Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Om jag kliar din rygg så kliar du min
Postens vd: Jag avstår från lönen: “Kritiken mot Postens styrelse har varit massiv sedan det tidigare i veckan avslöjades att nye vd:n får 900 000 kronor per månad, en lön som det krävs 45 brevbärare att nå upp till.
Fram tills på lördagsmorgonen har Lars G Nordström valt att inte offentligt kommentera sitt arvode.
Utöver miljonlönen, som Nordström nu säger sig avstå från, får han fem miljoner kronor om året i pension – varje år fram till 2012. Avtalet kommer från hans tid som vd för delstatliga banken Nordea.
Postlönen inräknad landade Nordström på en årsinkomst över 15 miljoner kronor.”
Marianne Nivert, tidigare vd för Telia, har gett Lars G Nordström en månadslön på 900 000 kronor för att under en kortare period fixa sammanslagningen med den danska posten. Från sin tid som vd har alltså Lars G Nordström en pension på 5 milj.kr. om året. Nordström är också styrelseledamot i Telia – och får ett arvode för detta på 425 000 kronor per år. Nordström är för övrigt också styrelseledamot i Nordea, för detta får han (2007) 72 000 EUR, alltså runt 700 000 kronor. Nordström har flera andra styrelseuppdrag – man undrar ju när han har tid att jobba för posten (eller om det nu är andra uppdrag som får lida). Jag brukar inte hemfalla åt konspiratoriska tankar men här känns det ju som om det finns en grupp människor som berikar sig på helt eller delvis statligt ägda företag. Marianne Nivert uppbär t.ex. 400 000 kronor per år för besväret att bevilja Nordström 900 000 i månadslön. Marianne Nivert sitter för övrigt också i Systembolagets styrelse för vilket hon får i sammanhanget futtiga 84 000 kronor (2007), men Nivert har flera uppdrag.
Vännen Blogge Bloggelito skulle förmodligen hävda att jag nu givit uttryck för avundsjuka och att de ovan nämndas ersättningar är helt rimliga eftersom de satts av “marknaden”. Tyvärr var ju hans inlägg i denna fråga ett osedvanligt bottenmärke i ett annars spänstigt hävdande av genuint liberala principer, varför jag inte tar det så allvarligt.
Peter Hultqvist imponeras av Lars G Nordströms agerande – mer än lovligt naivt skulle jag säga.
Arbetsmiljön för män allt bättre
Arbetsmiljön för LO-förbundens kvinnor blir allt sämre: "Det är LO-förbundens kvinnor som själva får betala med sämre hälsa och ekonomi för arbetsgivarnas slarv och regeringens bortvända ansikte inför problemen. Detta kommer att bli mycket kostsamt för såväl enskilda företag som hela samhället.
Ett strukturellt missgynnande av kvinnors arbetsmiljö har varit och är ett växande samhällsproblem som kräver både partsgemensamma och politiska lösningar. Det är arbetsgivarna som är ensidigt ansvariga – om detta råder inget tvivel! Det krävs ett systematiskt arbetsmiljöarbete på våra arbetsplatser, bättre bemanning och arbetsorganisation samt företagshälsovård för att komma tillrätta med problemen.
Vår utgångspunkt är att alla som blivit sjuka vill komma tillbaka till sitt arbete. För den som inte har möjlighet att komma tillbaka ska det finnas en sjukförsäkring som ger möjlighet att vara sjuk – att ha en försörjning under den tid som det sker en omställning. Så skapas rättvisa i samhället och så skapas trygghet för individen.
Vi menar att alla vinner på en bra arbetsmiljö. Vi är övertygade om att en bra arbetsmiljö visar sig i goda produktionsresultat, det vill säga produktionen ökar liksom kvaliteten på det utförda arbetet förbättras när människor trivs och mår bra på sin arbetsplats.
LO-förbundens kvinnor är en grupp som är utsatt för ett ökande klass- och könsförtryck. Det är en utveckling som är oacceptabel och ovärdig ett land som kallar sig ”världens mest jämställda”."
(Hittat via Arvid Falk.)
Några LO-förbunds ordföranden, med LOs vice ordförande Ulla Lindqvist i spetsen, tar till orda i fråga om arbetsmiljön för medlemmar i deras respektive förbund, samtliga förbund organiserande medlemmar i handels- och servicesektorerna. Eftersom jag inte hunnit leta fram den rapport artikeln bygger på är det lite svårt att förstå på vilket sätt arbetsmiljön just de senaste åren försämrats respektive vad det har med kön att göra (mer än det uppenbara – kvinnor är överrepresenterade i lågt betalda serviceyrken med hög förekomst av deltidsarbete). Eftersom det hävdas att just kvinnors arbetsmiljö försämras får man alltså också anta att rapporten styrker att detta inte gäller för mäns.
Dock – det är självfallet rätt märkligt att det överhuvudtaget går att identifiera försämringar av arbetsmiljön så här i 2000-talets början. Åtminstone sådan som inte är en direkt följd av effektiviseringar meddelst anorektiska modeller för arbetsorganisation. Lika självklart är det svårt att förstå hur människor år 2008 faktiskt accepterar sådana försämringar (möjligen lite lättare så här i finanskrisens spår). Åtminstone när man beaktar särskilt den yngre generationens rätt stora benägenhet att faktiskt sluta om man inte trivs.
Dessutom är det förstås så att det är lite passivt anslag. Visst gör den högerledda regimen sitt för att försämra övervakningen av arbetsmiljöarbetet men åtminstone jag förväntar mig att det är genom facklig kamp där ute på “golvet” som dessa problem i första hand skall hanteras – åtminstone borde det väl finnas någon kvar som minns hur man gjorde.
Socialkontor kvar i Hovsjö
Hot tvingar socialkontor att flytta från Hovsjö: “Ungdomsgängets hot och trakasserier mot socialsekreterarna tvingar kommunen att flytta kontoret från Hovsjö. Annars hotar Arbetsmiljöverket med vite på två miljoner kronor.
Hot, sabotage och trakasserier är vardag för socialsekreterarna på barn- och ungdom i Hovsjö.
Ofta leder omhändertaganden av barn till hot och hämndaktioner från anhöriga. Bilar rispas, hot och okvädningsord skriks mot handläggarna och till och med dödshot har uttalats.
Bakom de flesta aktionerna står ungdomsgäng – ofta anhöriga och kompisar till omhändertagna barn och ungdomar. Men vissa är så unga som tio år, andra 25 år.
– Det är mycket otryggt att lämna kontoret, säger skyddsombudet Sonja Björkman, som i somras dokumenterade incidenterna och anmälde till Arbetsmiljöverket.”
I en som vanligt tämligen usel artikel av Torbjörn Granström (ibland undrar man över vad för slags journalister en liten lokaltidning som LT förmår rekrytera) beskrivs Arbetsmiljöverkets beslut angående socialkontoret i Hovsjö.
Vad som bl.a. inte framgår av artikeln är att det inte är fråga om ett socialkontor för Hovsjö-borna utan en del av familj-, barn och ungdom som har lokaler på flera ställen i kommunen. Kontoret har hela kommunen som upptagningsområde. En annan faktor som heller inte belyses i artikeln är att socialkontor och socialarbetare utsätts för hot och trakasserier (tyvärr) överallt i vårt land, i över tid varierande grad förstås. frågor som gäller människors försörjning deras barn, ev omhändertagande och liknande väcker att fullt naturliga skäl starka känslor. Att man vill försvara sin personliga eller familjära integritet är helt naturlig.
Nu förändrar detta knappast något i sak – det vore helt enkelt en skandal av närmast monumentalt format om kommunen vek sig för denna utpressningstaktik Arbetsmiljöverket tillämpar och som innebär en abdikation inför de ligister som trakasserar personalen (undrar om inte Arbetsmiljöverket överskrivder sina befogenheter när de beordrar flyttning – att de kan ställa krav på att personalen har skydd m.m. är förstås helt rimligt men att de kan ha synpunkter på var den skall bedrivas verkar egentligen inte ens rimligt – å andra sidan det finnas annan orimlig lagstiftning).
Jag utgår från att det åtminstone för oss socialdemokrater är fullständigt självklart 1) att vi inte accepterar att personal trakasseras och är beedda att gå mycket långt i arbetetet med att säkra dess trygghet och 2) att vi inte för ett ögonblick överväger att tillgodose Arbetsmiljöverkets krav. Vi måste hävda att kommunal verksamhet oavsett vilken måste kunna bedrivas varsomhelst i kommunen under för personalen rimliga vilkor.
Den här frågan handlar om att vi dvs det svenska samhället inte accepterar att verksamheter kan störas genom hot och trakasserier – det är oacceptabelr beteende och det är beteendet som skall åtgärdas (ingenting annat).
(Indirekt handlar frågan också om synen på vår kommun och den kommunala verksamheten – om vi är en, med betoning på en, kommun i vilken kommunala verksamheter finns utspridd eller om vi är en centralort som har ett antal helt perifera områden utanför centralortens absoluta centrum. Om vi år 2008 fattar att det inte utgör något som helst problem att bedriva verksamhet geografiskt utspridd eller om vi håller oss med helt inkompetenta chefer som tror att enda sättet att bedriva rationell, effektiv, samordnad verksamhet är att ha den samlad under samma tak.)
Packade sillar
Färre sittplatser testas i t-banan: “För att minska trängseln i t-banan gör SL nu ett försök med vagnar med ståplats. I januari ska fyra ordinarie tunnelbanevagnar möbleras om, och gå på prov i tunnelbanans röda linjen.”
(Hittat via knuff.)
Intressant – för att minska trängseln försöker man öka antalet passagerare i vagnarna!!
Detta är väl bara ett ytterligare steg i ambitionen att avhumaniserar kollektivtrafiken. Sedan tidigare är toaletter en sällsynt företeelse i buss- och tunelbanetrafiken liksom pendeltågen. Vanlig tågtrafik tillåter inte längre hanterandet av bagage. Nu skall folk inte heller kunna sitta ner. Vad blir nästa steg – packare som i Japan?
Mattias Ericsson, uppenbarligen en klimatalarmist, skiter i det. Packet skall packas och de som väljer att åka bil har förstås inga legitima skäl till det, de sitter ju bekvämt och bör straffas för det. Ericsson lyckas t.o.m. bli upprörd över att borgarna lägger ner en plantskola – en uppenbarligen ur miljösynpunkt viktig kommunal verksamhet.
LasseB tycker att
Dessa vagnar visar bara vilken syn på resenärerna som SL och politikerna i Stockholms läns landsting har på det stora flertalet i befolkningen, de ser dessa människor som boskap som skall transporteras på billigaste sätt.
Dessa vagnar är ett hån och inget annat mot Stockholms redan i dag hårt prövade kollektivtrafikresenärer.
Sahra Vaggeryd är bitter hela tiden och undrar
Hur mycket större intäkter måste SL ha, för att kunna ha råd att rusta upp perrrongerna t.ex. genom att inglasa dem?
apropå att fler passagerare borde generera mer intäkter och inglasade perronger skulle rädda liv.
Sid på Alltid vaken tycker att deta är
Ett mycket bra förslag, välkomnar det verkligen!
och vill för övrigt ha plats för sin barnvagn. Det tycker däremot inte GreenSweden som är mycket negativ till boskapsvagnaran och vill införa avgift för dem med “vräkiga” barnvagnar
Dessa kunde betala en trängselavgift på t ex 100 kr eller förbjudas i rusningstid. Kloka föräldrar håller sig med en enkel smal modell lämpad för bussar och tåg.
Pagrotsky och den danska kronan
S-krönika 29/10:Flexibel krona dämpar krisen: "Därtill kommer att vi kan sätta räntan efter vad som passar Sverige, och därmed har vi kunnat sänka med en hel procentenhet på bara några veckor i oktober. Jämför med Danmark som i stället tvingats höja räntan kraftigt eftersom de prioriterar fast växelkurs kopplad till euron framför en stabil ekonomi. Våra räntesänkningar ger stimulans till ekonomin, både genom att det blir billigare att låna och genom att växelkursen dämpas och konkurrenskraften stärks.
Somliga är skräckslagna över detta, kanske präglade av terminologin som kallar det att kronan försvagats. Men i dagens konjunkturläge med stigande arbetslöshet och snabbt sjunkande inflation är detta en skänk från ovan för Sverige. För Volvo betyder detta en förbättring på minst 10 000 kronor för varje bil som säljs jämfört med om vi tvingats in i EMU. Det betyder mycket för svensk bilindustri i kris. "
(Hittat via Arvid Falk.)
Leif Pagrotsky är rolig. Han ger sig själv rätt baserat på sin egen beskrivning av ett (obs ett) av de argument som framfördes av vissa under diskussionen som föregick EMU-omröstningen.
Sen jämför han med Danmark – ett land som såvitt känt faktiskt inte är med i EMU, ett land som fortsatt handlar med sina egna kronor.
Sen talar han om för oss hur bra det är att kronan minskar i värde – för exportindustrin!! Och visst finns stöd för argumentet att en taskig kronkurs gynnar t.ex. Volvo (som ägs av…?) men frågan är väl snarast vem som betalar, för det är det väl någon som gör?
Mogens H Andersson skriver:
Enligt min personliga uppfattning borde vi naturligtvis vara med i valutasamarbetet, men kanske inte på grund av att vi skulle stå oss bättre, utanför att det är ett naturligt val om man är medlem i unionen. Självklart skall vi acceptera medlemskapet totalt. Det är vidare korkat att avstå från politiskt inflytande på grund av att man väljer att bara tänka på sig själv. Det är djupt osolidariskt i min värld.
För Pagrotsky verkar just ordet solidaritet sakna betydelse i sammanhanget – om bara vi klarar oss bättre än andra så är allt gott och väl!!
PS Var kommer alla dessa statskramare ifrån? Ett hjärta rött argumenterar för att stalig ägarmakt i finansiella institutioner vore en önskvärd lösning – på vilket sätt har PKbanken/Nordbanken/Nordea skiljt sig från andra banker? Och detta beskrivs som försvar av demokratin??? DS
Currently playing in iTunes: Forty-Four Blues: How Many More Years by Little Feat
Anders Borg till attack mot bankledningarna
Anders Borg till attack mot bankledningarna | Nyheter | Aftonbladet: “Anders Borg (m) gick i dag till hård attack mot bankerna och deras chefsbonusar.
Finansministern kräver att bankerna sänker bolånen – och uppmanar folk att sätta press på bankerna.
– Jag tycker att allmänheten bör kontakta sina banker och fråga dem hur de ser på detta. Är miljonbonusar det viktigaste eller är det viktigare att man får ned boräntan, säger Borg.”
Intressant – landets finansminsiter tycks ha tappat greppet och blivit irriterad på att bankerna inte ödmjukt med mössan i hand krälar hos Riksbanken/Finansinspektionen nu när regering och riksdag anslagit en sanslös summa pengar för att rädda systemet.
Vilken metod förspråkar då herr Borg för att tvinga in dem i fållan: Jo han vill att vi bankkunder skall ringa till de stackars bankanställda och trakassera dem med frågor om miljonbonusar. Hur många av oss har en bankkontakt på den nivån? Det är väl för f-n bankernas ägare, verkställande ledning och styrelse som har inflytande över den frågan – tänker sig verkligen Borg att det är dessa som vi kunder skall jaga (och hur många sådana samtal kommer att släppas fram)?
Men lite roligt är det ju mer en högerman som manar till uppror mot krämarna i landets finansiella system.
Och så skall förstås staten….
Hög tid att börja tala om statens roll: “Men så värst många förslag har det inte kommit från socialdemokraterna heller. ”Det är dags att världen lämnar nyliberalismen bakom sig” skrev Mona Sahlin i en debattartikel på Dagens Arena för några veckor sedan. Sedan har hon varit tyst.
Socialdemokraterna kan vara på väg att missa möjligheten till att verkligen förändra samhället. Det är hög tid att börja tala om vilken roll staten ska spela för att gynna långsiktigt ägande och motverka kortsiktig spekulation.
På europeisk nivå diskuterar socialdemokrater nu, på initiativ av Danmarks förre statsminister Poul Nyrup Rasmussen, vilken typ av regleringar som kan skapa ett bättre fungerande finansiellt system. Mona Sahlin borde göra svensk socialdemokrati till en del av den diskussionen”
Inte så värst många förslag kommer från Joakim jakobsson heller. Utom förstås att staten skall…. i detta fall reglera.
Det börjar bli väldigt tröttsamt att lyssna till/läsa alla dessa statskramare. Inga nya idéer, inga lösningar som i praktiken flyttar fram folkets positioner utan alltid denna stat (ok – emellanåt också andra offentliga aktörer).
Själv tyckte jag att det var ett steg i rätt riktning när Folksam kliver in som storägare i Swedbank. Tyvärr förstås med en inte särskilt intelligent motivering:
– Det är en bra affär och en god investering som kommer att ge bra avkastning för Folksam, säger Anders Sundström, VD för Folksam till Privata Affärer.
Folksam kommer att köpa teckningsrätter av Sparbanksstiftelserna och byter dessa mot 30,2 miljoner aktier till ett pris på 48 kronor per aktie vilket är 19 procent lägre än stängningskursen i fredags.
Hade ju varit roligare om Folksam sagt att man nu avser att genom sitt ägande säkerställa att Swedbank blir en folkets bank, en finansiell institution där vanligt folks pengar används på ett för samma vanlga människors bästa (man t.ex. får ränta på lönekontot), en bank som finansierar vanligt folks bostäder m.m.
Kanske kunde man tänka sig att vi valde att förändra marknaden genom att ta kolektiva initiativ. Kanske kunde man tänka sig (även om det är svårt) att nyttja potentialen som ligger i att vi alla faktiskt har kontroll över en icke oväsentlig del av vårt pensionskapital. Starta pensionsfonder som gör rätt sorts investeringar istället för att spekulera i kortsiktiga vinster, som förvaltas av människor utan gigantiska bonusar, som ser till att det kollektiva ägandet utnyttjas till ett aktivt agerande i de bolag där kapitalet investeras (och jag menar då inte ytligheter som andel kvinnor i bolagens styrelser utan väsentliga frågor om bolagens inriktning, långsiktighet osv.
Arbetarrörelsen är död
Fack och adjö?:
"Jag ska erkänna att jag öppnade boken med viss oro. Genom åren har Sahlström ofta bedrivit en rätt populistisk kritik av fackföreningsrörelsen. Jag har retat mig på förenklade attacker på pampvälde och svepande kritik av patriarkala mönster i LO-borgen.
Sådant finns där, verkligen, men han har ofta missat de stora maktsammanhangen och då hamnat i en närapå haveristisk position: facket får ta smällarna för det kapitalet och en reaktionär tidsanda är skyldigt till och åtskilliga högerintellektuella har glatt sig åt hans kritik. Så inte här. Gång på gång förundras han över att fackföreningar kan vara så olika i skilda hörn av Europa och han urskiljer för- och nackdelar med olika strategier. ”Jag vet inte längre vad jag ska tro och tänka”, utbrister han och vågar känna hur marken skakar under honom. Han resonerar, söker historiska djup, skriver med radikal uppbrottsvilja. Boken har rentav litterära kvaliteter, som i skildringen av när hans morfar, bruksarbetaren, i finaste kostymen besöker förbundskontoret i Stockholm en dag på tjugotalet.
Vem ska läsa denna tankeväckande bok? Den borde sättas i händerna inte bara på ombudsmän och förtroendevalda i den svenska fackföreningsrörelsen utan på alla som kallar sig vänster. Den skrevs före krisen, men det är som om den får sin rätta innebörd dessa turbulenta höstdagar: Äntligen knäar den övermakt som så länge fått fackföreningsrörelsen att knäa."
(Hittat via Måste läsas: Greiders recension av Olle Sahlströms bok om fackets död.)
När en halv miljon människor lämnar a-kassan och ofta facket för att avgiften till a-kassan stiger med ett antal hundralappar är det förstås helt relevant att diskutera facket och dess roll. Greider frågar
“Är framtiden ett servicefack där den individuella medlemsnyttan är det centrala, alltså facket som ett försäkringsbolag, politiskt mer eller mindre neutralt?”
Där är vi ju redan även om den fackliga rörelsen i Sverige inte blivit partipolitiskt neutralt, för många av medlemmarna är det ju uppenbarligen ett servicefack i första hand.
Nu tror jag inte att man skall begränsa diskussionen till den fackliga rörelsen. Hela arbetarrörelsen berörs – en rörelse vars huvudsakliga motor idag är heltidsanställda funktionärer. Claes Krantz menar att
Det behövs en förnyad världsbild hos den svenska vänstern. Frågorna är de samma men samhället har ändrats. Och världen har globaliserats på ett sätt som 1800-talets ideologer inte kunde drömma om. Därför, om terrängen avviker från kartan anpassar den pragmatiska realisten kartan och kursen med oförändrade värderingar.
En förnyad världsbild – ja. Men är verkligen frågorna desamma när samhället ändrats? För att ta ett mycket trivialt exempel (från brukssamhället):
När arbetarna organiserade sig för att kortare arbetsdag (från 12 timmarsdagar 6 dagar i veckan) och skapade kooperationen för att slippa beroendet av brukspatron var det lokalt i första hand, ofta för sin (och/eller sina barns) överlevnad man slogs. När Kommunal idag försöker samla sina medlemmar till strid handlar det inte om överlevnad utan om några hundralappar mer i lönekuvertet.
Motståndaren då var en identifierbar företrädare för den härskande klassen – motståndaren idag är partikamrater.
Även om det visst finns människor idag vars levnadsvillkor också i ekonomisk mening är torftiga så är den generella levnadsstandarden ljusår ifrån 1800-talets brutala utsugning. Även kapitalet har förstått att någorlunda nöjda arbetare är effektivare, ger mer vinst än motsatsen.
Brist på utbildning gav upphov till bildningsverksamhet, brist på samlingsplatser och kultur upphov till egna lokaler – drivet av idealitet baserad på solidaritet med lika resurssvaga kamrater. Idag har den stora massan tillgång till utbildning och ett konsumtionsutrymme som inte längre kräver idealitet, inte kräver kollektivt engagemang.
Visst blir frågorna andra, frågan är om inte värderingarna också måste prövas mot förutsättningarna i en ny tid? Eller är det kanske så att värderingarna borde återupptäckas om vi till dessa just räknar sådant som att skapa själv tillsammans med andra!
I skuggan av en storhetstid
Olle Sahlström
ISBN 9789173891462
Atlas Bokförlag
Noterar för övrigt att Ulla Johansson kommenterar möjligheten att tänka själv/förstå världen genom att presentera en aning konspiratoriskt upplagd betraktelse över hur vårt tänkande styrs.
Drömmen om ett bättre samhälle
Att komma från bruket I: “Drömmen om universitetsutbildning, drömmen om flytt till storstad, drömmen att komma bort från bruket fick skjutas upp. I mitt fall endast ett år men för många av mina skolkamrater lever kanske drömmen än, eller så har den inhöljts i fabrikens sulfitluktande rök och slukats av vardagens verklighet med fotbollsträningen, pizzerian och inlämningen av veckans V75-kupong som får tjäna till att dölja att livet en gång önskades se annorlunda ut. Där har vi arbetarrörelsens kärna, människor som var vi går, bär bruket med oss på ett eller annat sätt.
Hur påverkar det den politik som arbetarrörelsen vill se? Hur kan strukturomvandlingar hindras eller förstärkas av det folk som ska omstruktureras? Vad gör det i partier som formar sin politik med eller utan hänsyn till det kvardröjande bruket i människors medvetande?”
Att komma från bruket II: “Staten tog över det patron hade monopol på, kommunen byggde och ägde både Folkets Hus och idrottsanläggningarna. Man satte sig i knät på staten som fick ta hand om de solidariska försäkringssystemen och uppräthållandet av de fackliga löftet. Och kanske var det någonstans där vi steg tillbaka in på bruket igen.
Om vi ska hitta verktygen som gör att våra barn ska komma loss från detta nya bruk igen så behöver det grävas runt och dikas ur. Drömmen och friheten om egnahem och första bilen, självförsörjning och oberoende, allt detta finns kvar och behöver återupprättas. Dessutom kompletteras med rättigheten att utbilda sig till vad man vill, och även att ombilda sig om man valt fel tidigare i livet. Hitta möjligheterna att studera i andra länder, arbeta var man vill, starta det egna företaget och bli ekonomiskt oberoende. Drömmar för dagens arbetarklass, nya mål, omformade metoder men samma levande dröm att ge våra barn en väg ut från bruket.”
Erik Laakso beskriver sin egen resa men också många många andras. Lite olika slår det generationsmässigt – den förändring av det svenska samhället som nu pågått åtminstone de senaste 50 åren och som inneburit att rätt många med “brukssamhället” som start numera får sägas tillhöra en medelklass. För de allra flesta innebär denna resa visserligen en väsentlig standardförbättring, väsentligt högre utbildningsnivå men i arvet ingår viljan att förbättra för de efterkommande och många av de värden som präglade ursprunget – allt från bymentalitet, skepsis mot inflyttande till den solidaritet som präglar grupper med knappa resurser och liten egen makt.
Laakso reser också den viktiga frågan om vad detta innebär för politiken och delvis också vem som har rätt att forma den. Alldeles uppenbart är ju att det fortfarande finns en del att göra när det gäler att ge alla människor oavsett social bakgrund tillgång till utbildning m.m. Lika uppenbart är emellertid att när en så pass stor del av befolkningen redan åtnjuter dessa möjligheter man måste ställa frågan vad det nu är som skulle förbättra livsvillkoren. Ett av svaren står att finna i frågan om makt, makt att forma sitt eget liv i alla avseenden utan att patron (staten i Laaksos terminologi) lägger sig, försöker styra.
Staten är kanske inte alltid svaret
Låt oss bolåna – av staten: “Det känns fel i dag att ta bolån i någon av storbankerna eftersom vi har begripit att räntan vi betalar kan gå till spekulation, miljardbonusar och subventionerade privatlån till bankernas toppledare.
Vi skattebetalare har inte råd att hantera en finanskollaps vart femtonde år genom förmånliga miljardlån och annat statligt understöd till privata marknadsaktörer.
En mer kostnadseffektiv idé är att du och jag får låna till vårt boende direkt av staten.”
Maria Küchen vill bolåna av staten. SBAB nämns men duger tydligen inte – därför att det är till salu eller kanske för att det visserligen är ett statligt bolag men väl finansierar sin utlåning på samma sätt som andra banker?
Är det inte också så att staten finansierar sitt eget lånebehov (som ju är rätt stort) på motsvarande sätt dvs vänder sig till privatpersoner och företag? Om staten i större utsträckning skulle finansiera just bolån ökar väl dstatens eget lånebehov och vem skall stå för finansieringen av det – bankerna kanske?
Vill vi ha ett mindre profitdrivet bolåneinstitut får vi nog använda oss av andra instrument. HSB och liknande kooperativa lösningar kan stå modell. Den samlade kooperationen Folksam, KF, OK skulle kunna ställa sig bakom och ge finansiell styrka (fast då får man kanske rensa för bonus och höga löner där också). Just erfarenheterna av att staten faktiskt inte är en garant för något annat än det bestående borde göra att man söker lösningar “på marknaden” men med kollektivet som ägare. I mindre skala finns ju t.ex. Ekobanken.
Avslutningsvis en lite reflektion: Den finansiella kris vi sett de senaste månaderna utlöstes genom att några stora bolåneinstitut i USA havererade. Detta på grund av att de lånat ut stora summor till “vanligt folk”, vanligt folk som annars inte skulle ha fått låna och som förstås är extremt känsliga för räntehöjningar och inte alls klarar eventuella förluster vid försäljning av den belånade fastigheten. Å ena sidan förstås bra att vanligt folk kan få låna, å andra sidan ohanterligt med stora kreditförluster eftersom dessa måste betalas av någon.
Lösningen är vanligtvis större krav på låntagaren (egen insats, större marginaler m.m.) och högre ränta ju osäkrare objektet (låntagaen och/eller fastigheten) är. Detta leder till att de som redan har hyfsad ekonomi får låna och till lägre kostnad och att de som har lägre inkomster inte får låna eller får låna till högre kostnad. Så förstärker vi segregationen i boendet.
Senaste kommentarerna