Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Säg vad du vill – men riskera inte bara kritik utan att bli hängd
Emanuel Karlsten: Säg vad du vill – men var beredd på kritik – Kultur & Nöje – Göteborgs-Posten: ”Situationen anses så kritisk att några av landets mest profilerade mediemän börjat agera i informella aktionsgrupper. Skapar provokationer med syfte att rädda Sverige från ängslighet. Det var så komikern Henrik Schyffert förklarade det efter att han på internet skrev att han ville bajsa folk i ansiktet och sexuellt angripa människors ändar på olika sätt. ‘Om allt fler ropar bajs och kiss kanske ängsligheten lägger sig’, svarade han till SVT.”
Sanslöst meningslöst inlägg av Karlsten och lika löjliga ”provokationer” av Schyffert och andra. Kiss och bajs kombinerat med sex är inte frågan. Det handlar heller inte om att få kritik som Karlsten tycks tro utan om att bli attackerad, få schavottera, exkluderas för att man uttrycker en annan åsikt än den gällande. Hävdar man t.ex. att det är rimligt att kalla negerbollar för just det eftersom det är ett traditionellt namn på en produkt (som aldrig använts för att uttrycka rasism/missaktning) så blir man hudflängd. På samma sätt som det kan kännas tveksamt att uttrycka åsikter om benägenheten att anse att staten ska bestämma (genom utformandet av försäkringssystem) hur familjer hantera sin vardag dvs att vara för är ok men att vara emot kan rendera en kampanj.
Ibland lockas jag att tro att Jan Sjunnesson har en poäng
”Men vänd på frågeställningarna och fråga om svensken vågar vara kritisk till HBTQ-vurmen, multikulturalism, alla småbarn i förskola eller mot abort – då riskerar vi att bli mobbade av medier och kanske kan ha svårt att hävda oss på arbetsmarknaden. Riktiga fritänkare och dissidenter tolereras inte i det progressiva toleranta Sverige”
men tas ur det snabbt
Redan rasblandat och är lika trogen SD Min svensk- indiska dotter https://t.co/IAyTZeNwPv @janxikallio @westernreviews
— Jan Sjunnesson (@sjunnedotcom) June 20, 2015
Hur är det – har du rasblandat något idag? En renodlat rasistisk föreställning enligt min uppfattning.
Just när jag ska trycka på publicera undrar jag – får man säga detta i det här landet 🙂
Vad har vi lärt oss @oisincantwell
Kanske har vi inte lärt oss någonting | Oisín Cantwell | Kolumnister | Nyheter | Aftonbladet: ”Nu ville han (Tobias Rawet min anm.)varna. ’Om vi än en gång börjar dela in människor efter etnicitet, religiös tillhörighet, sexuell läggning eller något liknande så inleder vi färden till helvetet’.
Vad har vi egentligen lärt oss?”(Hittat via Aftonbladet.)
Är osäker på om att högtidlighålla specifika händelser bidrar till att vaccinera oss mot allt det extrema vi människor uppenbarligen är kapabla att göra mot varandra. Ibland undrar jag om det överhuvudtaget är möjligt att impregnera människor mot sådana handlingar ens genom att få dem att minnas, att aldrig glömma.
Funderar ofta på detta då vi uppenbarligen är beredda att spendera miljoner på att informera, på kampanjer, på program riktade till skolor. Har något av detta utvärderats i termer av eventuella förändringar av attityder? Minskade stödet till rasistiska organisationer efter bildandet av myndigheter som Forum för levande historia? Har antisemitismen minskat under dess existens?
Oisin Cantwell undrar
Vad har vi egentligen lärt oss? Balkan, Rwanda. Syrien och Irak.
och då räknar han bara upp en del av de senaste årtiondenas händelser som präglats av samma ofattbara extremism. Ibland behöver det inte ens karaktäriseras som extremism – tänk Gaza, Vietnam, Guantanamo, Chile, Kambodja …….
Läs gärna citatet från Tobias Rawet en gång till
Om vi än en gång börjar dela in människor efter etnicitet, religiös tillhörighet, sexuell läggning eller något liknande så inleder vi färden till helvetet
och fundera på vilka som har intresse av att vi delar in folk efter dessa (och en del andra kategorier), vilka som genom olika attribut arbetar för att dessa kategorier inte ska gå att förbise, vilka som tjänar på att folk ställs mot folk.
Tänker jag rätt
Kvällsfunderingar:
Huvudmotsättningen i världen går mellan arbete och kapital
Kapitalet och staten sitter i samma båt
Överheten har alltid använt allehanda distraktioner för att avleda kampen för verklig demokrati (dvs sådan som också omfattar kapitalet)
Distraktioner kommer i en lång rad skepnader – identitetspolitik i allmänhet och i synnerhet motsättningar mellan kön, etnicitet, ras, religion….
Under de senaste årtiondenas globaliseringen som borde varit de undertryckta klassernas guldålder i kraft av internationell solidaritet har överheten briljerat i distraktioner – klimatet, kön och det senaste årtiondet religion (igen).
Lider förmodligen av en depression……..
Låt oss ge upp yttrandefriheten och rättssamhället för att skydda oss mot terrorismen
“@deray: And tell him you're French. pic.twitter.com/M5NLvouISl” POWERFUL
— Renzo Olivari (@Renzo_Olivari) January 17, 2015
Den senaste tidens diskussioner och händelser i skuggan av terroristangreppet mot Charlie Hebdo ger upphov till många tankar. Ska man t.ex. som Herman Lindqvist dra slutsatsen att
Yttrandefriheten är inte absolut och obegränsad, står inte över alla andra lagar. Det borde vara en lika stor rättighet att få värna sin egen tro och sina värderingar utan att bli hånad.
Tror inte det, eller snarare betraktar detta som en helt obegriplig argúmentationslinje. Yttrandefriheten måste i varje ögonblick vara överordnad risken att yttrandet av någon uppfattas som hån, som kränkande. Det enda andra kan kräva är att få göra sammalunda. Tyvärr kommer Fredrik Virtanen fram till samma omöjliga slutsats som Lindqvist.Han tycker uppenbarligen illa om allt häcklande (och där finns förstås också makten även om han självfallet undviker den i sin listning).
Jag tycker inte att en teckning som finns på SD-ledaren Jimmie Åkesson, avbildad som kackerlacka besprutad av alla andra partier, är meningsfull. Den retar bara upp de redan uppretade SD-männen ännu mer – på samma vis som sexism, klassförakt, criphån, rasistiska stereotyper, homofobi etcetera ökar motsättningar.
Då kommer Sakine Madon (en av dessa, antar jag, för Virtanen så förhatliga liberalerna) fram till en rimligare hållning
Rättsväsendet bör förstås koncentrera sig på reella hot och uppvigling, inte jaga uttryck som kan såra eller uppröra. I en demokrati måste man lära sig att leva med risken att känna sig kränkt.
Författaren Salman Rushdie, som retade upp islamister redan på 80-talet, har uttryckt det bäst: ”Vad är yttrandefrihet? Utan friheten att förolämpa, upphör den att existera.”
Men låt oss för lämna den enligt min mening enkla frågan om yttrandefrihet och fundera lite kring hur vi då ska förhålla oss till terroristerna (egentligen oaktat vilken ideologi eller religion de använder för att försvara sina brott. I veckan började man diskutera hur vi ska hantera de som återvänder från att ha deltagit i strider under IS fana i Irak eller Syrien. Någon tidning uppmärksammade att politiker i Örebro valt att fundera på om man kan förebygga att dessa fortsatt kommer att hamna utanför det svenska samhället och om det faktum att de kan ha traumatiserats av sina upplevelser i krig kan motivera viss beredskap att hjälpa dem hantera det. Så får man förstås inte tänka – antar att motståndarna till detta tycker att det är bättre att vi har krigsvana människor med trauman vandrandes runt på våra gator utan försörjning och stöd. Ett exempel på den senare inställningen framförs av Devin Rexvid i SvD.
Att erbjuda kurativa insatser till jihadister som stridit för en av samtidens mest brutala islamistgrupper och individer som själva med stor sannolikhet begått bestialiska handlingar mot oskyldiga människor, kan vara en provocerande politisk åtgärd. Förslaget är provocerande då de ”traumatiserade jihadisterna” inte är överlevande från sådana naturkatastrofer som Estonia eller tsunamin 2004. Snarare tvärtom, de har utsatt barn, kvinnor och män för trauma, förnedrat, våldtagit, förslavat, handlad med, korsfäst, halshuggit och massakrerat dem.
Rexvid tycks ha uppfattningen att eventuella insatser för att rehabilitera hemvändande IS-krigare skulle vara någon form av belöning, kanske t.o.m. en stimulans för fler att åka. Den linjen är nästan för absurd för att bemöta. Att vi snarast av ren självbevarelsedrift har ett intresse av att de kan återanpassas till ett rimligt normalt liv verkar ha undgått Rexvid. Man får en känsla av att det snarast är ”en öga för ett öga, en tand för en tand” som gäller, detta helt oavsett om den enskilde gjort sig skyldig till de förbrytelser som uppenbarligen gjorts i IS namn. Tyvärr är det ju också så att även om en del av de hemvändande också gjort oursäktliga handlingar så är det nog få av dem som kommer att kunna lagföras och sannolikt ännu förre som kan förväntas dömas.
Var terroristerna i Paris verkligen förnärmade av Charlie Hebdo’s satir?
We think the Paris terrorists were offended by Charlie Hebdo’s satire. What if we’re wrong? – Telegraph: ”Here’s a theory. Terrorists aren’t offended by cartoons. Not even cartoons that satirise the Prophet Muhammad. They don’t care about satire. For all I know they may not even care about the Prophet Muhammad.
Instead, they merely pretend to be offended by cartoons, in order to give themselves a pretext to commit murder. Murder so horrifying, on a pretext so unWestern, that non-Muslims – blinded by grief and rage – turn on Muslims. Blame them. Persecute them. Burn their book, attack their mosques, threaten them in the street, demand their expulsion from Western societies. Actions that, in turn, scare Western Muslims, isolate them, alienate them. And thus drive some of them to support – and even become – terrorists.
Result: terrorists swell their ranks for a civil war they long to provoke non-Muslims into starting.”
Michael Deacon har presenterat en intressant och sannolikt korrekt teori. Terrorister använder från tid till annan olika former av ideologiska satser som försvar för sina handlingar men det är ju självfallet inte den faktiska drivkraften. I det enskilda fallet handlar det väl sannolikt om någon form av personlighetsstörning men som företeelse är det väl snarast uttryck för mer geopolitiska och/eller social motsättningar.
Själv vidarepublicerar jag gärna satirteckningar (som jag ofta gillar/skrattar åt) vare sig de handlar om katoliker, judar, muslimer, svarta, araber eller andra etniska/religiösa/politiska företeelser. Problemet jag har är att det oftast är oklart vilken copyright som gäller.
Jag tror däremot inte att jag därigenom riktar avgörande slag mot terrorister och inte heller att jag därmed gör en stor insats för yttrandefriheten. Den senare ser jag dock som oerhört viktig. Den bygger på att vi faktiskt respekterar allas rätt att ha en åsikt och att få uttrycka den. Respekt är en s.k. two-way-street – för att jag ska kunna avkräva någon annan respekt för min rätt måste jag respektera denna andres absoluta rätt. Precis samma gäller för begrepp som tolerans – jag kan inte förvänta telerans mot mitt sätt att leva om inte jag accepterar andras.
Absolut rätt innebär verkligen just det. Det spelar ingen roll hur föraktlig jag finner en åsikt eller en livsstil/kultur – det är just då som det verkligen prövas om jag hyser respekt, tolererar. Men för att det ska funka måste man också ha rätt att uttrycka sitt förakt, t.ex. i satirens form. Dit hade jag hoppats att vi kommit.
Nu är det ju snarare tvärtom – i den heliga identitetspolitikens namn har vi fått ett klimat där var och en istället för att tolerera andras åsikter getts rätt att känna sig kränkta av dessa. Istället för att avdramatisera uttryck (som bögarna gjorde med just begreppet bög) så har vi numera listor med ord/benämningar som inte får användas. Istället för att acceptera att vår syn på företeelser i världen ändras över tid så börjar vi acceptera att gömma undan gamla texter eller t.o.m. ändra i dem för att ”passa”. I sanning en tillbakagång, inte långt från vissa rörelsers bokbål.
Kommentar till Anna Dahlberg om skolpolitiken
Hur kan alliansen missa allvaret? | Anna Dahlberg | Expressen: ”Alliansen hade chansen att göra rätt saker för den krisande skolan. Men de sumpade den.”
(Hittat via Expressen.)
Anna Dahlberg har förstås rätt när hon liknar regeringens skolpolitik med en optimistjolle som kryssar planlöst i motvinden. Hon sätter också fingret på flera viktiga frågor som den om lärarförsörjningen och den om hur resurser används i skolan. När det gäller den senare frågan så är det ju så att de allra flesta verksamma i skolan upplever ständigt minskande resurser samtidigt som vi är bland de länder som spenderar mest på densamma. Nu är jämförelser lite besvärliga, vi har ju t.ex. fria läromedel, fri skolmat liksom lokal frihet att sätta hyror och kostnader för städning. Fick jag välja skulle dock inte mindre klasser hamna överst på dagordningen och är således överens med Anna Dahlberg.
När det gäller lönefrågan så är jag också överens, löneläget måste upp för att göra läraryrket attraktivt. Lite problematiskt att göra det dock i en tid när nära nog ingen försvarar de verksammas arbetsinsatser – tvärtom så drabbas ju ofta lärarna av kritiken mot skolans resultat.
Att se till att vi får ut högt kvalificerade lärare från lärarutbildningen är förstås viktigt (även om det tar mycket lång tid att den vägen generellt åstadkomma förändringar). Läraryrket måste därför göras så attraktivt att utbildningen kan rekrytera duktiga och motiverade studenter (från alla sociala skikt vill jag lägga till).
Att ge de nu verksamma möjlighet till kompetensutveckling är snabbare och effektivare. Den pågående matematiksatsningen är ett gott exempel. Att i en situation när antalet sökande är lågt kraftigt öka antalet utbildningsplatser tycks mig (liksom Anna Dahlberg) rätt oklokt.
En sak stör mig dock med artikeln. Anna Dahlberg skriver ”Det är inte längre lärarnas, läkarnas och kulturarbetarnas barn som blir lärare.” och citerar därefter ett rätt häpnadsväckande stycke från Lärarnas Nyheter (från den 15/12-12) som beskriver dagens lärarstudenter som havandes ”lägre gymnasiebetyg, sämre resultat på högskoleprovet, sämre kognitiv förmåga, sämre ledaregenskaper, i större utsträckning rekryteras från lägre socialgrupper med mindre kulturellt kapital och från familjer med ett annat modersmål än svenska”. Alltså – jag tycker detta är förakt för människor som kommer från lägre socialgrupper och från de med annat modersmål än svenska.
För mycket -ist och hat
Några funderingar:
Idag är det inte längre möjligt att föra vettiga diskussioner. Den som försöker kommer att omedelbart mötas av en hord av ”motståndare” som snabbt kategoriserar debattören. Att syftet är att tysta är uppenbart. Tekniken som används är ofta att kategorisera i termer av rasist, feminist, antirasist eller någon annan -ist. Lika ofta används om motståndaren begrepp som inbegriper ”hat”.
När inte ist och hat räcker avfärdas människor genom att de bestäms tillhöra en kategori som inte har rätt att yttra sig i frågan. Detta drabbar undantagslöst vita medelålders män (som undertecknad även om jag inte drabbats särskilt) men ofta andra som inte har rätt attribut i form av hudfärg, etnicitet, kön eller liknande.
I min värld har alla rätt att yttra sig, alla har rätt att bli respekterade. Ingen ska mötas av kategoriseringar av sin person i debatten utan bara bemötas i sak (fast alla har också rätt att förbigå med tystnad).
Något om JOME – hemtjänsthärvan
Gunduz advokat: ”Inte skyldig till något” – Södertälje – www.lt.se: ””
(Hittat via LT.)
JOME är ett företag i hemtjänstbranschen. Nu tycks myndigheter, såväl statliga som polis, åklagare m.fl. som kommunala ha bestämt sig för att framgångsrika sådana drivna av syrianer ska vi inte ha i Södertälje. Jag kan ju ha fel men det tycks mig som om det är fullständigt orimligt att som gjorts antyda att ett sådant företag skulle utföra tjänster till äldre som inte har rätt till hemtjänst. Detta av det enkla skälet att det är kommunen som beslutar om antal timmar, över detta har förstås företaget inget inflytande. Kanske kan några fler ansökt om hemtjänst när de vetat att de kan få den utförd av ett företag med förankring i den egna gruppen men det är fortfarande helt och hållet kommunens ansvar att bevilja sådan.
Vidare har det antytts att det skulle vara skumt att JOME haft många anställda med nystartsbidrag. Jag kan ju ha fel, men såvitt jag förstår (vet) så är det arbetsförmedlingen som beviljar dessa och de syftar till att ge människor som varit arbetslössa länge en väg in till eller tillbaka till arbete. Om nu JOME anställt många sådana så är det ju utmärkt, t.o.m. vällovligt då det ger fler (sannolikt mest kvinnor) riktiga jobb.
Jag kan ju ha fel, men effekten av det närmast brutala ingripandet mot JOME i samband med misstankar om oegentligheter är helt oacceptabla. För det första drabbas förstås de äldre som valt att få sin hemtjänst via företaget, hade varit rimligare att sätta det under förvaltning så att tjänsterna hade utförts som vanligt. För det andra drabbas personalen, hade varit rimligare att låta de fortsätta att utföra tjänsterna. För det tredje drabbas förstås ägarna/ledningen för företaget. Oavsett om de är skyldiga till det de misstänks för eller inte är frihetsberövande (av i åtminstone något fall småbarnsmammor) helt orimligt, de är såvitt jag vet inte misstänkta för någon verksamhet som framkallar fara för liv och lem.
Jag är f-t trött på hur vi nu tycks acceptera helt oproportionerliga ingripanden mot människor! Förhindra mord och andra våldsbrott klarar vi inte men spärra in människor som i värsta fall fifflat lite ekonomiskt klarar vi! Slå sänder en ekonomisk verksamhet klarar vi tydligen utmärkt!
Solidaritet måste vara gränslös
Kanterna hårdnar på svenskheten | Tiden: ”Det är därför som 90-åriga Ganna Chyzjevska kunde utvisas till Ukraina trots att hon var dement, synskadad och hade läkarintyg på att hon inte klarade sig själv. Hon ansågs inte ha tillräckliga skäl att göra Sverige till sitt land under sina sista levnadsår.
Dessutom kommer allt fler förslag med syfte att skärpa linjen mellan svenskar, beroende på vilken etnisk eller religiös bakgrund de har. Folkpartiet, det näst största högerpartiet, återlanserar med jämna mellanrum språktest för medborgarskap, obligatorisk gynekologisk undersökning av högstadieflickor och burkaförbud. Även diskussionen om man ska dra in föräldrapenningen till barn som är födda utomlands har aktualiserats.
Sverigedemokraternas fasad har rämnat och företrädare som Almqvist kommer och går. Men politiken den består och bärs upp av etablerade partier, vars företrädare aldrig skulle säga blatte och hora offentligt. Det oroar mig mer än en väsande fascist med en illa sittande kavaj över brunskjortan.”
Hittat via
Skrev den här krönikan direkt efter SD:s järnrörsskandal. Är mer rädd för moderaterna än vad jag någonsin varit för SD tidenmagasin.se/artiklar/kante…
— Somar Al Naher ☪ † (@somaralnaher) 2 februari 2013
Eller som Karin Pettersson uttryckte det
Nu kör Moderaterna på riktigt. Nu blir det läskigt. Migrationsministern: Dagens asylinvandring inte hållbar – DN.SE dn.se/nyheter/sverig…
— Karin Pettersson (@AB_Karin) 1 februari 2013
Tror Al Naher har en viktig poäng. Det är inte SD vi i första hand ska vara rädda för (om inte annat har de bidragit till att en hel del buskagitation blivit synlig – och det är faktiskt bra) utan när andra partier anammar en politik baserad på problemdefinitioner baserade på etnicitet, religion och/eller kultur. Just nu verkar det vara delar av Moderaterna som är i farten – främst företrädd av vår migrationsminister Tobias Billström.
Att sådana idéer får fäste i en del borgerliga partier är förstås naturligt givet att inget av dessa vårdar det liberala arvet, även om i just denna diskussion det i övrigt hårt trängda Centerpartiet verkar ha en annan utgångspunkt
– Det är ett försök att hitta en enkel lösning på ett komplicerat samhällsproblem. Det är i andra änden man måste börja. Det stora problemet är att det är så det tar så lång tid för nyinflyttade att komma i jobb. Jag tycker att vi borde tillsätta en grupp skyndsamt som kan titta på arbetsmarknaden så att vi kan börja titta på reformer som kan lösa problemen i stället för att begränsa för de som vill komma till vårt land, säger Johan Hedin, Centerpartiets migrationspolitiska talesperson.
Nu ska vi förstås också komma ihåg att Sverige inte har någon invandring att tala om. Vi tar emot flyktingar som, om de beviljats asyl, också får ta hit anhöriga. Det verkar väl rätt rimligt. Därutöver verkar vi under beteckningen arbetskraftsinvandring ha infört någon slags slavhandel. Och så finns det förstås folk som återvänder.
Skulle vi vara sant solidariska med människor i vår omvärld borde vi tillåta invandring i betydligt större omfattning. Tänker ofta på de många svenskar som utvandrade under 1800-talets senare del – hur skulle det ha funkat för dem om USA då haft dagens invandringspolitik eller en politik motsvarande dagens svenska. I en globaliserad värld är det märkligt att vi inte ser på tillvaron ur ett globaliserat perspektiv, att vi solidariserar oss med alla de som har det sämre än oss. När kapitalet kan röra sig fritt och utnyttja människor i andra länder är det ju märkligt att förvägra dessa människor att t.ex. röra på sig om det krävs för att hävda sin rätt, hävda sitt människovärde, skapa sig en framtid. Arbetare i alla länder förenen er är som jag skrivit tidigare fortsatt en helt aktuell paroll.
För de härskande har nationalism alltid varit ett medel för att undertrycka befolkningen. För de undertryckta har solidaritet alltid varit vapnet i striden. Hoppas att alla sossar tar upp den kampen igen, inte bara i ord utan i handling. Det betyder att vara solidarisk i praktiken, inte bara slå vakt om vårt utan inkludera andra. De problem vi har ska definieras rätt – vi har för stor arbetslöshet, vi har bostadsbrist, vi klarar inte att ge alla en bra skolgång. Inget av detta har med etnicitet att göra utan kräver politik för att få fler ska få arbete, för att fler ska få en bra bostad och för att skolan ska ge alla chansen!
Mer om vad sossar och andra progressiva tycker på Netroots, s-bloggar och Socialdemokraterna.
Technorati Tags:
Aftonbladet, Arbetarklass, Etnicitet, Fascism, Flyktingpolitik, Främlingsfientliga, Frihet, Ideologi, Invandring, Karin Pettersson, Klass, MUF, Politik, Rasism, Religion, Skola, Socialdemokratiska Arbeterepartiet, Solidaritet, Sverigedemokraterna, Somar Al Naher, Moderaterna
Bra understreckare om vår bild av världen
Världens största krig är osynligt i medierna | SvD: ”Felet, säger Hawkins, ligger enbart i den skeva nyhetsvärderingen. Konflikter där det inte finns någon tydligt urskiljbar god sida får medierna att tappa intresset. Då börjar journalisterna slarva, prata om urgamla etniska motsättningar eller om kaotiskt våld. Folkmordet i Rwanda var inte kaotiskt, kontrar Hawkins. Man dödar inte 800000 människor på hundra dagar utan ett visst mått av planering.
Historia, politik och ekonomi är lika relevant som alltid för att förstå världens konflikter, men medierna har alltmer övergått till att ge kulturell identitet och etnisk tillhörighet en överdriven roll i nyhetsförmedlingen, skriver Hawkins. En identitetsbaserad konflikt är underförstått naturlig: den är oundviklig, möjligen olösbar, möjligen obegriplig för utomstående, som alltså lugnt kan strunta i den. De ’etniska’ konflikterna i Afrika vill Hawkins hellre beskriva som organiserad brottslighet: ’Den ’kultur’ som driver Afrikas konflikter liknar den sicilianska maffians […] Afrikas stridande fraktioner bör inte förstås som ’stammar’ utan som kriminell affärsverksamhet.’”
(Hittat via Knuff.)
Håkan Lindgrens understreckare från gårdagen, som i stor utsträckning bygger på läsning av Virgil Hawkins studie Stealth conflicts, bidrar till en mediekritik som är viktig. Som framgår ger medierapporteringen oss en väsentligen förvriden bild av världen. Fokus för Lindgren/Hawkins är rapporteringen kring konflikter men vi vet ju att detta missförhållande gäller också annan viktig information t.ex. om välståndsutvecklingen, fattigdomen m.m.
Vår tids märkliga fokus på identitet snarare än bakomliggande ekonomiska och maktpolitiska intressen bidrar till den bristande rapporteringen tycks Hawkins hävda. Lindgren skriver bl.a.
Historia, politik och ekonomi är lika relevant som alltid för att förstå världens konflikter, men medierna har alltmer övergått till att ge kulturell identitet och etnisk tillhörighet en överdriven roll i nyhetsförmedlingen, skriver Hawkins. En identitetsbaserad konflikt är underförstått naturlig: den är oundviklig, möjligen olösbar, möjligen obegriplig för utomstående, som alltså lugnt kan strunta i den. De ”etniska” konflikterna i Afrika vill Hawkins hellre beskriva som organiserad brottslighet:
”Den ’kultur’ som driver Afrikas konflikter liknar den sicilianska maffians […] Afrikas stridande fraktioner bör inte förstås som ’stammar’ utan som kriminell affärsverksamhet.”
Läs understreckaren, den innehåller en hel del tänkvärt, inte minst kring vår bild av kriget mot terrorismen.
Technorati Tags:
Etnicitet, Kriminalitet, Maffia, Mediekritik, Politik, SvD, Håkan Lindgren, Virgil Hawkins, Afrika, Identitet
Senaste kommentarerna