Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Vi behöver en egen skolpolitik för 2010-talet
Tom retorik skymmer de stora frågorna: “Det är därför helt logiskt att symbolladdad men innehållslös borgerlig retorik skymmer sikten för de stora frågorna. Det är hög tid att utvärdera dessa 20 års skolpolitik. Och att utmana en del av de dogmer som styrt skolpolitiken under den senaste antipolitiska epoken. Något som borde ske i god tid inför valet 2010.”
(Hittat via Dagens Arena.)
Håkan Bengtsson skriver om skolpolitken med utgångspunkt i förra årets sista sandlådestrid om densamma som utspelade sig långt från skolans verklighet – på DN debatt och i kommentarer därtill. Det var Mona Sahlin som sett ur sandlådeperspektivet lyckades få in en fullträff på Jan Björklund genom att liera sig med två sandlådekamrater (lärarfacken).
Bengtsson får dock in en ny fullträff, denna gång riktad mot den socialdemokratiska bristen på skolpolitik och på en annan nivå än sandlådans. Det rådslag partiet nyss genomfört angående skolpolitiken är som bortblåst och det märkliga mandat Sahlin skaffade sig i höstas inte heller omnämnt. Istället efterlyser Bengtsson en utvärdering av de senaste 20 årens skolpolitik. Det vore nog nyttigt – själv tror jag dock att frågor om vad som skall vara skolans uppgift i framtiden kanske skulle ge oss mer användbara svar.
Björklund har rätt!
Skolan får gärna ha julavslutning i kyrkan: “Samtidigt får det inte vara så att någon tvingas till religionsutövning. Ingen ska tvingas att avge trosbekännelse eller läsa en bön under en skolavslutning.
Men man kan vara i kyrkan, ha en kyrklig inramning och till och med en präst som berättar om varför vi firar julen och hur den firas.
Sedan måste varje skola och rektor själva få fatta sina egna beslut, efter eget omdöme och med hänsyn till lokala förhållanden.
På en del ställen har man traditioner som går flera hundra år tillbaka i tiden. Det är inte rimligt att staten ska förbjuda dessa.
Jag tror inte att man på något sätt främjar ökad tolerans genom att säga att vi ska avskaffa våra kulturella traditioner.”
(Hittat via knuff.se.)
Självklart har Jan Björklund rätt när han identifierar konflikten mellan värnandet av det gemensamma kulturarvet och förbudet mot konfessionella inslag i skolarbetet. Så reagerar jag heller inte särskilt mycket mot skolavslutningar i kyrkan eftersom just kyrkan är den enda stora samlingslokalen där mina barn gått i skola. Däremot reagerar jag starkt när kyrkan tillåts marknadsföra konfirmation på skoltid. Kommer dock att uppskatta att skolavslutningar kan förläggas till den idrottshall som planeras i Hölö (när bygget nu kommer igång?).
Däremot är det kanske lite mera tveksamt att hålla med Björklund när han anser att en präst skall berätta om varför vi firar jul. Denna mycket gamla närmast ursvensak tradition är ju definitivt från förkristen tid och om det är något präster är dåliga på så är det ju just det förkristna. Tvärtom faktskt – de representerar ju just den “främmande” tradition som för något 1000-tal år sedan övertog vårt riktigt traditionella midvinterblot, som ju manifesteras genom skinkan/spädgrisen och ljusfesterna. Blogge Bloggelito har föredömligt utrett detta.
Om alla gjorde så
Visst kan man förstå att Sandvikens kommun har försökt hitta en lösning på det problem som uppstod genom att Outlaws hyrde in sig i en lokal i kommunen. Lösningen tycks ha varit att köpa fastigheten och samtidigt köpa ut hyresgästen genom att ersätta dem (Outlaws) för kostnader i samband med flyttstädningen. Så långt tycker jag att det är acceptabelt, givet att 1) Outlaws är en juridisk person/förening och 2) de haft ett giltigt hyresavtal.
Kommun betalade mc-gäng för flytt: “Under 2003 hyrde mc-gänget Outlaws en tom flyghangar i Sandvikens kommun. Kommunen erbjöd sig att köpa hangaren, under förutsättning att Outlaws sades upp från hyreskontraktet. Ägaren tvekade dock inför en försäljning, skriver Gefle Dagblad.
– Det här var ju inga killar som man bara tog och kastade ut på bar backe om man säger så, säger han till tidningen.
Betalade för flyttstädning
För att kunna genomföra affären fick kommunen bland annat låta medlemmarna i mc-gänget själva sköta flyttstädningen i den lokal de lämnade, och betala dem 200 000 kronor för detta. Alla partier utom moderaterna röstade för uppgörelsen.”
Lennart Nilsson skriver om detta på folkpartisterna i Nackas blogg. Han kallar det att skänka pengar till Outlaws men det verkar ju vara en “missuppfattning”. Nilsson publicerar i anslutning till sitt inlägg en underbar kopia av en insändare:
Problemet är väl att om alla gjorde så skulle vi visserligen få en flyttkarusell som kanske skulle störa Outlaws och andras verksamhet (för det är väl den man är ute efter) men samtidigt sprätta en hel del skattepengar på dem och andra liknande organisationer. Det känns ju inte så bra. Än värre och kanske det största problemet, metoden innebär ju bara att problemen flyttas till någon annan kommun. Det känns ju heller inte så bra.
Lärare + nytänkande = sant?
Nytänkande efterlyses hos lärare: “Mycket pekar på att det finns stora besparingar att göra i utbildnings-väsendet på att välja öppna program, se CS 23/11 -07.
Lärarutbildningarna bör ta ett större ansvar för detta, anser Fredrik Paulsson, lektor vid Umeå universitets institution för interaktiva medier och lärande”
Visst vore det bra om lärarutbildningen i större utsträckning faktiskt handlade om hur IT kan användas för att utveckla lärandet, på ett sådant sätt att lärarna kunde bli betydligt skarpare kravställare. I vilken annan verksamhet skulle man acceptera att inte ha tillgång till ett eget verktyg – och det gäller förstås både lärare och elever.
Själv sa jag (tydligen) följande i Computer Sweden igår:
– Självfallet är det så att skolan skulle kunna få ut mer av de resurser som läggs på it om man valde andra lösningar. Det är dock viktigt att ha klart för sig att de eventuella besparingar man kan göra oftast behövs för att öka tillgängligheten till tekniken. Samtidigt är den enskilda skolans inflytande över sin it-miljö starkt begränsad och ofta centraliserat till en kommunal it-avdelning, säger Peter Karlberg
Klokt sagt!
Det här med hur vi tänker får mig att associera till en bok jag avslutade läsningen av under en rökpaus alldeles nyss. Boken heter “Bryt Mönstret eller gå under” och är skriven av Fredrik Svensson (ISBN 978-91-976474-1-0). Det är faktiskt en fantastisk inspirerande liten bok somm bygger på Svenssons föreläsningar, han förestår Rektorsakademien för er som inte kan placera honom.
Boken riktar sig förstås i första hand till skolfolk men är läsvärd också för i stort sett alla andra därför att den med korta, snärtiga texter provocerar läsaren att reflektera kring frågor som kreativitet, nytänkande, brytande av mönster, ordning, lärande, lustfyllt lärande, digitala invandrare versus digitala infödingar, kunskapsexplosionen m.m. Jag skulle faktiskt vilja rekommendera boken, som bara tar någon timme att läsa, till alla föräldrar med barn i skolan. Får våra barn en skolgång som förbereder för det 2020-tal de kommer att vara yrkesverksamma i eller förbereds de kanske för gårdagen.
Jag har egentligen bara en invändning mot Svenssons teser i boken och det gäller hans hyllning till Idol-konceptet. Jag har aldrig betraktat dess dramaturgi som något mönsterbrytande – tvärtom så spelar den på våra grundläggande svagheter för vinnare/förlorare, succe/fiasko kryddat med skvaller om stjärnorwannabees (deltagare, programledare och jury).
By the way, Svensson listar Jan Björklund bland inspiratörerna till boken:-)
Carl Bildt kan inte uttala sig
Liberalismens olidliga lätthet: “Apropå Kalle Larsson så rekommenderar jag varmt en snabbtprotokollet från en interpellationsdebatt häromdagen. Interpellationen är riktad till Carl Bildt gäller frågan om det råder väpnad konflikt i Irak och Afghanistan – ett uppenbart förhållande som det på ett närmast surrealistiskt sätt tassas runt av regeringen.”
Esbatis inlägg handlar huvudsakligen om liberalism. Personligen – som varandes socialdemokrat – avhåller mig gärna från att bedöma vad liberaler skall ha för åsikter. Jag respekterar dock liberalismens bidrag till viktiga demokratiska principer och hoppas förstås att folk som nu kallar sig liberaler skall vårda det arvet (ett rätt fåfängt hopp – det är bara folk utanför folkpartiet som i liberalismens namn kan sägas göra detta9.
Esbati tipsar också om en debatt i riksdagen om huruvida det råder väpnad konflikt i Afganistan och Irak. Bakgrunden till debatten är en fråga (interpellation) från Kalle Larsson ställd till Carl Bildt, vår utrikesminister soh därmed främsta talesman för Sverige i internationella frågor. Han, dvs Carl Bildt, lyckas krypa bakom migrationslagstiftningens skrivningar om begreppet väpnad konflikt och därmed sammanhängande princip om att just den lagstiftningen skall tolkas av domstol.
Det är ju faktiskt helt fantastiskt att utrikesminsitern därmed inte anser sig kunna ha någon uppfattning i frågan – en fråga där förstås var och en av oss svenskar själva enkelt kan se – via nyhetsförmedlingen – att dessa båda länder otvivelaktligen präglas av just väpnad konflikt. Vår patetiska utrikesminsiter kan inte ens säga det.
Betygssätt förtroenderådet
Låt idag bli en engångsföreteelse!: “I Uppsala arbetarekommun är vi inga varma betygsanhängare. Därför lade vår representant i förtroenderådet ett förslag om att justera i förtroenderådets uttalande. Men detta gillades inte – förslaget fick dras tillbaka efter påtryckningar från partiledningen.
Jag tycker det är viktigt att diskutera hur vi förnyar den socialdemokratiska politiken. Men det räcker inte. Vi måste också förnya vår organisation.
Mona Sahlin började starkt. Hon talade om vikten av att ta tillvara partiets kärleksfulla kritiker, och rådslagsprocessen har fram tills nu varit mycket positiv.
Dagens händelser ger dessvärre en fadd eftersmak. Den skolpolitiska plattformen är i huvudsak bra, men det sätt varpå partiledningen tvingade på partiet ett beslut i betygsfrågan är inte ett exempel på hur beslut bör fattas i ett modernt folkrörelseparti. Mona Sahlin gav inte partiorganisationen något val – hon skulle ha ett mandat att förhandla med regeringen om betygen kosta vad det kosta vill.”
Detta oroar mycket. Bilden av hur debatt förs och beslut tas i partiet har mycket stor betydelse, ofta betydligt viktigare faktiskt än det faktiska beslutet. Men det är väl som med själva partiledarvalet – det fanns bara en kandidat och alltså i realiteten inget val. Här verkar det som om man gjort allt för att få igenom ett enigt beslut när det gäller betygsfrågan och något utrymme för ledamöterna i förtroenderådet (som någon påpekat inte kan/får upphäva kongressbeslut) att tycka annorlunda gives icke. Så sköter man inte den interna demokratin, så för man inte det demokratiska samtalet framåt.
Enligt DN har Mona Sahlin efter denna händelse sagt följande:
– Jag känner mig stärkt, jag har fått ett mandat som inte hade varit möjligt för några år sedan. Nu ska jag omgående ringa skolminister Jan Björklund och testa allvaret i det han sedan länge sagt att han efterlyser: en långsiktig blocköverskridande överenskommelse om skolan, som gör att betygssystemen inte rivs upp mellan varje mandatperiod.
Intressant metodval när det gäller att skaffa sig mandat om man alltså får tro herr Gustavsson!
Alla är förstås inte kritiska, så rapporterar Anders Löwdin om det hela utan att med ens en liten kommentar diskutera formerna utan är bara nyfiken på hur borgarna skall hantera inviten????
Mona har fått mandat att försöka nå en blocköverskridande överrenskommelse. Det ska bli intressant att se borgarna hantera denna invit.
Uppdaterat kl. 20.11: Jonas Morian har också samma “okritiska” förhållningssätt:
Detta har beskrivits som att Mona Sahlin vill ha fria händer i frågan. Det känns inte rättvisande. Av det jag uppfattat av debatten här så förefaller enigheten om att ompröva bland annat synen på betyg i skolan vara tämligen stor. Man verkar också vara beredd att ge partiledningen långtgående handlingsutrymme.
Dock skall sägas att Morian åtminstone förhåller sig lätt kritisk till flertalet debattörer ty från talarstolen tycks floskler duggat tätt.
Enligt SvD tog förtroenderådet beslut utan strid:
Från talarstolen vädjade Mona Sahlin om förtroenderådets stöd för tidigare betyg, och bad om ett omedelbart och tydligt mandat för att kunna göra upp med regeringen om det framtida betygssystemet.
- Det här är inte för Jan Björklunds skull, utan det är för ungarnas skull.
De borgerliga gick till val på att införa betyg från årskurs sex, i stället för dagens årskurs åtta, medan det i socialdemokraterna finns ett utbrett motstånd mot betyg i tidiga åldrar. Men utan strid fick Mona Sahlin gehör för sin linje. I ett uttalande slår förtroenderådet, partiets näst högsta beslutande organ, fast att socialdemokraterna är “beredda att sluta en överenskommelse om betyg tidigare än i dag”. Motkravet är att lärare inte ska få ge betygsliknande skriftliga omdömen under de första skolåren.
Själv tycker jag att det är rätt patetiskt att det som nu verkar vara den viktigaste omsvängningen av den socialdemokratiska skolpolitiken under mandatperioden (alltså fram t.o.m. nästa partikongress) tycks vara betygsfrågan. Inte vad jag skulle kalla en ny skolpolitik, verkar ju företrädesvis vara en återgång till den syn på skola, kunskap och lärande som var förhärskande när jag var barn vilket nu är rätt länge sedan. Vad och hur vi mäter och följer upp är nämligen långt mera betydelsefullt när det gäller styrning än vad vi sätter upp som vällovliga mål i läroplaner.
Jag kan inte låta bli att undra hur företrädare för min arbetarekommun agerade – finns nog inga bloggande sådana dessvärre, men något mandat från mig har de inte skaffat:-(
Kamrat Gramsci och skolan
“Inom utbildning har man att göra med barn i vilka man måste inpränta vissa vanor, som uthållighet, noggrannhet, balans (även fysisk balans), förmåga att koncentrera sig på särskilda ämnen, något som inte kan tillägnas utan det mekaniska upprepandet av disciplinerade och metodiska handlingar.”
I kampen mot det gamla, mekaniska, “jesuitiska” skolsystemet befinner sig den nya pedagogiken fortfarande i en “romantisk” fas, menar Gramsci, vilket innebär att man betonar skillnader mot den gamla skolan på ett “ohälsosamt överdrivet” sätt.”
(Hittat via knuff.se.)
Även jag gillar Gramski:-) Det innebär dock inte att man mekanistiskt kan lägga hans skrifter och däri uttryckta åsikter till grund för en kritik av den svenska skolan år 2007. Gramskis tankar nedtecknades under hans fängelsetid och publicerades första gången 1949. Särskilt det ovan citerade avsnittet tål att diskutera – det skulle väl kunna sagts av en företrädare för de åtminstone till namnet liberala folkpartisterna idag. Är de verkligen arbetarklassens främsta företrädare när det gäller skolpolitiken?
Jag tror att man måste ha helt klart för sig vilken tid som Gramsci verkade i, en tid där just frågan om fysisk fostran, disciplin, kollektivet var framträdande element i flera ideologiska strömningar. Det kan kanske vara värt att beakta. Gramski var också medlem i och och några år ordförande för det kommunistiska partiet i Italien. Han fängslades av fascisterna 1926 och spenderade i stort sett resten av sitt liv i fängelse.
Gramsci har utvecklat begreppet kulturell hegemoni som en del av hur det kapitalistiska systemet upprätthålls. Det sker bl.a. gneom utbildningssystemet där de unga matas med (fostras) till de värderingar som upprätthåller klassamhället. I det ljuset går det utmärkt att se att just de disciplinerande dragen i de tidiga årens drillande och genomgående i form av det regelverk som omgärdar elevernas vardag – uppstyckningen av världsbilden i delar kallade ämnen, extrem uppdelning av dagen i konstlade tidsenheter, regler och sanktioner utgör viktiga beståndsdelar i detta upprätthållande av det bestående. Klassificeringar via betygsssytem och uppdelning av utbildningssystemet i yrkes- respektive studieförberedande linjer/program utgör modeller för samma dolda läroplan.
Låt inte motståndaren dominera spelplanen!
Dags att sätta punkt för den nioåriga grundskolan: “Socialdemokraternas skolpolitiska råd presenterar sitt förslag till ny s-politik: Att uppfylla kunskapsmålen ska vara det obligatoriska i skolan – inte antalet skolår. Socialdemokratin har misslyckats med skolpolitiken. Den har lett till att eleverna inte får den kunskap de har rätt till och når sämre resultat än de borde göra. Skolans huvudsakliga uppdrag måste handla om elevernas kunskapsutveckling. För detta behövs en sammanhållen skola där dagens frivilliga skolformer förskoleklass och gymnasium omvandlas till obligatoriska delar av grundskolan. För att alla elever ska kunna lämna denna grundskola med fullständiga betyg kan det för olika elever behövas olika lång skoltid – från 11 till 15 år. Det är måluppfyllelsen, inte antalet skolår, som ska vara det obligatoriska i skolan. Det förslaget lämnar socialdemokraternas skolpolitiska rådslagsgrupp i Stockholms län till partistyrelsen.”
Några partikamrater med Thomas Johansson i spetsen har skrivit en artikel på DN debatt om skolan. De verkar redovisa synpunkter de lämnat till partiets rådslag om densamma. Syftet med rådslaget är gott – att engagera partiets medlemmar i frågan om vår skolpolitik – en politik som bland annat kommer att vara viktig del i den politik vi skall gå till val på 2010. Därför är det faktiskt helt fantastiskt att läsa artikeln – den handlar bara om organisationsfrågor, inte med ett ord behandlas de krav som framtiden kommer att ställa på medborgare och vad detta får för konsekvenser för skolans uppgift, som ju är att hjälpa barn och ungdomar att erövra den kunskap de kommer att behöva som vuxna medborgare.
Som vanligt numera så verkar det i första hand vara så att man väljer att 1) utgå från den folkpartistiska problembeskrivning och 2) vara lite bättre än samma parti på att föreslå åtgärder baserat på denna problembeskrivning. Kanske inte så konstigt eftersom denna problembeskrivning också stödda av den mediala bilden.
Några punkter i kamraternas artikel är dock värda papperet de är skrivna på 🙂 Detta gäller t.ex. betoneingen av att det är måluppfyllese och inte tid som är det viktiga och att vi absolut inte får minska på ambitionen att vara en kunskapsnation. Det senare innebär som kamraterna skriver att vi skall
“utgå ifrån den självklara inställningen att alla barn kan lära sig. En förnyad skolpolitik måste präglas av höjda ambitioner, tydligare förväntningar och större kunskapskrav.”
Artikeln finns för övrigt också publicerad på Södertälje arbeterekommuns hemsida. Däremot omnämns den inte när man kollar partidistriktets sida (där den förstås också borde funnits högt upp eftersom gruppen av skribenter faktiskt uppges representera “lenet” som distriktet något fånigt kallas). Där är fortfarande Mona Sahlins sommartal andra posten under senaste nytt publicerat den 12 juli (skärmdumpen tagen 12 oktober kl. 21.41)!
Alltså – inte med ett ord omnämns det som i USA kallas 21st century skills, inte med ett ord omnämns det som EU, Norge och andra länder kallar digital kompetens …………
Vi måste göra upp med fp:s syn på skolan
Vi måste göra upp med fp om skolan: “Socialdemokraternas gymnasiereform var ett misstag som vi nu kan rätta till i samverkan med alliansregeringen. Förtroendet för socialdemokratins skolpolitik har försvagats under en följd av år. Framför allt krävs en djupare omprövning inom partiet när det gäller gymnasiereformen från början av 90-talet. Vi gjorde en felbedömning när vi ställde för stora krav på elevernas kunskapsnivå i gymnasiets så kallade individuella program. I dag klarar 25 procent av dessa elever inte av att uppnå gymnasiemålen. Men om socialdemokratin förmår erkänna detta misstag under höstens skolrådslag inom partiet så öppnar sig en möjlighet att göra upp om gymnasiestrukturen med den borgerliga regeringen. Det skriver den socialdemokratiske förre folkhälso- och socialtjänstministern Morgan Johansson.”
Morgan Johansson har missuppfattat saken. Det är inte en uppgörelse med Folkpartiet vi i första hand skall söka utan vi bör snarare göra upp med den Folkpartistiska synen på skolan.
Morgan Johansson gör sig skyldig till flera missuppfattningar. En annan är att tro att det i grunden är fel att förse alla elever med motsvarande allmän högskolebehörighet under deras gymnasiestudier. Det var inte bara rätt tänkt i början av 90-talet, det var t.o.m. framsynt. För varje dag ökar vikten av att ha en bred grund att stå på för alla. För varje dag ökar t.ex. behovet av språkkunskaper. Dessa krav/behov får inte begränsas till de “duktiga” medelklassbarnen utan skall komma alla till del. Det är inte fel på de 25% som inte når målen för gymnasieskolan, det är fel på gymnasieskolan som inte klarar att ge dessa 25% den bildning de behöver och har rätt till.
För den som till äventyrs tror att ovanstående utgör försvar för flumskolan kan jag meddela att så är fallet. Det är värre än så – såväl forskning som erfarenhet visar att det är fullt möjligt att se till att alla elever lyckas skaffa sig de kunskaper de behöver (och som fastställt i läro- och kursplaner). Vi vet egentligen ganska mycket om hur skolor skall vara effektiva i sitt uppdrag. Vi vet faktiskt också en hel del om hur vi skall hantera alla de som inte passar in i skolan. Plockar man in i run da slängar 100 000 barn per årskull i en och samma form får man nog räkna med att den inte passar en del. 25% som idet inte alls funkar för verkar väl inte alls orimligt. Därtill får vi ju rimligen också lägga en del som “passerar” men vars tid i skolan inte präglas av den glädje och stimulans den borde.
Satsa på skolan!
Satsning på skolan i budgeten: "Skolminister Jan Björklund, nyvald folkpartiledare, presenterar idag på partiets landsmöte en satsning på skolan. Pengarna kommer i budgetpropositionen den 20 september. Kommunerna får dela på 900 miljoner kronor under loppet av tre år.
Statsbidraget ska gå till att förbättra kunskaperna i läsning, skrivning och räkning. De elever som riskerar att inte nå målen för
lågstadiet ska prioriteras. Skolorna kan satsa på sådant som mer undervisningstid, speciallärare och sommarskola. "
(Hittat via knuff.se.)
Visst är det utmärkt att regeringen med Björklund i spetsen satsar på skolan. Det är heller inte fel att man uppmärksammar att insatser när det gäller läs-, skriv- och räkningskunskaper bör göras tidigt, mycket svårare att reparera senare. Nu satsas alltså 900 miljoner kronor under 3 år i form av extra bidrag till kommunerna (som dock måste ha en plan så det hela måste liksom tidigare socialdemokratiska satsningar administreras).
Hur mycket är då 900 miljoner kronor. Som pengar i absoluta tal riktigt mycket förstås men fördelat på kommuner/elever?
Antalet kommuner i landet är 291 (om jag minns rätt) vilket gör att satsningen ger (som medelvärde) 3 092 783,50515464 kronor per kommun – alltså i runda slängar 1 miljon kronor per år (hur många speciallärare kan man anställa då?).
Antalet elever per årskurs brukar ligga runt 100 000, här avses tydligen lågstadiet (en beteckning som togs bort ur styrdokumenten 1994) – alltså årskurserna 1 – 3. Då handlar det om ca 300 000 elever vilket ör att satsningen landar på ca 3 000 kronor per elev – alltså 1 000 kronor per elev och år.
Nu gör jag inte dessa räkneexempel för att förminska regeringens satsning, den är förstås välkommen. Frågan är snarare om den är tillräcklig för att göra skillnad och om det är rimligt att villkora “småpengar”. En elev kostar ju redan 72 600 kronor per år enligt Skolverkets statistik (snabbfakta).
Regeringen satsar också på lärarna. Också det är ju oerhört välkommet. Här kan man också ägna sig åt lite räknande. Antalet lärare på grund- och gymnasienivå är ca 129 000 (här har jag inte riktigt koll på om de senare ingår). Det ger 7 054,26356589147 kronor per lärare vilket väl faktiskt får anses vara ett rejält bidrag – i synnerhet som ju kommunerna måste stå för tiden.
Senaste kommentarerna