Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Uanför vadå?
Hur mäter man utanförskapet?: "Utanförskap har visat sig vara ett vinnande koncept i den politiska retoriken, men det finns en rad problem förknippade med att använda sig av regeringens mått på utanförskap som indikator på framgångsrik sysselsättningspolitik.
Den kanske främsta invändningen är att utanförskap faktiskt inte mäter frånvaro från arbetsmarknaden i någon generell bemärkelse. Det som mäts är i princip enbart sådan frånvaro som kompenseras med ekonomisk ersättning från socialförsäkringssystemen. All arbetslöshet ingår inte, utan bara den arbetslöshet som omfattas av ersättning.Det innebär att om ersättningsperioderna i a-kassan förkortas – eller arbetsvillkoret för ersättning skärps – blir resultatet rent mekaniskt att antalet personer i utanförskap minskar även om sysselsättningen förblir opåverkad. Om ersättningsperioderna förlängs – så som skedde i Sverige 1974 – kommer “utanförskapet” automatiskt att öka.
En indikator på utanförskap som baseras på ekonomisk ersättning kan lätt manipuleras för politiska syften. Regeringen kan minska utanförskapet enbart genom att förkorta ersättningstiderna eller skärpa kvalifikationskraven, alldeles oavsett vilka effekterna blir på faktisk sysselsättning, arbetslöshet eller sjukfrånvaro."
(Hittat via knuff.se.)
Professor Bertil Holmlund dissekerar på ett förtjänstfullt sätt begreppet utanförskap och problematiserar hur regimen valt att definiera det. Till detta finns inte så mycket att tillägga annat än att begreppet som sådant i mer semantisk betydelse också är exkluderande dvs också ger sken av att t.ex. en sjukskriven befinner sig utanför samhällsgemenskapen.
Andreas Bryhn konstaterar som kommentar till Holmlunds artikel att
Man räknas däremot inte med i “utanförskapet” om man är fattig, sjuk eller funktionshindrad och inte lyckas få ut någon ersättning.
Johan Sjölander gör följande reflektion:
Vad borgerligheten har gjort är nämligen att de har definierat problemet inte som att människor faktiskt befinner sig ”utanför” (saknar jobb, lever på marginalen, inte får delta i samhället fullt ut), utan som att människor är försörjda av gemensamma trygghetsystem. Problemet blir alltså försörjningen, inte själva orsaken till att du är i behov av försörjning av gemensamma medel.
Låt oss alltså avstå från att använda begreppet så länge det har denna av regimen påbjudna betydelse och huvudsakligen används för att manipulera vår syn på verkligheten.
Hur det samhälleliga varat blir ideologi
Socialdemokratisk ideologi: “PM Nilsson skriver vidare att folkhemmet föddes ur praktisk problemlösning, inte socialdemokratisk ideologi. De stora efterkrigstida socialdemokratiska familjepolitiska reformerna är i dag blytung svensk vardag, som de flesta faktiskt bejakar och uppskattar. Av alla barn i Sverige mellan ett och fem år är 80 % inskriva på dagis (eller förskola som det egentligen heter).
Jag önskar att vårdbidragstillskyndarna i KD tar del av artikeln.
Och även om familjepolitiken handlar om problemlösning – då som nu – så hade det nog inte blivit så bra utan socialdemokratisk ideologi!”(Hittat via s-bloggar.)
Ibland blir man nästan förvånad över hur bristen på skolning uttrycker sig – på politisk sådan men också när det gäller historia och analysförmåga. För det senare krävs förstås en vettig begreppsapparat och en insikt om att våra tankar, våra föreställningar inte uppstår av sig själva utan helt enkelt i stor utsträckning formas av den verklighet vi lever i och hur den beskrivs.
Ofta är det ju fråga om att se sammanhang och helheter snarare än enskildheter och enstaka händelser. Så gäller förstås också den fråga som SigBritt Ahl uppmärksammar tack vare PM Nilssons artikel i en pågående serie i DN. PM Nilsson tror/dde alltså att föräldraförsäkring och dagis revolutionerat svenskt familjeliv – att det är socialdemokratins fel, uttryck för socialdemokratisk ideologi – och får av Camilla Odnoff veta att detta ju bara är borgerlig propaganda och att den reform som betytt något är de Erlandska skolreformerna på 40-talet. Och visst är det ett sätt att låta enstaka händelser utgöra milstolpar i utvecklingen men det lämnar fortfarande mycket att förklara. PM Nilsson har emellertid funnit det viktigaste – nämligen att Sverige genom en i huvudsak av socialdemokratin utformad pragmatisk politik byggt upp ett samhälle som å den ena sidan tillfärsäkrar kapitalet tillgång till hyfsat kompetent arbetskraft och å den andra sidan tillfärsäkrar samma arbetskraft drägliga, för att inte säga riktigt bra, levnadsvillkor.
Skule jag leta en händelse så är det Saltsjöbads-andans uppkomst. Vill man leta orsaker till enskilda reformer så finns ju oftast förklaringen just i kapitalets behov – av arbetskraft i tillräcklig mängd, med tillräckliga kunskaper, mätta och belåtna vilket betyder hyfsade löner, hyfsade bostäder m.m. Ser man det mer ur arbetarklassens perspektiv så har denna utveckling förstås varit i huvudsak positiv. Fram t.o.m. 60-talet betalades en del av standardhöjningen med ökad utsvettning som dock inte märktes särskilt tydligt – tidigare hade en industriarbetarlön räckt rätt långt när det gäller försörjningen av familjen, nu behövs två löner för det. Detta faktum är den enskilt viktigaste när det gäller en rad familjerelaterade frågor och här kommer det samhälleliga varat att bestämma ideologin.
Nödvändiga företeelser som två löner blir kvinnlig frigörelse och självförsörjande, förvaring av barnen (dagis) blir allmän förskola osv. Man kan se detta också i förändrad syn på t.ex ensamståendes rätt att adoptera som är en funktion av för lågt födelsetal. Med detta vill jag påvisa att det oftast är så att vårt tänkande formas av omständigheterna och den ideologiska överbyggnad som följer av dessa, som ger oss motiv för dessa. Det gäller därför att förhålla sig mycket kritisk till dessa tankar, särskilt när de tenderar att bli ideologiskt baserade låsningar till enskilda fenomen.
Lösningar, reformer, som ur pragmatisk synvinkel var rätt lösningar för sin tid behöver inte vara det för vår tid. I många fall borde resultatet av reformer t.ex. när det gäller utbildning snarare ge upphov till nya reformer på andra områden. PM Nilsson tar t.ex. upp monopoliseringen av alkoholförsäljningen som ju syftade till att minska fylleriet – då säkert en rimlig åtgärd men frågan jag ställer mig är ju om en väsentligt ökad kunskapsnivå bland medborgarna fortsatt kan motivera den typen av förmynderi.
Traditionell moralism i förklädd
Kampanjer för moralisk upprustning: "Det som fick droppen att rinna över var en tecknad film på TV som barnen kollade. Det var ”Kejsarens nya kläder”. Kejsaren var oerhört fet och jag klappade mig själv på magen för att kolla hur lika vi var.
Men jag kom raskt på andra tankar. Jag upptäckte att kejsaren på TV inte alls var naken. Han hade ett höftskynke runt skrevet så att snoppen inte skulle synas.
Då insåg jag att skynket ritats dit för att slippa blockad av Syndikalisterna. Som Piteåborna upptäckt är det nämligen dags för en moralisk upprustning av staden. OK Q8 har beslutat sig för, efter en facklig tvist med Syndikalisterna och deras sommarjobbare, att ta bort ”porrtidningarna” från bensinmackarnas hyllor.
Och nu ska Piteå göras porrfritt.
Kanske kan man passa på när FRA ändå är framme och fipplar med nätet. Och lägga in ett speciellt litet porrfilter för Internetanvändare i Piteåtrakten. Det går säkert att ordna med lite samarbete med tekniker från Kina och Iran. De är bra på sådant! "
(Hittat via knuff.se.)
Noterade under semesterresan i Frankrike att det pågick någonslags märklig strid i Piteå – om försäljning av “porr” på en OKQ8-mack. Stig-Björn Ljunggrens kommentar, i form av en krönika som Piteå-Tidningen som densamma inte ville publicera, är lysande. Efter att Ljungren sagt upp sig från tidningen har man dock ändrat sig och den kommer i morgon – heder åt Ljunggren, skämmigt för tidningen och bra för Pite-borna som nu i alla fall frå höra andra argument än de patetiska som uppenbart framförts av Syndikalisterna och numera också av vd:n Mikael Åström för OK däruppe.
Sanna Rayman har också diskuterat frågan och skriver
Ja, jag skrev raljant och ironiskt. Det beror på att jag helt enkelt inte tror på att Niklas Svenlin haft en klump i magen varje dag på sitt sommarjobb sedan 2004.
OM han verkligen har haft det så tror jag (och snälla missförstå mig inte – nu menar jag verkligen INTE detta ironiskt eller nedlåtande) att han behöver någon sorts terapi eller hjälp, för då är hans känslighet något som i längden kan bli väldigt jobbig för honom, då porr och herrtidningar trots allt finns lite varstans ute i samhället.
Jag tror dock mer på min förra teori, det vill säga att Niklas faktiskt inte haft en klump i magen i fyra år, utan att han bedriver en politisk kamp,vilket styrks av det faktum att han även ordnat bort Slitz från campuskiosken i Umeå. Det får han naturligtvis göra, men då förbehåller jag mig också rätten att argumentera emot.
Hela diskussionen förefaller lite lätt absurd. Varför skulle en enskild person (vars moralpanik tycks mer än uppenbar) ha rätt att med stöd av sin fackliga organisation bestämma vilka produkter som säljs i den verksamhet han/hon är anställd? Vad blir i så fall nästa steg – skall man med samma rationalitet få förhindra försäljning/tillverkning/service av allehanda slag för att man inte gillar dem?
Johanna Nylander frågar sig om porrfrihet är eftersträvansvärt:
I stället borde det intressanta vara att i dag, år 2008, upprörs fortfarande människor av både herrtidningar och porrtidningar. Att nakna kvinnor fortfarande kan vara någonting provocerande, och att ett par bröst på bild kan orsaka en facklig blockad. Givetvis har var och en rätt att inte tycka om porr, det är inget fel i ens den allra prydaste prydheten (det är säkerligen minst lika sunt som motsatsen så länge det är frivalt), men är verkligen porrfrihet i sig någonting värt att sträva efter?
Finns det inte en massa andra kamper som är värda att slåss och vinna först, även på jämställdhetsområdet?
För mig är det självklara svaret på Nylanders frågor att 1) nakenhet i alla dess former förstås måste få förekomma också i tryckt form (och digitalt), 2) att porrfrihet inte i sig är eftersträvansvärt och 3) att det finns betydligt viktigare frågor att kämpa för som lön som det går att leva på även i kvinnodominerade yrken.
Catharina Ullström får på något konstigt sätt ihop rätten att som enskild anställd använda sig av fackliga stridsmedel för att, som i detta fall bekämpa visst utbud, med arbetsmiljö, yttrandefrihet och konsumentmakt.
Jag är principiell censurmotståndare, samtidigt som jag är stark konsumentmaktsivrare. Vill varken kunder eller ägare ha porr, varför ska porren då vara där? Utbud och efterfrågan, eller hur var det nu?
Om det vore så att i detta fall OKQ8 beslutade sig för att ändra sortiment baserat på försäljningssiffror så är det förstås helt OK;-) dock med den reservationen att utbudet av olika former av tryckta medier faktiskt ytterst bland annat är en yttrandefrihetsfråga om distributionen inskränks alltför mycket. Att utbudet skulle styras av nymoralism tycks mig helt främmande och jag blir lite förvånad över Ullströms ställningstagande här. Om en enskild anställds preferenser alternativt organiserade kampanjer inskränker mina möjligheter att konsumera vissa varor förstår jag inte rationaliteten – tvärtom blir jag lika förbannad varje gång jag upptäcker att mina val inte längre är möjliga att göra för att andra konsumenter inte gör samma val i tillräcklig utsträckning. Mitt medlemskap i Konsum och stora köptrohet mot COOP (särskilt Forum) hotas t.ex. nu av att jag inte längre kan köpa Lapsang och COOPs eget iste.
Bilister i Frankrike versus i Sverige
Bussarna stannade vid midnatt | Nyheter | Aftonbladet: “Omkring 250 000 resenärer är drabbade av busstrejken som inleddes i Stockholm natten till onsdagen.
– Det gäller att improvisera och ta hjälp av varandra i det här läget, säger Max Landergård, pressekreterare vid SL.”
Nyss hemkommen från en kombinerad semester/jobb-tripp till Frankrike möts jag av rubrikerna om att bussförartrejken brutit ut. I Frankrike mötte jag en annan sorts protester:
På vägen från Avignon upp mot Paris igår hamnade vi plötsligt i en omfattande trafikstockning lite söder om Lyon (tror jag det var). Eftersom vår franska kanske inte är vad den borde vara hade vi inte nåtts av någon information men konsekvensen vara att två av tre körfält på den avgiftsbelagda motorvägen norrut var helt blockerade nägra mil före en betalstation – alltså inte bara några mil före utan just i flera mil. Väl i närheten av den mötte vi också en slags karavan som blockerade alla tre körfälten i motsatt riktning – det var långtradare som ledde karavanen i mycket maklig takt med en ensam “förryttare” i en liten personbil med blinkande varningsljus.
Sannolikt var det en protest mot höjda priser på diesel – väl att märka är att dieseln ändå kostar ca € 0,05 mindre än 95-oktaning bensin överallt i Frankrike (till skillnad mot här där den är nästan 1 krona dyrare – hur f-n kan det komma sig). Prisnivån låg mellan € 1,49 och 1,56 för dieseln.
Att köra bil i Frankrike var för övrigt en intressant upplevelse. Fransmän ligger t.ex. inte kvar i vänsterkörfältet (som otroligt många svenskar tycks anse att man ska, åtminstone balnd de som kör på E4:an mellan Järna/Södertälje och Stockhom) utan går snabbt in i det körfält till höger som har plats. De har också en förbluffande uppsikt både bakåt och framåt vilket ger, på motorvägarna, en mycket smidig trafik trots den relativt höga farten – 130 är den vanliga begränsningen på dessa vägar.
Till och med i Paris gick det bra att köra. Det tycks finnas en slags symbios mellan den mycket hetsiga rytmen och ett mera, nästan flegmatiskt förhållningssätt. Tog mig sålunda igenom några av de stora och helt linjebefriade rondellerna med uppåt en 10 olika utfarter (tag den 7 utfarten r rondellen säger den vänliga GPS-rösten) utan missöden vilket bygger på en slags kollektivt samarbete i konkurrens. Mycket fascinerande.
Att vakna upp på hotellrummet i Paris alldeles vid en halvstor korsning med medföljande ljudvolym inklusive ett rätt ivrigt tutande, när inte framförvarande är snabb nog, är dock lite annorlunda än att vakna upp här hemma på Mörkö. Samtidigt är det ju något som faktiskt hör den pulserande storstaden till. Bilarna får ta lite plats och det går att köra ända intill Eiffeltornet.
Mest fascinerande var dock de vespa- och motorcykelburnas framfart. Kändes som om de kostymklädda herrarna och de klänningförseddda damerna saknade all känsla för fara. De dök upp i hög fart emellan körfälten (mellan det vänstra och det näst yttersta körfältet tycktes alla skapa en lite extra yta för dessa) och kastade sig fram mellan bilarna på godtyckligt vald sida även på mindre gator. Detta beteende som väl här hemma antagligen är olagligt betraktas uppenbarligen som helt normalt.
Det måste rimligen vara så att Frankrike har en något högre olycksfrekvens i trafiken än vi har. Intensiteten är så mycket högre. Ändå såg vi bara någon incident på de ca 240 mil vi åkte – på väg till och från Stockholm känns det ju som om det händer saker som påverkar trafiken nästan varenda dag.
Kvinnolöner en politisk fråga
Politikerna bär ansvaret för cementerade kvinnolöner: “Politiker från vänster till höger talar gärna om kvinnors löner och vikten av att uppvärdera kvinnors insatser i samhället i stort. Men det är just inom sektorer som leds av politiker som cementerar de strukturella löneskillnaderna mellan män och kvinnor.
Sveriges kommuner och landsting har ett av Sveriges viktigaste arbetsgivaruppdrag. De har också en av de tuffaste utmaningarna framför sig: att locka stora grupper unga människor till välfärdsyrkena. Många av våra verksamheter står nämligen inför stora generationsskiften och det kommer att behövas många män och kvinnor med olika specialistkunskaper.
Under de kommande åren går närmare 25 000 lärare, 25 000 chefer och omkring 10 000 sjuksköterskor i pension. För beslutsfattare som vill ta ansvar är det hög tid att utforma politiken mot bakgrund av en åldrande befolkning, som skapar stora behov av rekrytering av en högutbildad och välmotiverad personal.”
Några fackliga företrädare (Anna-Karin Eklund, Vårdförbundet, Christin Johansson, Akademikerförbundet, Eva Nordmark, SKTF och Eva-Lis Sirén. Lärarförbundet) tar i Aftonbladet upp det uppenbara. Själv gjorde jag ett försök att förra året få min arbetarekommun att uttala stöd för uppgradering av lönerna hos Kommunals medlemmar i kommunen. Det gick inte så bra – vårt kommunalråd med rötter just i Kommunal argumenterade emot och då röstades mitt förslag förstås ner. Jag tror dock att artikelförfattarna skjuter in sig för mycket på kompetensfrågan – vi behöver betala människor i den offentliga sektorn och då tänker jag främst på vård och omsorg anständiga löner, sådana som man kan leva av alldeles oavsett vilken utbildningsnivå. Detta gäller faktiskt också undersköterskor och därmed folk som inte har eller behöver ha högskoleutbildning också.
Spelmonopol, fackliga rättigheter, FRA och liberalism
Äntligen!: “”http://www.betssonab.com/">Betsson öppnar spelbutik på Götgatan 37 i Stockholm. Äntligen.
Det är fortfarande olagligt men det ska bli intressant att följa processen. Att det också finns en fyfis spelbutik innebär också att frågan slutar att vara generellt hållen och nu får en konkret handling på ett helt annat sätt."
(Hittat via knuff.se.)
Federley, den man som marknadsför sig som grön liberal och eftersträvar frihet, ansvar och en god miljö blir till sig i trasorna när Betsson öppnar butik i Stockholm. Självklart minns vi apropå frihet och ansvar hur samme Federley ägnade sig åt kamp mot fackliga rättigheter för de anställda i allmänhet och på salladsbarer i synnerhet och också hur den kampen väl avslutades med en konkurs. Lika aktuell är samme man också i FRA-frågan. Nu tycks dock den gröna liberalismen vara mest fernissa – enligt Ekot kommer han inte ens att lägga ner sin röst (höjden av feghet) vid omröstningen den 17 juni som också kommenterats bl.a. i SvD.
Kan vi vänta oss samma principfasta 🙂 högljudda och “ansvarstagande” kamp mot spelmonopolet eller kommer han att rätta in sig i fållan när finansdepartementet försvarar sin kassako – det blir ju så jobbigt att gå emot partilinjen. För det är ju bara statens inkomster frågan i realiteten handlar om. Socialt ansvar är ju som alla vet bara påklistrat på Svenska Spel som en slags kvarleva från den tid då man faktiskt såg spelandet som ett problem, typ 30/40-tal. Aggressivare marknadsföring (än Svenska Spels) får man ju faktiskt leta efter!
Eva-Lena Jansson skriver också om FRA-frågan och herr Federley. För Federley själv existerar tydligen inte alternativet att rösta nej!!!
Stöd sjuksköterskorna!
Offentlig sektor på svältkur: "Frågan är om socialdemokraterna tagit till sig denna underliggande fråga som vårdstrejken aktualiserar. Hittills har det varit tyst från det hållet. Till skillnad från när Kommunal gick i strejk häromåret. Vänsterpartiet däremot stödjer på klassiskt manér strejken.
Oppositionspartierna måste nu göra politik av sjuksköterskornas missnöje. Annars är risken stor att ökad privatisering uppfattas som ett hägrande alternativ för många löntagargrupper inom den offentliga sektorn. "
(Hittat via Dagens Arena.)
Håkan A Bengtsson diskuterar den pågående strejken och sjuksköterskornas kamp mot arbetsköpare inom kommun och landsting. Han tar upp – vilket jag tidigare pekat på – att detta ytterst är en politisk fråga och efterlyser en socialdemokratisk politik. Och det har han förstås rätt i. Lönerna inom den offentliga skattefinansierade sektorn är en politisk fråga. Det är en fråga om hur vi hanterar skattepengar och ytterst också en fråga om skattenivå. Högre löner ger långsiktigt högre kostnadsnivå som måste hanteras, inte genom att verksamheterna dvs de anställda får betala sina egna löneökningar genom ytterligare besparingar utan genom att verksamheten tillförs medel motsvarande kostnadsökningen. Justeras sjuksköterskornas löner nu är det ju rimligt att man också justerar löneläget för andra grupper inom samm sektor (t.ex. undersköterskor m.fl.).
Nina Drakfors har också tagit upp frågan men lyckas med konststycket att argumentera för att sjuksköterskornas löneökningar skall betalas av någon yrkesgrupp med övervägande manliga utövare.
Klart att sjuksköterskorna skall få sina krav tillgodosedda
God Dag Yxskaft: “På socialdemokraternas hemsida kommenterar Mona Sahlin vårdstrejken som hon inte stödjer eller vad hon nu gör? Är det någon som begriper vad syftet med hennes uttalande är?
Jag begriper det inte?”(Hittat via Lotta Grönings blogg.)
Läser ytterst sällan Lotta Grönings blogg men råkade titta förbi och blev därmed uppmärksammad på Mona Sahlins uttalande angående vårdstrejken. Och uttalandet är verkligen så obegripligt som Lotta Gröning påpekar.
Själv har jag uppfattningen att såväl undersköterskor som sjuksköterskor är underbetalda. Jag har också uppfattningen att stridsåtgärder som nu vidtagits visserligen är lätta att förstå men samtidigt mycket märkliga ur ett samhälleligt perspektiv. Landstingen – motståndaren (arbetsköparen) – tjänar pengar på strejken, den fackliga organisationen och de strejkande förlorar pengar och hårdast drabbas förstås de patienter som inte får adekvat vård. Vårdpersonalens löner är en fråga om vad vi vill lägga skattepengar på – inte en fråga om något fiktivt löneutrymme. Högre lönepåslag för sjuksköterskor kostar skattepengar och påverkar därmed inte utrymmet för andra gruppers löneutrymme.
För att göra något åt felaktiga lönenivåer, som i detta fall drabbar en del vårdpersonal, krävs politiska beslut. Det finns inget egentligt förhandlingsbart löneutrymme i offentlig sektor. Den finansieras med skattepengar och inteckningar i framtida sådana är och skall förstås grundas på politiska beslut. Jag har drivit, i min arbetarekommun, att vi skulle fatta beslut om rejäl höjning för undersköterskor och är förstås beredd att driva också sjuksköterskornas lönekrav. Tyvärr tycker inte alla att det är rimligt att fatta den typen av beslut (fick vårt kommunalråd med rötter i Kommunal emot mig i dena fråga lokalt).
Sitter man i regeringsställning bör man förstås, med rådande förhandlingsordning och med pågående konflikt, avstå från att ta ställning – siter man i oppposition är samma brist på klart ställningstagande obegripligt.
Snygg debut, Erik
Intervjun Med Luciano Astudillo Upplagd: ”Nu kan ni se den senaste bloggintervjun, den här gången alltså med Luciano Astudillo.”
Bästa citatet från intervjun (och Eriks debut var lysande):
”Vi måste vara bäst, det är vårt historiska arv!”
Fler invandrare
“Fler invandrare räddar svenska välfärdsstaten: “Invandring bryter loss människor från fattigdom. I slutet av 1800-talet valde en stor del av svenskarna att invandra till USA. Och pengarna som invandrare skickar hem – cirka 300 miljarder dollar per år officiellt, kanske lika mycket till inofficiellt – överskuggar de 100 miljarder dollar som västländernas regeringar ger i bistånd. Återvändande invandare tar också med sig kunskaper och nya idéer. Afrikas första internetkaféer startades till exempel av invandrare som återvänt från Europa.
En friare invandring är inte ett hot. Det är en möjlighet. Det är ingen välgörenhetsgärning. Det kan vara till fördel för alla parter. Det är en fråga om mänskliga rättigheter och om internationell solidaritet lika mycket som egoism. I slutändan handlar det om att skapa en öppnare, mer dynamisk och progressiv värld. ”
(Hittat via knuff.se.)
Philippe Legrain har skrivit ett utmärkt försvar för invandring, ett försvar som sträcker sig utöver det nuvarande flyktingmottagandet som ju är ett självklart uttryck för en solidarisk kultur och argumenterar för fri(are) invandring. Han tar upp både egennyttan, att vi som land behöver arbetskraft och det bidrag till tillväxt invandring för med sig, och den solidariska aspekten, invandring ger betydande bidrag också till de länder varifrån utvandring sker.
Några slängar får dock vår oförmåga att se till att flyktingar kommer i arbete. Varför lyckas somalier i svenskbygder i USA frågar Legrain. Förmodligen en relevant fråga. Vad är det i vårt flyktingmottagande som gör att initiativkraft och arbetslust motverkas, vad är det som gör att även i Sverige välutbildade kvinnor med utländsk bakgrund har svårt att få jobb?
Andra kommenterar!
Senaste kommentarerna