Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Avlägsna Bodström omedelbart
Oscar Swartz: Säg nej till övervaknings-samhället!: “Generell övervakning av hela folket utan misstanke saknar motstycke i svensk historia. Enligt svensk grundlag skyddas varje medborgare mot ”undersökning av brev eller annan förtrolig försändelse och mot hemlig avlyssning eller upptagning av telefonsamtal eller annat förtroligt meddelande”. Undantag kan göras, men inte lättvindigt.
Bodström försökte in i det sista få EU att framtvinga lagring av information om nästan allt vi gör på nätet: all fildelning, allt chattande, allt webbsurfande. Han nådde inte ända fram, även om han fick med sig Danmark och två länder till på den hårdaste linjen.”
(Hittat via Thomas Hartman.)
Får man tro Oscar Swartz referat av Bodströms stoltserande med denna “framgång” så är det nu hög tid at Bodström avlägsnas från posten som ordförande i justitieutskottet. Det är i alla fall mitt krav riktat till kamraterna i riksdagens s-märkta partigrupp. Mer av Swartz skriverier i frågan finns här.
Hartman skriver:
För oss socialdemokrater är den nuvarande hållningen i integritets- och terrorfrågorna ett stort problem. Samhället innehåller alltid kriminalitet, pedofiler, banditer och terrorister. IT ger nya möjligheter även för dem. Men upprustningen skapar nya fiender, konflikter och problem. Vi hamnar i en ond cirkel.
Historiskt har socialdemokraterna dessutom en naiv tro på den goda staten. Det är denna tilltro som gör att vi bakvägen inför metoder som paradoxalt nog avlövar våra demokratiska rättigheter.
Catharina Ullström kopplar också in de skrämmande rapporterna om den kraftigt ökande övervakningen som sker i skolans värld vilken rapporterats bl.a. i DN.
Vi lever i en ytterst obehaglig tid. Det går alltså utmärkt att driva igenom kraftigt integritetskränkande lagstiftning utan egentlig opposition, tvärtom tycks ju mitt partis företrädare faktiskt tävla med batonghögern om att vara värst dvs krossa de grundläggande rättigheter arbetarrörelsen och de gamla riktiga liberalerna kämpat för.
Att den insamlade information kommer att missbrukas är naturligtvis helt klart. Att den kommer att användas till andra ändamål än de ursrungligen redovisade är lika klart. Att det är ett långt allvarligare hot mot demokratin än skränande högerextremister är lika klart. Att det är att låta rättsstaten abdikera inför mer eller mindre konkreta hot från terrorism och grov brottslighet är lika klart.
Äntligen lite rättvisa
Ojämställt vårdnadsbidrag tar pengar från förskolan: “Sverige har idag en föräldraförsäkring i världsklass som redan idag innebär valmöjligheter och en flexibel användning. En generös föräldraförsäkring i kombination med en välutbyggd förskola, gör att kvinnor – till skillnad från i många andra länder – inte tvingas välja mellan arbete och barn. Den borgerliga alliansen brukar hävda att det ska löna sig att arbeta. Men varför argumenterar man då för ett vårdnadsbidrag som tvärtom ger en stimulans till föräldrar att lämna arbetsmarknaden?
Jag vill istället ha en familjepolitik som sätter barnet i fokus. Det bästa för barnet är att ha en bra relation till båda sina föräldrar. Jag vill också se en familjepolitik som riktar sig till alla barnfamiljer. Ett kommunalt vårdnadsbidrag vänder sig i mycket hög grad till familjer med två familjeförsörjare. Det visar också erfarenheterna från Norge. För en ensamstående mamma blir det i praktiken omöjligt att försörja sig och barnen på 3 000 kronor i månaden. Ska verkligen ensamstående låginkomsttagare betala för reformer som vänder sig till sammanboende?”
Thomas Johansson, ordförande i utbildningsnämnden i Södertälje, skrev förra veckan ovanstående (också publicerat i LT). Straxt efter presenterades årets budgetuppgörelse i kommunen i vilket ingår ett vårdnadsbidrag – och då skall man komma ihåg att kommunen styrs av s-v-mp men med stöd av högeralliansen i budgetfrågor för att neutralisera nationaldemokraterna som med sina två mandat har en vågmästarposition i fullmäktige.
I SvD kan man läsa några kommentarer:
– Vi har valt att inte göra kabinettsfråga av detta. Även om vi är emot vårdnadsbidrag finns det inte så mycket att diskutera, när det nu finns majoritet för det i fullmäktige, säger kommunalrådet Anders Lago (s).
– Jag är mycket nöjd, vi har fått väldigt bra genomslag för våra frågor och vi har hanterat en knivig situation på ett bra sätt, säger oppositionsledaren Marita Lärnestad (m).
Enligt Johansson kommer alltså detta att leda till nedskärningar av förskolans resurser och därmed sänkt kvalitet och det hela skall tydligen betalas av de ensamstående. Lätt enfaldigt resonemang. I Södertälje är situationen den att vi har kö till förskolan och betydande problem med att hinna bygga ut i den takt som motsvarar efterfrågan.
Frågan har för övrigt intressanta dimensioner. Såg idag att vännen Sigge Eklund, som tydligen tillhör gruppen publicitetshungriga personer (även om jag inte riktigt trodde det), vill kriminalisera pappor som inte tar ut halva föräldraledigheten. Den här fullständigt ohämmade lusten att med lag ingripa i folks privatliv fyller mig med nästan gränslös olust. Men man får väl många pluspoäng hos mer extrema feminister.
Så vad händer om några föräldrar kommer att välja att utnyttja vårdnadsbidraget – som ju förutsätter att man på heltid tar hand om sina egna barn – en i sannning obskyr syssla som i Johanssons värld definitionsmässigt inte är bra för barnen. I huvudsak är det tre grupper som är aktuella:
1. Redan hemmavarande. Detta är en grupp som självfallet ökar kommunens kostnader. Antagligen är de inte så många men var och en kommer at kosta kommunen 36 000 kronor per barn. Å andra sidan kan man kanske hävda att dessa föräldrar redan idag sparar ca 100 000 kronor per år och barn genom att de inte nyttjar kommunalt finansierad barnpassning.
2. De som har barn på dagis. Denna grupp – som säkert inte heller är så stor – innebär att kommunen sparar en utgift på ca 100 000 kroner per barn och istället får en kostnad på 36 000. Blir väl ca 64 000 pus för kommunen. Här finns väl en potentiell risk att deta skule leda till sämre resusutnyttjande i förskolan vilket skulle kunna leda till sämre kvalitet. Å andra sidan så har vi ju kö – kommunen får ju schavottera i LT just för oförmågan att bereda plats till barn som stått i kö länge och vars föräldrar faktiskt inte kan jobba för att de saknar dagisplats (något som om jag inte missminner mig drabbat herr Johansson själv).
3. De som ännu inte fått dagisplats och som kommer att välja att nyttja vårdnadsbidraget istället. Såvitt jag förstår så kommer dessa därför inte att generera en kostnad på 100 000 kronor utan istället 36 000 kronor. kan vi beräkna i vilken storleksordning detta komer att ske kan vi kanske t.o.m. minska på investeringsbehovet, alltså inte behöva bygga lika många nya förskolor.
Att den utformning som vårdnadsbidraget nu fått definitivt begränsar nyttan för andra än familjer med två “försörjar” är ostridigt. 3 000 kronor per månad kan ju ingen ensamstående med barn leva av (även om barnbidrag, underhållsbidrag m.m. borde tillkomma). Innebär verkligen detta att som Johansson skriver att “ensamstående låginkomsttagare (får) betala för reformer som vänder sig till sammanboende”? Jag försöker räkna ut på vilket sätt den ensamstående får ökade kostnader (betala för) genom denna reform. Kommer dagisavgiften att höjas? Skall särskild skatt betalas av de ensamstående för att finansiera vårdnadsbidraget? Får barnlösa idag “betala för” barnbidrag till de som ha barn – är det Johanssons syn på hur en solidarisk skattepolitik skall betraktas kan man undra.
Övervakningssamhället – äntligen
Så vill EU övervaka dig: ” När Europa inspireras av USA:s terrorkamp ökar övervakningen av medborgarna.
Nya dataregister föreslås och gamla används i nya syften.
Ingen är höjd över misstanke.
”Långtgående, men super för polisen”. Så beskriver en källa i regeringskansliet EU-kommissionens nya förslag om att data om alla flygresenärer till och från EU ska samlas in. Varje resenär ska riskbedömas av säkerhetstjänster och polis och uppgifterna ska sparas i upp till 13 år.”
Jag antar att Bodström nu gnuggar händerna, förnöjd som han måste vara över att EU nu än mer vill utöka övervakningen av medborgarna. Nu vill man tydligen, precis som i USA, införa registrering av uppgifter om alla flygpassagerare och säkerhetsklassificera dem. Man vill också samköra ett antal register och klumpa ihop efterlysta med asylsökande (så blir de senare registermässigt misstänkta brottslingar.
Mycket bra dock att detta toppar aftonbladet.se – kanske kan vi äntligen få lite engagemang i kampen mot denna fullständiga, ur terroristbekämpningssynpunkt sannolikt helt meningslösa, nedrustning av värnandet av den personliga integriteten. Den integitet som utgör ett av fundamenten för en demokratiskt rättsstat.
Apropå – de två senaste gångerna jag anlänt till Arlanda från Bryssel har det stått poliser i omedelbar anslutning till att man kommer in i terminalen. Senast verkade de kolla varifrån folk faktiskt kom och ville titta på boardingcarden. Vad kan vara meningen med detta? Belgien är väl ett med i Schengen så någon gränskontroll av alla kan väl inte vara aktuell?
Bevara äktenskapet
Aftonbladet: “Osmakligt” : “RFSL rasar mot affischerna mot homoäktenskap
Budskapet i reklamen i tunnelbanan är ”Bevara äktenskapet: Mamma, pappa, barn”.
– Kampanjen är osmaklig och stötande för homo- och bisexuella, säger Jerry Adbo på RFSL.”
(Hittat via knuff.se.)
Så är de kränkta ute på krigsstråt igen. Denna gång kränks tydligen homo- och bisexuella av förekomsten av en reklamkampanj som förspråkar nu gällande svensk lag. Ligger vi verkligen så illa till när det gäller det demokratiska samtalet att man ens kan tänka tanken att det i sig är kränkande för någon att uttrycka en åsikt????
Jan Myrdal, en av undertecknarna av det upprop som ligger bakom kampanjen, argumenterar i SvD för att behålla äktenskapet som en institution förbehållet tvåkönad samlevnad. Läs gärna den argumentationen som jag tycker håller rätt långt. Själv har jag bland annat skrivit:
Försöker man särskilja dessa frågor får man en tydligare bild av vad det handlar om. Vi lever i en kultur (och detta tycks vara gemensamt för de flesta kulturer) där samlevnadsformerna reglerats av staten i första hand med utgångspunkt i reproduktionsperspektiv och därmed sammanhängande ägande- och arvsfrågor. Historiskt sätt har det inneburit att monogama förhållanden föredragits framför andra former – ett sätt att “garantera” faderskapet och att lägga försörjningsfrågan för avkomman på rätt personer. Tidigare var det förstås nödvändigt på grund av avsaknad av andra metoder för att fastställa det senare. Bara i områden där av olika skäl betydande kvinnoöverskott uppkommit är det vanligt med andra former av typen månggiften.
Historiskt har för övrigt oftast funnits en blandning av statlig och religiös sanktionering av dessa former – därav det faktum att vi nu kan tala om äktenskapslagstiftning (alltså själva användandet av begreppet äktenskap) där den religiösa uppfattningen om äktenskapets natur sammanblandats med de mer civilrättsliga aspketerna på samlevnad. Så har det alltså inte alltid varit och behöver förstås inte heller vara fortsättningsvis
.
En intressant aspekt av den för dagen gällande likriktningen av åsikter just kring äktenskapet – man blir ju nästan idiotförklarad om man ens vill diskutera i termer av att vi inte skall ha könsneutral äktenskapslagstiftning – är ju frågan om heteronormen. Ett sådant begrepp kan ju naturligtvis analyseras utifrån olika utgångspunkter – t.ex. bara som en bestämning av vad som är det normala i betydelsen vanligast. Man kan också betrakta det som uttryck för en konvention, inte nödvändigtvis sanktionerad norm, som det råder varierad grad av konsensus kring. Det finns ju en mängd normer som i någon mening reglerar våra liv – just för att efterföljandet av normen betraktas som normalt. I olika sammanhang får brott mot sådana normer konsekvenser, allt från viss uppmärksamhet eller stillsamt tolererande till kraftfullt avståndstagande och då normen kodifierats i lag eventuellt straff.
Frågan är altså enkel – är det fel att det finns normer i samhället som helt enkelt utgår från vad som är vanligast och därför av flertalet uppfattas som normalt? Blir sådana normer automatiskt kränkande för den som av olika skäl inte passar in? Hur långt är vi i så fall beredda att driva tesen om att norm som bygger på vanligast och mest accepterade per definition är felaktiga/kränkande och alltså bör bekämpas?
För att ta ett exempel som ligger nära detta område – sexualiteten – så har vi ju en norm som säger att kvinnor som säljer sex är horor och som sådana föraktliga, mindre vetande, offer. För dessa kvinnor är det naturligtvis så att de drabbas av det s.k. horstigmat – en mycket kraftfull reaktion från den normföljande majoriteten. Det är ju t.o.m. så att sådana som uttnyttjar sådana sexuella tjänster också drabbas av en statlig sanktion, dvs gör sig skyldiga till brott också i lagens mening. Uthängda som torskar blir de ju i den normföljande majoritetens ögen. Här har vi alltså ett exempel på en grupp som bryter mot normen (monogam sexualitet inom eller i rimlgt nära anslutning till någon slags kärleksförhållande) – är det alltså då fel på denna norm, som ju egentligen om vi bortser från moraliska övertoner bara är uttryck för vad som är vanligast och accepterat av de flesta?
Vem är för ungdomsvåld?
Ungdomsvåldet har inte ökat: “Det är lättare, billigare och ofta mer opinionsmässigt lukrativt att producera känslopornografi än lösningar på svåra och omfattande problem.
När känslorna var i svang sommaren 1986 tillsatte
Ingvar Carlsson snabbt ungdomsvåldsprojektet ”Tänk Efter”. Det gjorde inget åt ungdomsvåldet men Carlsson framstod som handlingskraftig och medkännande inför en förskräckt allmänhet.
Nu har socialdemokraterna passat på att tillsätta ett liknande projekt.
Thomas Bodström gav den mentala härdsmältan ett ansikte när han lyfte fram föräldraledighet för tonårspappor som en viktig ”konkret” åtgärd för att stävja ungdomsvåldet, som om de här ungdomarnas familjer bor i Bullerbyn.
Den känslosmetiga bilden av ungdomsvåldet som ett ont väsen kommer inte ta oss någonstans. Det är jobbigare att diskutera klassamhället än att stå i Kungsträdgården och säga nej till våldet, men det måste göras.”
(Hittat via Ali Esbati.)
Johannes Forssbergs ledare i Expressen är helt enkelt lysande. Att han sedan råkar klä av Thomas Bodström (som inte tillhör kretsen av partikamrater jag respekterar) är ju en bonus. Läs ledaren och med Esbati säger jag Begrunda!
Problem skall förstås diskuteras
Prioritera brottspreventionen: "Således bör kommunen med bland annat dessa argument utverka pengar från justitiedepartementets budget för den brottsprevention som Södertälje kommun nu med kraft måste initiera! Om inte ungdomskriminaliteten minskar och samhällstryggheten ökar, befarar jag att de skattebetalare som nu finansierar kommunens verksamhet, i mån av möjligheter att starta om på annan ort, försvinner härifrån.
Det kan inte vara rätt, att Södertäljes skattebetalare ensamma ska stå för den brottsprevention, som hela samhällsekonomin kommer att njuta frukterna av!"
Signaturen Karlsson avslutar en insändare i Lt häromdagen enligt ovanstående. Eftersom frågor på insändarsidor som LTs snabbt hamnar långt ner tänkte jag här relatera till den diskussion som uppstod och publicera mitt bidrag. Via länken ovan når man (vet inte hur länge) Karlssons insändare och alla svar till den. Men här är alltså min kommentar – jag kanske skall nämna att de första svaren orerar om att man skulle bli kallad rasist för att man diskuterar problem, därav min inledning:
“Varför behöver man kommentera frågan om epitetet rasist i en diskussion om reella problem som finns i vår kommun. Vad försöker man insinuera – att man inte får ha synpunkter/förslag på hur vårt samhälle i vår kommun skall utvecklas. Rätt tramsigt.
Karlsson tar ju upp frågor som säkert många Södertälje-bor oavsett etnisk bakgrund diskuterar hemma vid köksbordet, med arbetskamrater på jobbet och annorstädes. Frågor som förstås också diskuteras av politiker i alla partier. Roten till problemen är förstås inte heller etniska – det finns inga etniska grupper vars genetiska egenskaper predestinerar för våld, kriminalitet eller liknande. Däremot har vi ett rätt segregerat samhälle som utmärks av att det är din socioekonomiska status som avgör boende, karriär, jobb, utbildning – helt enkelt relaterar till framtidsförhoppningar.
Befinner man sig i en miljö som i alltför stor utsträckning präglas av bristande förutsättningar kommer ens framtidsvisioner att präglas av det. Om arbetslöshet är det man kan sikta på blir andra vägar att uppnå status och inkomster faktiskt lite mera lockande. Alltså – om vi skall göra något långsiktigt hållbart så är det att se till att bryta bostadssegregeringen, att se till att alla barn går i icke-segregerade skolor, att se till att fler kommer i arbete – enkelt uttryckt se till att integrationen fungerar. På mer kort sikt tror jag Karlsson har rätt dvs åtgärder som kan rubriceras brottspreventiva måste till.
Dit hör det som påbörjats med polisnärvaro i alla bostadsområden (fast då får förstås inte de poliserna tycka att fastighetsägarna skal ägna sig åt någonslags brottsbekämpning/angiveri som antyddes i LT idag). Vi måste också se till att alla områden har rimlig service – om så subventionerad (bankomater, affärer, vårdcentraler, post, etc).
Dit hör också att engagerar föräldrar till de lite yngre strulpellarna – det vet jagfaktiskt inte riktigt hur man gör men jag tror det är centralt. När folk i Fornhöjden påstår att det driver omkring 13-åringar på nätterna i området är det förstås föräldrarna som behöver hjälp. "
För prostitution
: "Å ena sidan ska insatserna mot trafficking och barnprostitution stärkas, å andra sidan ska det vara lagligt att köpa och sälja sex.
“Ett steg framåt”, säger Göran Lindblad"
(Hittat via knuff.se.)
DN från vilken ovanstående är hämtat refererar till Aftonbladet som källa – hittar inte den på nätet (det är tydligen TT som är DNs källa till refererandet). Reagerar dock på rubriksättningen – bara för att man är för att det skall vara lagligt att köpa och sälja sex måste man inte vara för prostitution. Svårt att förstå?
Om man gör bedömningen att prostitution inte går att utrota är det rimligt att inta en mer skadebegränsande hållning. Ett naturligt ställningstagande är då att man förordar att prostitution i alla avseenden skall vara legaliserat och kanske också att erbjuda prostituerande läkarkontroller, ordnade arbetsformer m.m. Helt enkelt se till att de kommer in i “systemet”. Det skulle förstås i stort sett helt rycka undan grunden för trafficking (med undantag för underåriga).
Jag förespråkar inte prostitution (varken som potentiell köpare eller som yrkesval) men tycker att herr Lindblad har rätt när det gäller legalisering. Att han inte vågar frondera mot vår kontraproduktiva sexköpslag är att beklaga.
Drogbruk – en kulturfråga
Blogge Bloggelito tar under rubriken Du ska dricka alkohol, neger! upp en rad aspekter på drogbruk och argumenterar väl för en förändring av vår (svenska) syn på olika typer av droger. Alldeles särskilt tänkvärd är följande rätt provocerande tankegång:
Den svenska staten har det drogfria samhället som mål. Det är en social renhetsutopi som saknar motstycke i resten av världen, där man istället ofta förnuftigt konstaterar att människan nyttjar droger och försöker begränsa skadeverkningarna av detta nyttjande. I exempelvis Holland och Storbritannien ser man ingen poäng med att förbjuda kat, då skadeeffekterna är minimala.
Men den svenska staten har också det multikulturella samhället som mål. Multikultur är uppenbarligen bra så länge det handlar om tillskott som kebab och falafel, men hur man egentligen har tänkt vad gäller andra kulturella uttryck är mer tveksamt. Det gamla synsättet var att invandrarna ska anpassa sig till svenska normer, men detta har successivt kommit att ändras – anpassningen ska ske ömsesidigt.
För droger gäller dock den svenska linjen orubbad. Flyktingar och andra invandrare från exempelvis Somalia ska inte få tugga sitt kat. Istället ska de fogas in i den svenska alkohol- och nikotintraditionen. Negern ska läras att supa och röka, att bruka vodka istället för att missbruka den mycket mildare drogen kat – ty med svenska statens språkbruk, som medierna gärna använder av någon anledning, är all hantering av de droger staten anser olagliga missbruk per definition. Samma resonemang gäller andra kulturella subgrupper, inklusive inhemska sådana (till exempel ravekulturen med dess milda hallucinatoriska preparat).
Att den svenska politiken när det gäller narkotiska preparat är misslyckad torde vara uppenbart för var och en. Magnus Linton skrev 2002 en utmärkt artikel om densamma där han försöker härleda uppkomsten av den “massiva politiken” ur vilket jag citerar en liten bit:
Självfallet måste den massiva politiken också ses i ljuset av de höga ambitionerna med det svenska välfärdsprojektet som sådant. Viljan att vara en förebild för andra länder präglar denna mer än kanske någon annan fråga och under 80-och början av 90-talet blir narkotikafrågan ett område där partierna bjuder över varandra i att visa handlingskraft. Bevekelsegrunderna skiftar, men frågan är användbar för alla: socialdemokraterna vill visa att ”i vårt Sverige tillåts ingen falla ur”, vänster- och miljöpartiet gör inför folkomröstningen 1994 drogliberalism synonymt med EU, kristdemokraterna ser ”knarkets utbredning” som ett tecken på att skolan svikit i kristen fostran, moderaterna som ett bevis för att polisen behöver mer resurser, för folkpartiet ligger en fortsatt absolut politik i linje med folkpartiets rötter i nykterhetsrörelsen medan centern pekar på urbaniseringens förfärande konsekvenser. Ny demokrati, som väljs in i riksdagen 1991, är kanske de som har allra störst användning av frågan: knarket väller in med invandrarna.
Missbruksforskaren Leif Lenke söker den absoluta politikens rötter i religion. Framväxten av västvärldens nykterhetsrörelser under förra seklet fick en snabb uppdelning i två grenar – en radikal och en moderat – där den förra sprang ur de frikyrkliga väckelserörelserna. Hos dem fanns ett starkt etiskt element i alkoholkritiken och därför krävde de, skriver Lenke, ”total avhållsamhet från alla alkoholhaltiga drycker och förespråkade med en terminologi från drogdebatten ’ett alkoholfritt samhälle’” (Sociologisk Forskning 4/91). Den moderata grenen – för vilka problemen gällde folkhälsa och inte moral – hade inga invändningar mot öl och vin utan menade att det var starkspriten som skulle bekämpas. Länder i den frikyrkliga grenen – som Sverige, Finland och USA – prövade senare drastiska åtgärder som totalförbud eller motbokssystem medan den moderata – typ Holland, Västtyskland och Danmark – försökte hantera alkoholproblemen via skatter och andra restriktioner.
Traditionerna lever. Dels har de radikala länderna i dag en lägre total alkoholkonsumtion men ett mer problematiskt dryckesmönster medan den moderata grenen har en högre totalkonsumtion men ett mindre problematiskt dryckesmönster. Och dels, vilket är Lenkes huvudpoäng, lägger traditionerna ett tydligt raster över dagens europeiska narkotikadebatt; i de länder vars alkoholkritik bottnade i folkhälsa är skadelindring (harm reduction) en självklarhet medan varje sådan tanke är mycket kontroversiell i länder vars alkoholkritik tog avstamp i moral.
Vi har alltså skapat ett problematiskt dryckesmönster som vi vill tvinga på människor som kommer från andra kulturer där ett sådant inte finns – givet förstås att vi accepterar premissen att människor har och kommer att ha behov, vilja att i rimlig omfattning bruka droger. Missbruk har som de flesta också förstår andra orsaker än bara bruk – sociala problem brukar vara de mest uppenbara.
Polisen, brottsförebyggande och yttrandefrihet
Polisen talar ut om Pirate Bay – IDG.se: "Varför blockerades då The Pirate Bay?
– Vi vidtog åtgärder efter att vi har fått ett antal påpekanden från allmänheten, samt från polisen i ett annat nordiskt land. På grundval av det har personalen hos oss gjort kontroller, och då har vi kunnat dokumentera att det som enligt rättspraxis bedöms som barnpornografi har funnits i de här filerna. Det är åtminstone den redovisning jag har fått."
(Hittat via knuff.se.)
Det är den nu rätt kände polisen Stefan Kronqvist som intervjuats av IDG. Han bekräftar att polisen alltså tillhandahåller en för övriga medborgare hemlig lista som ett antal Internet-operatörer använder för att spärra vissa url:er, Kronqvist ser inga problem med detta “brottsförebyggande” arbete. Det gör jag och tror jag många med mig.
Problemen hänger först och främst samman med att Interentoperatörerna lånar sig till ett s.k. frivilligt samarbete med polisen i vilket polisen har fullständigt bestämmande utan att detta och dess konsekvenser kan granskas på ett rimligt sätt. De dvs polisen anser sig ju också utan domstolsprövning kunna avgöra vad som är brottsligt material – det är oanständigt. Jag har visserligen aldrig själv råkat ut för att söka efter något som spärrats på detta vis men ingen vet ju vilka andra typer av material som på detta sätt görs otillgängligt. The Pirate Bay (TPR) är ju ett bra exempel eftersom en ev spärrning av dem ju inte bara skulle gälla material som polisen självsvåldigt definierat som brottsligt (obs polisen skall utreda brottsmistanke, inte avkunna dom och utföra bestraffning) utan allt som man kan hitta den vägen. Alltså ett väsentligt övergrepp på medborgares rätt att sprida material/information – vanligen benämt yttrandefrihet.
Kronqvist tycks ju också lida av vanföreställningen att material funnits tillgängligt hos TPR vilket ju inte varit fallet. TPR kan mest liknas vid en sökmotor och själva åtkomsten sker från en eller ofta flera andra datorer som inte står undet TPRs kontroll. I den meningen kan TPR bäst beskrivas som en sökmotor. När polisen ger sig på sökmotorn så kan det väl snarast beskrivas som ett uttryck för oförmåga att ge sig på de som verkligen tillhandahåller skiten. Det blir ju sannolikt inte särskilt många färre som lagrar och delar ut barnporr på detta sätt, bara svårare att hitta (särskilt för brottsbekämpande myndigheter). Rätt använt borde väl snarast TPR varit en lysande källa för polisen i arbetet med att spåra brottslingar!
Louise Persson har skrivit ganska bra om just detta med yttrandefrihet som generell princip i förhållande till de allt vanligare förespråkarna för en inskränkt sådan, alltså att censurera för tillfället misshagliga bilder, artiklar som barnporr idag, xxx i morgon. Hon refererar också till ett citat från Sörmlands Nyheter ledarskribent Johan Folin som jag tycker förtjänar att återges även här:
Precis som med den planerade blockeringen av Pirate Bay så är Rikskriminalpolisens senaste tilltag helt missriktat. Målet med att bekämpa barnpornografibrott måste vara att skydda barn från att bli utnyttjade för sexuella syften, inte att godtyckligt censurera sökmotorer på internet. De som utnyttjar barn för att framställa barnpornografi drabbas inte för att man bara spärrar en webbplats. Rikskriminalpolisens agerande blir därmed ett slag i luften.
Försvara yttrandefriheten
Demokratin är up for grabs: “Hela rättsrötan runt polisens agerande i fallet Pirate Bay är ett sorgligt bevis på att när det kommer till yttrandefrihet så är Sverige en diktatur. Och den solklara koppling mellan Antipiratbyrån och polisen äcklar en (en koppling som också ”http://opassande.se/index.php/2007/07/07/the-pirate-bay-och-demokratin/" target="_blank">opassande för fram). De försökte stoppa det hela genom sitt tillslag mot serverhallen, vilket endast stoppade Pirate Bay några timmar men slog sönder flera andra företags affärer under flera dagar. Något som polis, JK och JO ansåg vara helt ok utifrån tanken att “de hade sina servrar på fel plats”.
Nu ska polisen lägga Pirate Bay på spärrlistan för barnpornografiskt material. Och förklaringen är sorglig:
Vi har efter klagomål från allmänheten kunnat konstatera att det förekommer barnpornografiskt materiel på Pirate Bay”, skriver chefen för Rikskriminalpolisens IT-brottssektion Stefan Kronkvist i en skriftlig kommentar.
“
Deep:Edition tillhör mina RSS-flöden. Mycket flyter bara förbi men den, ur vilket citatet ovan är hämtat, artikel deep.ed skrivit om polisens agerande mot Pirate Bay är mycket läsvärd. Så är också den artikel Oscar Swartz skrivit i samma ämne och som deep.ed refererar till. Det finns egentligen inte så mycket att tillägga i sak.
Det jag dock vill fästa uppmärksamheten på är det mycket märkliga förfarandet att polisen alltså håller sig med en spärrlista, på vilken man tydligen kan hamna helt efter polisens eget gottfinnande. Ingen brottsutresning, inget åtal, ingen dom. Det är faktiskt helt oacceptabelt i ett land som kallar sig demokratiskt och som nyligen rankats som nummer ett när det gäller mänskliga rättigheter. Än väre är det förstås att operatörer tydligen använder densamma – fegt och hållningslöst.
Det verkar dock som om detta bara är ett tecken bland flera på att medborgarna i vårt land av polisen faktiskt inte betraktas som oskyldiga tills dom fallit. Tvärtom betraktas man uppenbarligen som skyldig så fort misstanke finns. Senast jag såg uttalande från polisen med den andemeningen var i samband med behandlingen av sexköpare där enligt Aftonbladet polisen uttalade följande:
Nu skickas kallelse till förhör direkt hem till den misstänkte.
– Sexköparna behöver väl inget extra tillmötesgående, säger Ewa Carlenfors på Stockholmspolisens traffickinggrupp till aftonbladet.se.
Som framgår har Ewa Carlenfors redan innan vederbörande förhörts bestämt att de är sexköpare (inte misstänkta sådana). Någon slutförd utredning eller åtal och dom krävs tydligen inte. OBS jag argumenterar inte emot att kallelse till förhör skickas hem, bara mot inställningen till misstänkta.
Jag håller inte med vare sig deep.ed eller t.ex. Blogge Blogelito när de på grund av detta hävdar att Sverige är en diktatur. Däremot är jag helt överens om att det nu behövs en rejäl städning när det gäller våra grundläggande friheter. Vi måste få en polismakt som respekterar att utan dom får inga frihetsinskränkningar göras (med undantag från anhållanden) och vi måste likaledes få ett slut på vår vandring mot Bodström(övervaknings)samhället som ju dessvärre högeralliansen bara fortsatt.
Senaste kommentarerna