Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Heder åt Hedin
SvD anklagas för bloggcensur: “Ursprunget till diskussionen den här gången var en artikel i SvD i lördags. En 25-åring har dömts till fängelse för våldtäkt på en 11-åring han träffat via nätet. Flickans pappa uttalade sig i artikeln, detta väckte en del kommentarer.
SvD:s moderatorer tog bort ett par av dessa länkar. Efter den kritik vi fått har vi nu återställt länkarna igen. Vid närmare eftertanke var det inte motiverat att ta bort länkarna.
Men vi rör oss med mycket svåra etiska frågor och gränsdragningar och vi kommer nu internt på SvD.se att se över våra regler för modereringen av Twinglylänkarna.”
(Hittat via knuff.se.)
Ibland blir man ju riktigt glad. Bo Hedin gör inga försök att mörka vad SvD sysslat med (vilket alltså inte är någon inskränkning av yttrandefriheten utan en policy-fråga för SvD). Dessutom har man hörsammat kritiken från t.ex. Oscar Swartz och nu alltså återställt de borttagna länkarna. Heder!
Några exempel på sådant som alltså gjorde SvDs moderatorer nervösa är Blogge Bloggelitos text Det gör ont när knoppar brister liksom när Oscar Swartz skrev om och refererade till detta i Sexnegativ lördag. Swartz gick förstås hårt åt SvD i Svenska Dagbladet lyder mobben: Censurerar Swartz. I den artikeln refererar också Swartz Blogges Free Speech for the Dumb där han tydliggör varför vi har yttrandefrihet – alltså inte för att klia varandra på ryggen utan för att säkerställa att allas åsikter fritt kan uttryckas. Inte nödvändigtvis i viss tidning men principiellt – man har rätt att säga sin mening också om den uppfattas som obekväm, omoralisk, otillständig, äcklig, frånstötande, kränkande, oförskämd, sjuk av alla andra.
Följande utdrag från Blogge är tänkvärt när det t.ex. gäller Aftonbladets hållning i dessa frågor:
Vi behöver inte nödvändigtvis försvara de åsikter som uttrycks och som är föremål för censur, men vi försvarar rätten att uttrycka dem.
Det sistnämnda är något som landets stora tidningar på sina ledarsidor länge har skrivit som ett slags bekännelse till det fria ordet. Den bekännelsen har sedan länge visat sig blott vara en läpparnas, och det finns i dag inte en enda tidning som är beredd att på allvar ställa sig på yttrandefrihetens sida. Exempelvis uttryckte Aftonbladets tidigare bloggbyföreståndare på Bloggvärldsbloggen, Lotta Holmström, stor glädje efter det att pedofil.se stängts ned av det psyksjuka drevet. Vad är det för jävla journalist som uttrycker glädje över att det fria ordet stryps?
Aftonbladets motivering till avstängningen av Maxibloggism är – och håll nu ordentligt för ögonen – följande: ”AB är iofs i princip för att debatter förs som C. har gjort, dvs från en s.k. värdeneutral utgångspunkt. En sådan ansats kan i sina bästa stunder vara mycket givande men eftersom man då lätt hamnar på kollisionskurs med andra utgångspunkter är det emellertid en i längden mycket svårhanterlig debattform. Inte bara för att den lätt urartar i personangrepp och dylikt, men också för att den underliggande andemeningen sett ur etisk-mänskliga utgångspunkter kan alltmer framstå som oförsvarlig.” Med andra ord: den moraliska majoriteten och drevet bestämmer vad som är tillåtet att skriva om på Aftonbladets bloggby.
Yttrandefriheten kan inte tas förgiven. Tvärtom så är den ständigt hotad och redan allvarligt inskränkt genom åsiktslagstiftning. Jag tror inte det är de stora mediekoncernerna som kommer att vara dess främsta förkämpe utan det krävs mobilisering av alla demokrater – tyvärr är ju inga partier oanfrätta av den anda som för närvarande råder där sexualfientligheten tycks motivera allehanda ingrepp.
Sjuk sjukvårdspolitik i Södertälje
Som man frågar får man svar: “Skop har inte ställt frågan om man vill att en privat aktör driver vården på entreprenad, men att det fortfarande är landstinget som ansvarar för den.
Det kan tyckas vara en bagatell, men det är det inte.
Skillnaden är himmelsvid – jag vill inte att vi ersätter ett offentligt monopol med ett privat dito och det vill inte landstingsmajoriteten heller. Däremot bedömer jag det som högst troligt att en privat aktör kan driva vården både kostnadseffektivt och med hög kvalitet under de folkvalda landstingspolitikernas vakande blickar.”(Hittat via Länstidningen.)
Tomas Karlsson, en ledarskribent på Länstidningen, anstränger sig för att hitta något stöd för högeralliansens privatiseringsivrare. I den SKOP-undersökning som arbetarekommunen i Södertälje beställt finns förstås inget att hämta. Då kan man ju alltid angripa undersökningen för att inte ställt ledande frågor i alliansens favör.
Det man faktiskt frågat efter är just Södertälje-bornas inställning till att privatisera just sjukhuset (observera gärna att det är dyrt att göra detta slags undersökningar och att man i detta fall ställt endast 3 frågor till 600 statistiskt utvalda). Utgångspunkten för frågorna är förstås det enda vi hittills vet, nämligen att högeralliansen i landstingsledningen beställt en utredning (som i sig är ett skämt) som föreslår att man inte bara privatiserar enskilda vårdinrättningar utan också samordningeansvaret. Nu gör man sig inte skyldig till att i undersökningen försöka pådyvla respondenterna ansvaret för att ta ställning till detta utan frågar mot bakgrund av att det “finns förslag” om de tycker att det spelar roll vem som sköter just Södertälje sjukhus.
En förhållandevis stor andel (69%) av Södertälje-borna tycker att det spelar roll. De har också den bestämda uppfattningen att det skall vara landstinget som driver sjukhuset. Mest avvikande från denna uppfattning är just centerpartisterna där så många som 51% inte tycker att det har någon betydelse, ingen annan grupp kommer i närheten av denna andel (så är ju också Länstidningen c-märkt, man tycker väl som “lilla pravda”). Lite kul är det ju att notera att i kommundelarna är andelens om förespråkar landstingsdrift faktiskt högre än genomsnittet (71%) – varav ju åtminstone Hölö-Mörkö traditionellt haft många c-sympatisörer.
Lite intressant är att notera att så många som 63% inte kände till att högeralliansen umgicks med privatiseringsplaner. De var ju så väl kända att Göran Persson såg sig föranlåten att i en av de TV-sända debatterna med Fredrik Reinfeldt direkt ställa frågan. Reinfeldt förnekade då att de alls umgicks med sådana planer och att han var glad över att få klargöra det – stirrandes in i kameran, alltså lovande detta direkt till väljarna.
26% av de tillfrågade som inte kände till planerna (alltså 26% av 63) uppger att de skulle ha röstat annorlunda om de känt tll planerna – räcker till valseger 2010!!! Speciellt intressant är kanske att rätt många (26%) som röstade på Centerpartiet 2006 och inte kände till planerna skulle röstat annorlunda om de vetat. Motsvarande siffra för folkpartiet är 21%.
Frågan om huruvida folk uppfattade Reinfeldts besked som så fullständigt övertygande att de inte kunde föreställa sig att något annat kunde gälla är intressant i ljuset av denna undersökning. Det motsatta gäller förstås också – hur kunde 37% faktiskt känna till dessa planer trots Reinfeldts entydiga besked? Oavsett vilken fråga man ställer sig så utgör det hela ett genuint demokratiskt dilemma: vår statsminister kan faktiskt sägas ha satt sin heder i pant.
Ljuger Lindborg om Zaremba
Aftonbladet: Fallet Zaremba (Kultur – Huvudartikel): “Men har Zaremba rätt när han påstår att lärarhögskolan bara är toppen på ett isberg? Stämmer det, som han vill få oss att tro, att den som först skriker att han är kränkt kan inhösta ett skadestånd på 30 000 kronor?
Enligt DO är det 86 personer som har gjort en anmälan sedan lagen trädde i kraft 1 mars 2002. HomO har under samma sexårsperiod fått in sammanlagt tolv anmälningar varav ingen sedan 2005. Nästan alla har lämnats utan åtgärd. HO har under de senaste tre åren hanterat ett fyrtiotal anmälningar varav relativt många rör dyslexi. Hösten 2007 hade fortfarande ingen högskola fällts för diskriminering av funktionshindrade. Inget fall har prövats i domstol. Såna här siffror intresserar inte Zaremba (även om DN försöker rädda sin stjärnskribent med en mer balanserad faktaruta).Det är alltså en grov överdrift att studenterna anmäler för glatta livet och dessutom får rätt mot en skrämd skolledning, men kan man därför dra slutsatsen att utbildningen är jämlik och problemfri? ”
(Hittat via aftonbladet.se.)
Visst går det säkert att hitta tveksamheter i Zarembas artikelserie och vilket motiv han egentligen har vet väl bara han själv. Jag tycker som framgått att det är en bra serie och hans beskrivning stämmer när jag kollar med folk jag känner som har insyn (jobbar där).
Åsa Linderborg, nyligen prisbelönt av Expressen, gör däremot en helt fantastisk sågning av Zaremba. Metoden är att prata om äpplen fast artikelserien handlar om päron. Inom parantes kan nämnas att Eva-Lena Jansson som är socialdemokratisk riksdagsman gör sig skyldig till en rätt märklig sågning – hon hävdar att Zaremba hävdar att ingen kränks på Lärarhögskolan vilket jag inte kunnat läsa ut av hans artiklar. Men fabricerar man ståndpunkter hos “motståndaren” är det förstås lätt att vinna poäng.
Men åter till Linderborgs anklagelser. Zarembas artiklar handlar om hur lagen om likabehandlig för studenter på högskolan kommit att fungera på Lärarhögskolan i Stockholm, ingenting annat. Alltså inte att detta är toppen på isberget utan helt enkelt ett försök att beskriva hur den kommit att tillämpaas – åtminstone är det så jag läst dem. Vad gör då Linderborg – jo rapar upp statistik från diskrimineringsombudsmän över antalet anmälningar och hur många som gått till åtal/dom. Frågan blir förstås vad detta har med saken att göra?
Ingenting visar det sig. Lagen om likabehanddling föreskriver nämligen en högskoleintern process.
6 § En högskola som får kännedom om att en student anser sig ha blivit utsatt för sådana trakasserier som avses i 4 § skall utreda omständigheterna kring de uppgivna trakasserierna och i förekommande fall vidta de åtgärder som skäligen kan krävas för att förhindra fortsatta trakasserier.
Av detta förstås att det är till högskolan anmälan görs och att det är respektive högskola som skall utreda (ingen anmälan till någon ombudsman, ingen extern utredning, ingen åklagare inblandad, ingen rättsprocess inledd men det fattar tydligen inte Linderborg eller är för lat för att ta reda på)
14 § Ett beslut av ett universitet eller en högskola med staten, en kommun eller ett landsting som huvudman får överklagas till Överklagandenämnden för högskolan på den grunden att beslutet strider mot diskrimineringsförbuden i 7 eller 8 § och 9 § 1, 3 eller 4 eller 10 § eller förbudet mot repressalier i 11 §. Om överklagandenämnden finner att beslutet strider mot något av förbuden och detta kan antas ha inverkat på utgången, skall beslutet undanröjas och ärendet, om det behövs, visas åter till universitetet eller högskolan för ny prövning.
Om ett beslut kan överklagas enligt någon annan författning, skall överklagande ske i den där föreskrivna ordningen i stället för enligt bestämmelserna i första stycket.15 § Beslut av Överklagandenämnden för högskolan enligt denna lag får inte överklagas.
Frågan skall alltså utredas av respektive högskola och de skall också pröva frågan. Beslutet kan dock överklagas men inte heller då till rättsväsendet utan till överklagandenämnden.
Först när det gäller tillsyn kommer diskrimineringsombudsmannen in – men det finns ingen roll i själva beslutsprocessen.
Sedan är det förstås fascinerande att läsa fortsättningen på Linderborgs artikel där hon gör sitt bästa för att demonisera Zaremba. Hon kan/har säkert rätt i att betrakta honom med misstänksamhet. Det innebär dock inte att det är tillåtet att jämföra äpplen med päron, att ta statisktik från ett område för att bevisa något på ett annat.
Har Zaremba på fötterna?
När kränkta blir “kränktkultur”: “Vi påstås ha fått så mycket makt att vi kan spela på vårt övertag, “låtsas” vara kränkta, få förmåner och därmed förtrycka alla andra som egentligen bara vill väl.
—
Så länge det fortfarande inte är en merit att vara döv, svart, muslimsk, lesbisk kvinna i Svenskt Näringslivs styrelse kan vi nog inte tala om att det skett några större förändringar i praktiken sen valet.”
(Hittat via s-bloggar.)
En partikamrat har sällat sig till skaran som inte alls accepterar den beskrivning Zaremba gör av situationen på Lärarhögskolan. Tvärtom så refererar han till en några år gammal nyhetsartikel i DN som skall visa att Zaremba i själva verket återger fakta felaktigt (antagligen om det nu är samma fall som behandlas för att han inte skildrar verkligheten enligt anmälarnas uppfattning). Själv kontrollerade jag uppgifterna om situationen (inte enskilda fall) med en bekant som jobbar på Lärarhögskolan och fick Zarembas version i huvudsak bekräftad.
Det intressanta med Romsons text är dock att den dels ensidigt fokuserar på frågan om diskriminering på grund av sexuell läggning (det gör inte Zarembas artiklar), dels att han (Romson) å ena sidan hävdar att de kränkta inte alls vill ha/får några förmåner och å den andra sidan bara skulle anse att framsteg gjorts om just egenskapen att tillhöra en potentiellt kränkbar grupp var meriterande.
Själv har jag uppfattningen att just begreppet kränkt är oerhört problematiskt idag. Det har ingenting specifikt med t.ex. HBT-personer att göra. Folk blir kränkta av allt möjligt. Jag minns t.ex. att Göran Persson blev kränkt (eller snarare ansågs sig kränkt) när något företag använt en bild på honom i reklam. Ordet borde enligt lag reserveras för verkligt kränkande!!!
Norberg versus Malm
Några synpunkter på affären Johan Norberg – Andreas Malm: “Bakgrunden, för den som inte känner till densamma: Andreas Malm skriver i DN-kultur en artikel om den växande europeiska islamofobin (läs hela här). Som exempel på denna tar han upp författaren Bruce Bawer och hans ”While Europe Slept”. I texten nämns också högerliberalen Johan Norberg. ”Av Johan Norberg – en av de svenska debattörer som Bruce Bawer anger som sina kunskapskällor, vid sidan om Dilsa Demirbag-Sten och Mauricio Rojas – har han lärt sig att Sverige visserligen inte är en enpartistat, men väl en “enidéstat” där kryperi för islam regerar” skriver Malm.
Detta får naturligtvis de nämnda att rasa (åtminstone Norberg och Demirbag-Sten). Visst citeras vi i boken, ”men de citaten har inget att göra med Malms påståenden” skriver de i en replik. Malm svarar i sin tur med att i sin tur skriva att ”[o]m någon gav ut en bästsäljare om att muslimerna tar makten över Europa och förvandlar kontinenten till ett inferno, och tog mina texter till intäkt för att denna process är värst i Sverige, skulle jag bli förfärad. Jag skulle ta skarpast möjliga avstånd från ett sådant verk. Norberg och Demirbag-Sten tycks dock inte ett dugg bekymrade över att Bawer svärtat ned deras rykte. I stället är de arga på mig för att jag berättat det.””
Johan Sjölander har en riktigt bra betraktelse över kontroversen mellan Andreaas Malm och Johan Norberg. Särskilt gillar jag
Norbergs reaktion är därför fullt begriplig. Samtidigt kan jag inte låta bli att imponeras över med vilken kraft och (faktiskt) skicklighet han låter sig ikläddas rollen av det missförstådda och motarbetade geniet. Dramaturgin är för att använda ett slitet begrepp utsökt, med hjälten/offret/martyren å ena sidan och den onda gråa kulturelitsmaffian – symboliserad av Maria Schottenius – å den andra.
En skarp iaktagelse!
Så korkat!
DM gör storaffärer med bloggaren Deepcorruption: “Dessutom har bloggaren Deepedition bestämt sig för att han vill köpa innehåll och publicera via sin blogg.
Han har lagt upp en fullt läsbar kopia enligt nymediernas affärslogik.
Inom kort kommer en lika fullt läsbar faktura från den gamla medievärlden att dimpa ner på Niclas Strandhs bord. Det är roligt att bloggare inser värdet av journalistiskt arbete och är beredda att lägga upp material som de sedan betalar för. ”
(Hittat via knuff.se.)
Någon som tydligen heter Rolf och som har sin dagliga gärning på DM (vilket sannolikt utläses Dagens Media) har – vilket i sig är tilltalande – valt att visa upp sin totala avsaknad av känsla för vår tid. Om jag förstår Rosemari Södergren rätt är han tydligen chefredaktör för publikationen DM, om dagens medier saknar han tydligen insikt trots att han själv skriver dagbok på nätet.
Det frågan handlar om är att denne Rolf retat sig på att deeped på sin blogg deep|edition i glädje över att DM skrivit artiklar om honom lagt upp bilder av artiklarna. Som belöning för denna fantastiska reklam för DM skickar Rolf en faktura på 20 000 kronor. Själv har jag faktiskt råkat ut för samma idioti när en fotogtraf på Länstidningen i Södertälje hotade fakturera mig med 5 000 kronor för att jag illustrerat en artikel på motsvarande sätt.
Är det sådant man kallar att skjuta sig själv i foten?
Veckans hål i huvudet får det i alla fall bli!
Skrämt några gamlingar idag?
Åldringarna tvingas ringa till Moldavien: “Knackig svenska och dålig lokalkännedom.
Inte så konstigt kanske – när färdtjänstens växel sitter i Baltikum.
– Skandalöst, det är rena Grönköping, säger författaren Lars Ardelius, 81.
Äldre och sjuka i Stockholm som ringer för att beställa färdtjänst har fått stora problem att göra sig förstådda. Samtalen kopplas numera till Estland och Lettland.
Framöver kommer färdtjänstkunderna även att kopplas till – Moldavien.
Hur lätt är det att hitta till Åhléns City då?”(Hittat via aftonbladet.se.)
Vilken härlig rubriksättning:-)
Inte är det väl någon som skall ringa till Moldavien (typ hålla reda på lansnummer etc). Antar att man ringer ett vanligt svenskt växelnummer – var den som svarar befinner sig är väl fullständigt likgiltigt. Bra är förstås om man kan prata med varandra, säkert främst på svenska men det finns säkert färdtjänstberättigade som skulle ha stor nytta av också andra språk som är vanliga i Sverige.
Varför de som tar emot beställningar skall ha ingående kunskaper om Stockholm förstår jag inte riktigt – de skall väl inte beskriva vägen. Det de behöver är väl en dator, kartor och adressregister – det är väl inte Moldaviska kuskar (som Aftonbladet valt att illustrera med) som skall köra utan svenska taxibolag med GPS?
Men vad gör man inte för att få till en smaskig rubrik och för att skrämma upp ett antal gamlingar. Bra jobbat, Niklas Eriksson!
PS. I Södertälje har Botkyrka taxi tagit över färdtjänsten. Då går Taxi Södertälje ut och anklagar dem (Botkyrka alltså) för att inte hitta i stan.DS
Persson versus Abrahamsson
PERSSON | Bättre draghjälp kunde regeringen inte få: “Igår avslöjade Aftonbladet att paret Göran Persson och Anitra Steen har beviljats maximalt skatteavdrag för köpta hushållstjänster. Som statsminister och partiordförande ställde han sig däremot kallsinnig till Alliansens aviserade skattereduktion för städtjänster.”
(Hittat via knuff.se.)
Ibland undrar man vilka kriterier som används när man väljer ut ledarskribenter. Maria Abrahamsson i SvD är en skribent som ofta väcker den frågan. Enligt hennes uppfattning är det dubbelmoral om man som politiker driver en linje, i detta fall motstånd mot avdrag för hushållsnära tjänster, och sedan när det införts (av andra) utnyttjar avdraget.
Det finns uppenbarligen inget krav på att ledarskribenter skall kunna tänka (på konsekvenserna av resonemanget). Abrahamssons uppfattning innebär ju egentligen en uppmaning till att – om man varit emot en skatttesänkning – man skall låta bli att ta emot den. Gäller i så fall det motsatta – att man skall vägra betala in en skattehöjning om man varit emot den. Detta är förstås inte en moralfråga överhuvudtaget.
Per Westberg uttrycker det väl:
Personligen begriper jag inte det heta i att ett burget par med stort hus och stor trädgård tillämpar gällande skatteregler. Även om Persson sagt att folk ska städa själva har han nog aldrig ifrågasatt att rikt folk kan ta hjälp med allehanda sysslor. Hans huvudsakliga kritik mot systemet torde ligga i skattesubventionen. Till saken hör att ingen tidning rapporterar om vad som döljer sig bakom avdraget. Detta faller nämligen inom skattesekretessen och kan givetvis handla om en trädgårdsmästare som tuktar syrénbersån och en tidigare arbetslös textilarbetare från Vingåker som pressar SIR-kostymerna. Till yttermera vissso tror jag att även moderater tidigare tagit emot skattereduktion för fackföreningsavgift trots att man varit om detta inslag i skattelagstiftningen.
Det gör också Erik Laakso:
Vilket ståhej det är kring Göran Persson, otroligt hur alla medhårsstrykare, medhållare och annan falskhet nu kryper fram under såväl kända som okända stenar. Det är legitimt att kräkas galla över Göran Persson och orsaken den här gången är att han nyttjat sin rätt till avdrag. Oavsett vad man tycker om avdragsrätten så är det självklart att även Göran Persson har rätt att utnyttja skatteavdragen. Jag säger bra gjort Göran. På samma sätt som Laila Freivalds rätt att köpa loss sin hyresrätt trots att hon principiellt var emot möjligheten. Bra gjort Laila. Hyckleriet inom delar av socialdemokratin (oftas de delar som självrättfärdigt tycker att de är de enda rätta uttolkarna) är osmakligt. Att borgerliga tyckare kastar sig över oss från samma utgångspunkter är mindre märkligt, det ligger i sakens natur.
Skriver bra om detta gör också Simone Olofsson.
Här några exempel på partikamrater med annan uppfattning:
I själva sakfrågan gäller fortfarande att skatteavdrag för ett begränsat antal tjänster är en helt felaktig metod för att stimulera tjänstesektorn. Vill man stimulera denna sektor, dvs just de hushållsnära tjnsterna, borde man istället ha valt att minska kostnaderna för desamma genom att sänka t.ex. arbetsgivaravgifterna eller momsbefri dem. Det är branschens som skall stimuleras inte enskildas nyttjande som skall subventioneras (vilket ju blir den psykologiska effekten av at minska kostnaderna genom att kunden får skatteavdrag). Staten borde inte heller lägga sig ivilka tjänster människor väljer att konsumera varför principen borde varit t.ex. momsbefrielse på alla tjänster som säljs till privatpersoner.
Vem kränker ungdomarna?
Hon blev mobbad och hotad på nätet: “Enligt en rapport från Datainspektionen som kom i går uppger hälften av alla ungdomar att de blivit kränkta på nätet genom lögner och oschysta kommentarer. Men trots att de känner till riskerna fortsätter de att lämna ut bilder och information om sig själva.”
(Hittat via aftonbladet.se.)
Aftonbladet har idag två artiklar [1, 2] som refererar till Datainspektionens rapport (undersökning gjord av Kairos Future) som jag skrev om igår.
Utan att på något sätt förrringa den intervjuade 16-åringens upplevelse är det viktigt att påpeka att ungdomarna i Kairos Futures undersökning faktiskt inte alls besvarat frågan om de blivit kränkta utan besvarat frågan om någon skrivit något osant om dem på nätet. Att något är osant betyder inte att det är en kränkning. Att något osant publicerats på nätet betyder inte att någon blir mobbad. I en del fall är det förstås fråga om mobbning och avsikten är att kränka. Om detta säger Kairos Futures undersökning ingenting.
Att vi ser en förskjutning i vad som i de unga nätkulturerna betraktas som integritetskränkande är uppenbart, något som Anders Nyman tydligen konstaterar gäller också i andra medier t.ex. TV. Här hänger de traditionella värderingarna inte med. Det borde vi studera mera.
DIs skräckpropaganda
Ungdomar viker ut sig som aldrig förr
: “Ungdomar viker ut sig på nätet på ett sätt de aldrig skulle göra i det verkliga livet. Obehagliga erfarenheter och mer kunskap gör dem inte mer försiktiga. Det visar en ny undersökning som Datainspektionen har låtit göra.För andra året i följd har Datainspektionen låtit ett forskningsföretag fråga 500 ungdomar i åldrarna 14 till 18 år hur de ser på webben och integriteten.
Svaren visar på ett riskbeteende. Datorn är den viktigaste prylen i unga människors liv; hela 85 procent surfar och chattar dagligen, de flesta flera gånger om dagen (”bara” 52 procent skickar sms dagligen).
Undersökningen visar att unga människor är väldigt öppna på internet och de begränsar inte sin användning av integritetsskäl. Hela 86 procent av de tillfrågade har lagt ut bilder av sig själva och tre av fyra skriver kommentarer på nätet under sitt riktiga namn.
Ett överraskande resultat är att ökad kunskap inte tycks påverka beteendet. Tydligen är det så viktigt att använda nätet fullt ut att man medvetet utsätter sig för riskerna.”
(Hittat via kollega på jobbet.)
Datainspektionens chef Göran Gräslund har skrivit en debattartikel i SvD. Den får en rubrik som i egentlig mening inte har täckninhg i texten – kvällstidningsrubricering skule man kunna säga. Den har egentligen inte heller täckning i den undersökning debattartikeln bygger på. SvD lyckas skapa en rubrik till baserat på samma underlag Unga mobbas på nätet där Datainspektionens informationschef ger råd som såvitt jag kan se inte heller har stöd i undersökningen, nämligen att man bara skall chatta på debattforum som har abuse-knapp. I DN är rubriken Många ungdomar kränks på internet. DN har i alla fall den goda smaken att ge en länk till själva rapporten.
Anders Svensson hävdar att
Undersökningen som påståendet bygger på är helt ovetenskaplig, en webbenkät med 520 svarande personer. Säger inte ett skit om hur det är på nätet faktiskt. Hur många frågades? Hur stor var svarsfrekvensen? Svarandet var väl frivilligt antar jag?. Troligen är sådana som utsatts för något enormt överrepresenterade bland de som svarat.
Det ligger något i detta – själva beskriver Kairos Future genomförandet så här:
Studien består av tre delar. En kvantitativ studie genomfördes via en helt anonym webbenkät där personer i åldrarna 14-18 år fick svara på ca 125 frågor rörande följande områden: sin privata sfär, IT vanor, kännedom om och attityd till övervakning och avlyssning. Enkäten mottogs av 633 personer och svarsfrekvensen var 82 %, (d.v.s. studien baseras på svar från totalt 520 respondenter. Urvalet är representativt för populationen med
avseende på kön, ålder och region.Det skall påpekas att eftersom enkäten genomförs på webben så blir målgruppen per definition ett utsnitt av unga svenskar som är relativt sett kan anses mer vana att använda Internet. Detta bör hållas i minnet när resultaten tolkas. Den andra delen var en analys av resultaten där svaren har bearbetats statistiskt och intressanta kopplingar har identifierats, t.ex. skillnader mellan kön och olika åldrar. Avslutningsvis jämfördes årets resultat
med vad förra årets studie. Resultatet från den förra undersökningen anges inom parantes efter de nya siffrorna. För att en skillnad ska kunna anses vara statistiskt säkerställd bör den vara i storleksordningen 5 %.
Man får alltså anta att de 633 som “mottog” enkäten faktiskt är ett statistiskt säkerställt urval av ungdomar i åldersgruppen 14 – 18 år. Om inte går det ju inte att använda resultatet alls. Av de 633 har 520 svarat vilket alltså ger en svarsfrekvens på 82% vilket väl får sägas vara bra.
Alltså, givet att undersökningen får betraktas som statisktiskt sund, är den intressanta frågan snarare vad respondenterna egentligen svarat på för frågor och hur de ansvariga för undersökningen väljer att formulera sina slutsatser.
Några exempel:
Det förefaller som om frågan om huruvida någon mobbats baseras på att 54% uppger att någon någon gång har skrivit oschysta saker på nätet (om dem). En rätt vidlyftig definition av vad som är mobbning används alltså här. Man undrar förstås om inte vi alla därmed kan sälla oss till mobbningsoffren i vårt samhälle eftersom det räcker med att någon någon gång sagt något oschysst om oss för att vi skall tillhöra den kategorien.
Underlaget för att hävda att ungdomarna “viker ut sig” på nätet (vilket möjligen är den journalistiska slutsatsen) är att ca 86 % av respondenterna säger sig ha lagt upp bilder, 74% har kommenterat något i eget namn och 54% har bloggat. För det första betyder förstås det förstås inte att man “vikt ut sig” om man publicerat ett foto av sig själv – det beror ju rätt mycket på vilka bilder. För det andra betyder inte heller att man undertecknat något med eget namn att man “vikt ut sig” – det beror ju rätt mycket på sammanhang. För det tredje betyder uppgiften om att 54% bloggat att det alltså finns drygt 200 000 bloggar i vårt land skrivna av ungdomar i den aktuella åldersgruppen – också här har förstås sammanhang/innehåll rätt stor betydelse. Kanske har de bloggat som en uppgift i skolan?
En fråga har tydligen gällt grad av förstroende för olika typer av organisationer. Av redovisningen i rapporten får man bara uppgift om hur stort förtroende man har för polisen (51%), för staten (37% och för privata företag (29%). Om man av detta kan dra slutsatsen att det var dessa tre alternativ som stod till buds kan man enligt min uppfattning inte använda uppgiften till något. Polisen är i vårt land statlig – frågan är alltså om man har pejl omöjlig att besvara.
En föga imponerande undersökning men tydligen tillräckligt för at dra en hel del märkliga slutsatser från.
Senaste kommentarerna