strävan att upprätta en ny världsordning i vilken USA tar sig rätten att enväldigt ordna världen på det sätt som svarar mot USAs intressen. Om denna ordning kan den intresserade läsa i texter från Bush närmaste medarbetare. Att denna strävan efter hegemoni kläds i närmast fanatiskt religiösa termer gör den bara än mer obehaglig.
När politiska ledare i många länder fegt avstått från att offentligt brännmärka den amerikanska poilitiken är det mycket hoppingivande att se de många människor som varit beredda att gå ut och demonstrera mot kriget. Tillsammans har vi möjlighet att stoppa denna politik. Det kommer dock att ta tid och många mäniskor kommer att dö och/eller orsakas betydande lidande under tiden.
Några reflektioner har jag gjort i samband med de olika manifestationerna mot kriget. I Stockholm acceptera demonstrationsledningen att USAs ambassad inte får vara slutmålet för demonstrationerna ( i torsdags då jag deltog i demonstrationen hamnade vi på ett mörkt Gärde). En grundläggande rättighet såsom demonstrationsrätten borde förstås inte få inskränkas (av polisen som jag antar reglerat detta) så att man inte kan demonstrera utanför den beskickning som faktiskt berörs.
I samband med olika manifestationer har jag också plötsligt befunnit mig bland folk som hoppar upp och ner uppmanade därtill (den som inte hoppar är för Bush?). Undrar hur den typen av agerande ser ut i ögonen på irakiska kvinnor och barn när bomberna briserar i deras närhet?
Sedan någon dag har också en annan fråga dykt upp – vapenexporten. Jag tror inte frågan om att bekämpa USAs aggression betjänas av att särskilt mycket energi läggs på att diskutera denna fråga. För den som drabbas av bruk av vapen är tillverkningsland fullständigt ointressant – det är avsändaren av projektilerna som är fienden. Problemet med vår vapenexport är att vi låtsas att det går att exportera till en begränsad skara länder som aldrig skulle kunna tänka sig att använda vapnen.
Mörkö, 20030323
Inflytande i skolan
Skolorna i Södertälje har under flera år brottats med ekonomiska problem. Under denna tid har vi haft ett system för tilldelning av resurser som till 93% består av en s.k. elevpeng. Redan på kommunal nivå är det svårt att få ett sådant system att ge en rimlig fördelning av resurserna som tar hänsyn till alla de olika faktorer som påverkar kostnaderna (lokalernas utformning, andel behöriga lärare respektive deras lönenivå, elevunderlagets sammansättning och förändringar etc.). Tack vare senare års tillskott till skolan och ett mycket uppoffrande arbete av personalen ser det dock nu ut som om vi dels får balans i alla skolors budget under läsåret, dels faktiskt förbättrar elevernas resultat.
Vi socialdemokrater vill dock fortsätta att öka resurserna till barn och ungdomar i den utsträckning som kommunens ekonomi tillåter. Särskilt vill vi att dessa ökningar skall gå till elever med behov av särskilt stöd och till de yngre barnen (i första hand i förskolan). Vi vill också fortsätta att arbeta för att öka andelen behörig personal. Några ofinansierade löften om t.ex. kraftigt höjda löner eller liknande vill vi dock inte ge utan istället vill vi öka den enskilda skolans självständighet att besluta om hur resurserna skall användas. På en enskild skola eller förskola kan man bäst avgöra om ökade resurser skall användas till minskade barngrupper, ökad personaltäthet i befintliga grupper eller användas på något annat sätt.
Som socialdemokrat vill jag också fortsätta att stärka och utveckla elevers och föräldrars inflytande över skolan. Bakom det ligger övertygelsen att ett för elever och föräldrar stärkt demokratiskt inflytande över skolan och lärandet ökar elevernas intresse och engagemang för skolan. En mot det övriga omgivande samhället mer öppen och av demokratiska samarbetsformer präglad skola stärker också kvalitén på de kunskaper skolan förmedlar. Även företagen i kommunen inkluderas i denna öppenhet och jag vill arbeta för ett ökat samarbete mellan dessa och skolorna.
Jag är också övertygad om att en ökad självständighet för skolorna tillsammans med ett ökat elev- och föräldrainflytande ger bättre förutsättningar för att utnyttja tillgängliga resurser optimalt på varje skola i kommunen. Alla skolor skall därför ha en egen styrelse i vilka föräldrar och elever har det avgörande inflytandet. Under den gångna mandatperioden har detta arbete påbörjats men det går för långsamt!
Socialdemokraterna menar att det är lika viktigt för elever i skolan som för alla andra i samhället att i demokratiska former få vara med och bestämma över sin vardag, att känna delaktighet och att kunna påverka sin omgivning. Jag vill att Södertäljes gymnasieskolor skall delta i försöksverksamheten med lokala styrelser med elevmajoritet för att visa att elever vill och kan ta ansvar men också för att utveckla nya former för elevinflytande.
Socialdemokraterna är övertygade om att elever som känner delaktighet också tar ansvar för sina studier, för andra på skolan och för sin egen arbetsmiljö. Elever måste kunna påverka oavsett vilken skola de går i. Valet av skola ska kunna grundas på intresse och inte styras av några skillnader i möjlighet till demokratiskt inflytande.
På samma vis som vi alla ser starka fackliga organisationer som företräder de som arbetar som viktiga, måste vi också se organisationer som företräder elever och föräldrar som viktiga. De ska därför ha stöd från offentliga medel för att på ett bra sätt kunna företräda de över en miljon elever – och deras föräldrar – som går i skola i Sverige. Lokalt på varje skola skall det enligt min uppfattning vara rektors ansvar att ge det stöd som behövs för att elever och föräldrar skall kunna delta i beslutsfattandet t.ex. genom eleverna ges stöd att utveckla sina organisationer och genom att föräldraföreningar engageras i val av representanter till styrelserna.
Genom att koncentrera det politiska ansvaret till resurstilldelning och ett antal tydliga mål får skolorna och, via lokala styrelser, föräldrar och elever verklig makt. Inom ramen för de av riksdagen fastställda målen skall skolorna ha mycket stor frihet att själva utforma vägen att nå dessa.
Peter Karlberg
Ersättare (s) i Utbildningsnämnden
Med en dåres envishet
Utöver mitt engagemang i partiet är jag också aktiv i Riksförbundet Hem och Skola (RHS) – f.n. 1:e vice ordförande i förbundet. Vi arbetar hårt för att vända organisationens kräftvandring vad gäller medlemstal m.m. och har fokuserat särskilt på maktfrågan. Vi förespråkar att försöksverksamheten med lokala styrelser som har föräldramajoritet permanentas och snarast görs obligatoriskt. Ett av argumenten jag har för detta är att denna form av brukarinflytande kommer att minska intresset för att som det heter “rösta med fötterna” dvs flytta de egna barnen till “bättre” ofta privata skolor. Mona Hillman Pinheiro som är organisationens ordförande och undertecknad har skrivit ihop en debattartikel om detta som vi hoppas DN skall publicera just nu eftersom ministerbytet kan adresseras. För den händelse DN inte tar in artikel (vilket väl dessvärre är troligt – det är inte lätt att få in något där) och för alla de som inte har den tidningen klipper jag in artikeln nedan:
Blir det bättre nu Tomas Östros?
Riksförbundet Hem och Skola hoppas mycket på en ny skolminister. Uppgiften är faktiskt rätt enkel: minska på utredningarna, de kostsamma projekten och de statliga styrande miljarderna. Ge kommunerna rimliga förutsättningar att lyckas med sitt uppdrag. På papperet finns det nämligen en fantastisk skola. Skolministerns uppgift är att se till så att kommunerna kan ge elever, föräldrar och skolpersonal möjligheten att förverkliga den.
Det är inte kris i alla skolor. Många föräldrar tycker tvärt om att den skola där deras barn går är riktigt hyfsad. Och det vore märkligt om det inte fungerade någotsånär.
I Sverige satsar vi stora resurser på skolan. Vi har dessutom på papperet en modern skolpolitik. Vi har gett upp en föråldrad central detaljstyrning till förmån för lokalt bestämmande i skolor och kommuner. Föräldrainflytandet har också ökat något, bland annat genom möjligheten att i viss mån kunna välja skola. Möjligheterna för kommunerna, skolledningen, lärarna, eleverna och föräldrarna är mycket stora.
Men det räcker inte. Enligt en nyligen genomförd undersökning anser 60 procent av svenska folket att politikerna inte tar sitt ansvar för att tillgodose barns behov. Hela 92 procent anser att man borde satsa mer ekonomiska resurser på barnen. Undersökningen är utförd av SverigeBarometern på uppdrag av Barnverket och Föreningen Klassmorfar för barnen och är bara en i raden av tydliga tecken på att något inte riktigt fungerar.
Och kraven reses: gör något ministern!
I går tillkännagav skolministern att hon drar sig tillbaka som landshövding i Blekinge. Ny skolminister blir enligt uppgift Tomas Östros, i dag redan utbildnings- och forskningsminister och departementschef. Riksförbundet Hem och Skola har mycket att säga honom, men det viktigaste uppmaningen kommer redan nu: lägg dig inte i!
För det är vad den avgående ministern och många före henne gjort: ständigt småpetat och lagt sig i. När kraven från föräldrar, elever och skolpersonal växt har det enkla svaret varit: visst, och så kommer en utredning, en pålaga !
Som skolminister tycks det bara finnas tre möjligheter: starta en utredning, starta ett projekt eller dela ut öronmärkta pengar till kommunerna. Och ministrarna använder flitigt dem alla. Till vilken nytta?
Av någon outgrundlig anledning fortsätter nämligen skolan att brottas med problem.
Ett av de senaste exemplen på handlingskraft är det vällovliga projektet ”En attraktiv skola”. Ett projekt för fler och bättre lärare. Här satsas omkring 50 miljoner kronor, inte direkt på lärarna, deras arbetsvillkor eller löner, utan på att stimulera kommunerna att stimulera lärarna. Här sägs kloka ord, och startas lokala delprojekt. Men om där finns systemfel eller målstyrningsproblem kommer man inte åt dem med denna typ av dyr kosmetika. Det ser förstås fint ut i utbildningsdepartementets handlingsplan men betyder mycket lite för våra barns skolgång.
På liknande vis engageras fackförbund, folkrörelser, skolverket, frivilligorganisationer, barnombudsmannen, kommunförbundet och många fler i projekt efter projekt. Mobbingkampanjer och värdegrundsprojekt avlöser varandra.
Också öronmärkta pengar lyckas skolministrarna fiska fram. Skolan är en hjärtefråga och der ser bra ut att tilldela kommunerna extra medel. Först kom Persson-pengarna, det extra statsbidraget på drygt 12 miljarder som skulle förbättra vården, skolan och omsorgen. Pengarna åts omedelbart upp av löneökningar och tidigare underskott.
Så kom Wärnersson-pengarna. Efterlängtade 13 miljarder under fem år, tydligare märkta till fler vuxna i skolan. Denna gång garderar man sig mot att pengarna ska försvinna i befintliga hål. Men hur ska då hålen i den kommunala skolbudgeten täckas? Och varför ska staten detaljreglera den kommunala skolverksamheten? Svaret på den senare frågan brukar vara att kommunerna inte själva klarar att hantera skolfrågorna så att staten måste styra upp missförhållandena. Och visst kan man i många fall kritisera politiker och tjänstemän i kommunerna för deras sätt att hantera skolfrågorna. Ofta är de okunniga, slarviga och kortsiktiga.
Men det är samtidigt en grov förenkling av verkligheten. Inte sällan är det annan statlig reglering, bland annat i form av nya krav på vad som ska rymmas i skolans uppdrag, som kostar för kommunerna.
Kommunaliseringen av skolan gick i flera steg och man kan ha olika åsikter om dess förtjänster. Men vi har i dag en kommunaliserad mål- och resultatstyrd skola, låt oss ställa krav utifrån det. Det är kommunens politiker och tjänstemän vi ska kritisera, ställa krav på och också hjälpa.
Och för detta finns det till och med ett utmärkt verktyg: en styrelse i skolan där bland andra föräldrar sitter med. En försöksverksamhet pågår sedan flera år tillbaka. Redan i dag finns det flera hundra sådana styrelser runt om i landet, med namn som lokala styrelser, föräldrastyrelser eller skolstyrelser. De är olika organiserade, de har olika mandat, men gemensamt är att de fungerar som en styrelse för skolan och att där kan sitta företrädare för föräldrar, elever, lärare, skolledning och till och med näringslivet.
På de få skolor där reglerna är klara och ledamöterna utbildade, där fungerar det utmärkt. Och de är omtyckta. I Skolverkets undersökning ”Attityder till skolan 2000” menar en majoritet av föräldrarna till barn i grundskolan att lokala styrelser bör ha inflytande över bland annat storleken på klasserna, normer och regler och hur skolan använder sina resurser.
RHS egen omfattande utvärdering av försöksverksamheten runt om i landet visar att på de platser där dessa styrelser fungerar är de mycket uppskattade, de ger föräldrarna en viktig plattform för sitt engagemang och inflytande och bidrar till utveckling.
Föräldrarna både vill engagera sig och de försöker faktiskt göra det. I Skolverkets undersökning ”Attityder till skolan 2000” säger t ex 62 procent av föräldrarna till barn i grundskolan att de vill kunna påverka normer och regler i skolan. Hela 74 procent vill kunna påverka storleken på klasserna. Och 55 procent vill kunna påverka vilka lärare barnen har.
Men ofta släpper lärare, skolledning och kommunens tjänstemän inte in föräldrarna. I samma undersökning svarar nämligen bara 14 procent av föräldrarna att de kan påverka normer och regler i skolan, 6 procent anser att de kan påverka klassernas storlek och 7 procent anser att de kan påverka vilka lärare barnen har.
Föräldrarna är inte ute efter den professionella makten, den ligger utmärkt hos skolledning och lärare. Tillsammans med eleverna är föräldrarna ute efter brukarinflytandet.
Men de engagerar sig bara om det handlar om meningsfulla uppgifter. Att koka kaffe till föräldramötet och sälja bullar på julbasaren räcker inte. Inte ens frågor om färgen på uppehållsrummet eller vad temat på nästa skolmöte ska vara är tillräckligt. Föräldrarna vill ha inflytande över till exempel vad eleverna ska lära sig, vilka lärare som ska anställas och hur skolan använder sina resurser.
Det är ju just det som det ökande antalet friskolor visar. Föräldrarna vill påverka sina barns situation.
Förra året presenterade regeringen sin proposition ” Proposition om likvärdiga villkor för elever i kommunala och fristående skolor”. Den handlade till största delen om kommunernas möjlighet att säga nej till friskolor. Knappast inflytande över den egna skolan. Längre än till att diskutera föräldrarnas inflytande i form av att få välja eller inte välja skola, och kommunernas rätt att styra över denna rätt, längre än så kommer man inte.
Men vi både kan och bör gå betydligt längre än så. Det finns något enkelt och konkret som regeringen både kan och bör göra. I stället för propositioner om friskolornas villkor borde föräldrainflytandet diskuteras.
För en tid sedan togs ett olyckligt och fegt beslut att bara förlänga den otydliga och illa förberedda försöksverksamheten med lokala styrelser. Beslutet borde givetvis ha varit att lagstifta om permanenta styrelser i varje skola, med föräldrar i majoritet, att ge dessa styrelser ett tydligt mandat och att ge förutsättningar för utbildning av ledamöterna.
Men det hände inte för att man missat att utvärdera den tidigare försöksverksamheten och pga den dåliga uppbackningen av försöksverksamheten är risken stor att det händer igen.
Så, Tomas Östros, vårt råd är: minska på utredningarna, de kostsamma projekten och de statliga styrande miljarderna. Ge kommunerna rimliga förutsättningar att lyckas med sitt uppdrag genom att ta tillvara den kraft som ligger i det föräldrarnas engagemang.
Mona Hillman Pinheiro, ordf
Peter Karlberg, vice ordf
Riksförbundet Hem och Skola
Senaste kommentarerna