Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Drogbruk – en kulturfråga
Blogge Bloggelito tar under rubriken Du ska dricka alkohol, neger! upp en rad aspekter på drogbruk och argumenterar väl för en förändring av vår (svenska) syn på olika typer av droger. Alldeles särskilt tänkvärd är följande rätt provocerande tankegång:
Den svenska staten har det drogfria samhället som mål. Det är en social renhetsutopi som saknar motstycke i resten av världen, där man istället ofta förnuftigt konstaterar att människan nyttjar droger och försöker begränsa skadeverkningarna av detta nyttjande. I exempelvis Holland och Storbritannien ser man ingen poäng med att förbjuda kat, då skadeeffekterna är minimala.
Men den svenska staten har också det multikulturella samhället som mål. Multikultur är uppenbarligen bra så länge det handlar om tillskott som kebab och falafel, men hur man egentligen har tänkt vad gäller andra kulturella uttryck är mer tveksamt. Det gamla synsättet var att invandrarna ska anpassa sig till svenska normer, men detta har successivt kommit att ändras – anpassningen ska ske ömsesidigt.
För droger gäller dock den svenska linjen orubbad. Flyktingar och andra invandrare från exempelvis Somalia ska inte få tugga sitt kat. Istället ska de fogas in i den svenska alkohol- och nikotintraditionen. Negern ska läras att supa och röka, att bruka vodka istället för att missbruka den mycket mildare drogen kat – ty med svenska statens språkbruk, som medierna gärna använder av någon anledning, är all hantering av de droger staten anser olagliga missbruk per definition. Samma resonemang gäller andra kulturella subgrupper, inklusive inhemska sådana (till exempel ravekulturen med dess milda hallucinatoriska preparat).
Att den svenska politiken när det gäller narkotiska preparat är misslyckad torde vara uppenbart för var och en. Magnus Linton skrev 2002 en utmärkt artikel om densamma där han försöker härleda uppkomsten av den “massiva politiken” ur vilket jag citerar en liten bit:
Självfallet måste den massiva politiken också ses i ljuset av de höga ambitionerna med det svenska välfärdsprojektet som sådant. Viljan att vara en förebild för andra länder präglar denna mer än kanske någon annan fråga och under 80-och början av 90-talet blir narkotikafrågan ett område där partierna bjuder över varandra i att visa handlingskraft. Bevekelsegrunderna skiftar, men frågan är användbar för alla: socialdemokraterna vill visa att ”i vårt Sverige tillåts ingen falla ur”, vänster- och miljöpartiet gör inför folkomröstningen 1994 drogliberalism synonymt med EU, kristdemokraterna ser ”knarkets utbredning” som ett tecken på att skolan svikit i kristen fostran, moderaterna som ett bevis för att polisen behöver mer resurser, för folkpartiet ligger en fortsatt absolut politik i linje med folkpartiets rötter i nykterhetsrörelsen medan centern pekar på urbaniseringens förfärande konsekvenser. Ny demokrati, som väljs in i riksdagen 1991, är kanske de som har allra störst användning av frågan: knarket väller in med invandrarna.
Missbruksforskaren Leif Lenke söker den absoluta politikens rötter i religion. Framväxten av västvärldens nykterhetsrörelser under förra seklet fick en snabb uppdelning i två grenar – en radikal och en moderat – där den förra sprang ur de frikyrkliga väckelserörelserna. Hos dem fanns ett starkt etiskt element i alkoholkritiken och därför krävde de, skriver Lenke, ”total avhållsamhet från alla alkoholhaltiga drycker och förespråkade med en terminologi från drogdebatten ’ett alkoholfritt samhälle’” (Sociologisk Forskning 4/91). Den moderata grenen – för vilka problemen gällde folkhälsa och inte moral – hade inga invändningar mot öl och vin utan menade att det var starkspriten som skulle bekämpas. Länder i den frikyrkliga grenen – som Sverige, Finland och USA – prövade senare drastiska åtgärder som totalförbud eller motbokssystem medan den moderata – typ Holland, Västtyskland och Danmark – försökte hantera alkoholproblemen via skatter och andra restriktioner.
Traditionerna lever. Dels har de radikala länderna i dag en lägre total alkoholkonsumtion men ett mer problematiskt dryckesmönster medan den moderata grenen har en högre totalkonsumtion men ett mindre problematiskt dryckesmönster. Och dels, vilket är Lenkes huvudpoäng, lägger traditionerna ett tydligt raster över dagens europeiska narkotikadebatt; i de länder vars alkoholkritik bottnade i folkhälsa är skadelindring (harm reduction) en självklarhet medan varje sådan tanke är mycket kontroversiell i länder vars alkoholkritik tog avstamp i moral.
Vi har alltså skapat ett problematiskt dryckesmönster som vi vill tvinga på människor som kommer från andra kulturer där ett sådant inte finns – givet förstås att vi accepterar premissen att människor har och kommer att ha behov, vilja att i rimlig omfattning bruka droger. Missbruk har som de flesta också förstår andra orsaker än bara bruk – sociala problem brukar vara de mest uppenbara.
Får man vara muslim i Sverige?
”Rätt att stena de otrogna”: “Kamal Moubadder är en av delägarna och var tills för två år sedan också rektor för skolan.
I en anmälan till Skolverket anklagas han för ”barbariska värderingar”. Vidare skriver anmälaren:
– Det kan ändå inte anses vara förenligt med läroplanen att en rektor för en svensk skola uttalat hävdar att det är rätt att i andra länder hugga av händer på tjuvar och stena otrogna.
Försvarar sharialagar
Bakgrunden till anmälan är en nätsida där Kamal Moubadder svarar på frågor om islam och argumenterar för sharialagstiftning, skriver ”http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=670038" target="_blank">Dagens Nyheter.
Skolchefen säger till tidningen att texterna är tagna från hans bok ”40 frågor om islam” som gavs ut 1992 och inte används i skolans undervisning."
(Hittat via knuff.se.)
Kamal Moubadder har hamnat i blåsväder. Han har tydligen anmälts av Hans Iwan Bratt (som inom parantes är humanist, liberal och folkpartist i en och samma person – vem sa att att vara liberal är att vara kluven?)till Skolverket för att han på nätet (och tidigare i bokform besvarar frågor om islam. Många reagerar mot detta t.ex. Anders Svensson som tar händelsen som intäkt för att angripa företeelsen friskolor. I det sammanhanget kan det ju finnas anledning att notera att herr Kamal Moubadder ju enligt den presentation som finns på Al-Mustafa-skolans hemsida varit skolledare också på kommunala skolor (om jag nu tolkar informationen korrekt):
Vd:n Kamal Moubadder har doktorsexamen i arabiska från Stockholms Universitet 1994, magister i journalistik från Libanesiska Universitetet 1974, lärarutbildning från Libanon 1972.
Arbetade som hemspråkslärare, beträdande rektor och rektor i en rad kommunala och fristående skolor samt som lektor i Stockholms Universitet (1995-2002).
Han är VD i Asip Skola AB som är huvudman (ägare) för Al-Mustafa Skolan.
Fredrik Svensson problematiserar Moubadders inställning/åsikter i förhållande till den värdegrund som enligt lagar och förordningar skall genomsyra vårt skolväsende (alltså även friskolor). Han missar dock det faktum att detta är just rektors ansvar och Moubaddar är (åtminstone inte sedan några år) inte Al-Mustafaskolans rektor utan VD för det bolag som driver skolan. Fredrik skriver så här:
En rektor som aktivt uppvisar och propagerar för denna absurda grundsyn där handhuggning och stening är i sin ordning måste självklart ifrågasättas. Problemet är nämligen att, som rektor själv också påpekar i sina skrifter, att en aktivt troende muslim inte får följa mänskliga lagar som strider mot Alahs. Så står det i skrifterna och det får man tro på om man vill såklart. Men om man präntar in detta tillräckligt ofta och starkt i små barn är risken stor att de får en värdegrund som strider mot de värden skolan skall förmedla och som vårt samhälle bygger på att vi har.
Jinge påpekar att Moubadders åsikt förmodligen är sann, dvs att antalet äktenskapsbrott minskar om man stenar de som är otrogna och att antalet inbrott minskar om man hugger händerna av tjuvar. Vet inte om det verkligen är riktigt – strängare straff brukar ju inte stå i någon närmare samstämighet med minskad brottslighet (USA är ett bra exempel på det). Oavsett så är det förstås inte frågan om kausaliteten utan om inställningen till människovärdet.
Själv tycker jag att detta är ytterst problematiskt. Moubaddar har självfallet rätt att hysa och ge uttryck för hur udda åsikter som helst och förstås också att hävda att de är religiöst motiverade. Det är lika rimligt att han på grund av sina åsikter inte bör beläggas med yrkes- och/eller näringsförbud. Däremot kolliderar ju detta mot föreskrifterna i läroplanen " ”Alla som verkar i skolan skall hävda de grundläggande värden som anges i skollagen och i denna läroplan och klart ta avstånd från det som strider mot dem.” som ju ganska entydigt anger att man inte bara skall undervisa i enlighet med de grundläggande värdena utan faktiskt uttryckligen skall ta avstånd från det som strider mot dessa. Här finns en uppenbar konflikt mellan läroplanens föreskrifter och een rad religiösa föreställningar vilket ju i praktiken förhindrar en hel de människor att vara verksamma i skolan. Är det rimligt, vem skall avgöra, var går gränsen? Kan man verkligen i en demokrati förskriva vilka åsikter som är tillåtna?
PS Björklund har säkert svaren:-) DS
Bara föräldrar kan
Peter Hultqvist tillhör en av rådslagsgrupperna, nämligen den om jobb. Han har som framgår av citatet nedan någonslags ryggmärgsreflex som gäller idéer som skulle innebära nya (och i detta fall offentligt finansierade) jobb. Plötsligt blir – fast kanske inte hos Hultqvist – andra personer än föräldrarna olämpliga att ta hand om barnen. I hans värld kanske det bara gäller när de är sjuka men vanligen betraktar vi ju inte andra personer såsom barnskötare och förskollärare som olämpliga, inte heller sjuksköterskor och läkare när barnen behöver mer kvalificerad vård. Kan släktingar accepteras? Vänner? Är det bara om det görs i bolagsform som det blir olämpligt?
Hultqvist kommenterar så här:
Fp:s nya testballong ……: “Folkpartisten Karin Pilsäter lanserar nu ideen om att vårdbolag ska kunna passa sjuka barn och få ersättning från staten. Hon anser att föräldrarna ska kunna överlåta sina dagar för vård av sjukt barn till ett företag.
Det är sorgligt att läsa om Karin Pilsäter och hennes ideer. Kanske är det just kontakten med sina föräldrar som barnen behöver, framförallt när de är sjuka. Tyvärr tycks väldigt mycket i högeralliansens politik handla om hur välbeställda karriärmänniskor ska kunna leja ut det mesta som gäller hemmet på privata företag.”
Så här förklarar Karin Pilsäter förslaget enligt SvD:
Fler än föräldrar kan ta vab-dagar: “Hon leder den arbetsgrupp i folkpartiet som inför valet 2010 ska ta fram en ny politik för ”Det klämda Sverige”. Förslaget om nya vab-regler återfinns i en första delrapport, som har klubbats i partistyrelsen och offentliggörs nästa vecka. På landsmötet i september ska ombuden ta ställning till den nya politiken.
–Idén är att underlätta för föräldrar, inte minst de som är ensamstående. Man ska kunna bygga upp en relation med någon annan som kan rycka in när barnen är sjuka, så att man inte alltid måste vara hemma själv, förklarar Karin Pilsäter.”
Technorati Tags:
Socialdemokraterna, Politik, Familjepolitik, Föräldraförsäkring, SvD
Leijonborg kollektivansluten till LO?
Tvångsanslutningsdags: “Låt oss ta en titt på vad utbildningsministern tycker om tvångsanslutningar. Detta handlar förvisso om kårobligatoriet, men det avser man ju avskaffa av principiella skäl snarare än pragamatiska, så de borde väl gälla även i samband med a-kassan.”
(Hittat via nyligen.se.)
Det citat jag hittar är följande: “Jag har fått uppleva hur kollektivanslutningen till LO avskaffats, hur statskyrkosystemet avskaffats och nu ska det förhoppningsvis bli tredje gången gillt med kårobligatoriets avskaffade som kränker föreningsfriheten.” alltså sagt av Lars leijonborg enligt DN. Nu undrar jag hur många som minns kollektivanslutningen till LO. Det måste varit före min tid. Vilka omfattades av den?
Det intressanta med detta är att Leijonborg (om citatet stämmer) inte verkar göra skillnad på om staten tvingar någon till föreningsmedlemskap eller om en förening i stadgar eller genom särskilt beslut ansluter sig och sina medlemmar till någon annan organisation. Det var ju nämligen det senare “kollektivanslutningen” handlade om – fackföreningar som anslöt sig kollektivt till det socialdemokratiska partiet.
Technorati Tags:
Demokrati, Politik, DN, Föreningsfrihet, Lars Leijonborg
Ny dansk strateg för elärande
National strategi for IKT-støttet læring: “Èn af Danmarks væsentlige udfordringer er fortsat at udvikle de kompetencer og færdigheder, der er nødvendige for at sikre vores velfærdssamfund.
Danmark har i dag en veludviklet teknologisk infrastruktur. Men vi skal hele tiden sætte os nye mål. Vi skal udnytte de potentialer, som teknologien rummer, til at styrke uddannelse og kompetenceudvikling gennem e-læring. Videnskabsministeriet har allerede i en årrække arbejdet for at udbrede anvendelsen af e-læring i Danmark og støttet dette med en række initiativer.
Jeg ønsker at fokusere endnu mere på de muligheder og fordele, der er forbundet med e-læring. Derfor lancerer vi denne nationale strategi for e-læring.
Målet med strategien er dels at øge anvendelsen og kvaliteten af e-læring med henblik på at styrke kompetenceudviklingen bredt, og dels at gøre Danmark til et førende land inden for e-læring.”
Andra länder har lite ambitioner – det har vi i ganska stor utsträckning saknat de senaste åren (de senaste socialdemokratiska ministrarna verkade inte förstå frågan)och vi väntar fortfarande på att den nuvarande regeringen med Utbildningsdepartementet som banérförare skall komma till skott/bekänna färg. Stefan Pålsson berättar att strategin stöds av 135 miljoner danska kronor (SEK 167 896 546,138478).Man skal då komma håg att i Danmark har man de senaste åen haft rätt omfattande satsningar på området bland annat i form av stöd till köp av utrustning, uppbygge av nationell läromedelskatalog etc. Både Pålsson och Öystein Johannessen utlovar mer kommentarer senare – det gör också jag.
Vedenskabsministeriets pressmeddelande.
Technorati Tags:
IT i skolan, Socialdemokraterna, Politik, Utbildning, Skola, Jan Björklund
Lite rätt om skolpolitiken
När ska borgerligheten förnya sin skolpolitik?: “Vad består den i? Jo, man har identifierat tre stora fiender/hot mot den svenska skolan. Det är 1: Keps, 2: Mobil och 3: Mp-3 spelare. Jag har varit i en diskussion med en av de som anser att detta är stora problem i annat jag skrivit om skolan tidigare och dyker han upp här med sina kommentarer på detta blogginlägg tycker jag ni ska ta diskussionen med honom. Han står definitivt för en gammal syn på skolan.
Förslagen som ska ”rädda” den svenska skolan är hårdare tag, ordningsbetyg, betyg tidigare i skolan, kasta ut elever, förbjuda mobiltelefoner, beslagta mobiltelefoner och liknande.
”
Kul att hitta ett relativt bra inlägg om skolpolitiken bland de kära s-infobloggarna. Roger Jönsson från Ystad pekar på att högeralliansens skolpolitk attackerar fel saker och saknar en vision vad gäller de krav som dagens och morgondagens samhälle ställer på utbidningen. Undrar om det är vad Mona Sahlin menar när hon på DN debatt hävdar attt vi socialdemokrater behöver ompröva skolpolitiken och skriver att “Jag vill peka ut utbildningspolitiken, där kunskap och arbetsro måste få större utrymme när vi formar vårt program för barn och ungdomar i framtidens skola.” Låter inte det som samma brist på vision om vad som är skolans uppgift på 2000-talet?
Vad är det för kunskaper som behövs? Hur ser framtidens arbetsliv ut? Inom vilka områden sker tillväxten/innovationerna? Vilka kunskaper och färdigheter behövs 2020?
Technorati Tags:
Socialdemokraterna, Politik, DN, Utbildning, Skola, Mona Sahlin, Partiordförande, Roger Jönsson, Lärande, s-info
Föräldrar – behöver barnen dem?
Efterträdare till Leijonborg: “Noterar att folkpartiet har långt kvar till att bli ett jämställt parti. En av partiets ledande företrädare Marit Paulsson har enligt DN sagt till TT att Cecilia Malmström är olämplig som partiledare.
– Hon är en ung kvinna med två små barn. Då är det inte lämpligt att bli partiledare.
Istället förespråkar Paulsson Björklund. DN skriver:
Cecilia Malmström har två tvååringar hemma – men även Björklund har småbarn: en tvååring och en femåring.”
(Hittat via Åsa Westlund.)
Rätt fantastiskt att Marit Pålsen gör denna skillnad på män och kvinnor, huruvida Folkpartiet delar denna uppfattning framgår väl egentligen inte – så Åsa Westlund drar kanske lite långtgående slutsatser. Intressant är dock den egentliga grundfrågan – går det eller är det lämpligt att personer med små barn tar på sig den typ av uppdrag som ett partiledarskap innebär. Det är ju faktiskt lite svårt att tänka sig att man ställer in medverkan vid viktiga överläggningar/debatter pga sjukt barn även om det självklart borde vara helt legitimt. Å andra sidan är det självklart bara den enskilda individen och dennes familj som kan ta ställning – vi andra skall högaktningsfullt avstå från att döma.
Westlund avslutar med att konstatera att “Det finns gott om människor både i partipolitiken och utanför som anser att de “vet” att det inte är bra för kvinnor att ta på sig politiska uppdrag, eller för den delen jobba heltid, när de har småbarn.” Jag skulle vilja komplettera det påståendet med att det finns gott om folk i politiken som inte respekterar att människor – män och kvinnor – fritt skall kunna välja om de vill jobba mindre än heltid alternativt inte jobba alls medan barnen är små (med fritt avses här ha faktisk ekonomisk möjlighet att välja och att dessutom inte utsättas för andra människors föraktfulla utsagor om man gör ett sådant val).
Technorati Tags:
Politik, DN, Personligt, Familjepolitik, Jan Björklund, Lars Leijonborg, Åsa Westlund, Cecilia Malmström, Marit Pålsen
SvD: Fp i debatt med Sverigedemokraterna
SvD: Fp i debatt med Sverigedemokraterna: “- Ni har invandrarna som skuldkort för allting, sade Ullenhag.
Åkesson vägrade medge nazistiska drag i sd. Däremot tvingades han medge att sd haft koppling till det franska extremhögerpartiet Front National. Han sade också det mångkulturella hotar sammanhållningen i samhället. Muslimer är, enligt Åkesson, inte intresserade av att delta i samhället, utan bor segregerat.
– Vi svenskar måste flytta på oss hela tiden.”
(Hittat via knuff.se.)
Jag tycker att det är bra att det förs en debatt direkt med företrädare för Sverigedemokraterna. Så skall det gå till i en demokrati. Att de blir attackerade för grumligheter i sitt partiprogram respektive i den retorik partiets företrädare använder sig av är också rimligt. Just det senare blev ju vid några tillfällen tydligt (man kan se hela programmet på TV8 Adaktusson från den 12 april) – se också citatet ovan.
Att Sverigedemokraterna ser invandrarna/ingen som både problemet och lösningen (stoppa densamma/återvandring = kasta ut) blev mycket tydligt vilket framgår av följande citat från debatten hämtat från DN:
Enligt Åkesson har hans parti en lösning som på en gång kan leda till minskad arbetslöshet, sänkt skatt och återupprustat försvar, nämligen stopp för “massinvandringen” och ett program för till återvandring.
– Bara där kan man spara 30-40 miljarder kronor om året, hävdade han.
– Vad som är skrämmande, svarade Erik Ullenhag, är att du nu hade en chans att berätta hur Sverigedemokraterna vill skapa jobb. Men du fastnar hela tiden i invandringsfrågan. Ni är ett enfrågeparti som ogillar invandrare.
Frågan är hur man skall kategorisera Sverigedemokraternas syn på människor av annat etniskt ursprung än traditionellt svenskt (som ju i sig är i genetisk mening en salig blandning antar jag) – är de “bara” lite främlingsfientliga eller finns det en rasistisk idé i botten. De verkar ha stora svårigheter med att själva identifiera grunden för sina åsikter – man får inte ha en annan religion än den kristna som väl är en import från mellanöstern, man får inte ha en annan kultur än den svenska (?) som väl till stora delar också kan beskrivas som import – får man ha en annan hudfärg?
Technorati Tags:
Socialdemokraterna, Demokrati, Politik, DN, SvD, Yttrandefrihet, Fri invandring, Kultur, Sverigedemokrater, TV8
Valfrihet – inget för regeringen?
”Dödsstöt mot Waldorfpedagogiken”: “Men skolminister Jan Björklund ger landets Waldorfskolor nobben: regeringen tänker föreskriva att samtliga tredjeklassare måste delta i de nationella proven.
–Det ska vara likvärdiga villkor. Elever i svensk skola har rätt att få lära sig läsa, skriva och räkna på lågstadiet. Det gäller även elever i Waldorfskolor. Det kommer att bli obligatoriskt med prov även för dem, säger han.
Jan Björklund välkomnar alternativa arbetssätt, men ”köper inte” Waldorfskolornas argument.
–Man får inte blanda ihop en frihet i pedagogik med att man skulle kunna ha frihet att själv bestämma vad eleverna ska lära sig. Det står i läroplanen och går inte att dribbla bort.”
(Hittat via knuff.se.)
Nu börjar det ju bli riktigt roligt. Under lång tid kämpade företrädare för olika alternativa pedagogiker för att få rätt att starta skolor och för att få likvärdiga villkor främst i ekonomiska termer. Under 80-talet var också alternativ respektive religiös inriktning det enda som gav möjlighet att driva skolor vid sidan av det offentliga skolväsendet och dessa förblev också få. Under början på 90-talet (med Beatrice Ask som skolminister – nu skall hon visst tvångsmässigt drogtesta barn) fick vi en lagstiftning som skapade rätt så likvärdiga villkor och som därmed gav alla föräldrar möjlighet att välja skola utan att behöva titta i den egna plånboken (i princip). Sedan dess har vi sett en rätt stor ökning av antalet friskolor främst i storstadsområdena.
Det intressanta är ju att läroplanen också gäller för friskolorna. Det betyder att en grundskoleutbildning skall vara likvärdig oberoende av val av skola. Hur man uppnår de mål läroplanen stipulerar är därmed något som respektive skola/huvudman kan forma. Nu är det emellertid slut på detta flum. Alla skall inte bara uppnå läroplanens mål för den 9-årga skolan utan de skall dessutom göra det i samma takt. För Walldorf-pedagogiken innebär nog detta ett rätt kraftfullt ingripande eftersom en av de saker som karaktäriserar den är att man låter barn utveckla sin förmåga att läsa, skriva och räkna mer i sin egen takt än vad den mer kollektivistiska pedagogiken i grundskolan gör. Det innebär såvitt jag förstår inte att elever i Walldorfskolor skulle ha svårare att nå målen efter 9 år.
Det här förstår inte alla. En annars omdömesgill person som Jonas Hellman tror t.ex. att man måste uppnå vissa mål efter 3 år i skolan för att klara resten – varför skulle det vara så? Om vi vet något om lärande så är det väl att det är individuellt men förutsätter socialt sammanhang. Rosemari Södergren är mer konfunderad över den inskränkning av valfriheten detta innebär.
Kanske skall betona att jag i grunden är rätt skeptisk till just Walldorf-pedagogiken och inte valt denna för någon av mina 6 barn. Jobbade runt 5 år på det läkepedagogiska Solbergahemmet och lärde känna en hel del människor som åtminstone i någon mening definierade sig som antroposofer, det senare något som jag av olika skäl fortsatt att göra. Min huvudsakliga kritik gäller dock inte sättet man hanterar baskunskaper (som att kunna läsa, vara digitalt kompetent etc) utan på grund av dels det jag uppfattar som ett auktoritärt drag, dels den mystisism som kommer tilll uttryck i den religiösa föreställningsvärld som karaktäriserar antroposofin.
Technorati Tags:
IT i skolan, Politik, Rosemari Södergren, SvD, Utbildning, Skola, Jan Björklund, Jonas Hellman, Walldorf-pedagogik, Antroposofi, Läkepedagogik
Uppdrag skola
På vägen till standardiseringsmöte i London läser jag färdigt Fredrik Jeppesens bok Uppdrag skola. Om man bortser från att den är lite dåligt korrekturläst så har Jeppesen skrivit en klart läsvärd bok.
Jeppesen får sägas positionera sig som en varm anhängare av Lpo 94 och den svenska skolpolitik som dominerat under säkert 20 – 30 år. Det innebär också att han i rätt stor utsträckning kritiserar den skolpolitik som Jan Björklund står som främsta representant för. Han är också tydlig när det gäller de strukturer som bidrar till att man så ofta uppfattar skolan som trögrörlig.
Har man följt Jeppesens bloggande kommer dock inga överraskningar – i själva verket bygger en hel del resonemang i boken på inlägg från densamma. Han citerar också sig själv (och förstås många andra, inte minst från läroplanen). En snabb överblick – som också ger en bild av Jeppesens tro på att skolutveckling är möjlig och nödvändig – får man genom att läsa hans lista över rubriker han 2005 önskade få se i media.
Eftersom Jeppesen nog definierar sig själv som entrepenör har han dock en mycket positiv syn på konkurrensen som uppkommit genom det ökade antalet friskolor men med sin bakgrund som rektor under några få år i en kommunal skola också positiv till den kommunala skolans konkurrenskraft (med rätt ledning, vision, marknadsföring).
Som företrädare för den traditionella linjen där lärarutbildning likställs med kompetens att faktiskt vara lärare har man inte så mycket att hämta hos Jeppesen. För Jeppesen står eleven och dennes lärare fullständigt i centrum och skolans verksamhet skall utgå från detta (och inte de vuxna).
“Min poäng är att vi borde lägga ned kepsen och andra liknande skendiskussioner. Vi borde istället lägga all den tiden (50 miljoner minuter i värsta fall) på att diskutera hur vi skall hitta tekniker/arbetsmetoder som ger ökat lärande istället och hur vi genomför dem. Då skulle svensk skola bli en av världens bästa skolor resultatmässigt på fem – tio års sikt.”(Uppdrag skola, sid 96)
Technorati Tags:
Utbildning, Fredrik Jeppesen, Lärande
Senaste kommentarerna