Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Ersättning när bussen inte går
Det blir allt vanligare att hävda det rimliga i att enskilda skall få ersättning när t.ex. de allmänna kommunikationerna inte fungerar. SLs resegaranti är ett sådant exempel. Nu krävs att den skall gälla om också hissar är ur funktion. Det kan ju anses rimligt ur ett rättviseperspektiv (men man kan ju undra vad som gäller om jag hindras att med bil ta mig till buss/pendeltåg i tid – sådant händer ju i snöovädrenas spår). Jag tycker dock att själva principen bör diskuteras. Först betalas en del av kostnaden med skattemedel och en del av resenären – god princip. Sedan skall enskilda resenärer ersättas för t.ex. taxiresor pga förseningar. Var tas de pengarna ifrån – ökad skattefinansiering eller ökade bljettpriser (eller besparingar i verksamheten). Verkar inte riktigt logiskt.
Ett annat problem med ersättningen är att den är svår att utnyttja för en del. Mina barn har t.ex. sällan tillräckligt med pengar med sig för att kunna bekosta en taxiresa hem när bussen inte går. I Järna och framförallt vid den hållplats i Hölö där de råkat bli strandsatta finns dessutom ingen telefon eller möjlighet att vänta vare sig på buss eller taxi i skydd för väder och vind. Förr fick man en kupong av SLs personal – sådant verkar inte längre möjligt.
Budget och skolan
Idag kunde man läsa om utbildningsnämndens beslut att skjuta upp behandlingen av budget för skolan pga att det ser ut att bli för lite resurser – besparingskrav på verksamheten. Förra veckan satt jag på kommundelsnämndssammanträde i Hölö/Mörkö och diskuterade budgeten och fick då klart för mig att förhållandena var desamma för skolan också där. Ett av skälen som framfördes var att budgeten för 2001 byggde på densamma för 2000 men att de ökade kostnaderna för lärarlöner inte inkluderats vid beräkningen inför 2001 därför att den del av löneökningen som kom förra året kompenserats i annan ordning dvs inte ingick i budget/kostnad för 2000. Då kommer den heller inte med i budgeten för 2001 (som därmed automatiskt kommer att antingen vara underbudgeterad eller att framtvinga besparing/krav på extra anslag under året).
Någonstans är detta uttryck för systemfel. Jag har som politiker ingen som helst möjlighet att med de underlag som presenteras fatta rimliga beslut. Har vi usla handläggare eller är vår ekonomiredovisning usel? Eller har vi gett förvaltningen fel förutsättningar – dvs är vi usla politiker?
Konsekvensen är att vi inte kan driva skolpolitik utan förvandlas till tämligen dåliga administratörer. Viktigaste frågan blir budget och inte verksamhetens inriktning och resultat.
PS Det senare något retoriska påståendet gäller faktiskt min hittilsvarande erfarenhet av kommundelsnämndsarbetet som helhet. Någon form av politisk verksamhet kan man knappast säga att det är fråga om. Utrymmet för att bedriva en offensiv socialdemokratisk politik existerar inte. DS
Straffavgifter
I dagens SvD kan man på Brännpunkt läsa ett inlägg från två folkpartister som argumenterar för att CSN borde tvingas betala straffavgifter till de studiemedelsmottagare som inte får sina utbetalnningar i tid. De – dvs folkpartisterna – tycker att det är ologiskt att CSN får ta ut straffavgift av en återbetalare som missar men inte själva måste göra sammalunda när myndigheten missar.
Den här typen av resonemang måste man ta avstånd ifrån. Det är förstås lika dumt som när SL betalar folks extrakostnader för taxiresor när tågen (tunnelbanan) är försenade.
Vem är det som betalar sådana ersättningar? Jo i allmänhet antingen verksamheten vilket leder till framtida sämre förutsättningar eller också blir det skattebetalarna genom antt anslagen måste ökas. Det tredje alternativet torde vara att övriga resenärer får betala på annat sätt än genom sämre service t.ex. genom att avgifterna höjs.
Ett liknande exempel finns i den nu pågående rättegången där en mobbad stämt sin kommun och kräver skadestånd för sitt lidande. Här är det igen tydligen skattemedel som skall användas dvs det som krävs är att kollektivet skattebetalare skall ersätta en människa för lidande som orsakats av identifierbara individer. Inte heller de faktiskt ansvariga för att förhindra mobbningen – rektor och annan personal – anses tydligen ansvariga vad avser skadeståndsfrågan.
Jag tycker att detta är en principiell fråga – skall medborgarens berättigade krav på att offentlig service/tjänster skall fungera innebära att medborgaren också har rätt att ställa krav på (ekonomisk) kompensation när servicen/tjänsten inte fungerar och om så vem skall vara ersättningsskyldig – myndigheten eller de som ansvarar för respektive service/tjänst?
Bredband till alla
debatt@aftonbladet.se
Flera debattörer har – sedan Jonas Birgersson m.fl. lyckades sätta statliga bredbandssatsningar på dagordningen – både pekat på sambandet mellan kommersiella aktörers intressen och dessa “fria” debattörers åsikter och kanske i sak något viktigare alla de problem som statliga satsningar på utvecklingsintensiv teknik innebär. Björn Rosengren pekar i sin artikel (23 november) “att det måste finnas en god tillgänglighet till snabba datakommunikationer i hela landet. Att Sverige ska ha en väl fungerande infrastruktur för data- och telekommunikationer är givet.” Vad innebär då detta?
I Computer Sweden har vi kunnat läsa att Rosengren med fungerande infrastruktur inte menar fiber till glesbygd. Av Svenska Kafts utredning av kostnaden för att använda deras stolpar att hänga fiber i (uppdrag från Rosengren?) framgår dels att det skulle ta lång tid, dels att det inte heller i detta fall gäller stolparna på landet utan stamnätet.
Socialdemokratin har här, kanske haft snarare än har, en chans att utforma en politik som borde kunna generera kraftigt stöd bland väljare utanför storstadsområdena. Nu verkar emellertid andra partier snabbt hugga för sig – senast Centern med sitt krav på 60 miljarder till bredbandssatsningar.
Vad betyder detta?
Den infrastruktursatsning som nu förbereds har mycket lite med hela landet att göra. De kommersiella aktörerna bygger nu i snabb takt ut förbindelserna mellan landets större orter. Allt som ligger däremellan eller lite vid sidan om täcks dock inte in. Så är det faktiskt också med de tekniker som kan använda gammal struktur som telenätet. Vi behöver bara ta oss några få mil utanför Stockholm för att finna att sådant som ISDN överhuvudtaget inte erbjuds. Några kommersiella aktörer med andra lösningar till rimliga priser finns inte heller trots att det ju faktiskt finns behov.
Det förefaller alltså som om myndigheter och politiker leker med tanken att ge sig in i den del av infrastrukturn som det redan har respektive kommer att investeras stora summor i (Banverket har fiber utmed järnvägen, Utfors drar fiber utmed huvudvägar, Telia, Tele2, Bredbandsbolaget m.fl.). Däremot avser man tydligen att strunta i de delar av landet som inte är tätbebyggt.
Redan idag kan man se hur stora svårigheter uppstår för den som vill ha något snabbare förbindelser än modemuppkoppling. Telia erbjuder t.ex. inte ISDN till abonnenter så nära Stockholms centrum som några mil. Ingen tror väl att de eller någon annan kommer att erbjuda ISDN eller andra tekniker utanför rejält tätbebyggda områden när de måste anlägga ett strikt kommersiellt perspektiv.
Vad bör göras?
Om man menar allvar med att hela landet skall ha en fungerande infrastruktur och samtidigt har klart för sig att statens roll endast kan (med utsikt till framgång) och bör (med avsikt på konkurrens) vara att möjliggöra finns det några bra svar på frågan om vad som bör göras.
I de delar av landet – den alldeles övervägande huvuddelen av landet – där det varken idag eller i morgon är kommersiellt intressant att erbjuda bredband bör man subventionera eller helt finansiera utbyggnad. Genom att låta många aktörer konkurrera om rimligt avgränsade projekt kan man åstadkomma både prispress och innovation vad avser möjliga lösningar (fiber, radiolänk, satelit…). Oerhört väsentligt dock att upphandlingen i så fall läggs upp så att många aktörer kan konkurrera – alltså inga gigantiska upphandlingar som omöjliggör för mindre kapitalstarka uppstickare med innovativa lösningar.
Då dagens teknik inte är eller ännu blivit kostnadseffektiv i glest befolkade delar (all bebyggelse, boende och näringsverksamhet utanför tätort respektive bredvid stamväg/järnvägsnät) bör man satsa på forskning och utveckling av bättre teknik. Stora delar av världen ser likadan ut och är dessutom betalningssvagare än svenskar varför billig teknik som enkelt kan koppla upp alla har stor potential. Särkilt intressant är förmodligen trådlösa förbindelser.
Varför sänkt skatt och reformer
debatt@aftonbladet
Lage Andréasson, ordförande Pensionärernas Riksorganisation, pekar den 6 juni på att Aftonbladets ledarsida den 27 juni 1999 angriper regeringen för att inte komma med förslag om sänkta skatter samtidigt som allt fler avstår från nödvändig tandvård eftersom kostnaderna för den enskilde nu är för stora. Angreppet baseras på att tandvårdskostnader (och all annan offentlig service) med nödvändighet måste bli ännu dyrare om skatterna sänks. Detta samtidigt som han hävdar att skattedebatten inte för isoleras från samhällsekonomin och de krav medborgaren har (observera i Andréassons värld bara krav på den gemensamma sektorn).
Såvitt jag förstår så finns det fortfarande två huvudlinjer vad avser skattesänkningar. Den ena baserar sig på att skattetrycket är för högt och att en sänkning finansierar sig själv. Av erfarenhet vet vi – som Andréasson också påpekar – att detta ä felaktigt. Den andra linjen konstaterar också att skattebördan – särskilt för låginkomsttagare – är för tung och att eventuellt uppkommet statsfinansiellt utrymme skall användas både för skattesänkningar och för reformer (läs förstärkningar inom områden som drabbats av besparingar de senaste åren).
Andréasson sällar sig dock inte till någon av dessa linjer utan förespråkar att alla resurser används för att öka statsbidragen till allt. Han bortser dock helt från att utsatta grupper som t.ex. låginkomsttagare och ensamstående föräldrar (kanske även en del pensionärer) inte bara är beroende av statsbidragsberoende tjänster utan faktiskt också har ett alldeles vanligt konsumtionsbehov – att kunna betala hyra, el, mat, tandläkare m.m. och kanske få några kronor över till nya kläder eller varför inte en semestervecka (det är fortfarande många som inte kommer iväg en enda vecka). Bättre sjukvård, handikappomsorg, skola eller barnomsorg förbättrar inte dessa gruppers privata ekonomiska situation som också försämrades kraftigt under 90-talets dåliga år.
Andréassons bristande analys av medborgarnas behov utgör dock bara en upprepning av det synsätt som enligt pressen genomsyrar kommunalpolitiskt (heltids)engagerade socialdemokratiska företrädare som ser de kommunala behoven inte ur de enskilda invånarnas perspektiv utan från ett mer kameralt kommunekonomiskt sådant. Jag som bor i Södertälje – en kommun med kraftigt eftersatt gatuunderhåll, stora brister i skolan m.m. – ser naturligtvis också behoven av att förbättra offentlig service men detta överskuggar inte behovet av att ge de ekonomiskt svaga väsentligt bättre möjlighter att leva på sin lön.
Alltså – använd de resurser som skapas genom allt starkare statsfinanser till att både sänka skatter och ökade resurser till sektorer inom offentlig sektor där de görr bäst nytta.
Peter
Senaste kommentarerna