Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Partier måste visa vägen mot något bättre
JOHANNA GRAF: Är det Juholts, partiets eller hoppets kris?: "Det folk är mest besvikna på nu, det är förlusten av hoppet, om att en bättre värld är möjlig. "
Graf har förstås rätt. Alla partier måste för sina medlemmar och sympatisörer stå för något som dessa uppfattar som bättre. Moderaternas framgångar under senare år beror just på att de för många kunnat ge en bild av något bättre. Väljare i tillräcklig omfattning uppfattar att problembeskrivningen och lösningarna stämmer med deras egen bild av verkligheten. Hur sann denna bild sen är är faktiskt en annan fråga.
Socialdemokratin har tappat denna förmåga – att beskriva verkligheten så att tillräckligt många känner igen sig och föreslå lösningar som lika många tycker verka rimliga. Att vi har en partiledare utan bra kompass (privat och politiskt) är i sammanhanget relativt oväsentligt.
När vi dessutom har kamrater som (se kommentarer på Grafs blogginlägg) som kan uttrycka sig på följande sätt om medborgarna
en politiskt omdeveten och labil väljarkår
är vi sannolikt rätt illa ute. Vi har såvitt jag vet aldrig haft en mer välutbildad väljarkår än idag, låt oss istället utgå från det och föra hyfsat intelligenta samtal med dessa!
Katrine Kielos verkar ha fattat och skriver bl.a.
Hur ska Sveriges hårt arbetande familjer kunna relatera till när Juholt åker runt och pratar om ”värdeburen tillväxt”, ”kunskapsbaserad ekonomi” och ”social investeringspolitik”.
På vilket sätt relaterar det till deras liv?
Är det någon som över huvud taget begriper vad de där fraserna betyder?
Och istället för att måla upp visioner ägnar sig en del åt att bygga upp “skräckscenarior”. Själv önskar jag att vi – många – som fortfarande utgår från vad man skulle kunna kalla socialdemokratiska (eller varför inte socialistiska) grundläggande värderingar som frihet, solidaritet och jämlikhet skulle förenas i mer utopiskt inriktade projekt, i att beskriva såväl partiet som framtiden i mer idealistiska termer, formulera en vision av en bättre värld. En sådan innehåller mer kollektiva lösningar, mindre statliga – innehåller mer utrymme för den enskilde, mindre regleringar – innehåller mer frihet, mindre övervakning. En framtid där medborgarens engagemang såväl för sin egen som andras väl får verkligt utrymme.
Technorati Tags:
Alexandra Einerstam, Frihet, Jämlikhet, Johanna Graf, Katrine Kielos, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Socialism, Solidaritet
Välfärd utan stat – är det möjligt
Vi vill inte krympa välfärdsstaten | Kultur | Aftonbladet: " Vad vi däremot diskuterade var olika sätt att organisera den offentliga välfärden och förankra den bättre bland medborgarna.
Exempelvis i form av självförvaltning och brukarmedverkan och att inom ramen för en offentlig finansiering ge ökat utrymme för folkrörelser, kooperativ och andra nonprofitorganisationer. Dessvärre blev det inte så. I stället fick vi vinstdrivande företag och marknadsmodeller. Det är bara att beklaga att det alternativ vi argumenterade för inte prövades."
Håkan A Bengtsson m.fl. försvarar sig mot Ann Charlott Altstadt som replikerar direkt:
I den tidens debatt blev vi som invände mot att vanliga människoras huvudproblem skulle vara förkvävande skyddsnät och bristande personligt ansvarstagande kallade bakåtsträvare, bromsklossar, nostalgiker och traditionalister, men tyvärr fick vi rätt. Den missvisande beskrivningen av välfärdsstaten öppnade dörren för – och legitimerade det marknadssamhälle vi har i dag där exempelvis riskkapitalbolag gör miljardvinster i omsorg skola- vårdbranschen på våra skattepengar. Ett samhälle som allt mer glider isär under trycket av marknadens sorteringsmekanismer och lönsamhetskrav.
Är väl ett lysande exempel på hur man väljer att inte beakta det motparten faktiskt skriver. Att sedan Altstadt inte verkar begripa att det som gör de “nya” moderaternas framgång möjlig just beror på att de kunnat beskriva verkligheten så att många känner igen sig och sedan dessutom kunnat ge sken av att ha lösningar på de problem denna bild av verkligheten illustrerar. Hade vi, dvs vänstern, långt tidigare just utifrån den allienation allt fler människor känner inför den starka staten som välfärdens garant kunnat visa på en väg där det inte är staten utan människornas ofta kollektiva ansträngningar som organiserar, finansierar och utvecklar gemensamma välfärdsinstitutioner samtidigt som den enskildes makt över sitt eget liv ökat – då hade vi haft en politik för vår tid, då hade högern inte kunnat skaffa sig problemformuleringsprivilegiet. Nu bjöd vi ju faktiskt på det.
Huvudskälet till att vi förlorat initiativet är att vi “förstatligat” de allra flesta instrumenten för människors självorganisering. Även de få kvarvarande har gjorts helt beroende av statens/kommunens allmosor (bidrag). Utan bidrag ingen studieverksamhet, utan bidrag ingen idrottsverksamhet, utan bidrag ingen annan fritidsverksamhet.
Tänk tanken – sankt skatt så att alla har råd att betala vad akassan faktiskt kostar, sänk skatten så att alla kan betala vad studiecirkeln kostar, sänk skatten så att folk har råd att driva samlingslokaler. Tänk tanken – ge människor utrymme att själva gemensamt bygga de institutioner de behöver; kollektivt uppbyggda kassor för vård och omsorg, kollektivt finansierade byggnader för idrott, för studier, för fest. Tänk tanken!
Technorati Tags:
Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Solidaritet, Staten, Håkan A Bengtsson, Ann Charlott Altstadt
Enfald versus mångfald, statskrameri verus kollektiv organisering
Socialdemokratiska reflektioner 3 – staten och samhället « Stig-Björn Ljunggren: "Mitt sätt att bena ut det här är enligt följande:
’Staten’ må vara liktydig med den politiska makten, men folkvald eller inte, staten är den som skickar polisen för att verkställa. Här kan vi också räkna in kommuner och landsting, men typ även myndigheter. Etc.
’Samhället’ däremot är den komplicerade nätverk av sociala och mänskliga kontakter som sker frivilligt och av tradition. Här är inte polisen ett medel, utan övertalning, hänvisning till traditioner, samverkan baserad på tillit och vänskap, släkt och vänner, familj och nätverk. Här finns folkrörelser och kvarterssamverkan, etc.
Men eftersom socialdemokratin tappat distinktionen mellan samhälle och stat, och blandad samman allt detta, blev det också svårt för partiet att fatta diskussionen om ’den lilla världen’ och svårt att svälja idéer om ’civila samhället’.
"
(Hittat via Staten är inte vi.)
Jag tillhör kanske den numera lilla skara som av och till kollar Knuff. Upptäckte idag där att ett inlägg jag skrev för precis ett år sedan dykt upp och kommenterats av både Anders Nilsson och Erik Laakso. Mitt inlägg var ganska kort, kommenterades då av Anders Nilsson men det drev väl inte upp en storm av kommentarer annorstädes, ledde inte till särskilt mycket reflekterande.
Nåväl – för mig är det precis så som Ljunggren konstaterar (citerat inledningsvis) – så att man måste skilja på begreppen stat och samhälle. Och med Laaksos ord
Jag trodde, i min enfald, att målet var att stärka den maktlöse, ge förutsättningar för frihet för den ofrie och etablera allas lika värde som utgångspunkt för samhällsfunktionerna.
ser man också behovet av att skilja på via statsapparaten uppbyggda system och den enskildes utrymme att själv forma sitt liv. Det senare ofta i och genom kollektiv organisering, vare sig det gäller boende, försäkringar eller inköp. Det tycks mig som om partiet och partikamraterna förväxlat kraften i de kollektivt uppbyggda lösningarna med partiapparatens kontroll över en statsapparat vars grundläggande kännetecken är maktfullkomlighet, byråkratier och just enfald snarare än den mångfald som naturligt uppstår när människor bemyndigas, får bestämma själva.
Organiserar man sig själv, bygger sina egna strukturer kommer dessa att utformas för att härbärgera många olika, en självklarhet om alla är med och bygger, alla är med att forma besluten vilket kräver en viss grad av överblickbarhet – småskalighet om man så vill. En stat däremot formas för att tjäna det bestående, kommer att försvara de existerande maktförhållandena i samhället och att bevara privilegier oaktat att den som hos oss kan betraktas som demokratisk. En stat kommer att premiera medlöparna med allehanda belöningar, oftast i form av höga löner/arvoden och andra förmåner såsom fri bostad, fria resor etc.
Technorati Tags:
Anders Nilsson, demokrati, Erik Laakso, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Stig-Björn Ljunggren
Ironisk kommentar av Laakso – tänkvärt
Erik Laakso | På Uppstuds » Hög tid att grunda en oberoende sossetidning: "Nu är tiden mogen att starta en egen kvälls- och morgontidning som kan ta upp kampen med den borgerliga ekokammaren som bara nystar i socialdemokraters smutsiga bykar. Så här får det inte fortgå. Vi behöver en tidning som kan rapportera sakligt, fritt och oberoende. En publikation som inte väjer för de svåra frågorna om vårt partis förträfflighet och styrka. Vi kan inte lita på att Schibstedt och den påstått liberala pressen ska ta den kampen åt oss.
"
(Hittat via knuff.)
Gårdagen (fredagen alltså) bjöd på lite rysningar. Den store partiledaren som alldeles uppenbart befinner sig i blåsväder låtsas inte om den tilltagande motvinden utan menar att
Det var aldrig aktuellt att jag skulle avgå
Partiets högsta ledning ägnar enligt rapporterna nästan 7 timmar åt att komma fram till att den värdade ledaren visst inte behöver ta ansvar för sådana dåraktigheter som att ansöka och erhålla full ersättning för hyra av lägenhet där också sambon är bosatt (kanske t.o.m. skriven). Partimedlemmarna ska nu (vi alltså) samfällt gå ut och diskutera politik med medborgare som måste anse att detta är parodi på ledarskap. Att göra anspråk på att på allvar betraktas som en statsministerkandidat kan knappast betraktas som annat än dårskap.
Nu tycks det också förekomma uppgifter om att den store ledarens bostad i Kalmar i själva verket bebos av den f.d. hustrun. Bryr mig verkligen inte om hur han ordnar sitt liv så länge det sker på egen bekostnad. Men som vännnen Anders Nilsson konkluderar
Om socialdemokratin ska resa sig så måste vi förstå folket vrede. Vi måste lämna konspirationsteorierna där de hör hemma, på soptippen, och se bjälken i det egna ögat. Menar vi allvar med frihet, jämlikhet och solidaritet så måste vi leva det, även våra främsta företrädare. För om jag tvingas välja så kommer jag alltid att välja folket före ledarna.
Eller för att citera Alexandra Einerstam
Jag förstår de facto inte hur han med trovärdighet ska kunna föra ut ett socialdemokratiskt budskap, så länge den här historien lever kvar i väljarnas medvetande.
Och lever kvar kommer den ju förstås att göra. Sahlin fick dras med Toblerone under hela sin fortsatta politiska gärning. Och som jag skrev häromdagen – detta har inget med lagligheten att göra, det har med politisk kompass i det privata och i det politiska arbetet.
Technorati Tags:
Aftonbladet, Anders Nilsson, demokrati, Erik Laakso, Mona Sahlin, På Uppstuds, Socialdemokratiska Arbeterepartiet, Sveket, Alexandra Einerstam
Förundersökning mot Håkan Juholt
Förundersökning mot Håkan Juholt | Nyheter | Aftonbladet: “– Vår ambition är att detta ska handläggas så snabbt som möjligt för alla inblandades skull, säger Björn Ericson till Aftonbladet.”
I sak har jag bara följande kommentar när det gäller den aktuella frågan om hyresersättning. Det är fullständigt orimligt att man inte av sig själv skulle förstå att man inte har rätt till ersättning för hela hyran när man är sambo. Det har ingenting med regelverket att göra – förstår man inte en så uppenbar sak finns det anledning att……
Lite mera inom parantes kan jag väl också undra vad det är för ideologiska ställningstaganden som ligger bakom beslut att begära ersättning för hyreskostnaden när man har inkomster i storleksordningen 140 000 kr per månad – fattar förresten heller inte varför vår partiledare ska ha lön i samma storleksordning som statsministern.
När det gäller det juridiska har Mårten Schultz utrett det bra.
Sen undrar jag förstås över åklagarens uttalade målsättning att prioritera handläggningen av detta, ska detta ärende gå före andra, vilken skada drabbas i så fall de som får vänta, gäller inte alltid i samband med förundersökningar att alla inblandade har stort intresse av att handläggningen sker skyndsamt. Helt enkelt – gör åklagaren skillnad på folk och folk (och i så fall på vilken grund)?
Technorati Tags:
Aftonbladet, Elit, Håkan Juholt, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Socialism
Självklarheter
Ska uttrycka några självklarheter:
ett demokratiskt uppbyggt välfärdssamhälle är bättre än alla tänkbara alternativ
ett demokratiskt samhälle är något mer en bara en man en röst (vart fjärde år eller så)
i ett demokratiskt samhälle härskar absolut yttrande- och åsiktsfrihet
i ett demokratiskt samhälle råder skydd för den personliga integriteten och råder rättssäkerhet (oskyldig tills motsatsen bevisats) i alla lägen utan undantag
i ett demokratiskt samhälle kan inte kapitalägare utöva oinskränkt makt över egendomslösa
ett välfärdssamhälle är ett samhälle där alla kan leva drägligt på sin lön och där de som saknar egen försörjning också kan leva ett drägligt liv (kallas solidaritet/solidariskt)
i ett välfärdssamhälle består välfärden av både resurser som disponeras helt efter eget gottfinnannde (huvuddelen) och av resurser som fördelas efter demokratiska beslut
i ett demokratiskt välfärdssamhälle spelar det ingen roll i vems regi en verksamhet anordnas – det som spelar roll är hur den finansieras/styrs/kontrolleras
solidaritet är inte ett geografiskt avgränsat begrepp
frihet är inte ett geografiskt avgränsat begrepp
jämlikhet är inte ett geografiskt avgränsat begrepp
i ett välfärdssamhälle kan man bli rik men inte på bekostnad av andras möjlighet att försörja sig drägligt
Hörde på radion idag att dagens unga är de första som ser fram emot en tid där de får det sämre än sina föräldrar – vilket nonsens. Det finns massor av saker som behöver förbättras för att vi ska uppnå det solidariska, demokratiska välfärdssamhälle jag drömmer om. Ingenting ska bli sämre.
vi har en bostadsstandard som vida överstiger tidigare generationers – ändå kan den bli bättre, fler bostäder behövs (och det kan vi bygga) och gamla rustas upp
ser vi till att väg och räls byggs ut i takt med befolkningstillväxt och att energi produceras hållbart kommer vi att få en bättre kommunikationsmiljö som skapar än mer möjligheter (och jobb i transportrelaterad industri inkl. SAAB)
toalettpapper är lika viktigt för välfärden som dagisplatser – efterfrågan blir inte mindre så utrymme för produktion är oändliga
den kommunikationsteknik vi förfogar över idag ger oss obegränsade möjligheter när det gäller det demokratiska samtalet, när det gäller lärandet, när det gäller sociala relationer
Världen går inte under i morgon – mänskligheten förfogar över såväl resurser som förmåga att lösa de problem vi ställs inför – den ljusnande framtiden är vår!
Mitt land, vårt land, min värld, vår värld
ner kommer man alltid: Nej, jag älskar inte mitt land. Jag är inte patriot.: "Jag gjorde lumpen och skulle göra om den om jag måste. Inte för att jag älskar mitt land eller håller nationen och dess fana högt. Utan för att jag är beredd att försvara vem det än må vara som någon annan försöker sätta sig på. Jag gillar demokrati, yttrandefriheten och rätten att tänka fritt. Jag gillar att kunna röra mig fritt varthän jag så önskar, jag vill inte att någon ska öppna min post eller lyssna på mina privata samtal. Rätten till det är jag beredd att slåss för.
Men inget av det här gör mig till patriot. Som om det skulle finnas en speciell ”svensk” demokrati, eller ett särskilt ”svenskt” människovärde. Eller att kärleken skulle vara specifikt “svensk”. Frihet jämlikhet och solidaritet känner inga sådana nationsgränser. Kampen för detta har hela världen som skådeplats. Demokratin liksom människovärdet är universell."
Anders Nilsson är en klok man. Han älskar sin sambo, sina barn och barnbarn, sina syskon och sina föräldrar och därutöver sin gud. I detta är vi lika om vi bortser från det sistnämnda. Han älskar också frihet, jämlikhet och solidaritet. Också där vi lika. Det innebär att vi egentligen drivs av kärlek till alla människor.
Numera talas emellertid mycket om ondska och hat. Begrepp som både är svåranvända och lätt får sin mening utsuddad genom alltför flitigt användande. Hat är t.ex. något som många använder i tid och otid för att uttrycka allmän motvilja eller bara för att säga att man inte gillar något. Ondska används ibland som om det vore något vi inte själva kontrollerar, något man kan besittas av utan att själv ha valt. Sådana begrepp har jag mycket svårt för. Människor föds inte onda men det finns otaliga exempel på hur de av omständigheterna kommer att begå verkligt onda handlingar. Antingen har de aktivt valt detta men minst lika vanligt är att de snarare blivit del av (ex. soldater i krig).
Jag tror att hat och ondska ska ses som samhälleliga fenomen. De är känslor och handlingar som människor har/begår som emanerar ur de förhållanden som råder vid en given tidpunkt och en given plats. Därför kommer de också från tid till annan att riktas mot olika företeelser – etniska grupper, andra nationer osv. De är känslor och handlingar som fyller en funktion. I dagens stangerande ekonomier är tyvärr duktiga idioter som odlar motsättningar mellan grupper en följd av instabiliteten, av arbetslösheten, av osäkerheten. Det föder rädsla som låter sig omvandlas till hatiska känslor och onda handlingar. Det är därför som vi ser konspirationsteorier om islamisering sprida sig just nu – de fyller funktionen att skapa motsättningar mellan människor.
Vi har alla behov av tillhörighet (identifikation). För många räcker familj, släkt, vänner och jobb långt men de flesta söker också ett något större sammanhang. Sådana sammanhang erbjuds av gäng, av föreningslivet osv. Sammanhangen kan vara av såväl konstruktiv som destruktiv natur liksom aktiva eller passiva, inkluderande eller exkluderande. Tyvärr får man väl säga att många sammanhang just konstitueras genom motsatser – vi mot dom (gäller t.ex. supporterklubbar, ofta religioner, etnicitet och alltid nationer).
För mig är att vara svensk att vara stadigvarande bosatt i det geografiska område som identifieras som Sverige. Alla andra som bor här stadigvarande är också svenskar. Det som bör förena oss förutom detta val av boplats är att vi gemensamt bidrar till ett gott samhälle baserat just på frihet, jämlikhet och solidaritet. Den ambitionen bör vi dela med alla andra människor på vårt klot.
Technorati Tags:
Anders Nilsson, demokrati, Frihet, Solidaritet
Detta med främlingsfientligheten
Europa förgiftas | Katrine Kielos | Ledarkrönika | Ledare | Aftonbladet: “Ola Larsmo nämner i en lysande text på DN Kultur den tyske lingvisten Victor Klemperer. Klemperer var övertygad om att språket formade den som använde det. Främlingsfientliga ord leder till främlingsfientliga tankar. Klemperer skrev dagbok om den språkkamp som utspelade sig i trettiotalets Europa. I miljoner repetitioner, mekaniskt och omedvetet svaldes hatet tills det inte fanns något annat.”
Har gått och burit på en tanke några dagar. Den rör just orden och ordens betydelse som t.ex. Ola Larsmo skriver bra om. Det ord som fastnade var
främlingsfientlighet
, ett begrepp som oftast används för att beskriva en mild form av rasism, inte riktigt men nästan. Ordet är uppenbarligen en sammansättning av
främling
(som väl är någon vi inte känner, någon som inte hör hemma här) och
fientlig
(som är något vi hyser aggressiva antipatier mot). För att begreppet ska vara meningsfullt bör det finnas något som kallas främlingsvänlig, dvs fientlighetens motsats. Det senare har jag dock inte stött på (begreppet alltså).
Vanligtvis används begreppet främlingsfientlighet för att definiera personer/organisationer som har kritiska synpunkter på invandrare i allmänhet och/eller invandrarpolitiken. Det är intressant eftersom det var mycket länge sedan vi hade en invandring av någon nämnvärd omfattning och följdaktligen knappast kan sägas ha varken invandrare eller en invandrarpolitik. Det vi dock har/haft under de senaste decennierna är ett relativt omfattande flyktingmottagande (alldeles oavsett hur vi uppfattar de skäl som accepterats så har de allra flesta människor som kommit till Sverige getts asyl alternativt utgjort anhöriga till sådana). Sen har vi skaffat en i många stycken rätt misslyckat integrationspolitik för att hantera en del av de frågor som aktualiseras när relativt många har anledning att fly (varifrån de nu kommer) och därför får asyl (här).
Visst kan man definiera den asylsökande som en främling – i den meningen att det är en individ som vi inte känner och som inte bor här. När vederbörande fått asyl blir den ju bosatt här och upphör såvitt jag förstår därmed att vara en främling. Denne har ju blivit en granne, en arbetskamrat, en kund, en anställd, en hyresgäst, en elev osv. Använder vi då begreppet främlingsfientliga som beteckning på personer som hyser aversioner mot människor bosatta i vårt land men som eventuellt kan identifieras baserat på etnicitet, hudfärg, religion eller liknande accepterar vi ju de fientligas absurda verklighetsuppfattning.
Att det finns människor i vårt land som är fientliga till andra människor är väl helt klart. Vi kan väl alla känna så mot enstaka individer. När denna känsla övergår till att gälla utpekade grupper, baserat på föreställningar om gruppmedlemmarnas egenskaper är det en form av rasism, även om vi numera av vetenskapliga skäl har svårt att särskilja raser/inte använder det begreppet och istället ofta talar om etnicitet. Hur t.o.m. ledarskribenter banar väg för sådan på förmenta (gärna statistiskt baserade och därmed till synes sakliga) gruppegenskaper baserade fördomar/fientlighet utgör ju Gudmundsson på SvD ett bra exempel på:
Den absoluta majoriteten av alla brott begås av norrmän. 90 procent av gärningsmännen bakom de brott som begicks under den uppmätta perioden, 2001 till 2004, var infödda norrmän. Det är dock vissa invandrargruppers överrepresentation i brottsstatistiken som väcker intresse.
Låt oss fortsatt vara mycket tydligare med hur vi använder orden. Utmänstra begreppet främlingsfientliga och kalla rasister för rasister dvs de som tillskriver grupper (av typ etniska) negativa egenskaper. Ta varje tillfälle i akt att “ta debatten” dvs låt inga om än “oförargerliga” yttranden, artiklar, bloggar m.m. stå oemotsagda. Stäng inte ute någon form av åsikter utan se till att det är möjligt att bemöta, att avslöja, att vederlägga. Det är när konspirationsteorierna bekräftas genom märklig lagstiftning (inskränkt yttrandefrihet), dunkelt tänkta förslag (språktest) och de får utrymme att odlas (exempelvis hos Bruce Bawer utan tillräckligt motstånd det blir farligt.
Technorati Tags:
Aftonbladet, Katrine Kielos, SvD, Yttrandfrihet, Ola Larsmo, Bruce Bawer, Rasism, Främlingsfientliga
Havererar nu EU?
Everywhere, the European project is stalling. It needs a new German engine | Timothy Garton Ash | Comment is free | The Guardian: “And it’s not just the eurozone. Every major project of the European Union is faltering. France and Italy are suggesting that the achievement of the Schengen area, with no border controls, should be chipped away – just because a few thousand people from convulsed north Africa have taken refuge on the Italian island of Lampedusa. Many European countries are already in a panic about the integration of immigrants and people of migrant origin, especially those who are Muslims. Solidarity and social justice – central values of the post-1945 European project – are in retreat almost everywhere, as a result of growing inequality and spending cuts to tackle public debt.”
(Hittat via Sönderfallet fortsätter.)
Björn Elmbrandt instämmer i Timothy Garton Ash beskrivning och avslutar sin artikel i Dagens Arena med orden
Timothy Garton Ash vill se Tyskland som motorn i en nystart för EU, där man vågar ta ledningen, inte bara huka sig för finansmarknaderna. Det är rätt tänkt, men det är inte vad som nu sker. Istället ser vi snarare ett gradvist sönderfall för den europeiska unionen, ungefär som i Grekland.
Kanske blir det som så många gånger förr – man kommer återigen överens om att låna ut ännu större belopp till Grekland, som blir ännu omöjligare att betala igen. Det vill säga, man sparkar den tomma burken framför sig på gatan ännu en liten bit. Men sanningens minut kommer förstås, både för Giorgios Papandreou och för Angela Merkel.
Jag förstår inte riktigt metaforen med den tomma burken som man sparkar framför sig. Varken Grekland eller något annat land som ingår i gruppen som eurokrisar förtjänar att betraktas/beskrivas som en tom burk även om Elmbrandt kanske har en liten poäng
det som händer just nu är att det lilla av stat som ändå funnits i Grekland är på väg att falla sönder i eurokrisens spår.
Fast jag är tveksam om det är ett rimligt sätt att beskriva krisande Grekland. Jag saknar hos både Elmbrandt och Garton Ash en lite mer konkret beskrivning av hur saker och ting borde hanteras. Garton Ash saknar en stark kvinna vilket står för ett Tyskland som kliver fram och “tar hand” om den ekonomiska och finansiella återhämtningen i euro-zonen. Elmbrandt verkar inte ha någon annan lösning. Merkel ska fixa detta trots de bekymmer detta kommer att vålla henne på hemmaplan opinionsmässigt.
Elmbrandt verkar tycka att det är synd att inte Merkel stod på sig i kravet på att privata finansiärer skulle tvingas skriva ner fordringar på Grekland. Det är intressant för vad skulle ha blivit konsekvensen av det – alltså bortsett från att vi talar om summor i storleksordningar som kan välta rätt stabila finansiella institut. Alltså finns det pengar i banksystemet som inte skulle saknas, som inte skulle leda till att institutionella investerare (t.ex. pensionsförvaltande) skadas, pengar vars ägare inte skulle försöka kompensera sig med högre räntor etc.
Vad som nu krävs är nog att vi med EU som instrument förverkligar drömmen om ett folkens Europa där frihet, jämlikhet och solidaritet utgör det förenande elementet. Då blir inte Greklands problem deras utan vårt, då hjälper vi alla till att skapa förutsättningar för Grekland att utan massarbetslöshet och andra nedskärningar av den lilla välfärdsapparat de har lägga grunden för en ekonomi som växer. Det är ju trots allt rätt meningslöst att fortsätta att ge Grekland nödlån på villkor som gör att de inte kommer att kunna betala tillbaka.
Stefan de Vylder besvarar frågan
Och den gemensamma valutan är också ett problem?
– Ja. Det går att jämföra med Sverige 1991–1992. Där lekte vi ju EMU. Vi låste vår växelkurs mot ecun, (dåvarande euron). Samtidigt hade vi högkonjunktur i Sverige med mycket högre inflation än omvärlden. Följden blev att vi fick mycket stora underskott i utrikeshandeln. Så till slut var vi, tack och lov, tvungna att släppa den fasta växelkursen. Dagens krisländer i EMU, som alla har enorma underskott i sin utrikeshandel, har ingen möjlighet att förändra växelkursen. Det är det stora problemet. I dag är 17 länder medlemmar i EMU, av dem kanske fyra har hyggliga överskott i sin utrikeshandel. De övriga har stora underskott. Särskilt gäller det krisländerna. Hade de inte varit medlemmar i EMU hade de kunnat rätta till det genom att förändra växelkursen eller räntan. Men det är låst för medlemmarna i valutaunionen.
Och det är naturligtvis sant. Frågan som omedelbart inställer sig är förstås vem som får betala förändringar av växelkursen, förändringar av räntan. Och frågan är förstås också om vi nu talar valutaunion om inte handelsbalansen måste räknas gemensamt för hela unionen (och dess ev över/underskott också fördelas inom densamma) för att projektet ska fungera. Samtidigt utgör ju dock just detta med överskott/underskott i utrikeshandeln en intressant fråga i sig – måste inte den balansera globalt?
Technorati Tags:
ekonomi, EU, Euro, Solidaritet, Björn Elmbrandt, Stefan de Vylder, Timothy Garton Ash
Något om internationell solidaritet i vår tid (eller svar till Micke)
En kamrat ställde några frågor (via Facebook) om EU, om euron, om Grekland. Frågor som det nog inte finns några enkla svar på. Dock skall jag försöka mig på ett resonemang kring detta som tar sin utgångspunkt i det som brukar benämnas internationell solidaritet och det faktum att med en lite marxistiskt influerad analys det är uppenbart att när produktionen församhälleligas så upphör också nationalstatens existensberättigande.
I den traditionella nationalstaten är kapitalet också nationellt – Scania ägs av Wallenberg. När världen globaliseras så innebär det både att arbetsdelningen ökar liksom att också kapitalet internationaliseras. Det förra innebär att utveckling kan ske i en del av världen, produktionen i en annan och ske för en global marknad – Apple utvecklar i Kalifornien, produceras i Kina och säljs globalt. Det senare, kapitalet, blir också alltmer anonymt dvs alltmer av ägandet ligger i händerna på fonder av olika slag långt från forna tiders industrikapitalism. Vi har fjärmats från det forna långsiktiga ägandet, industriella engagemanget och avkastning på satsat kapital – utdelning – till förmån för spekulation, kortsiktighet och kvartalskapitalism – värdestegring på de finansiella marknaderna långt från faktisk intjänandeförmåga.
Där står vi! Produktionen flyttar till de delar av världen där den är billigast och effektivast – fisk som fångas i Nordatlanten filleas i Kina. Utveckling till de delar av världen där kreativitet och innovationsförmåga är som störst – och här har ju Florida visat vad som ger bäst förutsättningar (se t.ex detta).
Vad vi också kan konstatera är att kampen om herravälde som tidigare fördes mellan nationer med militära medel nu delvis ersatts av andra medel (USA-imperialismen som det stora bekräftande undantaget). För länder med litet militärindustriellt komplex framstår andra metoder – frihandel, “demokrati” m.m. – som mer effektiva. Det faktum att kapitalet inte längre är nationellt bidrar ju förstås till detta. Detta såg initiativtagarna till EU och deras intressen sammanföll i stor utsträckning med arbetarklassens/folkens, dvs med dem vars söner och döttrar är de som slaktas i skyttegravarna. För kapitalet hägrade en gigantisk europeisk hemmamarknad som språngbräda i en mer “fredlig” kamp – för folken hägrade fred och bättre villkor (välfärdsstater). Kapitalet behöver riva gränser/hinder för kommers och för folken öppnades det möjligheter till ekonomisk och social utjämning för att undanröja nationalistiskt baserade motsättningar.
Så har också utvecklingen av EU balanserat mellan dessa inte alltid sammanfallande intressena. Ofta förstås – vi lever ju i en kapitalistisk värld – med slagsida mot just kapitalets intressen, vilket åskådliggörs genom att kapitalets rörelsefrihet är större än medborgarnas. Dock har det skett en betydande utjämning av de ekonomiska och sociala villkoren också på en mer folklig nivå inom Europa.
Euron kan sägas vara ett medel för båda dessa intressen. Den framtvingar faktiskt ett betydande mått av solidaritet inom unionen. Samtidigt har den förstås inte på något sätt påverkat de grundläggade motsättningarna i ett kapitalistisk samhälle. Därmed kommer förstås alltid folken att få betala för kriser och hur skulle det kunna vara annorlunda givet dagens maktfördelning – eller hur skulle det överhuvudtaget kunna vara annorlunda givet att kriser uppträder. Låt oss leka med tanken att någon annan skulle betala för Greklands predikament. Vem skulle någon annan vara? Långivarna framstår väl som ett naturligt val – vilka är de? Och om de drabbades t.ex. av en kraftig nedskrivning av sina fordringar – hur skulle de kompensera för förlusten?
Förlorar t.ex. Swedbank på sina affärer i Baltikum så finns det tre tänkbara räddare – bankens andra kunder (du och jag) genom lägre sparränta/högre låneränta, bankens ägare (som då måste kompensera förlusten på annat håll, sannolikt från dig och mig) eller skattebetalarna (dvs du och jag). Det är klart – man kan alltid låta medborgarna i de berörda staterna ta hela smällen fast då blir det ju vanligt folk där (och nog har balterna fått så det räcker). Så är det ju också i Grekland – bara en liten del av kostnaderna bärs av andra än av grekerna själva (dvs vanliga grekiska människor, arbetare och tjänstemän, studerande etc).
Technorati Tags:
Arbetarklass, Karl Marx, Solidaritet, EU, Euro, Kapitalet
Senaste kommentarerna