Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Inte ens Benulic har alla rätt
Marxister borde bekämpa sex timmars arbetsdag – Artikel av Boris Benulic – Newsmill: ”Med ett sådant svar så har man avlägsnat sig ännu mer från marxismen och än mer närmat sig de mer märkliga och uppgivna formerna av den västerländska vänsterradikalismen, rörelser där man tvärtemot Marx tror att allt är fast och givet – det finns ett visst antal jobb, det finns en ändlig mängd naturresurser – och vi måste anpassa oss.”
(Hittat via Newsmill.)
Självklart har Boris Benulic helt rätt i det ovan citerade stycket. Det är ju också den mest fantastiska effekten av klimatfrågan – att vanligtvis rationella radikala rörelser tappat den insikten. Givet den insikten är det förstås inget problem att förespråka kortare arbetstid utan för att det är ett led i att frigöra människor ”från lönearbetets slaveri”. Det står heller inte alls i motsättning till att utveckla arbetets organisationsformer – tvärtom skapar det nog bättre förutsättningar för sådan utveckling som ju åtminstone i rätt stor utsträckning gäller mer kvalificerade arbeten.
Precis som Erik Laakso resonerar så är väl frågan snarare hur arbetstidsförkortningar (eller andra förbättringar) ska åstadkommas – han ställer facklig kamp mot politisk genom att förorda den fackliga vägen och sammanblanda lagstiftning med socialism. Problemet som behöver adresseras är att de sektorer inom vilket det finns störst behov av ganska snar förkortning av arbetstiden – tänker särkilt på omsorgssektorn – också är de sektorer som har den absolut svagaste fackliga organisationen vars kraft att genomdriva sådana förändringar är mycket begränsad i synnerhet som dominerande arbetsgivare är offentliga.
Technorati Tags:
6-timmarsdag, arbetstid, Boris Benulic, Erik Laakso, Klasskamp, Mer tid att leva, Newsmill, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Socialism
Vem/vilka har problem
Valstatistiken för de senaste 50 åren visar hur otroligt homogent som stödet för det röda blocket S+V har varit. Under åren 1960 – 2002 noterade de två socialistiskt inspirerade partierna med ett enda undantag valresultat i spannet 47,5 – 53,1 procent.
I Alliansens segerval 2006 gick både S och V kraftigt tillbaka och fick inte mer än 40,8 procent ihop, vilket var all time low. Och ändå var det betydligt mindre lågt än det gemensamma resultatet för Mona Sahlins S och Lars Ohlys V 2010: 36,3 procent. Detta gemensamma resultat var svagare än vad Göran Perssons S ensamt lyckades skrapa ihop i partiets ”katastrofval” 1998 (36,4 procent)
via Den svenska socialismens kris | Ledarredaktionens blogg | SvD.
Fastnar för ovanstående två avsnitt ur P J Anders Linders inlägg av två skäl. Det första handlar om att siffrorna i sig åskådliggör att socialdemokratins problem till stor del handlar om att politiken kommit i ofas med väljarna (verkligheten) och det andra att ”fel” partiledare nog inte ska se som orsak utan som symptom. Detta är kanske inga ny revolutionära slutsatser men de förtjänar att reflekteras över.
Om medborgarna säger ”jag kan själv”, naturligtvis baserat på att de numera har en betydligt bättre kunskapsnivå än för 50 år sedan (vem har möjliggjort det?), så kan ju knappast svaret vara ”vi vet bättre”, om detta ska vi lagstifta. Svaren hittar vi snarare i den frihetliga traditionen där människor bemyndigas – vare sig det handlar om spontandans på krogen, lösningar på familjelivets område eller livsstil i övrigt.
Ur samma tradition hämtar vi förstås viktiga principer när det gäller privatlivets helgd, respekt för den personliga integriteten och teknisk övervakning ersätts med fungerande sociala miljöer/sammanhang för människor att leva och verka i.
Peter Högberg skriver
Oppositionspolitik kan man bedriva på två sätt. Antingen det enkla som innebär att säga nej, eller det mer konstruktiva att visa på alternativ. Om man gör det senare framgångsrikt så kan man till och med få den sittande majoriteten att agera som om de vore i opposition.
Om man har en egen väl formulerad politik – och när det gäller konkreta frågor – med genomarbetade (diskuterade) förslag så löser sig detta med oppositionsrollen av sig självt. Idag saknas denna politik och istället ägnar sig många åt en eländesbeskrivning som alltför få känner igen sig i.
Läs på! Världen har förändrats
Endast 5 procent av svenskarna valde rätt svar av fyra möjliga. Bland aporna på Skansen skulle 25 procent ha svarat rätt! Svenska folkets svar beror inte på okunnighet, ty i så fall hade de gett slumpmässiga svar och fått samma resultat som aporna. Svenskarna vet hur världen var för 30 år sen, men inte vad som hänt sen dess. Det är därför de får sämre resultat än aporna.
via Läs på! Världen har förändrats – DN.SE.
Ibland undrar man om denna okunskap också gäller den mer överblickbara verklighet som omger oss här i landet. Ett exempel som jag brukar fundera över gäller utbildningsnivån (som ju rimligen borde kunna relateras t.ex. till behovet av att reglera människors liv via lag och förordning). Med samma tidsperspektiv (borde kanske vara 40-50 år snarare än Roslings 30) kan vi konstatera att numera har alla minst 9 års skolgång, de allra flesta mera – typ 12-13 år och andelen med högskoleutbildning har ökat dramatiskt. Förr var det vanligt med bara 6-7 års skolning. Betyder det något t.ex. för hur vi ser på behovet av regleringar av människors liv (som val när det gäller familj, konsumtion etc)?
För vem finns socialdemokratin
Ylva Johansson: Mycket att göra: " Vi är ett politiskt parti som gör anspråk på att få människors förtroende för att leda landet. Vi kan inte bara lämna misslyckanden bakom oss och vända fram ett nytt blad eller gå in i ett nytt år. Vi måste visa att vi har förstått vad vi har gjort för fel, att vi förstår varför många människor har lämnat oss och varför andra inte tycker att vi är relevanta alls."
(Hittat via knuff.)
Visst har Ylva Johansson rätt även om hon inte är särskilt tydlig med att precisera vad det är “vi har gjort fel” och varför “människor lämnat” respektive “inte tycker vi är relevanta”. Och det är nog de viktigaste frågorna att besvara – något som varken partiet som helhet eller vår partiledare hittills gjort.
Jag tror Anders Nilsson är en av de få som faktiskt försöker med viss framgång
“Med bygget av välfärdsstaten övergav Socialdemokratin alla andra vägar till gemensam välfärd. Kooperation och folkrörelsen reduceras till pynt och prydnadsbuskar i partiets trädgård. Reflexmässigt prisas folkrörelserna på kongresser och årsmöten och LO var så starkt att man vågade inte avveckla, men konsument-, försäkrings-, finans-, bostadskooperation mm lämnades därhän och förföll. Studieförbund och folkhögskolor fick en underordnad roll som obskyrt tillhåll för diverse avgrundsexistenser i den politiska strategin. Staten blev detsamma som samhället och staten skulle vara det byggnadsverk som garanterade alla medborgare en jämlikt fördelad välfärd. Människornas egna insatser skulle reduceras till närmast noll. Deras viktigaste funktion blev att vart fjärde år infinna sig i vallokalerna och tillförsäkra denna stat dess legitimitet och nödvändiga funktionärer.”
Vad vi behöver är en diskussion om vad frihet, jämlikhet och solidaritet faktiskt innebär nu. Vi är långt från en frihetsrörelse med det arv Bodström lämnade, vi har svårt att formulera en trovärdig politik som ger alla möjlighet att försörja sig själva och vi har stora svårigheter att formulera idéer för samhällsbyggandet som frigör människors solidariska kraft. Vi har inte ens en politik för tillväxt (fler jobb, mer resurser). Att svaret inte är mer stat, mer skatt, mer reglering, mer övervakning är självklart.
Jag tror – till skillnad från en rad förståsigpåare typ Paul Ronge – att vi faktiskt behöver en hel del strid. Det finns så många partikamrater som saknar varje form av insikt om att vi har problem, vilka de är och hur de skulle kunna tänkas lösas. Frågan är bara var man finner arenan för denna/dessa strider. Lokalt förekommer nästan ingen diskussion, är man en vanlig medlem erbjuds inga andra arenor, vilket ju är ytterst märkligt i dessa dagar.
Lite märkligt är det ju också att det får så stort medialt genomslag när någon av de “gamla” uttalar sig som nu när Ylva Johansson tar till orda. Borde inte frågan till henne vara vilket ansvar hon haft?
Technorati Tags:
Anders Nilsson, Frihet, Håkan Juholt, Jämlikhet, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Södertälje, Paul Ronge, Ylva Johansson
För vem finns socialdemokratin
Ylva Johansson: Mycket att göra: ” Vi är ett politiskt parti som gör anspråk på att få människors förtroende för att leda landet. Vi kan inte bara lämna misslyckanden bakom oss och vända fram ett nytt blad eller gå in i ett nytt år. Vi måste visa att vi har förstått vad vi har gjort för fel, att vi förstår varför många människor har lämnat oss och varför andra inte tycker att vi är relevanta alls.”
(Hittat via knuff.)
Visst har Ylva Johansson rätt även om hon inte är särskilt tydlig med att precisera vad det är ”vi har gjort fel” och varför ”människor lämnat” respektive ”inte tycker vi är relevanta”. Och det är nog de viktigaste frågorna att besvara – något som varken partiet som helhet eller vår partiledare hittills gjort.
Jag tror Anders Nilsson är en av de få som faktiskt försöker med viss framgång
”Med bygget av välfärdsstaten övergav Socialdemokratin alla andra vägar till gemensam välfärd. Kooperation och folkrörelsen reduceras till pynt och prydnadsbuskar i partiets trädgård. Reflexmässigt prisas folkrörelserna på kongresser och årsmöten och LO var så starkt att man vågade inte avveckla, men konsument-, försäkrings-, finans-, bostadskooperation mm lämnades därhän och förföll. Studieförbund och folkhögskolor fick en underordnad roll som obskyrt tillhåll för diverse avgrundsexistenser i den politiska strategin. Staten blev detsamma som samhället och staten skulle vara det byggnadsverk som garanterade alla medborgare en jämlikt fördelad välfärd. Människornas egna insatser skulle reduceras till närmast noll. Deras viktigaste funktion blev att vart fjärde år infinna sig i vallokalerna och tillförsäkra denna stat dess legitimitet och nödvändiga funktionärer.”
Vad vi behöver är en diskussion om vad frihet, jämlikhet och solidaritet faktiskt innebär nu. Vi är långt från en frihetsrörelse med det arv Bodström lämnade, vi har svårt att formulera en trovärdig politik som ger alla möjlighet att försörja sig själva och vi har stora svårigheter att formulera idéer för samhällsbyggandet som frigör människors solidariska kraft. Vi har inte ens en politik för tillväxt (fler jobb, mer resurser). Att svaret inte är mer stat, mer skatt, mer reglering, mer övervakning är självklart.
Jag tror – till skillnad från en rad förståsigpåare typ Paul Ronge – att vi faktiskt behöver en hel del strid. Det finns så många partikamrater som saknar varje form av insikt om att vi har problem, vilka de är och hur de skulle kunna tänkas lösas. Frågan är bara var man finner arenan för denna/dessa strider. Lokalt förekommer nästan ingen diskussion, är man en vanlig medlem erbjuds inga andra arenor, vilket ju är ytterst märkligt i dessa dagar.
Lite märkligt är det ju också att det får så stort medialt genomslag när någon av de ”gamla” uttalar sig som nu när Ylva Johansson tar till orda. Borde inte frågan till henne vara vilket ansvar hon haft?
Technorati Tags:
Anders Nilsson, Frihet, Håkan Juholt, Jämlikhet, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Södertälje, Paul Ronge, Ylva Johansson
Sahlin: S bör välja partiledare öppet
Sahlin: S bör välja partiledare öppet – Ekot | Sveriges Radio: “– Har man en öppen debatt, med debatt mellan personer som tycker lite olika, blir det en väldig styrka för den som sedan blir vald. Hon eller han blir vald på de åsikter och drömmar hon hade för framtiden. Så blev det inte alls för mig och ännu mindre för Håkan. Idag har ju ingen en aning om vad just han ville med sitt partiledarskap, säger Mona Sahlin.”
(Hittat via knuff. Exakt samma “nyhet” presenteras också i Aftonbladet, Expressen, DN och SvD)
I val till riksdagen och andra beslutande församlingar brukar vi ha flera kandidater/listor att välja mellan. Vi betraktar det som alldeles självklart. Det är till och med ett grundläggande krav för att valet ska kallas demokratiskt. I partier är det alldeles uppenbarligen inte så – tvärtom verkar åtminstone socialdemokratin snarare betrakta reell valmöjlighet mellan olika kandidater vars åsikter är kända som ett stort problem. Inte ens när några partier under året prövat att ha flera kandidater så blir det politik som avgör – patetiskt.
Det här manifesteras tydligast när det gäller partiledarval men genomsyrar hela organisationen. Om det blir strid så handlar det nästan uteslutande om personfrågor – politik lyser med sin frånvaro. Det är en rätt fascinerande iakttagelse med tanke på att det enda som faktiskt skiljer ett parti från andra organisationer (företag) är att de är avsedda att ge sina medlemmar möjlighet att gemensamt forma partiets politik. Det är också det som gör att de dödgrävare partierna bör se upp med är konsulter för utformande av budskap och för utveckling av organisation. Det varken går eller är lämpligt att hämta idéer från producerande organisationer och tro att de är tillämpliga på något som ska vara en demokratisk arena.
Andra partikamrater som kommenterat detta är t.ex. Högberg som av någon anledning fastnat i prinskorvarna, Westerholm som verkar mest intresserad av att marknadsföra sig som distrikssekreterare i ett sammanslaget Storstockholms sådant och Andersson som ser en större öppenhet som nödvändig i vår tid (som om det inte i själva verket alltid gällt).
PS Nu uppdaterat – tagit bort skrivfel vars enda syfte var att bekräfta Bengt Göranssons tes. DS
Technorati Tags:
Aftonbladet, DN, Expressen, Johan Westerholm, Mona Sahlin, Partiledare, Peter Andersson, Peter Högberg, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, SvD
Något om Håkan Juholt
Nu har jag kommit på vad som är problemet – dock inte problemet med stort P (som ju förstås är att vi tycks tro att vi kan forma en politik för detta århundrade med en ledning som till stora delar är samma som ledde oss fram till två raka förlustval. När ett parti väljer ordförande så väljer man en person som också kan bli partiets ledare. Den valde har fått ett uppdrag vilket innebär möjlighet att växa in i en ledarroll men är inte en sådan. Detta måste man ha klart för sig och agera därefter. Mona Sahlins korta sejour som ordförande illustrerar detta.
Lyssnar med detta som utgångspunkt igen igenom Håkan Juholts tal vid dagens förtroenderåd. Har i mellantiden läst bl.a. Lena Melins analys av talet – lamt, Eva Hillén Ahlström motsatta bild och Martin Moberg som tillsammans med Peter Högberg hört ett ideologiskt laddat tal.
Kan väl så där lite generellt konstatera att min värdering av talet snarast ligger i linje med Lena Melins – jag hör bara stundtals lite agitation, hör en viss modlöshet, hör och ser få och tama reaktioner från åhörarna som ser ut att ha tråkigt.
Lite mer i detalj: Huvudbudskapet är ok men lyfter inte – handlar också egentligen bara om kampen mot arbetlösheten utan att egentligen peka ut hur och så lite utbildningspolitik (som ju till viss del dock är en del av arbetslöshetsbekämpningen) och infrastrukturinvesteringar (var tog moderna sådana vägen?). Tillsammans ska vi bygga landet – välbekant paroll men den behöver lite konkretion. Nya jobb skapas bara genom tillväxt, sådan får vi bara genom ökad konsumtion (offentlig/privat) – det måste sägas.
Sen stör mig en del detaljer:
Juholt säger om sin turné att “Jag har fyllt……”. Vore bättre med en något mera ödmjuk inställning.
Juholt kallar regeringens budgetproposition “Den senaste moderata budgetmotionen……”. Kanske avsett som ett retoriskt grepp men alldeles för låg nivå, om felsägning lite oroande eftersom det sker åtminstone två gånger.
Hade också svårt med den retoriska figuren “bättre än de andra”.
Saknar också några viktiga områden:
Inget om den stora segregationen/diskrimineringen/rasismen. Tror faktiskt att inget tillfälle får missas när det gäller detta.
Inget om Europa och inte heller resten av världen. Märkligt (jag hörde att han pratade lite om sin resa till Indien men det blev lite som namedropping utan name). För övrigt så utbildar Kina 350 000 ingenjörer per år vilket om jag minns rätt är fler än resten av världen gör tillsammans – vi ska/kan inte konkurrera men borde ha en politik för samarbete.
Inget om de kraftiga inskränkningarna av friheten – yttrandefriheten, frihet från övervakning, åsidosättande av demokratin (Grekland, Italien som exempel). Henrik Alexandersson skriver för övrigt utmärkt om det idag.
Gillade verkligen:
Att vi är en frihetsrörelse
Att vi slapp sportmetaforer – Juholt markerade mycket bra också mot att betrakta politik och parti som företagsliknande organisationer eller någon form av Idol-tävling.
Technorati Tags:
Aftonbladet, Håkan Juholt, Henrik Alexandersson, Lena Mellin, Peter Högberg, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, förtroenderåd
Vem har dragit ner byxorna på demokratin?
Henrik-Alexandersson.se: Ett europeiskt vägval: " Men om politikerna bara kan hålla fingrarna borta – då finns det ändå en underliggande verklighet med en marknad som är oerhört effektiv vad gäller att organisera sig själv. Nya alternativ kommer spontant att växa fram. Och, lämnad i fred, kommer marknaden att sträva efter balans."
Nu har två demokratiskt valda regeringschefer tvingats avgå till förmån för teknokrater. Beställare av detta är den marknad Alexandersson har sådan tilltro till, effektuerat genom den politiska elit som nu bara sprattlar när kapitalet dikterar villkoren. Besked om detta mottas entusiastiskt och fullständigt okritiskt av människor till höger och vänster – något demokratiskt problem tycks nästan ingen se.
(@helleklein undantagen: Papademos i Grekland, Monti i Italien – i kölvattnet av kasinokapitalismen kommer teknokratin. Demokratin står inte högt i kurs hösten 2011.)
Vad som nu utspelas inför öppen ridå är ju att den parlamentariska demokrati vi omhuldar bara existerar på marknadens villkor – vad folken sagt i val respekteras bara om den leder till en av världens börser och de finansiella aktörerna godkänd politik (dvs att det ska gå att berika sig på folkens bekostnad).
Technorati Tags:
ekonomi, EU, Euro, Grekland, Helle Klein, Henrik Alexandersson, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Staten
Enfald versus mångfald, statskrameri verus kollektiv organisering
Socialdemokratiska reflektioner 3 – staten och samhället « Stig-Björn Ljunggren: "Mitt sätt att bena ut det här är enligt följande:
’Staten’ må vara liktydig med den politiska makten, men folkvald eller inte, staten är den som skickar polisen för att verkställa. Här kan vi också räkna in kommuner och landsting, men typ även myndigheter. Etc.
’Samhället’ däremot är den komplicerade nätverk av sociala och mänskliga kontakter som sker frivilligt och av tradition. Här är inte polisen ett medel, utan övertalning, hänvisning till traditioner, samverkan baserad på tillit och vänskap, släkt och vänner, familj och nätverk. Här finns folkrörelser och kvarterssamverkan, etc.
Men eftersom socialdemokratin tappat distinktionen mellan samhälle och stat, och blandad samman allt detta, blev det också svårt för partiet att fatta diskussionen om ’den lilla världen’ och svårt att svälja idéer om ’civila samhället’.
"
(Hittat via Staten är inte vi.)
Jag tillhör kanske den numera lilla skara som av och till kollar Knuff. Upptäckte idag där att ett inlägg jag skrev för precis ett år sedan dykt upp och kommenterats av både Anders Nilsson och Erik Laakso. Mitt inlägg var ganska kort, kommenterades då av Anders Nilsson men det drev väl inte upp en storm av kommentarer annorstädes, ledde inte till särskilt mycket reflekterande.
Nåväl – för mig är det precis så som Ljunggren konstaterar (citerat inledningsvis) – så att man måste skilja på begreppen stat och samhälle. Och med Laaksos ord
Jag trodde, i min enfald, att målet var att stärka den maktlöse, ge förutsättningar för frihet för den ofrie och etablera allas lika värde som utgångspunkt för samhällsfunktionerna.
ser man också behovet av att skilja på via statsapparaten uppbyggda system och den enskildes utrymme att själv forma sitt liv. Det senare ofta i och genom kollektiv organisering, vare sig det gäller boende, försäkringar eller inköp. Det tycks mig som om partiet och partikamraterna förväxlat kraften i de kollektivt uppbyggda lösningarna med partiapparatens kontroll över en statsapparat vars grundläggande kännetecken är maktfullkomlighet, byråkratier och just enfald snarare än den mångfald som naturligt uppstår när människor bemyndigas, får bestämma själva.
Organiserar man sig själv, bygger sina egna strukturer kommer dessa att utformas för att härbärgera många olika, en självklarhet om alla är med och bygger, alla är med att forma besluten vilket kräver en viss grad av överblickbarhet – småskalighet om man så vill. En stat däremot formas för att tjäna det bestående, kommer att försvara de existerande maktförhållandena i samhället och att bevara privilegier oaktat att den som hos oss kan betraktas som demokratisk. En stat kommer att premiera medlöparna med allehanda belöningar, oftast i form av höga löner/arvoden och andra förmåner såsom fri bostad, fria resor etc.
Technorati Tags:
Anders Nilsson, demokrati, Erik Laakso, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Stig-Björn Ljunggren
Kommentar till Henrik-Alexandersson.se: När demokratin vittrar sönder
Henrik-Alexandersson.se: När demokratin vittrar sönder: “Gårdagens DN-debattare av Svend Dahl och Hanna Hallin – ”http://www.dn.se/debatt/darfor-fjarmar-sig-politiken-allt-mer-fran-medborgarna">Därför fjärmar sig politiken allt mer från medborgarna – borde läsas av alla."
Henrik Alexandersson har en poäng eller två (och tipsar också om ett intressant seminarium). När jag själv vid ändå relativt hög ålder valde att engagera/aktivera mig i det Socialdemokratiska Arbetarepartiet, för nu mer än 10 år sedan, blev jag ganska förvånad över hur lite politiska diskussioner som faktiskt fördes på medlemsmöten och liknande tillställningar. Det visade sig t.ex. att det enda sättet att vara åtminstone lite delaktig i utbildningspolitiska diskussioner på lokal nivå var att försöka bli föreslagen/invald i utbildningsnämnden. Nästan aldrig diskuteras nationella utbildningspolitiska frågor på lokal nivå.
Politik diskuteras inte heller i samband med val. Tvärtom är det så att det sitter rätt många medlemmar (då val ska förättas är det många på mötena) och blir närmast upprörda om man försöker anlägga politiska aspekter på vilka som ska väljas. I bästa fall vet man hur de föreslagna ser ut.
Val av kongressombud – där ändå partiets politik förutsätts läggas fast sker också utan att de föreslagna deklarerar sina politiska åsikter. Det enda arbetarekommunen ger som vägledning är att rösta på de egna.
Dock – jag är inte helt ensam om att adressera dessa problem i mitt parti så den gode Alexandersson har både rätt och fel när han avslutar sin artikel med
Väldigt många saknar intresse av att gunga båten. Men, man kan ju alltid hoppas.
Visst kommer denna debatt – om än oändligt långsamt.
Technorati Tags:
Arbetarekommun, demokrati, DN Debatt, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Södertälje, Henrik Alexandersson, Svend Dahl, Hanna Hallin
Senaste kommentarerna