Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Frihet är det bästa ting
Första maj kräver nyspråk: “I Sundbyberg inledde ks-ordföranden Helene Hellmark Knutsson förstamajfirandet. Hon erkände att partiet kanske inte lyssnat så noga på de starka röster som faktiskt vill köpa sina lägenheter. Nu ska det lyssnas på dem. Men samtidigt ska hyresrätten värnas. Hon går inte in på hur vare sig det ena eller det andra ska ske. I bortre ändan av Tornparken står ett litet gäng med en banderoll och på den står det “Vi vill köpa loss nu!”. Deras önskan om “nu!” har pågått i månader (vilket beskrivits förut här på ledarbloggen) och hittills har Helene Hellmark Knutsson inte lyssnat så värst mycket på just dem. ”
(Hittat via knuff.se.)
Frihet är det bästa ting – därom råder inget tvivel. Att socialdemokratin varit en väsentlig kraft i kampem för frihet från förtryck av olika slag torde också vara alldeles solklart. Att samma parti i ambitionen att befria från många gånger använt metoder som också begränsar friheten är tämligen ostridigt. Alkoholpolitiken (som ju haft stöd också av liberaler) är ju ett utmärkt exempel – ambitionen att befria människor (familj, barn m.fl.) från det ok som alkoholmissbruk har man använt metoden att begräsna allas tillgång. Eftersom man använt prispolitiken som viktigast instrument kan man ju möjligen hävda att denna inskränkning i praktiken bara drabbat de minst bemedlade men det är i detta sammanhang närmast en randanmärkning. Upprättande av monopol kan ju också beskrivas som en inskränkning av friheten att bedriva motsvarande verksamhet i annan regi.
När det gäller t.ex. yttrandefriheten svajar partiet väsentligt från tid till annan. De senaste åren riktigt illa med allehanda inskräkningar i lag och en obehaglig marsch in i Bodströmsamhället fyllt av övervakning/avlyssning.
Historiskt är det ändå rimligt att hävda att socialdemokratin satt frihet högt. Det har i första hand alltid gällt frihet från arbetslöshet, fattigdom, bostadsbrist osv. Det har gällt frihet från att pengar skall vara alltings måttstock t.ex. inför sjukvården. Det har också gällt frihet att kunna få en utbildning utan att plånbokens tjocklek avgör osv. En solidarisk politik kan man ju kalla det – frihet skall gälla alla!
Just detta att politiken ofta handlat om att åstadkomma frihet från har gjort att möjliga medel ofta handlat om att som i alkoholpolitkens fall i någon mening också samtidigt begränsa. Detta gör att det fortfarande är begränsningar som ses som huvudsaklig metod – inskränkningar av yttrandefriheten med förbud mot “kränkande” yttrande är bra exempel på detta. Nu tror jag dock att vi ser en långsam förändring mot en ökad insikt om att en välutbildad befolkning med relativt sett hyfsad levnadsstandard faktiskt kräver en politik där långt mer ansvar tas av och makt över det egna livet ges till den enskilde. Helene Hellmark Knutsson är nog en av de socialdemokrater som kommit en bra bit på den vägen.
Frihet kräver rättvisa var huvudparollen vid årets 1:a majdemonstrationer. Det är sant. Råder inte rättvisa i termer av lika möjligheter för alla kommer friheten för vissa att begränsas av andra krafter, inte av i demokratisk ordning fattade beslut utan just av marknadens krafter, av plånbokens storlek allena. Ett sådant samhälle vill inte jag ha.
Också lite parentetiskt – vi har pressfrihet och det är bra. Roligt blir det ju när ledarskribenter utnyttjar denna till att skriva om samma sak dels som ovan i SvDs ledarblogg, dels i egen blogg. Allt för att knuffa fram sig själv? För säkerhets skull skrev hon (Sanna Rayman) en ledare på temat häromdagen också.
Utmärkt Pagrotsky
Regeringen försov sig: “Det är här regeringens vårbudget plötsligt blir högintressant läsning. På undanskymd plats skriver nämligen finansdepartementets prognosmakare – de bästa vi har i landet – att de tror att tillväxten nu bromsar upp kraftigt hos oss, till och med kraftigare än i krisens hemland USA och i det redan direkt drabbade euroområdet.
Det innebär att den fantastiska ökning av antalet jobb vi sett de senaste fyra åren nu bryts och gradvis planar ut och kanske vänds till en minskning. Arbetslösheten ökar nästa år och utvecklas för första gången på mycket länge sämre än i euroområdet.
Det är flera inslag i den nya bilden som oroar mig särskilt.
Trots att ekonomin nu bromsar in så stiger inflationen mer än på andra håll. Det har gett oss kraftigt höjda räntor samtidigt som det internationella ränteläget gått i motsatt riktning och sänkts. Villaägarna har fått sina räntekostnader fördubblade på bara två år. Räntehöjningar och stigande inflation när ekonomin är i nedgång är sällsynt och oroande.”(Hittat via Erik Laakso.)
Leif Pagrotskys krönika i GP är läsvärd – han har hittat en del saker i högeralliansens vårbudget som är mer oroande för vårt lands utveckling än vad som uppmärksammats i media.
Det här är intressant i ljuset av den av Mona Sahlin och THomas Östros idag presenterade den s.k. skuggbugeten.Här finns betydande satsningar för att ge möjlighet till utbildning och på forskning. Särskilt satsas på unga med ett Första-jobbetavdrag (var får de dessa fåniga namn ifrån – det finns fler Avstamsputbildning, låter som barnspråk) som innebär en 50%tig reduktion av lönekostnaderna. Den här typen av åtgärder är jag dock lite tveksam till – det blir ju egentligen inte fler jobb utan någon lite äldre blir utan.
Jonas Morian rapporterar men kommenterar inte. Rosemari Södergren delar min skeptisism kring Första-jobbsavdraget och vill ha liknande satsningar på 45+. Det är väl ett utmärkt exempel på att detta är fel väg att gå – fler jobb är det som behövs!!!
Frågor om jobbskapande
Bloggintervju Om Jobbfrågor: “Den 7 maj ska jag vikariera för en frånvarande Jonas Morian i en TV-studio i Stockholm. De bloggintervjuer som genomförts tidigare har varit framgångsrika och intressanta med många tittare och givande intervjuer. Den person som Nina Unesi och jag ska intervjua den här gången heter: Luciano Astudillo och är en av de ansvariga för Socialdemokraternas jobbrådslag.
Luciano har också en egen blogg, just nu utlokaliserad till Expressen dock.”
Vännen Laakso skall alltså vikariera – kul! Han vikarierar för Jonas Morian i rollen som utfrågare i de s.k. bloggintervjuerna. Så mycket har de egentligen inte med bloggande att göra – det är helt enkelt vanliga TV-intervjuer som genomförs av halvamatörer och läggs ut på YouTube. Med bloggande har de samband genom att frågandet baseras på det som rests av bloggande människor – i Eriks fall tydligen de som ställt frågor i kommentarer på hans blogg. Man undrar om en trackback räcker?
Intervjuerna/utfrågningarna har för övrigt blivit bättre och bättre men saknar fortfarande stinget. Jag vill ha betydligt mera kritiska frågor, tydliga referenser till vilken bloggare som ställt frågan och direkt huggande följdfrågor. Gärna också en mindre tråkig miljö – kanske på ett fik.
Nåja – kring jobben finns det förstås massor med frågor att ställa. Den kanske viktigaste är hur man genom politiken kan bidra till att det skapas fler jobb? Det är väl ingen tvekan om att under överskådlig tid kommer relativt sett okvalificerade jobb att hamna där arbetskraften är billigast så länge själva arbetsuppgiften lämpar sig för det, det gäller tillverkningsjobb och vissa typer av tjänster. Det finns dock fortfarande – och kommer att framgent fortsatt att finnas – en stor mängd sådana jobb som av olika skäl måste utföras lokalt. Vem skall utföra dessa och under vilka villkor?
Inom bara några år kommer vi också att se att ytterst kvalificerade jobb (krävandes lång utbildning) lika gärna kan förläggas annorstädes. Vad kommer då att vara vårt vapen för att dessa skall hamna här. Om kineserna utbildar några hundra tusen civilingenjörer om året – varför skall Ericsson ha utveckling i Sverige? Här tänker jag ett resonemang om krativ ekonomi, om hur vi måste ta avstånd från en skolpolitik som premierar förra seklets utbildningsmål m.m.
En annan viktig fråga relaterad till ovanstående är förstås hur man stimulerar folk att satsa på nyföretagande, på att förverkliga egna idéer, växa. Eftersom jag just är inne i en sådan process (där familjen håller på att skapa ett företag i vilket min son Erik kommer att vara den huvudsakligen aktiva) funderar jag förstås en del över förutsättningarna. Även mindra verksamheter kräver startkapital – sådant måste sparas ihop – vem/vilka har möjlighet till det? Vilka möjligheter finns att få låna (banker är inte de mest tjänstvilliga)? Hur stor är risken i termer av vad som händer om alla borgensåtaganden faller ut (sälja huset, gå i personlig konkurs)? Kommer man att kunna få tillbaka satsat kapital och arbete – alltså går det att tjäna pengar (för det är ju vad det till slut handlar om)?
Vad finns det förresten för attityder kring verksamhet i “egen” regi? Ofta får man intryck att det inte får vara sådant som kan innehålla element av vård, omsorg och skola – där för man i alla fall inte göra vinster om man lyssnar på många kamrater. Hur skall man då få det att gå ihop? Vinst är ju utdelning på satsat kapital – att driva eget inom sådana områden skulle alltså ge sämre utdelning än att ha pengarna på banken (sälja varor till samma verksamheter med vinst går dock bra???).
Tillbaka till huvudfrågan dock: Den viktigaste frågan att ställa till Luciano Astudillo är hur vi får fram några hundra tusen jobb – för det är vad som krävs för att få ner arbetslösheten till en rimlig nivå – jobb för friska, jobb för halvsjuka, jobb för alla.
Fördela vad till vem och varför
Vart tog Sahlins feminism vägen?: “För det andra är det en reform som säger att problemet med kvinnors och mäns ojämlika makt i samhället, beror på att det inte finns en belöning för dem som organiserar sitt liv utifrån principen att kvinnor och män har samma föräldraansvar.
Någonstans känns jämställdhetsbonusen inte riktigt som ett ärligt försök att omfördela makt i samhället. Snarare känns det som en present till medelklassens (nuvarande och presumtiva) barnfamiljer från regeringen, så att de 2010 ska känna att just de tjänar pengar, upp till 36 000 kronor om året, på att behålla den borgerliga regeringen.”
Det finns trots allt några fler än jag som ser fokuseringen på ett lika uttag av föräldraförsäkringen mellan män och kvinnor som ett villospår i arbetet för ett mera jämställdt samhälle. Victor Bernhardtz visar varför högeralliansens bonusprogram inte handlar om fördelning av makt utan om premiering av medelklass. Han skriver också:
Var fjärde barnfamilj består av en ensamstående förälder med barn. I de fall barnen är små handlar det uteslutande om en ensamstående mamma. Medianen för de ensamstående mammornas årsinkomst är 218 000 kronor. Det innebär alltså att hälften av de ensamstående mammorna tjänar mindre. Följaktligen kommer en tredjedel av ensamstående föräldrars inkomster från barnbidrag, bostadsbidrag och underhållsstöd.
Men vi socialdemokrater med Mona Sahlin i spetsen tycker att reformen är bra, hittar inget annat (bättre) sätt att använda 250 miljoner kronor! Jag som trodde vi var ett parti där solidaritet var ett honnörsord?
Visionen saknas
S moderna framtidsberättelse måste skrivas: “Samtidigt ger det ett akut uppdrag till S: att faktiskt skriva klart framtidsberättelsen som klarar att både utmana orättvisor och möta människors drömmar. En berättelse som länkar samman, inte delar upp, stad och glesbygd. En berättelse som omfattar hela nationen utifrån regionernas olika förutsättningar. En dröm om framtiden där inte bara Perssons Katrineholm är utgångspunkt utan också Huddinge, Tensta, Alby, Solna och Nynäshamn.”
(Hittat via s-bloggar.)
Peter Andersson har helt rätt – socialdemokratin saknar idag en bärkraftig vision av hur man läser de grundläggande frågorna om rättvisa och frihet på 2000-talet. Svaret är som alla förstår inte fastlåsta ståndpunkter baserade på lösningar som var utmärkta för mer än 50 år sedan som barnbidraget. Svaret är som alla förstås inte enfaldiga utspel i enskilda frågor baserade på mediaförmedlade bilder av verkligheten som krav på bojkotter av OS. Svaret är inte inskränkningar av de medborgrliga fri- och rättigheterna. Svaret är inte begränsningar av invandringen. Svaret står att finna i nya lösningar som tillvaratar människors egen kraft och vilja till självbestämmande!
Schlaug om handlingskraftiga politiker (typ Bodström)
SCHLAUG.SE: Politiker tar krafttag…: “Thomas Bodström, före detta justitieminister, har slagit till. Radikalt och handlingskraftigt kräver han att de svenska olympierna inte skall medverka vid invigningen av OS. Här spänner vi musklerna…!
Skälet för detta kraftutbrott är bristen på mänskliga rättigheter, avsaknaden av demokrati, våldsanvändningen i Tibet och annat smått och gått.
På ett socialdemokratiskt kraftfullt sätt spänner Bodström hyckelmuskeln och uttalar att idrott och politik hör ihop. “Det går inte att komma ifrån”, låter han meddela. Och låtsas som att handel, ekonomi och politik inte hör ihop… Det skulle ju kosta något…”
(Hittat via knuff.se.)
Birger Schlaug har skrivet ett rätt träffande inlägg angående Bodströms förslag rörande bojkott av de mer cermoniella delarna av sommarens OS i Beijing. Och det är helt sant att de som nu ställer krav på bojkott har en hel del att förklara, men då blir det ju besvärligt.
Fel har dock Schlaug när han anser att frihandel bör förknippas med krav på att behandlingen av människor och djur måste ske i alla länder enligt våra regler. Det är det ultimata uttrycket för ett annat slags hyckleri genom att det är ett sätt att dölja en protektionisktisk linje vars egentliga syfte är att vidmakthålla nuvarande förhållande mellan rika och fattiga delar av världen. All förståelse för hur fri handel faktiskt kan anses vara en av de absolut viktigaste drivkrafterna bakom en lång rad “ekonomiska under” i vår värld och därmed bidragit till väsentliga förbättringar både av levnadsstandard mätt i ekonomiska termer men också till väsentliga demokratiska framsteg.
Det är när länders ekonomi når en utvecklingsnivå som distribution av välfärd och utbildning möjliggörs och som förutsättningar skapas för sociala och demokratiska framsteg.
Har frågat Parsmo Productions om jag kan få använda Schlaugs illustration men ännu inte fått svar.
Uppdaterat kl. 20.33 – svar erhållet från Parsmo Productions!
Politisk diskussion för vem
Får en del inbjudningar till seminarier och liknande ordnat av partiet eller närstående organisationer. Varje gång undrar jag vem de vänder sig till eftersom de i allmänhet anordnas på tider som är fullständigt omöjliga. Senaste exemplet
Leif Pagrotsky om den finansiella härdsmältan och en ny politisk och ekonomisk världsordning.
Leif Pagrotsky är riksdagsman och vice ordförande i riksbanksfullmäktige.Samtalsledare: Carl Tham
Välkommen!
Torsdag 3 april kl 12.30
ABF-huset, Stockholm, Sveavägen 41
Entré 50 kronorArrangörer: ABF Stockholm, Arenagruppen
Vore ju mycket spännande att lyssna på Pagrotsky i denna fråga (alltså “ny politisk och ekonomisk världsordning”, i sanning en otroligt utmanande rubrik) men vem f-n har möjlighet att gå på något kl. 12.30 en torsdag? Inte vänder det sig till vanliga medlemmar, verkar ju bara kunna attrahera politruker, pensionärer och möjligen någon skiftarbetande. Har inte ens ABF någon känsla för rimliga tidpunter för aktiviteter som denna?
Eftersom också Arena står bakom arrangemanget infinner sig ju följdfrågan – vem vänder de sig till?
Bidrag hit och dit
Behöver Bärare Av Affärsidéer Bidrag För Att Våga?: “Om det nu är så att småföretagarna är “vårt” folk, vilket jag verkligen tycker, så bör vi seriöst överväga det som är verkliga hinder för företagsstart, expansion och långsiktig överlevnad.
Arbetsgivares ansvar för sjuklön och rehabilitering är för den lille företagaren förenat med stora risker och borde övervägas att tas bort eller reduceras kraftigt. Likaså vore de intressant att möjligheten till en förändrad skala för inkomsskatter och arbetsgivaravgifter för företagandet.”
Det är naturligtvis utmärkt att Luciano Astudillo kommer med förslag som är inriktade på att stimulera nyföretagande. Precis som Erik Laakos har jag dock invändningar eftersom de skisserade förslagen inte verkar utgå från vad som verkligen hindrar folk med goda idéer att förverkliga desamma och föreslår bidrag som ju förefaller vara ett lite väl “traditionellt” spår. Självfallet är det så att den viktigaste drivkraften för att starta egen verksamhet med utvecklingspotential, för att ta risken är ambitionen att lyckas, att lyckas inte bara med att kunna ta ut en lön som går att leva av utan att faktiskt få se sin idé förverkligad, växa och kanske bli något stort (jag talar alltså inte om egenföretagare som ju bara är ett något osäkrare alternativ till lönearbete).
För att stimulera de som har idéer med växtkraft krävs att förutsättningarna att kunna tjäna pengar som kan återinvesteras, förutsättningarna att till hyfsat låg kostnad expanera – anställa – är goda. Laakos tankar om sjuklön, inkomstskatter och arbetsgivaravgifter är därför intressanta.
Ser förresten fram emot att läsa Laaksos funderingar kring barnbidraget (när han tänkt färdigt). Själv har jag återkommande försökt diskutera frågan men låsningarna i mitt parti är totala, vilket framgår av kommentarer från t.ex. Tord Oscarsson, Alf Svensson, Björn Andersson, Monica Green, Torbjörn Lövendahl, Lennart Holmlund och Peter Högberg.
Jag väljer att citera Holmlund (men kunde valt vilken som heslt av de refererade):
Vi socialdemokrater står för en generell välfärdspolitik och där ingår barnbidraget. Alla barn är lika vid födseln och ska ha samma värde, därför ska samhället ge ett generellt bidrag till alla barn. Vi har inte differentierade sjukvårdsavgifter då vi blir sjuka utan alla avgifter, förutom skatten, är lika och ingen ska behöva avstå från sjukvård på grund av inkomstens storlek.
Uppslutningen bakom en generell välfärd har haft ett brett stöd hos befolkningen och bland de politiska partierna. Välfärd ska betalas gemensamt via skattesystemen och ingen ska behöva pekas ut som bidragsmottagare på grund av inkomstens storlek.
Till skillnad från Holmlund så ser jag inte barnbidraget som en självklar del av den generella välfärdspolitiken. Den bör nämligen utgå från den gamla marxistiska devisen “Av var och en efter förmåga, till var och en efter behov”. Och så är det ju också med alla andra bidrag/försäkringar vi byggt upp – man bidrar till sjukförsäkringen alldelses oavsett om man behöcver den själv, man betalar till a.kassan även om man aldrig varit eller kommer att behöva nyttja den.
Att barnbidraget ökar högskattesamhällets legitimitet är en vanlig uppfattning. Sant i viss utsträckning förstås men kanske kan valförlusten 2006 mana lite till eftertanke också gällande detta. En av Högeralliansens vinnande frågor var faktiskt fusk/överutnyttjande av bidrag och det är sant – vi är nog många höginkomsttagare som tycker att det är helt ok att betala skatt men som blir störda på verkligt eller inbillat missbruk. Att betala ut bidrag till oss är just ett sådant tveksamt bruk av skattemedel.
2004, enligt Försäkringskassan,
var försäkringskostnaderna för barnbidrag och flerbarnstillägg knappt 21 miljarder kronor. Administrationskostnaderna var för samma period ca 75 miljoner kronor.
Säg att det är ca 25% av dessa som egentligen inte behöver barnbidraget. Kostnaden skulle då kunna minskas med drygt 5 miljarder. Man får mycket administration för dessa miljarder:-)
Med lite fantasi skulle man säkert kunna konstruera ett system där bidraget distribueras via sänkt skatt (en slags jämkning) i absoluta tal, alltså inte som reduktion av den beskattningsbara inkomsten. Svårigheten ligger i att undvika tröskeleffekter.
Ny eller förnyad socialdemokrati
Katrine Kielos: Oppositionens pyspunka: “Politisk trovärdighet bygger inte på vem som kan skapa de intelligentaste incitamentsstrukturerna. När Anders Borg och Thomas Östros håller nationalekonomiskt seminarium (själva kallar de det debatt) gör de det låsta i samma osynliga mentala tabellverk. När Östros i Ekots lördagsintervju på frågan om vad han skulle göra om han hade 30 miljarder över svarar att han inte kan föregå budgetarbetet i riksdagen blir det naturligtvis parodiskt. Men det är inte Östros fel. Fantasi uppmuntras inte. Socialdemokratin glömmer bort att fråga människor: hur vill ni leva era liv? Vad kan vi åstadkomma gemensamt?
Politik handlar om framtiden. Om saker som inte syns i Östros mentala tabellverk eftersom de ännu inte existerar. Om saker som partiets vänsterfalang inte kan plocka fram ur sina historieböcker och peka på hur bra de var innan Kjell-Olof Feldt tog bort valutaregleringen, för att de ännu inte existerar. Om saker som den borgerliga regeringen inte kan anklagas för att ha raserat, för att de ännu inte existerar. Politik är skapande verksamhet. Just därför komplext. Just därför engagerande. Just därför något som varje generation måste återuppfinna.”
Ibland blir man verkligen positivt överraskad av ett resonemang som tar sin utgångspunkt i psykoanalytiska teorier. Katrine Kielos krönika i Fokus är ett exempel på detta. Fast egentligen säger hon väl bara det självklara – politik är att vilja och då måste man formulera vad man vill.
Upptäcker förövrigt – via de mest lästa artiklarna hos Fokus – en annan krönika av Kielos penna som är riktigt skarp:
Maud Olofsson är i högsta grad inspirerad. Hon pratar om skatteavdraget som ett sätt att »hålla kärlekslågan brinnande« och plötsligt blir pigavdraget till den dyraste sexualpolitiska åtgärden i Sverige någonsin. Frågan är om den hästsvansade finansministern läste John Grays »Män är från Mars och kvinnor är från Venus« när han försökte avgöra om diskning och inte klädvård skulle ingå i avdraget. I denna bok förekommer nämligen en lista på vilka hushållssysslor som först bör vara utförda för att en kvinna skall vilja ha sex.
Centerpartiet som har varit förslagets främsta förespråkare, gick rentav till val på att lova Sverige fler ivriga bävrar. Uttrycket är på grund av den innebörd det har på engelska även namnet på en stilbildande serie pornografiska filmer om kvinnor som slutar vara matade fågelungar och i stället börjar ha sex med varandra. Hur centern tänkte är fortfarande oklart, men antagligen hade det något att göra med just subventionerna av hushållsnära tjänster.
Gripenstam blandar och ger – som vanligt
Röstfiske bakom s inbillade hotbild: “En smutsigare kampanj än den som nu förs har jag inte tidigare stött på under min långa tid i politiken. Debatten utgår från ett diskussionsunderlag, innehåller mängder med halvlögner och osakligheter allt i syfte att skrämma upp Södertäljes invånare och de som arbetar på sjukhuset. På kommunstyrelsen 22 februari kom ett förslag om att utreda förutsättningarna för en folkomröstning om sjukhuset.
På en direkt fråga från mig kunde man inte svara på vad syftet var och vilken/vilka frågor som ska ställas i denna eventuella folkomröstning. Syftet är naturligtvis för socialdemokraterna att vinna valet 2010, eftersom sjukhuset inte är hotat, skapar man hotet utifrån ett diskussionsunderlag.
”(Hittat via Länstidningen.)
Vännen Gripenstam tar i – “En smutsigare kampanj än denna….” – refererandes till sin långa tid i politiken. Jag tror att Gripenstam har genuint fel, dels därför att det egentligen är lätt at hitta exempl på kampanjer som i alla avseenden varit smutsigare (t.ex. riktade mot socialdemokratiska paritledare), dels därför att han totalt missat bakgrunden till det faktiskt riktigt folkliga uppror som nu pågår.
Den kampanj som bedrivs är inte socialdemokratisk men det finns förstås gott om socialdemokrater som engagerat sig i densamma. Arbetarekommunen ger sitt stöd till den men är inte dess organisatör. Problemet som illustreras av Gripenstam själv är att den enda handling som finns är en utredning, ett diskussionsunderlag (i vilket ytterst drastiska förslag framförs om att inte bara lägga ut enskilda vårdenheter inklusive sjukhuset på entrepenad utan faktiskt avhända landstinget beställarrollen. Det resoneras i rapporten om risker med det privata monopol man då skapar men det “balanseras” av de incitament som en sådan monopolist skulle ha (alltså möjligheten att tjäna pengar).
Man frågar sig (utan hopp om svar) hur herr Gripenstam tänker sig att oroade medborgare i Södertälje, Salem och Nykvarn skall agera. Det går inte att få konkreta svar på hur Gripenstams storebröder i landstinget tänker agera men det finns dokumenterat i den nämnda rapporten att man har synnerligen dramatiska förslag uppe till diskussion. Såvitt jag förstår vet inte heller oppositionen i landstinget hur förslagen kommer att se ut – ett i sanning stort demokratiskt problem. Hur skall man agera, vänta och se, uppträda som om ingen av dessa tankar finns, låta bli att mobilisera. Det senare vore förstås bekvämt för sådana som Gripenstam som ju gnällde något alldeles oerhört på oss socialdemokrater i Hölö/Mörkö för att vi inte kunde fixa pendeltåg (vi hade dock lyckats hösten 2006!) men som sålde ut samma fråga direkt efter valet för att få lite arvode från landstinget.
På några punkter skall jag dock ge Gripenstam rätt. Det var så – 2003 _ att de socialdemokratiska ledamöterna i landstinget nog var på väg att acceptera ett förslag om att lägga ner stora delar av sjukhuset. Skälet var förstås den fruktansvärda röra med gigantiska underskott som de socialdemokratiska kamraterna då hade ärvt från tidigare borgerligt styre. Vi socialdemokrater i Södertälje valde att ligga ganska lågt, att inte ge oss ut omedelbart på gator och torg för att försvara sjukhuset utan var otydliga – kanske man kan t.o.m. säga lite förstående – i förhållande till landstingskamraterna. Det var ett misstag!!
Sedan dess har den socialdemokratiska linjen i Södertälje vad gäller sjukhuset varit tydligt – det skall finnas ett sjukhus i Södertälje, Det skall om möjligt utvidgas – inte på något sätt inskränkas vad gäller den vård som erbjuds. Detta är inte något röstfiske utan snarare ett resultat av att medlemmarna tydliggjort sin inställning (vi är ju en demokratisk organisation).
Frågan om entrepenader är knepigare. Enligt min uppfattning är frågan om vem som ansvarar för drift av t.ex. vårdinrättningar av underordnad betydelse – det är principen om lika tillgång oaktat egen betalningsförmåga och den gemensamma finansieringen (via skattesedeln) som är de viktiga (ideologiska om man så vill) utgångspunkterna. Alla mina partikamrater delar inte den uppfattningen – de har fått för sig att det offentliga ägandet/driftsansvaret är en ideologisk fråga.
När högeralliansen (Gripenstams bröder) öppnar för att den offentligt finansierade vårdapparaten i privat regi skall kunna ta emot försäkringspatienter uppstår problem, inte när det gäller själva entrepenaden utan när det gäller lika tillgång. Definitionsmässigt är det förstås så att det enda intresse en svenska medborgare kan ha av att köpa sig en sjukvårdsförsökring är att köpa sig förtur. Då är det inte principen om lika tillgång som gäller utan plånbokens storlek som avgör. Det är svårt för ett privatägt sjukhus att inte prioritera den som kommer med mest pengar.
För många av mina partikamrater (som förbluffande ofta faktiskt är vanliga människor) men också för många “vanliga” vanliga människor är upplevelsen stark av att entrepenader inom ett så basalt välfärdsområde som akutsjukvård egentligen inte handlar om val av mest effektiva driftsform utan att det egentligen handlar om att öppna för upprättandet av ett system där vård heter pengar. Det är väl faktiskt inte så konstigt och borde kunna förstås också av en centerpartist. De kommer därmed inte alls att fara med osanning, vara fullproppade med lögner utan faktiskt, vilket vi alla politiskt aktiva borde vara uppmärksamma på, uttrycka sin genuint kända oro.
Senaste kommentarerna