Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Nya lösningar och modeller
”Nu kräver den nordiska modellen nya lösningar” – DN.SE: ”Modellen har tjänat medborgarna i de nordiska länderna väl.
Men Den nordiska modellen möter i dag och i framtiden nya utmaningar. Yttre och inre förändringar genom ökad global konkurrens, den snabba industrialiserade utvecklingen i befolkningsmässiga giganter som Kina och Indien, delar av Sydamerika och Östeuropa, klimathot, demografiska förändringar med en åldrande befolkning, finanskriser och en ökande arbetslöshet, kräver nya lösningar och idéer.”
(Hittat via Lena Sommestad.)
Sant och förstås ett välkommet initiativ av Samak att starta ett forskningsprojekt. Hoppas bara inte det blir ett alibi för att inte driva på diskussionen redan nu och framförallt se till att den förs bland vanliga medlemmar.
En sak som ständigt återkommer och som jag tror bottnar i en felaktig analys av vad globaliseringen innebär är talet om ökad global konkurrens och dess konsekvenser (där svaret alltid tycks vara att vi ska konkurrera med de växande ekonomierna runt om i världen). Visserligen är det sant att i ett kort perspektiv dominerar konkurrensperspektivet men, och det är viktigt, även i detta måste vi söka nya lösningar och modeller och de bör grunda sig på samarbete snarare än konkurrens. Hävdar vi – som ju de nordiska socialdemokratiska ledarna gör – att den nordiska modellen är en historiskt framgångsrik modell som bör den internationaliseras och alltså tillämpas globalt.
Det är sannolikt så – för att ta en aktuell fråga – att Europa behöver mer samarbete, mer solidaritet mellan länderna för att kunna beträda en väg där tillväxt råder. Jag tror inte att den isolationistiska linje som t.ex. Lena Sommestad förespråkar bidrar till detta:
Sverige har förvisso haft budgetregler, men Sverige har också haft en flytande växelkurs och därmed en annan möjlighet till anpassning än nedpressning av löner och priser.
Bara i detta lilla citat finns två dolda feltänk, flytande växelkurs innebär att andra länders konkurrenskraft försvagas, flytande växelkurs innebär att lönearbetare i vårt land får försämrad köpkraft (i realiteten lönesänkning).
Mer om vad sossar tycker på Netroots, s-bloggar och Socialdemokraterna.
Technorati Tags:
DN, ekonomi, EU, Euro, Lena Sommestad, s-bloggar, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Netroots, SAMAK
Detta med främlingsfientligheten
Europa förgiftas | Katrine Kielos | Ledarkrönika | Ledare | Aftonbladet: “Ola Larsmo nämner i en lysande text på DN Kultur den tyske lingvisten Victor Klemperer. Klemperer var övertygad om att språket formade den som använde det. Främlingsfientliga ord leder till främlingsfientliga tankar. Klemperer skrev dagbok om den språkkamp som utspelade sig i trettiotalets Europa. I miljoner repetitioner, mekaniskt och omedvetet svaldes hatet tills det inte fanns något annat.”
Har gått och burit på en tanke några dagar. Den rör just orden och ordens betydelse som t.ex. Ola Larsmo skriver bra om. Det ord som fastnade var
främlingsfientlighet
, ett begrepp som oftast används för att beskriva en mild form av rasism, inte riktigt men nästan. Ordet är uppenbarligen en sammansättning av
främling
(som väl är någon vi inte känner, någon som inte hör hemma här) och
fientlig
(som är något vi hyser aggressiva antipatier mot). För att begreppet ska vara meningsfullt bör det finnas något som kallas främlingsvänlig, dvs fientlighetens motsats. Det senare har jag dock inte stött på (begreppet alltså).
Vanligtvis används begreppet främlingsfientlighet för att definiera personer/organisationer som har kritiska synpunkter på invandrare i allmänhet och/eller invandrarpolitiken. Det är intressant eftersom det var mycket länge sedan vi hade en invandring av någon nämnvärd omfattning och följdaktligen knappast kan sägas ha varken invandrare eller en invandrarpolitik. Det vi dock har/haft under de senaste decennierna är ett relativt omfattande flyktingmottagande (alldeles oavsett hur vi uppfattar de skäl som accepterats så har de allra flesta människor som kommit till Sverige getts asyl alternativt utgjort anhöriga till sådana). Sen har vi skaffat en i många stycken rätt misslyckat integrationspolitik för att hantera en del av de frågor som aktualiseras när relativt många har anledning att fly (varifrån de nu kommer) och därför får asyl (här).
Visst kan man definiera den asylsökande som en främling – i den meningen att det är en individ som vi inte känner och som inte bor här. När vederbörande fått asyl blir den ju bosatt här och upphör såvitt jag förstår därmed att vara en främling. Denne har ju blivit en granne, en arbetskamrat, en kund, en anställd, en hyresgäst, en elev osv. Använder vi då begreppet främlingsfientliga som beteckning på personer som hyser aversioner mot människor bosatta i vårt land men som eventuellt kan identifieras baserat på etnicitet, hudfärg, religion eller liknande accepterar vi ju de fientligas absurda verklighetsuppfattning.
Att det finns människor i vårt land som är fientliga till andra människor är väl helt klart. Vi kan väl alla känna så mot enstaka individer. När denna känsla övergår till att gälla utpekade grupper, baserat på föreställningar om gruppmedlemmarnas egenskaper är det en form av rasism, även om vi numera av vetenskapliga skäl har svårt att särskilja raser/inte använder det begreppet och istället ofta talar om etnicitet. Hur t.o.m. ledarskribenter banar väg för sådan på förmenta (gärna statistiskt baserade och därmed till synes sakliga) gruppegenskaper baserade fördomar/fientlighet utgör ju Gudmundsson på SvD ett bra exempel på:
Den absoluta majoriteten av alla brott begås av norrmän. 90 procent av gärningsmännen bakom de brott som begicks under den uppmätta perioden, 2001 till 2004, var infödda norrmän. Det är dock vissa invandrargruppers överrepresentation i brottsstatistiken som väcker intresse.
Låt oss fortsatt vara mycket tydligare med hur vi använder orden. Utmänstra begreppet främlingsfientliga och kalla rasister för rasister dvs de som tillskriver grupper (av typ etniska) negativa egenskaper. Ta varje tillfälle i akt att “ta debatten” dvs låt inga om än “oförargerliga” yttranden, artiklar, bloggar m.m. stå oemotsagda. Stäng inte ute någon form av åsikter utan se till att det är möjligt att bemöta, att avslöja, att vederlägga. Det är när konspirationsteorierna bekräftas genom märklig lagstiftning (inskränkt yttrandefrihet), dunkelt tänkta förslag (språktest) och de får utrymme att odlas (exempelvis hos Bruce Bawer utan tillräckligt motstånd det blir farligt.
Technorati Tags:
Aftonbladet, Katrine Kielos, SvD, Yttrandfrihet, Ola Larsmo, Bruce Bawer, Rasism, Främlingsfientliga
EUs kris – inte Greklands
Det är dags att diskutera eurons kris – inte Greklands kris | Lena Sommestad: “Den historia som inte berättas i svenska media är den historia som borde berättas: historien om hur euro-projektet skapade den grekiska krisen och nu förhindrar Grekland att ta sig ur den. Grekland är förvisso ett land som brottas med stora interna problem i form av korruption och en illa fungerande statsförvaltning, men det är inte dessa problem som har drivit den grekiska nationen mot konkursens rand. Det är dags för svenska media och svenska politiker att lyfta den fråga som nu måste diskuteras: hur ska Europa ta sig ur ett penningpolitiskt system som driver enskilda länder in i social och politisk kris och som skapar allt skarpare konflikt mellan unionens medlemmar?”
(Hittat via Knuff.)
Har funderat sedan i morse på Lena Sommestads artikel. Är förstås helt överens med henne om att detta inte är en grekisk kris men föredrar att kalla det Europas kris då den borde ägas och hanteras av alla Europas stater och inte bara de som ingår i euro-zonen. Den överhettning som Sommestad tillskriver euron som skapare av har också andra bidragsgivare bland annat i form av de regionala stöden inom EU. Är förstås också överens om att det penningpolitiska system i vilket euron är symbolen är otillräckligt och enligt min mening aldrig utformades så att det kunde hantera de stora skillnader mellan de ingående staternas ekonomier.
Är också helt överens med Sommestad när hon skriver att
Det är socialdemokraternas ansvar att förklara vad som händer i Europa och plädera för en ekonomisk politik som skapar jämlikhet, välstånd och social sammanhållning, inte ojämlikhet, fattigdom och konflikt.
I ett avseende skiljer sig dock min och Sommestads bild av verkligheten. Åtminstone uppfattar jag att hon pläderar för att den gemensamma valutan skrotas, det gör inte jag. Som jag ser det innebär just denna Somestads ståndpunkt att hon pläderar för något helt annat än den solidaritet jag menar skall styra vänsterns/socialdemokratins politik. Ett skrotande av valutaunionen innebär såvitt jag förstår att var och en lämnas åt sig själv – i Greklands fall till att devalvera (och vi talar inte om några futtiga procents justeringar av växelkursen. Vem som betalar för en devalvering genom urholkad köpkraft – det vet vi. Utomstående långivare har och kommer förstås fortsatt att skydda sig mot sådant genom att t.ex. ge lån i andra mer stabila valutor, skuldberget växer ändå.
En vanlig tämligen traditionell socialdemokratisk ståndpunkt är att man ska investera sig ur kriser. Den politiken kan ju också sägas ha fungerat även om vi svenskar också sett våra reallöner urholkas med jämna mellanrum genom devalveringar/flytande växelkurs och rätt kraftiga besparingar av och till. Om vi kunde föra en europeisk socialdemokratisk politik med samma ledstjärna skulle förstås åtminstone vår del av världen se annorlunda ut. Då skulle vi (dvs Europa) investera oss ur de obalanser som just nu råder i delar av kontinenten. Se där ett embryo till en vänsterstrategi för att hantera kriser i Europa:)
Technorati Tags:
ekonomi, EU, Euro, Lena Sommestad, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Solidaritet
Bra att veta om Grekland
Dagens rekommenderade länk direkt från Grekland | Nemokrati: "Som en motvikt till Expressens grekrasism i ”artikeln” med det förledande namnet ”Därför är grekiska folket rasande” tackar jag bloggen Cornucopia för länken till Sturdy blogg – direkt från Grekland – och inlägget ”Democracy vs Mythology: The Battle in Syntagma Square”. Läs det!"
(Hittat via Knuff.)
Många myter har ju sitt ursprung i Grekland. Numera tycks dock de nya myterna främst handla om Grekland. Hos Cornucopia läser jag
Finns även en del intressant statistik i blogginlägget, t ex att greker i snitt går i pension senare än tyskarna, arbetar näst flest timmar om året av alla OECD-länderna. Och de som fuskar med skatten är inte vanligt folk, utan alla egna företagare. Mutorna man måste betala för att få allmän sjukvård beror inte på korruption, utan på desperation då lönearbetande läkare inte får ihop pengar till att leva på annars, medan privata läkare stoppar alla pengar svart rakt ner i fickan. Och det mesta av underskottet i statsbudgeten består i räntebetalningar på statsskulden, inte på obalanser i den dagliga ekonomin. Det hela kallas med all rätt för ett angrepp och en invasion av en suverän stat med avsikt att ta dess riktiga tillgångar för att finansiera räntebetalningarna till de som tar över tillgångarna. Asset grab.
Och mycket riktigt (för den som inte själv orkar läsa hela Sturdyblog-inlägget även om det rekommenderas) så får man sig en hel del siffror redovisade:
Greeks are lazy. This underlies much of what is said and written about the crisis, the implication presumably being that our lax Mediterranean work-ethic is at the heart of our self-inflicted downfall. And yet, OECD data among its members show that in 2008, Greeks worked on average 2120 hours a year. That is 690 hours more than the average German, 467 more than the average Brit and 356 more than the OECD average. Only Koreans work longer hours. Further, the paid leave entitlement in Greece is on average 23 days, lower than most EU countries including the UK’s minimum 28 and Germany’s whopping 30.
Greeks retire early. The figure of 53 years old as an average retirement age is being bandied about. So much, in fact, that it is being seen as fact. The figure actually originates from a lazy comment on the NY Times website. It was then repeated by Fox News and printed on other publications. Greek civil servants have the option to retire after 17.5 years of service, but this is on half benefits. The figure of 53 is a misinformed conflation of the number of people who choose to do this (in most cases to go on to different careers) and those who stay in public service until their full entitlement becomes available. Looking at Eurostat’s data from 2005 the average age of exit from the labour force in Greece (indicated in the graph below as EL for Ellas) was 61.7; higher than Germany, France or Italy and higher than the EU27 average. Since then Greece have had to raise the minimum age of retirement twice under bail-out conditions and so this figure is likely to rise further.
Greece is a weak economy that should never have been a part of the EU. One of the assertions frequently levelled at Greece is that its membership to the European Union was granted on emotional “cradle of democracy” grounds. This could not be further from the truth. Greece became the first associate member of the EEC outside the bloc of six founding members (Germany, France, Italy and the Benelux countries) in 1962, much before the UK. It has been a member of the EU for 30 years. It is classified by the World Bank as a “high income economy” and in 2005 boasted the 22nd highest human development and quality of life index in the world – higher than the UK, Germany or France. As late as 2009 it had the 24th highest per capita GDP according to the World Bank. Moreover, according to the University of Pennsylvania’s Centre for International Comparisons, Greece’s productivity in terms of real GDP per person per hour worked, is higher than that of France, Germany or the US and more than 20% higher than the UK’s.
The first bail-out was designed to help Greek people, but unfortunately failed. It was not. The first bail-out was designed to stabilise and buy time for the Eurozone. It was designed to avoid another Lehman-Bros-type market shock, at a time when financial institutions were too weak to withstand it. In the words of BBC economist Stephanie Flanders: “Put it another way: Greece looks less able to repay than it did a year ago – while the system as a whole looks in better shape to withstand a default… From their perspective, buying time has worked for the eurozone. It just hasn’t been working out so well for Greece.” If the bail-out were designed to help Greece get out of debt, then France and Germany would not have insisted on future multi-billion military contracts. As Daniel Cohn-Bendit, the MEP and leader of the Green group in the European Parliament, explained: “In the past three months we have forced Greece to confirm several billion dollars in arms contracts. French frigates that the Greeks will have to buy for 2.5 billion euros. Helicopters, planes, German submarines.”
The second bail-out is designed to help Greek people and will definitely succeed. I watched as Merkel and Sarkozy made their joint statement yesterday. It was dotted with phrases like “Markets are worried”, “Investors need reassurance” and packed with the technical language of monetarism. It sounded like a set of engineers making minor adjustments to an unmanned probe about to be launched into space. It was utterly devoid of any sense that at the centre of what was being discussed was the proposed extent of misery, poverty, pain and even death that a sovereign European partner, an entire nation was to endure. In fact most commentators agree, that this second package is designed to do exactly what the first one did: buy more time for the banks, at considerable expense to the Greek people. There is no chance of Greece ever being able to repay its debt – default is inevitable. It is simply servicing interest and will continue to do so in perpetuity.
And the biggest myth of them all: Greeks are protesting because they want the bail-out but not the austerity that goes with it. This is a fundamental untruth. Greeks are protesting because they do not want the bail-out at all. They have already accepted cuts which would be unfathomable in the UK – think of what Cameron is doing and multiply it by ten. Benefits have not been paid in over six months. Basic salaries have been cut to 550 Euros (£440) a month.
Ulla Andersson och Jonas Sjöstedt konstaterar i Aftonbladet
Grekland kommer inte att klara att betala sina skulder. Frågan är inte om, utan när och hur, en nedskrivning av landets skulder ska göras.
Här går en konflikt mellan å ena sidan länder som Tyskland som vill att även de privata intressen som har lånat ut pengar, inte bara vi skattebetalare, ska stå för notan.
På den andra sidan finns länder som Frankrike som verkar vara beredda att låta bankerna gå skadefria medan alla bördor läggs på skattebetalarna. Denna ståndpunkt är både orättvis och orimlig. Bankerna spekulerar i statspapper för att göra vinst – ska de då inte också kunna göra förlust? När kommer bankerna att lära sig om skattebetalarna står för förlusterna medan vinsterna förblir privata?
Och visst är det sant att fler lån för att betala gamla skulder sannolikt inte har en chans att fungera. Andersson/Sjöstedts recept att tvinga bankerna att betala bygger dock på tesen att de pengar bankerna spekulerat med är bankernas egna, inte deras kunders. Om jag mins rätt gjorde Swedbank nyemissioner när Baltikum-bubblan sprack. Den täcktes till icke oväsentlig del av Folksam som alltså plöjde in försäkringstagarnas pengar i banken. Vems är de?
Som jag skrev häromdagen:
Vad som nu krävs är nog att vi med EU som instrument förverkligar drömmen om ett folkens Europa där frihet, jämlikhet och solidaritet utgör det förenande elementet. Då blir inte Greklands problem deras utan vårt, då hjälper vi alla till att skapa förutsättningar för Grekland att utan massarbetslöshet och andra nedskärningar av den lilla välfärdsapparat de har lägga grunden för en ekonomi som växer. Det är ju trots allt rätt meningslöst att fortsätta att ge Grekland nödlån på villkor som gör att de inte kommer att kunna betala tillbaka.
Vänstern/arbetarrörelsen måste återknyta till sin traditionella internationalism. För att kunna göra det måste makten över EU erövras – vilket bara kan göras av en samlad rörelse. Särskilt mycket sådant ser man inte i politiken. Istället framställs det som om lösandet av Greklands akuta kris är en börda för skattebetalarna (i andra länder som vårt) – inte en uppgift i den internationella solidaritetens land. Där finns förstås grunden för alla de myter som Sturdy avslöjar. Lata greker ställs mot arbetssamma svenskar/tyskar och så har vi fått en motsättning mellan folken.
Technorati Tags:
ekonomi, EU, Euro, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Solidaritet, Jonas Sjöstedt, Ulla Andersson, Sturdyblog, Grekland
Havererar nu EU?
Everywhere, the European project is stalling. It needs a new German engine | Timothy Garton Ash | Comment is free | The Guardian: “And it’s not just the eurozone. Every major project of the European Union is faltering. France and Italy are suggesting that the achievement of the Schengen area, with no border controls, should be chipped away – just because a few thousand people from convulsed north Africa have taken refuge on the Italian island of Lampedusa. Many European countries are already in a panic about the integration of immigrants and people of migrant origin, especially those who are Muslims. Solidarity and social justice – central values of the post-1945 European project – are in retreat almost everywhere, as a result of growing inequality and spending cuts to tackle public debt.”
(Hittat via Sönderfallet fortsätter.)
Björn Elmbrandt instämmer i Timothy Garton Ash beskrivning och avslutar sin artikel i Dagens Arena med orden
Timothy Garton Ash vill se Tyskland som motorn i en nystart för EU, där man vågar ta ledningen, inte bara huka sig för finansmarknaderna. Det är rätt tänkt, men det är inte vad som nu sker. Istället ser vi snarare ett gradvist sönderfall för den europeiska unionen, ungefär som i Grekland.
Kanske blir det som så många gånger förr – man kommer återigen överens om att låna ut ännu större belopp till Grekland, som blir ännu omöjligare att betala igen. Det vill säga, man sparkar den tomma burken framför sig på gatan ännu en liten bit. Men sanningens minut kommer förstås, både för Giorgios Papandreou och för Angela Merkel.
Jag förstår inte riktigt metaforen med den tomma burken som man sparkar framför sig. Varken Grekland eller något annat land som ingår i gruppen som eurokrisar förtjänar att betraktas/beskrivas som en tom burk även om Elmbrandt kanske har en liten poäng
det som händer just nu är att det lilla av stat som ändå funnits i Grekland är på väg att falla sönder i eurokrisens spår.
Fast jag är tveksam om det är ett rimligt sätt att beskriva krisande Grekland. Jag saknar hos både Elmbrandt och Garton Ash en lite mer konkret beskrivning av hur saker och ting borde hanteras. Garton Ash saknar en stark kvinna vilket står för ett Tyskland som kliver fram och “tar hand” om den ekonomiska och finansiella återhämtningen i euro-zonen. Elmbrandt verkar inte ha någon annan lösning. Merkel ska fixa detta trots de bekymmer detta kommer att vålla henne på hemmaplan opinionsmässigt.
Elmbrandt verkar tycka att det är synd att inte Merkel stod på sig i kravet på att privata finansiärer skulle tvingas skriva ner fordringar på Grekland. Det är intressant för vad skulle ha blivit konsekvensen av det – alltså bortsett från att vi talar om summor i storleksordningar som kan välta rätt stabila finansiella institut. Alltså finns det pengar i banksystemet som inte skulle saknas, som inte skulle leda till att institutionella investerare (t.ex. pensionsförvaltande) skadas, pengar vars ägare inte skulle försöka kompensera sig med högre räntor etc.
Vad som nu krävs är nog att vi med EU som instrument förverkligar drömmen om ett folkens Europa där frihet, jämlikhet och solidaritet utgör det förenande elementet. Då blir inte Greklands problem deras utan vårt, då hjälper vi alla till att skapa förutsättningar för Grekland att utan massarbetslöshet och andra nedskärningar av den lilla välfärdsapparat de har lägga grunden för en ekonomi som växer. Det är ju trots allt rätt meningslöst att fortsätta att ge Grekland nödlån på villkor som gör att de inte kommer att kunna betala tillbaka.
Stefan de Vylder besvarar frågan
Och den gemensamma valutan är också ett problem?
– Ja. Det går att jämföra med Sverige 1991–1992. Där lekte vi ju EMU. Vi låste vår växelkurs mot ecun, (dåvarande euron). Samtidigt hade vi högkonjunktur i Sverige med mycket högre inflation än omvärlden. Följden blev att vi fick mycket stora underskott i utrikeshandeln. Så till slut var vi, tack och lov, tvungna att släppa den fasta växelkursen. Dagens krisländer i EMU, som alla har enorma underskott i sin utrikeshandel, har ingen möjlighet att förändra växelkursen. Det är det stora problemet. I dag är 17 länder medlemmar i EMU, av dem kanske fyra har hyggliga överskott i sin utrikeshandel. De övriga har stora underskott. Särskilt gäller det krisländerna. Hade de inte varit medlemmar i EMU hade de kunnat rätta till det genom att förändra växelkursen eller räntan. Men det är låst för medlemmarna i valutaunionen.
Och det är naturligtvis sant. Frågan som omedelbart inställer sig är förstås vem som får betala förändringar av växelkursen, förändringar av räntan. Och frågan är förstås också om vi nu talar valutaunion om inte handelsbalansen måste räknas gemensamt för hela unionen (och dess ev över/underskott också fördelas inom densamma) för att projektet ska fungera. Samtidigt utgör ju dock just detta med överskott/underskott i utrikeshandeln en intressant fråga i sig – måste inte den balansera globalt?
Technorati Tags:
ekonomi, EU, Euro, Solidaritet, Björn Elmbrandt, Stefan de Vylder, Timothy Garton Ash
Något om internationell solidaritet i vår tid (eller svar till Micke)
En kamrat ställde några frågor (via Facebook) om EU, om euron, om Grekland. Frågor som det nog inte finns några enkla svar på. Dock skall jag försöka mig på ett resonemang kring detta som tar sin utgångspunkt i det som brukar benämnas internationell solidaritet och det faktum att med en lite marxistiskt influerad analys det är uppenbart att när produktionen församhälleligas så upphör också nationalstatens existensberättigande.
I den traditionella nationalstaten är kapitalet också nationellt – Scania ägs av Wallenberg. När världen globaliseras så innebär det både att arbetsdelningen ökar liksom att också kapitalet internationaliseras. Det förra innebär att utveckling kan ske i en del av världen, produktionen i en annan och ske för en global marknad – Apple utvecklar i Kalifornien, produceras i Kina och säljs globalt. Det senare, kapitalet, blir också alltmer anonymt dvs alltmer av ägandet ligger i händerna på fonder av olika slag långt från forna tiders industrikapitalism. Vi har fjärmats från det forna långsiktiga ägandet, industriella engagemanget och avkastning på satsat kapital – utdelning – till förmån för spekulation, kortsiktighet och kvartalskapitalism – värdestegring på de finansiella marknaderna långt från faktisk intjänandeförmåga.
Där står vi! Produktionen flyttar till de delar av världen där den är billigast och effektivast – fisk som fångas i Nordatlanten filleas i Kina. Utveckling till de delar av världen där kreativitet och innovationsförmåga är som störst – och här har ju Florida visat vad som ger bäst förutsättningar (se t.ex detta).
Vad vi också kan konstatera är att kampen om herravälde som tidigare fördes mellan nationer med militära medel nu delvis ersatts av andra medel (USA-imperialismen som det stora bekräftande undantaget). För länder med litet militärindustriellt komplex framstår andra metoder – frihandel, “demokrati” m.m. – som mer effektiva. Det faktum att kapitalet inte längre är nationellt bidrar ju förstås till detta. Detta såg initiativtagarna till EU och deras intressen sammanföll i stor utsträckning med arbetarklassens/folkens, dvs med dem vars söner och döttrar är de som slaktas i skyttegravarna. För kapitalet hägrade en gigantisk europeisk hemmamarknad som språngbräda i en mer “fredlig” kamp – för folken hägrade fred och bättre villkor (välfärdsstater). Kapitalet behöver riva gränser/hinder för kommers och för folken öppnades det möjligheter till ekonomisk och social utjämning för att undanröja nationalistiskt baserade motsättningar.
Så har också utvecklingen av EU balanserat mellan dessa inte alltid sammanfallande intressena. Ofta förstås – vi lever ju i en kapitalistisk värld – med slagsida mot just kapitalets intressen, vilket åskådliggörs genom att kapitalets rörelsefrihet är större än medborgarnas. Dock har det skett en betydande utjämning av de ekonomiska och sociala villkoren också på en mer folklig nivå inom Europa.
Euron kan sägas vara ett medel för båda dessa intressen. Den framtvingar faktiskt ett betydande mått av solidaritet inom unionen. Samtidigt har den förstås inte på något sätt påverkat de grundläggade motsättningarna i ett kapitalistisk samhälle. Därmed kommer förstås alltid folken att få betala för kriser och hur skulle det kunna vara annorlunda givet dagens maktfördelning – eller hur skulle det överhuvudtaget kunna vara annorlunda givet att kriser uppträder. Låt oss leka med tanken att någon annan skulle betala för Greklands predikament. Vem skulle någon annan vara? Långivarna framstår väl som ett naturligt val – vilka är de? Och om de drabbades t.ex. av en kraftig nedskrivning av sina fordringar – hur skulle de kompensera för förlusten?
Förlorar t.ex. Swedbank på sina affärer i Baltikum så finns det tre tänkbara räddare – bankens andra kunder (du och jag) genom lägre sparränta/högre låneränta, bankens ägare (som då måste kompensera förlusten på annat håll, sannolikt från dig och mig) eller skattebetalarna (dvs du och jag). Det är klart – man kan alltid låta medborgarna i de berörda staterna ta hela smällen fast då blir det ju vanligt folk där (och nog har balterna fått så det räcker). Så är det ju också i Grekland – bara en liten del av kostnaderna bärs av andra än av grekerna själva (dvs vanliga grekiska människor, arbetare och tjänstemän, studerande etc).
Technorati Tags:
Arbetarklass, Karl Marx, Solidaritet, EU, Euro, Kapitalet
Pagrotsky och den danska kronan
S-krönika 29/10:Flexibel krona dämpar krisen: "Därtill kommer att vi kan sätta räntan efter vad som passar Sverige, och därmed har vi kunnat sänka med en hel procentenhet på bara några veckor i oktober. Jämför med Danmark som i stället tvingats höja räntan kraftigt eftersom de prioriterar fast växelkurs kopplad till euron framför en stabil ekonomi. Våra räntesänkningar ger stimulans till ekonomin, både genom att det blir billigare att låna och genom att växelkursen dämpas och konkurrenskraften stärks.
Somliga är skräckslagna över detta, kanske präglade av terminologin som kallar det att kronan försvagats. Men i dagens konjunkturläge med stigande arbetslöshet och snabbt sjunkande inflation är detta en skänk från ovan för Sverige. För Volvo betyder detta en förbättring på minst 10 000 kronor för varje bil som säljs jämfört med om vi tvingats in i EMU. Det betyder mycket för svensk bilindustri i kris. "
(Hittat via Arvid Falk.)
Leif Pagrotsky är rolig. Han ger sig själv rätt baserat på sin egen beskrivning av ett (obs ett) av de argument som framfördes av vissa under diskussionen som föregick EMU-omröstningen.
Sen jämför han med Danmark – ett land som såvitt känt faktiskt inte är med i EMU, ett land som fortsatt handlar med sina egna kronor.
Sen talar han om för oss hur bra det är att kronan minskar i värde – för exportindustrin!! Och visst finns stöd för argumentet att en taskig kronkurs gynnar t.ex. Volvo (som ägs av…?) men frågan är väl snarast vem som betalar, för det är det väl någon som gör?
Mogens H Andersson skriver:
Enligt min personliga uppfattning borde vi naturligtvis vara med i valutasamarbetet, men kanske inte på grund av att vi skulle stå oss bättre, utanför att det är ett naturligt val om man är medlem i unionen. Självklart skall vi acceptera medlemskapet totalt. Det är vidare korkat att avstå från politiskt inflytande på grund av att man väljer att bara tänka på sig själv. Det är djupt osolidariskt i min värld.
För Pagrotsky verkar just ordet solidaritet sakna betydelse i sammanhanget – om bara vi klarar oss bättre än andra så är allt gott och väl!!
PS Var kommer alla dessa statskramare ifrån? Ett hjärta rött argumenterar för att stalig ägarmakt i finansiella institutioner vore en önskvärd lösning – på vilket sätt har PKbanken/Nordbanken/Nordea skiljt sig från andra banker? Och detta beskrivs som försvar av demokratin??? DS
Currently playing in iTunes: Forty-Four Blues: How Many More Years by Little Feat
Europas socialister mot bloggregistrering
Europaparlamentets Socialistgrupp Motsätter Sig Bloggregistrering: “Ett rykande färskt pressmeddelande når mig i detta nu. “På initiativ av den svenska socialdemokratiska Europaparlamentarikern Inger Segelström så kommer Europaparlamentets socialistgrupp att ställa sig bakom att inte (min fetstil) reglera bloggare och bloggande”
Detta är oerhört goda nyheter med tanke på den oro som den här frågan har rört upp i bloggkollegiet.”
Verkar som om debatten om FRA, yttrandefrihet och olika former av övervakning och registrering börjar ge utdelning. Nu har socialistgruppen i Europaparlamentet tagit tyligt ställning mot reglering av bloggar. Utmärkt!
Stort tack till bl.a. Inger Segelström!
Upmärksammat också av Rick Falkvinge och Tomas Lidholm.
EU versus demokrati
Vore det demokratiskt om en miljon irländare raserade ett fördrag som 17 länder (med ca. 400 miljoner invånare) redan antagit?: “Rent personligen tycker jag att det rimmar illa med demokrati att ett land på dryga 4 miljoner skall kunna rasera något som alla andra ställt sig bakom. Folkomröstningsinstitutet är inte bra, särskilt inte när det kommer till komplexa frågor som denna är. Har kunnat läsa att kalkonjäv*ln från Irland som var med i Eurovision Song Contest också gett sig in i debatterna och råder Irländarna att hämnas för dess fiasko. Folkomröstningar blir lätt cirkus och detta tar nog priset. Även svenska folkomröstningar har haft sådana inslag. Är nys att svenska folket inte kunnat säga till något om fördraget i ett val. Efter det att konstitutionen föll så har vi haft en valrörelse i Sverige. Var väl ingen hemlighet för någon att diskussioner fördes för att förändra detta. Jag tycker i alla fall att jag har haft möjlighet att säga till om vad jag tycker…”
(Hittat via s-bloggar.)
Det här med demokrati är tydligen väldigt svårt. Andreas Sjölander lyckas verkligen förvirra begreppen. Oaktat att vi (Sjölander och jag) sannolikt är rätt överens om att t.ex. Lissabonfördraget är bättre än Nicefördraget så går det ju inte att komma ifrån att EU faktiskt än så länge är en union av självständiga stater (nationer) – och det är ju inte antalet svenskar i EU-parlamentet som är den viktiga frågan. Därmed måste ju varje land självständigt ha rätt att uttrycka sin åsikt och inför fördragsändringar som ju kan liknas vid grundlagsändringar så är nog vetorätt det enda rimliga. Lite patetiskt blir det också när Sjölander ställer någon miljon irländare mot 400 miljoner andra europeer. De senare har ju definitivt inte yttrat sig annat än indirekt, hur många som hade instämt med irländarna om de fått chansen vet vi inte. Det enda demokratiskt sunda i frågor som dessa är att anordna beslutande folkomröstning i hela EU, så att varje europe får en röst oaktat nationell tillhörighet.
Catti Ullström ställer en relevant fråga (på Jonas Morians blogg av för mig fullständigt obegripliga skäl) Vad hvilja Socialdemokraterna – Med EU? Tyvärr besvarar hon den inte mer än att tala om på vilka områden hon är kritisk, dock det skulle kunna vara en bra utgångspunkt för en diskussion som skulle kunna ligga till grund för en progressiv socialdemokratisk europapolitik.
Sjölander ger mig rätt men har fel:-)
Peter Karlberg har rätt. Och fel.: “Häromdagen skrev jag ett inlägg om vänstern och pessimismen (du hittar det ”http://johansjolander.blogspot.com/2008/05/vnster-pessimismen-och-nyliberalismens.html">här, tidigare har jag varit inne på liknande tankegångar exempelvis här). Sossebloggaren Peter Karlberg kommenterar och säger att han inte känner igen sig, eftersom vänstern till sin natur är optimistisk . Och jag vill ge Karlberg både rätt och fel."
(Hittat via s-bloggar.)
En rolig diskussion som förstås förs vidare av det faktum att vi inte definierat vad vi menar med begrepp som vänster, socialdemokrati, socialism, optimism och pessimism. Vi verkar egentligen överens om att vänsgtern/socialismen i grunden präglas av framtidstro, optimism, tro på männiksan och hennes förmåga osv. Oenigheten kommer när vi relaterar det till vänsterna praktik – jag som har ett lite mera tydligt marxistiskt förflutet skulle förstås snarare kalla den pessimism eller brist på visioner för vår tid som uttryck för en högeravvikelse (till skillnad från de som tycker att frihetsargumenterande socialdemokrater är höger).
Det socialismen tillförde liberalismen var ju tron på vår kollektiva förmåga att skapa ett samhälle där alla får plats, där alla får lika möjligheter att förverkliga sig själva, där vi kan förbättra allas levnadsvillkor – med medel som teknisk utveckling, produktivitetstillväxt, uppfinningar etc. Det var när partierna som definieras som vänster övergav denna vision om ett bättre samhälle (i alla avseenden) för alla som man kan börja beskriva denna högeravvikelse som tar sig uttryck i försvar av det bestående (t.ex föräldrade s.k. välfärdssystem), i att man inte längre sjunger versen i Internationalen om skatter som vi digna ner under, accepterande av den för samhället destruktiva agenda som förhärskar miljö- och klimatfrågor (där lösningen på oljeberoendet förstås är att ersätta det – inte att upphöra med verksamheter som nu baseras just på olja alternativt göra det till en nyttighet som bara de rika kan konsumera).
Socialismen/socialdemokratin har ett stolt internationalistiskt arv att förvalta – i globaliseringsfrågor lyckas vi bara halvdant och de mer s.k. vänsterorienterad har ju fullständigt tappat bäringen i sitt globaliseringsmotstånd. Vi lever ju i en platt värld som till stor del drivs fram av kapitalet därför att vi låtit initiativet hamna hos “marknadskrafterna”. Den utvecklingen borde lätt justerad för att påskynda utjämningen ledas av de radikala internationalisterna inom vänstern. Vi har ju t.o.m. hållit oss i utkanten av EU vilket förstås också försvagat vänstern i vår världsdel.
Senaste kommentarerna