Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Vem skall forma politiken?
Viktigast: att leva upp till begreppet folkrörelse: “Men ska vi på nytt kunna engagera många människor i partipolitiskt arbete, behövs det mycket mer än de medlemsvärvarblock vi förstås också ska använda. De som lockas till partiet måste, var och en, tas på allvar: De har en röst, och de ska känna det meningsfullt att argumentera för sin egen mening. Den andan måste prägla partiets hela arbete: föreningsmöten, studiecirklar, rådslag, seminarier, kongresser. Medlemmarna ska känna att de inte bara välkomnas för att de kan göra nyttiga insatser som pappersbärare i valrörelserna utan för att deras värderingar och erfarenheter betyder något, dessutom för att de är ovärderliga känselspröt ut i det omgivande samhället.
Sen tror jag att det också skulle kunna sätta fler sinnen i brand, om partiet hade ett tydligare, ja rent av radikalare budskap.
Partiexpeditionen, på 68an nu som på min tid, kunde kanske till exempel damma av jämlikhetskampanjen från sent 1960-tal och tidigt 1970-tal.”
(Hittat hos Enn Kokk.)
Enn Kokk beskriver medlemsutvecklingen i det socialdemokratiska partiet genom några nedslag i statistiken allt sedan kollektivanslutningen (för yngre läsare – kollektivanslutningen innebar att fackliga organisationer anslöt sig till partiet och då blev dessa organisationer alla medlemmar också partimedlemmar) avskaffades 1990. Det är rätt deprimerande läsning – Kokk vill dock påskina att några lite mera specifika händelser haft särskild betydelse, nämligen budgetsaneringen och EU-frågan. Det kan så vara men de egentliga orsakerna står att finna i det faktum att utrymmet för att påverka politiken är ytterst begränsat vilket förstås blir särskilt tydligt när man i regeringsställning driver en politik som saknar förankring och i det faktum att man har ett negativt flöde dvs fler faller ifrån än som nyrekryteras.
Kokk har förresten ett förflutet på 68:an (alltså partistyrelsens högkvarter på Sveavägen i Stockholm). Ett förflutet med ett inte oväsentligt inflytande. Kanske får vi se ett mer självkritiskt inlägg i frågan någon gång – inte var de “vanliga” enskilda medlemmarnas faktiska inflytande större under 70- och 80-talen?
Nu skall vi dock värva supporters, inte medlemmar som skall vara med och forma politiken. Vi skall värva supporters utan att ha format organisationen så att de har någonstans att utöva sitt supporterskap. Politken erbjuder få “matcher”:-) och jag tror inte folk idag är intresserade av att bara vara valarbetere.
Jonas Ryberg, Skenebo och SSU-ombudsman i Gävleborg har också reagerat:
Många säger att modellen med geografiska klubbar i bostadsområdet och på arbetsplatsen är utdöende. Jag är beredd att hålla med, men inte på grund utav att de är otidsenliga – utan för att de är illa skötta och inte för det stödet ifrån centrala organisationer som de behöver. Min vision (och partiprogrammets) är att utöka demokratin, då måste våra medlemmar vara aktiva och aktivt delta i samhällsdebatten. Vi måste dessutom sätta den lokala S-föreningen i centrum. Medlemsmöten måste bli det forum för debatt och beslut som det var tänkt som. När jag som medlem känner att min röst räknas och får delta aktivt i beslut – ja då blir medlemskapet värt någonting. På det sättet blir vi åter en folkrörelse, inte genom flashiga kampanjer.
Själv är jag ju en Graf-supporter!
Hell-mans stollar
Saknad av ingen: “Svensk politik – och Socialdemokraterna som parti – mår synnerligen bra av att bli av med bakåtsträvare och negativister som Sören Wibe!”
(Hittat via knuff.se.)
Lite ligger det väl i Linus Hellmans konstaterande eller kanske förhoppning. Som Jonas Morian påpekar kan det ju dock vara en förberedelse inför en återkomst i form av Juni-listans ordförande.
Sören Wibe motiverar sitt ställningstagande så här:
Det finns en gräns för hur mycket den egna övertygelsen kan avvika från den officiella partilinjen. För min del nåddes den gränsen i samband med Lavalfallet i EG-domstolen. Det gavs många löften i samband med omröstningen om medlemskap 1994, men inget var heligare än det om strejkrätt och kollektivavtal. I partidokument och i officiella handlingar upprepades att medlemskapet var riskfritt: “Frågor om bland annat löner och stridsåtgärder, till exempel strejker, skall inte beslutas på EU-nivå”, skrev man då från UD:s sekretariat för Europainformation. Utan denna garanti hade svenska folket aldrig röstat ja den gången för 14 år sedan.
Mona Sahlin tycker att Sören Wibes syn på Eu/Europa är gammelmodig och kommenterar has uppfattning just när det gäller arbetsrätten:
Jag håller inte alls med i den analys som Sören Wibe gör. Jag går verkligen sida vid sida med Wanja Lundby-Wedin och den analys som både LO och Europafacket gör. Nu handlar det om att förändra i den svenska lagstiftningen och också ställa kraven i Europa. Det är ju snarare en fantastisk uppgång för medvetandet i Europa om de fackliga rättigheterna.
Andra kamrater gör rätt olika bedömningar.
Leif Haglund tycker att det är beklagligt:
Sören Wibe har belyst EU-frågan utifrån hans EU-kritiska sätt att se saken. Detta har enligt min uppfattning berikat debatten, frågan har belysts från olika håll.
Andreas Sjölander tycker inte att Wibes avhopp är märkvärdigare än att andra kamrater lämnat men:
Nu har ytterligare en medlem valt att hoppa av, att han sen väljer DN-debatt för att meddela detta gör det skrattretande. Vem tror Wibe att han är? Han är inte viktigare än någon annan av de hundratusentals medlemmarna som fortfararande väljer att vara medlemmar.
Peter Hultqvist tycker att det är fel av Wibe att lämna partiet (får han inte bestämma sjäv över vad som är rätt och fel?):
Jag delar inte Sören Wibes slutsatser om att problem löses genom att lämna partiet. Istället är det så att vi faktiskt har en högerregering i detta land vars agerande är det som styr huruvida svensk arbetsrätt hävdas inom EU eller ej.
Bengt Silvferstrand vet också hur Wibe borde agera:
Sören Wibe borde därför i stället för att lämna socialdemokratin göra gemensam sak med andra socialdemokrater som vägrar att ge upp kampen mot den växande överstatligheten och juridikens företräde framför politiken inom EU-projektet.
Skall bli spännande att se hur de mer EU-kritiska reagerar på Sahlins uttalande om “gammelmodig syn”. Lika intressant förstås om Wibes avhopp som ju råkar sammanfalla med en medlemsvärvningskampanj kommer att gå att avläsa i form av medlemstapp.
Aktiv EU-politik efterlyses
Social Democracy / Socialdemokrati: Eftergiven EU-politik: “I dagens krönika i Göteborgs-Posten argumenterar Leif Pagrotsky skickligt och effektivt mot regeringens passiva hållning i EU-politiken. Linjen är klok och torde kunna samla socialdemokratin och en majoritet av det svenska folket bakom sig:
Med EU kan vi göra Sverige bättre om vi samarbetar om saker som påverkar oss, som miljön eller jobben. Vi kan också påverka vår omvärld i kampen mot fattigdomen, för demokratin och för freden mycket effektivare om vi arbetar genom EU än vad vi kan med vår egen utrikespolitik. Men för att det skall vara någon mening med dessa möjligheter måste man veta vad man vill. Och man måste vara beredd att driva sin vilja, även om det ibland kan innebära att strida och ta konflikt. Tyvärr präglas Sveriges agerande i EU numera av motsatsen.”
Jag är faktiskt böjd att hålla med Peter Gustavsson – i Eu-frågor känns inte det så vanligt:-)
Pagrotsky efterlyser en aktiv svensk politik i EU och kritiserar inte bara den nuvarande regeringens pinsamma passivitet utan är också lite självkritisk mot de regeringar han själv var medlem av. Pagrotsky påpekar det uppenbara – om man inte tar strid för viktiga frågor kan man knappast vänta sig något inflytande, då blir man reducerad till sista vagnen på tåget.
En annan fråga är dock på vilka områden vi faktiskt har anledning att högt och tydligt hävda vår stämma. Pagrotsky likväl som andra EU-kritiska debattörer har hakat upp sig på alkoholpolitiken där de tycks tro att bara vi får göra som vi alltid gjort så blir allt bra (igen). Detta är förstås en villfarelse och betyder bara att man fastnat, precis så som också är fallet när det gäller andra droger – ett starkt försvar för metoder och mål som redan visat sig ineffektiva. Då är det läge att ompröva, läge att verkligen ifrågasätta och skapa en ny politik som har större förutsättningar att minska skador och andra negativa effekter av drogbruk oavsett vilken.
Några områden som jag tycker vi bör diskutera och få fram socialdemokratiska ståndpunkter inom är verklig fri rörlighet, fri handel med omvärlden, spelregler på arbetsmarknaden, ny jordbrukspolitik demokrati- och miljöfrågorna (finns förstås flera). Vi kommer nog inte att få högeralliansen att driva en aktiv och vettig politik i EU med mindre än att vi driver dem framför oss!
Skrota allmännyttan
Allmännyttan kan försvinna: “Det drar ihop sig till ett avgörande om hyresrättens framtid. Den 18 april ska regeringens utredare lägga fram sitt förslag om de kommunala bostadsbolagens villkor. I framtiden ska de drivas på exakt samma villkor som privata företag. Det innebär slutet för vad vi idag kallar allmännytta.”
(Hittat via knuff.se.)
I ljuset av händelser som de i Gaza kan det ju tänkas kännas lite futtigt att diskutera allmännyttans ställning/varande. Dock, frågan har ju viss betydelse. Om man får tro SvD så kommer ett förslag som bland annat
Bolagen ska drivas på affärsmässig grund.
Kommunen får inte vidta någon åtgärd som innebär en fördel för företaget.
Kommunen ska styra sina bolag på samma sätt som en privat investerare skulle göra.
Investeringar får endast göras om de förväntas ge marknadsmässig avkastning.
Om kommunen kan erhålla bättre avkastning genom att sälja fastigheter till bostadsrättsföreningar måste sådana försäljningar genomföras.
Bolagen ska betala marknadsmässig ersättning för kommunens borgensåtaganden.
Strävan ska vara så hög vinst som möjligt
Verkar som om man alltså tänker sig inte bara att likställa allmännyttan med privata fastighetsägare utan faktiskt mycket grovt inskränka allmännyttans ägare, dvs kommunernas, självbestämmande. Nivå på eftersträvad vinst borde ju t.ex. helt vara en fråga för aktieägarna. Tvång att sälja unde rvissa omständigheter torde ju också faktiskt vara ett ganska långtgående ingrepp i ett bolags verksamhet.
Anders Svensson verkar tro att förslagen kommer att ge oss kåkstäder med extremt bristfälliga bostäder. Lite förtröstan kan man nog ha – åtminstone för överskådlig tid – i att fastighetsägare faktiskt är intreserade av att kunna tjäna pengar dvs antingen hyra ut eller sälja sina fastigheter med vinst. Därmed finns ett rätt starkt incitament att hålla hyrorna generellt på en nivå som folk har råd att betala. Det som kommer att hända i ett kort perspektiv är att folk som av någon anledning fått kontrakt på attraktiva hyresrätter men som inte har råd att bo där om marknadshyror skulle gälla kommer att få flytta från dessa attraktiva lägen. Då kommer de att kunna hyra billiga bostäder (betydligt billigare än idag sannolikt) i ytterområden.
Samtidigt är ju detta bara ytterligare ett exempel på att det inte går att garantera saker genom att förlita sig på det vi brukar kalla offentliga lösningar. Man ser ju här att kooperativa lösningar hade varit betydligt bättre och man kan ju undra varför inte Barbro Engman, Hyresgöstföreningens ordförande, lägger ner mer energi för att propagera för modeller där hyresgästerna (i enskilda fastigheter, i en stadsdel, i en kommun, i landet) faktiskt engageras i att generera kapital för att helt enkelt köpa loss ett stort fastighetsbestånd som genom en kooperativ form garanteras bestå som hyresrätter. Alternativt låter de kommersiella krafterna hantera det nuvarande beståndet och satsar på nyproduktion. Då kan man ju se till att bli riktmärke för hyror inte genom lagstiftning utan genom konkurrens.
Samtidigt är väl detta förmodligen bara ytterligare ett exempel på hur regeringen (oavsett innehavare) använder EU som alibi för förändringar som egentligen har andra drivkrafter – i detta fall går ju regeringen (dess utredare) i de privata fastighetsägarnas ledband.
Hur bekämpa Övervaknings- och censursamhället
Högerns censur-flirt: “Förbjud sökningar på “bomb”, “terrorism” och “folkmord”.
Så tänkte sig EU-kommissionär Franco Frattini i sensomras att man skulle komma åt terrorismen på internet.
I november blev det ett EU-förslag och nu diskuteras det hela inför beslut i ministerrådet.Då i september avfärdades det av justitiedepartementet. Beatrice Asks stabschef Anders Hall påpekade att ett sådant beslut kräver enhällighet och antydde att Sverige skulle lägga in sitt veto. Sådan censur strider förstås mot svensk grundlag.
I förra veckan återkom Beatrice Ask själv till ämnet. Då sade hon till Ekot att en hänsyn till nationella grundlagar måste skrivas in i beslutet. Hur en sådan hänsyn skulle fungera kunde hon däremot inte säga.
Det är alltså inte längre aktuellt att lägga in ett svenskt veto mot att göra det olagligt att söka information om terrorism eller exempelvis uttala stöd för terrorstämplade grupper. Källor i riksdagen bekräftar att regeringen mjuknat betydligt mot Frattinis idéer sedan de först framfördes.
Den förändringen är inte olik den som drabbat åtskilliga borgerliga integritetsvänne”(Hittat via knuff.se.)
Isobel Hadley-Kamptz har skrivit en utmärkt artikel om den förskjutning som nu sker hos tidigare censurmotståndare. Frågan är hur motståndet nu skall organiseras. Den frågan besvarar dock inte Hadley-Kamptz. Pungbuffeln på Coma Clan har idéer:-). Björn Fridén på Alliansfritt Sverige verkar inne på samma linje.
Av hennes artikel framgår att Sveriges motstånd mot EUs fullständigt galna förslag beträffande censur av ord som terrorism, bomber etc nu brutits ned, hur enskilda företrädare för högeralliansens motstånd mot FRA-lagstiftningen gått samma väg. Hela frågan hanteras nu uppenbarligen lika illa som under den tidigare justitieministern Thomas Bodströms dagar. Frågan blir här om det möjligen är så att våra förtroendevalda politiker som erhåller uppdrag inom området helt hamnar i klorna på övervakningskåta företrädare för polisen? Är de helt enkelt för okunniga? Saknar de ideologisk ryggrad?
Opassande ger fler exempel på hur censuren redan griper omkring sig.
Snart överträffar vi ju här i Europa varje annan del av världen (alla diktaturstater tillsammans) när det gäller att inskränka medborgarnas frihet att ta del av vilken information de vill liksom att via avlyssning av datatrafik närmast skapa total övervakning.
En av de mest upprörande inslagen i denna hantering är den av staten krävda “frivilliga” censur som redan tillämpas av många svenska operatörer. Den ger polisen fullständig kontroll över vad som filtreras bort utanför demokratisk kontroll, utanför offentlighetens ljus. Hittills har den kunnat avslöjas men inte stoppas. Enda möjligheten att undvika den är att leta upp en operatör som inte går i ledband.
Gott samvete i väst – svält i syd
Biobränsle skördar
liv i tredje världen: “Kör du på etanol?
Då dödar du fattiga barn.
Etanol var bränslet som skulle rädda världen från klimatkollapsen.
Nu visar det sig att etanol är något helt annat. Ett stickspår, som leder rakt in i väggen.
– Ett brott mot mänskligheten, kallade FN-rapportören Jean Ziegler biobränslena nyligen.
Och krävde ett femårigt förbud mot att göra etanol och andra biobränslen av matgrödor.”(Hittat via knuff.se.)
När OKQ8 i höstas försökte lansera en klimatvänligare diesel fick de kraftig kritik (som jag tror ledde till att de inte introducerade ECO20 alls. Då var det palmoljan som stod i fokus. Nu står etanolen i fokus. Å den ena sidan hävdar t.ex. Joachim Kerpner med stöd av FN-rapportören Jean Ziegler att etanoltillverkningen leder till problem genom att den leder till minskad/dyrare livsmedelsproduktion och därmed ökad svält. Robert Collins stämmer in.
På den andra sidan står t.ex. Jakob Lagercrantsz och Mattias Goldman som vet berätta att ingenting av vad de ovan nämnda herrarna är sant eller åtminstone inte kommer att vara sant när EUs nya rregler träder ikraft (kan vara värt att notera att Greenpeace i fråga om ECO20 inte acccepterade att OKQ8s palmoljeinblandning skedde med krav på kontrolerad produktion).
Enligt Lagercrantz/Goldman leder inte lögre priser på livsmedelsprodukter till ökad svält – tvärtom enligt IFAP. Ziegler/Collin hämtar sin uppfattning om motsatsen från IFPRI. Någon som hänger med?
Collins beskriver Lagerkrantz/Goldman som hantlangare åt Per Carstedt, bilhandlare från Örnsköldsvik:
Gröna bilister startade som en sund och klok organisation. Tyvärr togs den senare över av bilhandlaren Per Carstedt från Örnsköldsvik och lobbyisterna Goldmann och Lagercrantz.
Tillsammans jobbade de på att få fart på Carstedts affärer – att sälja etanolfordar i Norrland.
Och med hjälp av religiösa förtecken gick det över all förväntan.
Visst börjar det bli lite svårt att skilja på fakta och tro. Svårt att skilja på rätt eller fel när det gäller val av bränsle både idag och i morgon. Visst börjar det bli mycket svårt att skilja ut vilka intressen olika personer, olika organisationer egentligen företräder.
Här har vi subventionerat etanolbilar och klassat dem som miljöbilar (med skatterabatt, lägre eller inga parkeringskostnader, ingen trängselavgift) och så kanske nyttan ur växthusgasssynpunkt är tveksam och påverkan på människors livsvillkor i fattiga länder i värsta fall fruktansvärd. Är det väl använda pengar att subventionera de som redan har råd att köpa ny bil?
Proletärer i alla länder……
Jag läser Thomas L Friedmans The world is flat (ISBN 978-0-1410-3489-8) som visserligen är lite väl ordrik:-) men i övrigt och därför vältaligt förklarar varför världen blev platt runt år 2000. I den boken lyfter Friedman fram nedanstående citat från det kommunistiska manifestet som Marx och Engels skrev 1848. Det är Michael J. Sandel på Harward som tipsat Freidman om att Marx faktiskt beskrev – förutsåg – den värld vi lever i idag. Det är egentligen enligt min mening “bara” bourgeoisins (eller kanske med modent språkbruk kapitalismens) förmåga att faktiskt särskilt inom den parlamentarisak demokratins ram generera ett rimligt välstånd till flertalet han missade. Det är ju å andra sidan inte så konstigt om man beaktar dåtidens våldsamma utsugning, något som vi ju av och till ser motsvarigheten til i Indien och Kina idag.
“Bourgeoisin kan icke existera, utan att alltjämt revolutionera produktionsinstrumenten, d v s produktionsförhållandena, således samtliga samhällsförhållanden. Ett oförändrat bibehållande av det gamla produktionssättet var däremot den första existensbetingelsen för alla tidigare industriella klasser. Den fortgående omvälvningen i produktionen, det oavbrutna skakandet av alla samhälleliga förhållanden, den eviga osäkerheten och rörelsen kännetecknar bourgeoisins epok gentemot alla andra. Alla fasta inrotade förhållanden och dem åtföljande gamla ärevördiga föreställningar och åskådningar upplöses, alla nybildade föråldras innan de hinner bli förbenade. Allt fast och beständigt förflyktigas, allt heligt profaneras, och människorna blir slutligen tvungna att betrakta sin levnadsställning och sina ömsesidiga förbindelser med nyktra ögon.
Hur t.ex. allt heligt profaneras ser vi ju dagligen exempel på.
Behovet av en ständigt ökad avsättning för sina produkter jagar bourgeoisin över hela jordklotet. Överallt måste den innästla sig, överallt slå sig ned, överallt skaffa sig förbindelser.
Globalisering kallar vi ju detta idag. Viktigt att notera är dock att denna utveckling på intet sätt är av ondo. den är en naturlig utveckling för kapitalet i dess rörelse mot att riva ner hinder, gränser, nationer.
Bourgeoisin har genom sin exploatering av världsmarknaden givit alla länders produktion och konsumtion kosmopolitisk gestalt. Den har till reaktionens stora sorg undanryckt industrin dess nationella grund. De urgamla nationella industrierna har förintats och förintas alltjämt dagligen. De uttränges av nya industrier, vilkas införande blir en livsfråga för alla civiliserade nationer, industrier, som icke längre bearbetar inhemska råämnen, utan råvaror från de avlägsnaste områden och vilkas fabrikat förbrukas icke blott i det egna landet utan i alla världsdelar. I stället för de gamla behoven, som kunde tillfredsställas genom landets egna resurser, träder nya, vilka behöver produkter från de mest avlägsna länder och klimat för att bli tillfredsställda. I stället för den gamla lokala och nationella självtillräckligheten och avskildheten träder en allsidig samfärdsel, ett allsidigt nationernas beroende av varandra. Och som det går i den materiella, så går det också i den andliga produktionen. De enskilda nationernas andliga produkter blir allmän egendom. Den nationella ensidigheten och inskränktheten blir mer och mer omöjlig, och av den mycket nationella och lokala litteraturen bildas en världslitteratur.
Det är, precis som Friedman hävdar, först nu som Marx beskrivning av “allmän egendom” verkligen manifesteras genom allas (grovt generaliserat) tillgång till all information, allas möjlighet att kommunicera (och samarbeta) med alla – Creative Commons är ju den legala uttrycksformen för det förstnämnda..
Bourgeoisin rycker genom den snabba förbättringen av alla produktionsinstrument, genom de oändligt förbättrade kommunikationerna alla, även de mest barbariska nationer in i civilisationen. De billiga varupriserna är det tunga artilleri, med vilket den skjuter ner alla kinesiska murar och varmed den tvingar barbarernas hårdnackade främlingshat att kapitulera. Den tvingar alla nationer att tillägna sig bourgeoisins produktionssätt, om de inte vill gå under; den tvingar dem att hos sig själva införa den så kallade civilisationen, d v s att bli bourgeoisi. Med ett ord: bourgeoisin skapar sig en värld efter sitt eget beläte.” (Det kommunistiska manifestet, Karl Marx och Freidrich Engels, 1948)
Och allt detta får mig att reflektera med anledning av alla de faktiskt rätt enfaldiga kommentarerna till Sveriges medlemskap i EU med anledning av den idag avkunnade domen i Vaxholms-fallet. Det vi nu ser är ju just en sannolikt snabb utjämning av levnadsförhållandet dels inom Europa, dels i världen som helhet. Det är bara momentant som vi kommer att se en lönepress nedåt tillföljd av ökad konkurrens med låga löner, snart – precis som redan sker med en del produktion – ökar levnadsstandarden och därmed både löner och kostnader också i de länder i vår närhet från vilket det idag går att exportera (exploatera) arbetskraft.
Jag tror att rätt metod inte är (och det går ju tydligen inte) att kräva svenska kollektivavtal i företag som har sin huvudverksamhet annorstädes. Istället skall vi följa uppmaningen från manifestet Proletärer i alla länder, förenen eder, dvs gå samman i kamp för också deras rätt att teckna rimliga “egna” kollektivavtal. Då handlar det om att hitta stridsformer i vilket vi kan ge stöd till deras kamp, solidaritetsaktioner skulle man väl kunna kalla det.
Digital inkludering
På vei til ministermøte i Lisboa: “På vei til Lisboa og Ministerial Debate on eInclusion Policy”. Iflg EU er digital inkludering på alles lepper.”
På Johannessens blogg har man kunnat följa hans resa (som ovanstående är hämtat från) till och deltagande i ministermötet om digital inkludering både från dag 1 och 2. Tillställningen har rubriken Ministerial Debate on e-Inclusion Policy och från hemsidan hämtar jag följande citat:
Inclusion is a cornerstone of the EU policy in the information society
Frågan är då om detta är intressant. I alla fall så hittar man inte mycket från Sverige om man googlar på digital inkludering (men det kan ju vara fel ordval). Alla de första träffarna blir norska:-(
Har heller inte hittat något i de svenska medierna kring detta. Har heller inte hittat någon rapportering direkt från den svenska delegationen – för det fanns väl en sådan? Norge hade ju uppenbarligen representation både från Kunskapsdepartementet (motsvarande Utbildningsdepartementet) och från Fornyings- og administrasjonsdepartementet (vi har väl inget förnyelsedepartement?). Vilka departement var representerade från Sverige?
Har vi förresten en policy på detta område, och vad går den i så fall ut på? Det är ju uppenbart att frågan om digital inkludering blir allt viktigare ju mer digitaliserat vårt samhälle blir. Bloggar är ju numera en del av vår vardag (men inte för de som inte är uppkopplade). Våra privata affärer sköts numera mest effektivt via nätet (men inte för de som är beroende av personlig service). Att felanmäla en telefon tar kanske en halvtimmer per telefon men någon minut på nätet. En miljon svenskar fins på Facebook men hur är det med de som står utanför – inte för att de valt det utan för att de inte har tillgång, kunskapen.
Fri invandring motverkar brott
”För mig var detta den enda vägen ut”: “Alis flykt till Malmö skulle ha stoppats av nya förslaget
Ali Obaid var dödsdömd i Irak.
Med hjälp av människosmugglare tog han och hans gravida hustru sig till Malmö.
Ilmar Reepalus (s) och Göran Johanssons (s) förslag skulle stoppat dem vid gränsen.”
Ett säkert rätt typiskt exempel på en flykting vars enda möjlighet att ta sig till Sverige (ut ur Irak kanske också) var att betala för att få hjälp.
Hade faktiskt inte fattat hur cynisk Ilmar Reepalu är. I en faktaruta intill artikeln i Aftonbladet står att hans åsikt är att
Utnyttja Dublinförordningen från 2003 som säger att en illegal flykting som upptäcks vid en gränskontroll ska skickas tillbaka till det EU-land han eller hon kom ifrån.
För en amatör på området förefaller det i klartext betyda att vi skall skicka tillbaka alla flyktingar som inte kommer via ett icke EU-land. Det torde väl därmed innebära att vi kan avvisa i stort sett alla för vem kan ta sig till Sverige direkt från Irak utan att passera något EU-land på vägen?
Jag håller i denna fråga med Anders Svensson som, liksom jag gjort tidigare, framför det enda verkningsfulla förslaget för att rycka undan grunden för den s.k. människosmugglingen nämligen öppna gränser. Liknande tankegångar framför också den gode socialdemokraten Erik Laakso.
Skall vi gissa att Reepalus föräldrar flydde från Estland. Borde vi kanske då ha tillämpat någon liknande bestämmelse som de han nu föreslår? Vi har ju lite dåligt track-record just när det gäller de baltiska staterna – skall vi uppreepa det bara för att det råkar vara folk med annan hudfärg, religion eller vad det nu är som gör att irakier enligt Reepalu har mindre rätt att få sin sak prövad här?
Wirtén om asylrätten
De vill avskaffa asylrätten
Sahlin måst ha mod att markera skarpare: “Nästan alla som söker asyl i Sverige är insmugglade. Samma gäller över hela Europa. Den stora vågen irakier kommer längs gamla beprövade smugglarrutter genom Europa. De landar i Grekland eller Rumänien och fortsätter sedan med bil. De flesta till Malmö.
Göran Johansson säger att de får komma “den vanliga vägen” i stället. Men det finns inte kvar några sådana. Europas murbyggen har för länge sedan blockerat dem. Ilmar Reepalu säger att de kan söka asyl vid svenska ambassader. Kan de?
Det mest uppseendeväckande är att två så inflytelserika politiker tappat kollen på sin samtid. De vet helt enkelt inte hur Europa fungerar. Den som är på flykt har inga andra val kvar än smugglarna. Det är garanterat säkrare än att försöka smita över gränser på egen hand”
Per Wirtén i Dagens Arens skriver bra om Reepalus och Johanssons tankemässiga haveri. Har varit skönt att se att de båda herrarnas uttalade dumhet väckt stark indignation hos många – skada vållar de ändå.
Det finns inte så mycket att säga i denna fråga som inte redan sagts. Adrian Kaba undrar t.ex. om de (Reeula och Johansson)
“blivit så starka att de måste trycka ner de svagaste och mest utsatta människorna i vårt land?”
Själv konstaterar jag att solidariteten sitter trångt!
Senaste kommentarerna