Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Neoliberalism As Water Balloon med Tim McCaskell
Neoliberalism As Water Balloon from Tim McCaskell on Vimeo: ””
Tim McCaskell förklarar på ett tydligt sätt inte bara vad neoliberalismen går ut på utan lyckas också beskriva klassamhället och hur olika grupper som kvinnor och minoriteter förhåller sig till detta. Det gör ju också att man förstår hur ofruktbart det är att ställa sådana grupper (de vertikala linjerna i McCaskells beskrivning) mot varandra. Nyliberalism illustrerat som en vattenballong är ju brilliant (om än med några år på nacken).
Neoliberalism As Water Balloon from Tim McCaskell on Vimeo.
Vad gör administrationssamhället med offentlig sektor
Peter Karlberg – Vad skall polisen göra (1): ”Själv hade jag en kort period som ordförande för polisnämnden i Södertälje polismästardistrikt för några år sedan. Jag gjorde då precis samma reflektion och framförde kritik mot att vi tvingades ha en verksamhetsplan full av dessa av Rikspolisstyrelsen angivna kvantitativa målen. Utrymmet för lokal anpassning var i själva verket knappast reell. Att effekten blev att ‘pinnjakten’ prioriterades före åtgärder som, vilket Anders Svenssons pekar på, faktiskt skulle leda till att antalet brott minskar. I praktiken innebar det t.ex. att arbetet mot grov brottslighet nedprioriterades till förmån för att t.ex. uppnå x antal gjorda utandningsprov.”
Visst kan man konstatera att polisen åtminstone i Södertälje numera tycks lägga ner mer energi på den grova brottsligheten (även om jag även har en del synpunkter på det arbetet, t.ex. när det gäller häktningstider) än då ovanstående skrevs 2008. Tyvärr tycks dock själva huvudfrågan kvarstå, åtminstone om man får tro Petter Larsson som i Aftonbladet anmält en ny bok av polisforskaren Stefan Holgersson. Larsson skriver
Polisen jagar pinnar för att puffa upp statistiken. Man plockar hellre in tio kända knarkare varje vecka än försöker sätta dit en riktig skurk, eller bokför ett sms från en langare till 150 kunder som 150 enskilda försök till brott.
Höga polischefer håller sig undan medieelden, men är glada att synas när de får beröm.
Kritiska rapporter mörkläggs, positiva exempel pumpas upp.
Ni har sett det i amerikanska filmer och tv-serier. Men får man tro polisforskaren Stefan Holgersson pågår det också här. I debattboken Polisen bakom kulisserna anklagar han polisen för att systematiskt försköna bilden av sin verksamhet.
Tror inte att det egentligen behöver handla om medvetet fusk, snarare om orimliga redovisningskrav och oändligt administrerande istället för att göra ett bra jobb. Stärks i denna min tolkning dels förstås av egen erfarenhet, dels också efter att ha lyssnat på ett program från Vetenskapsradion Forum med titeln Välkommen till administrationssamhället. Programmet presenteras såhär
Målplaner och styrdokument, tidsrapportering och interndebitering, uppföljningar och möten – allt fler ägnar allt mer av sin arbetstid åt administration. Anders Ivarsson Westerberg vid Södertörns högskola och Anders Forssell vid Uppsala universitet forskar i ett projekt om det här som de kallar Administrationssamhället, och som har resulterat i en ny bok med just namnet Administrationssamhället.
Bland annat har de tittat närmare på hur administrationen påverkar arbetet inom skolan, vården och polisen, och mellan tummen och pekfingret lägger de yrkesgrupper som de studerat ungefär 50 procent av sin arbetstid på administrativa uppgifter. Det handlar då om yrkesgrupper vars huvuduppgifter är att jobba med kärnverksamheten – förutom de här yrkena så finns det ju olika slags administratörer som är specialiserade på administration.
Nu råkar det ju vara så att de båda forskarna – Anders Ivarsson Westerberg och Anders Forsell – studerat just polisen så deras slutsatser får väl antas vara ytterst relevanta för denna verksamhet. Tyvärr tror jag inte att deras slutsatser är riktiga bara för de studerade verksamheterna. Tyvärr gäller de nog i de flesta myndigheter och offentliga verksamheter. Sannolikt ett resultat av New Public Management (beskrivs bra av Tom Karlsson) som fortfarande tycks dominera som ledningsfilosofi. Regeringen vill i alla fall se bortom denna filosofi.
Rekommenderar alla sysselsatta inom offentlig verksamhet att lyssna på programmet!
Mer klassperspektiv, Johan!
FRA och kriget mot terrorismen (del tre): "Så vad vi kan se i förlängningen av FRA-frågan är kanske snarare egentligen en spänning inom liberalismen; mellan en mer humanistisk och en mer krasst ekonomistisk ådra. Mellan de som lägger tonvikten vid de mänskliga rättigheterna och principerna och de som istället ser den osynliga handen och den avreglerade marknaden som syftet och målet – ett mål som alltså mycket väl kan försvaras med “uppkavlade skjortärmar” (och där krigsmetaforen är ett mycket lämpligt sätt att säkerställa stödet för detta goda som ska försvaras). Eller, om vi så vill, mellan en vänster och en höger.
Att socialdemokratins partiledning i FRA-frågan har tagit så tydlig ställning för den “vänsterliberala” hållningen är något mycket positivt. Det innebär ju på intet sätt att man tagit ställning mot västerländsk demokrati, trygghet eller nationell säkerhet (vad försvarsminister Tolgfors än kan tänkas tycka). Men det innebär att man faktiskt satt människan framför till och med den välfärdskapitalistiska västerländska staten. Låt oss för enkelhets skull säga att man tagit ställning för liberalismens moraliska grund istället för dess praktiska tillämpning."
Än har Johan Sjölander inte helt infriat mina förväntningar men han är nog på god väg eftersom det utlovas ytterligare delar i denna artikelserie (1, 2 och 3 finns alltså redan). Vad jag hittills saknar – eftersom Sjölander verkar likställa/förväxla några ismer, deras mål på ett mera objektivt samhälleligt plan med de individer som mer eller mindre tydligt företräder dessa – är klassperspektivet. Enkelt uttryckt så utspelar sig ju motsättningen mellan arbete och kapital, mellan de besuttna och folket bara till begränsad del inom det vi betraktar som politiken. Detta återspeglar sig ju t.ex. genom att socialdemokratin i ganska stor utsträckning som statsbärande parti många gånger snarast kommit att tjäna kapitalets intressen trots sin ideologiska hemvist i den folkliga myllan.
Det blir också tydligt när man studerar hur folk faktiskt i ganska stor utsträckning röstar mot sina klassintressen, när man ser hur folk (lönearbetare) utan att tillhöra den härskande klassen ändå förespråkar ett samhälle med bibehållna/ökande klassklyftor. För alla dessa uppstår med viss regelbundenhet svåra val – det egna intresset kommer att stå i motsättning till kapitalets alldeles oberoende av vilken ism man bekänner sg till. Det ser vi nu när det svenska kapitalets intresse som är intimt sammanlänkat – det finns ju t.o.m. ett avtal mellan Sverige och USA som i realiteten bekräftar detta – med det internationella (och av USA främst företrädda) kommer att stå i stark motsättning till folkets intressen.
Sen är det förstås också så att kapitalets intresse inte alltid är enhetligt i annan mening än att man vill optimera profiten. Krig gynnar t.ex. inte alla utan först och främst krigsindustrin och de som via krigen kan komma åt resurser i form av råvaror. Ständigt förs det en strid mellan protektionism och frihandel som också återspeglar inneboende motsättningar inom den kapitalisktiska ekonomin. Detsamma gäller regleringar kring monopol m.m.
Man skulle kanske kunna göra detta tydligt med ett historiskt exempel. Sverige har som ett av väldigt få länder lyckats hålla sig utanför de konflikter i form av krig som härjat i vår omvärld under mycket lång tid. Vill man så skulle man förstås kunna förklara detta med att vi haft politiker som drivits av en stark fredsvilja men man skule lika gärna kunna förklara detta med att det inte legat i det svenska kapitalets intresse att delta i krig utan tvärtom en förutsättning för maximerad profit har varit att håla Sverige utanför konflikter. Detta har sedan effektuerats av våra ledande politiker och dessutom ideologiserats i form av neutralitetspolitiken. Just nu tycks dock de intressen som ser starkare lierande med den USA-ledda imperialismen som den mest lukrativa vägen nått viss framgång – vi deltar ju med trupp i ockupation av Afghanistan.
Det är alltså inte alls konstigt att det finns s.k. liberaler som i fråga om FRA hamnar på helt olika sidor i striden liksom vi faktiskt har uttryck för samma sak också inom socialdemokratin.
Vänstern, optimismen och Sjölander
Vänstern, pessimismen och nyliberalismens död: "Så länge jag har varit politiskt aktiv har att vara vänster varit att brottas med någon typ av grundläggande pessimism. Det har varit en tid av raserade utopier: för den kommunistiska rörelsen (som jag aldrig har tillhört eller sympatiserat med) drömmen om den reala utopin som slutgiltigt grusades i och med sovjetdiktaturens sönderfall, för socialdemokratin (mina hemmatrakter) tron på den evigt expanderade välfärdsstaten som förbyttes i något helt annat i och med nittiotalets budgetsanering (om inte tidigare).
De utopiska visionerna har vi istället funnit på andra ställen; hos nyliberalismen till höger och inom vänstern (i bred mening) i någon form av civilisationskritisk grön rörelse, hos feminismen (åtminstone stundtals); kanske har det funnits spår av utopism hos de mer EU-entusiastiska federalisterna (jag tänker på en sådan som Anders Ehnmark och hans paralleller till Machiavelli och hans republik).
Men socialismen – oavsett vilken sorts socialism vi pratar om – har under hela denna tid närmast kunnat förstås som en i grunden pessimistisk rörelse som söker efter en optimism. Söker efter någonting som går att tro – på riktigt – på. Vi (för jag skriver vi) har varit rätt duktiga på att se tecken i skyn; antiglobaliseringsrörelsen, antikrigsrörelsen, tillfälliga opinionsvindar. Men de konkreta politiska positionerna har allt som oftast hamnat i det defensiva, i försvaret mot en samhällsutveckling som leder i grunden fel."(Hittat via s-bloggar.)
Jag har väl antagligen levt i en helt annan värld än den som varit Johan Sjölanders. För mig har vänster alltid varit optimism, framtidstro, visioner och liberalismen, även i dess nyliberala tappning, uppgiven inför tingens ordning. Kanske beror det på att jag i grunden ser socialismen som en fortsättning på det liberala projektet. Det var (och det är viktigt att just beteckna det som ett historiskt passerat stadium) uttryck för den framväxande borgerlighetens kamp mot aristokratins hegemoni. Nutidens liberaler är att betrakta som fångna i den klasskampen, fångna i 17-1800-talets samhällsförhållanden alternativt som försvarare av de priviligier som denna borgarklass lyckades tillskansa sig på aristokratins bekostnad.
Det är just som fortsättning på det liberala projektet som socialismen har sitt existensberättigande. Där finns uppgiften att förverkkliga paroller som frihet – inte bara för de bemedlade utan för alla, jämlikhet inte bara för de besuttna utan för alla och broderskap inte bara för kapitalägare utan för alla. Det blir därför paradoxalt att staten fått en så stark ställning inom delar av vad vi kan kalla vänster (stora delar dessutom). Det strider helt mot denna “historiska uppgift”. Det är i befriandet av flertalet från allehanda förtryckande mekanismer som vi förvaltar arvet väl! Och metoden är enskilt eller i grupp, som individer eller tillsammans med andra i kollektiv – inte genom den härskande klassens statsapparat för att nu använda en marxistiskt inspirerad terminologi.
Jag definierar mig som vänster just för att jag har en obegränsad tro på människors förmåga – allt från allas lika möjligheter att ta ansvar för och förverkliga sina egna livsprojekt till vår gemensamma förmåga att lösa allehanda problem med fattigdom, miljöproblem etc. I min värld stukades dock denna tro allvarligt i samband med kärnkraftsomröstningen – det var då som vänstern i någon abstrakt mening övergav framtidstron, övergav tron på mänsklig kollektiv förmåga. Det har vi aldrig lyckats reparera.
Kd behövs visst
Kd:s krissiffror är delvis mitt fel
: “Kristdemokraterna är lite för principfasta och konservativa. Vi lever i ett nytt samhälle och ny verklighet och denna brist på nytänkande och oförmåga att anpassa sig till en ny verklighet är besvärande. Vi sa det till kristdemokraterna!
Jag säger det igen – man kommer inte till riksdagen som betonghäck – det gäller att locka väljare också. Sju av tio svenskar är för att homosexuella ska få gifta sig.”(Hittat via aftonbladet.se.)
Av för mig fullständigt outgrundliga skäl har tydligen Lotta Gröning agerat rådgivare åt kristdemokraterna (kd). Hon tycks ha uppfattningen att en riktig strategi för detta parti är att överge principer och bli mindre konservativt – vilket exemplifieras med att eftersom 7 av 10 väljare vill gifta sig med samma kön:-) så bör inte kd gräva ner sig i motstånd mot detta.
Jag tror inte alls så är fallet och skulle snarare vilja hävda att det enda existensberättigande som kan finnas för ett kristdemokratiskt parti ligger just i värdekonservatismen. Visst, det kommer aldrig att locka en majoritet av väljarna men det kommer att locka just de värdekonservativa och det är ingen oansenlig grupp. Kd skaffar sig problem med väljarstödet just för att man inte är tillräckligt principfast, just för at man inte är konsekvent konservativ, just för att man försöker framstå något man i grunden inte är. Häromdagen försökte t.ex. Göran hägglund framstå som progressiv i miljöpolitiken genom att pulicera en artikel i DN under – den av DN satta (?) – rubriken “miljonprogrammets hus bör rivas av miljöskäl”.
Man kan faktiskt säga att det finns två tydliga ideologiska baser som saknar representation i det svenska partiväsendet (annat än styckat och delt). Den ena är just värdekonservatismen. Den andra är liberalismen i mer klassisk libertariansk tappning – alltså försvar av personlig frihet, integritet, minimal lagstiftning etc. Båda dessa brister ställer till det för väljarna och när det gäller konservatismen ger det en lucka för t.ex. Sd att försöka fylla. När så också vänstern svajar dvs inte håller fast vid mer klassisk klassanalys och i viss utsträckning blivit statskramare och trädkramare blir den ideologiska förvirringen närmast total. Då kan man gå i land med att sälja högern som “det nya arbetarpartiet”.
Spännande debatt ikväll – lyssna på Lund
Den lyckliga horan – finns hon? Debatt ställer frågan till feminister och prostituerade.: “Eskorterna vill inte längre kallas offer utan entreprenörer. Det hävdar 45-åriga Isabella Lund, bloggande, universitetsutbildad tvåbarnsmamma och sexarbetare.”
(Hittat via knuff.se.)
Isabella Lund kommer i kväll kl. 22 att delta i Stina Lundberg Dabrowskis debattprogram. Det skall bli spännande. Lund skriver själv inför debatten
I SvD idag skriver Per Hagwall (m) och Erik Svansbo (fp) att sexköpslagen är en flopp! Det är enormt roligt att se att politiker vågar ifrågasätta den koncensus som råder i Sverige om den här frågan. Vi behöver våga vara oense i den här frågan och bryta koncensus och hegenomin i debatten, för debatten om prostitution handlar inte om vilken partifärg man har, om man är för eller emot prostitution som ett fenomen. Den handlar i grunden om vilken syn på människor man har, vilken syn man har på kvinnor, män och sex och människors lika värde.
Hagwall och Svansbo påpekar att om man tar del av Petra Östergrens forskning, socialstyrelsen senaste rapport samt den norska utredningen som leddes av professor Ulf Stridbeck så kan man konstatera att sexköpslagen har förvärrat situationen för sexsäljarna.
Övriga deltagare i kvällens debatt är författaren Petra Östergren, riksdagsledamoten Josefin Brink (v), ETCs redaktör Andreas Gustavsson och Bo Svennecke från prostitutionsgruppen Göteborg. Värt att notera är möjligen att justitieminister Beatrice Ask inte är med men så har hon ju fällt de bevingade orden om Europarådets rekommendation att låta prostituerade komma till tals (lånat från Josh):
Det är en främmande syn, en ståndpunkt som är väldigt svår att förena med den syn på prostitution som jag tycker att man ska ha.
Den här frågan – alltså om huruvida sexköpslagen har de önskade effekterna och, eftersom den uppenbarligen slår inte bara mot de kriminaliserade köparna utan ju indirekt också mot säljarna, frågan om prostitutionens reglerande är ju svårdiskuterad. Många gör ju misstaget att sätta likhetstecken mellan prostitution å ena sidan och missbruk, vild och kriminalitet å den andra. Min partikamrat Ann-Christin Furustrand tillhör dessa. Hon skriver bl.a. Därtill skall man komma ihåg hur nära kopplingarna är mellan sexhandeln och narkotika och vapenhandeln.
Sådana kopplingar finns förstås eftersom de alla kriminaliserats. Om alternativet är att t.ex. både vad avser prostitution och narkotika helt enkelt legalisera och därmed kunna ha samma kontrollmekanismer för försäljning av dessa tjänster/produkter försvinner ju utrymmet i stort för kriminella aktiviteter i sammanhanget.
Jag tror – och numera alltmer tror mig veta – att sexköpslagen är kontraproduktiv om vår avsikt är att minska antalet prostituerade och/eller att skydda dessa från våld och från att vara utelämnade till kriminella (typ hallickar). Det verkar ju som vilket framgår av Hagwalls/Svansbos debattartikel som om
Sexköpslagens mål var att hjälpa sexsäljarna, att förändra folkets attityder och att lagen skulle sprida sig till andra länder. Men av tillgängliga fakta att döma har den förvärrat situationen för sexsäljarna
.
Eller som Blogge Bloggelito uttrycker det
Det enda man med säkerhet kan veta om svensk prostitution är att verksamheten flyttat till mindre upplysta domäner och ytterligare beblandats med kriminella element, samt att graden av trafficking för sexuella ändamål därmed har ökat (förekomsten av fler hallickar tyder på det), det vill säga det som förespråkarna för sexköpslagen i all sin naivitet trodde att lagen skulle minska.
Detta är resultat som är välkända i den akademiska litteraturen, eftersom det i världen finns och har funnits många tillfällen att studera effekterna av olika åtgärder mot prostitution. De entydiga resultaten är därvid att prostitutionen aldrig minskar, utan att den flyttar på sig lika smidigt som ett gummiband när förutsättningarna ändras, att repression främst drabbar sexsäljare, att repression ökar förekomsten av kriminell verksamhet eftersom allt som görs olagligt naturligt fångas upp av sådana element, och att legalisering har den omvända effekten att stöta bort kriminalitet. Därtill kommer att smittspridning inte utgör något som helst problem i en legaliserad miljö, medan det omvända gäller i en repressiv – minns den så kallade HIV-kvinnan i Göteborg för något år sedan, där klienterna av rädsla för rättsliga repressalier undvek att ge sig till känna.
Släpp cannabisen fri!
Helvetets egen ondska: “Säga vad man vill om Expressens ledarsida, men i den odebatterbara narkotikafrågan så är tidningen med sitt frispråkiga mod landets viktigaste aktör. Isobel Hadley Kamptz tar i dag upp fallet med den MS-sjuka kvinna som dömts till ett års fängelse för att hon självmedicinerat med cannabis. Det som framgår i artikeln får mig att tro att Djävulen faktiskt existerar, och att han bosatt sig i det svenska rättssystemet”
(Hittat via knuff.se.)
Jag vill bara tipsa om att det finns goda skäl att läsa Isobels Hadley Kamptz ledare i Expressen som hade rubriken 080123: Ett övergrepp. Ett övergrepp är det och frågan behandlas också väl av Johan Ingerö från vilket citatet ovan är hämtat.
Jag kan dock inte avhålla mig från att citera ytterligare ett stycke ur Ingerös artikel:
I domskälen framgår att hennes sjukdom är en – håll i er nu – försvårande omständighet. Eftersom hon är så sjuk finns nämligen inget som tyder på att hon “är motiverad att börja leva ett drogfritt liv”, enligt rättens ordförande.
Detta konstaterande gör alltså denna (jubelåsna) till ordförande i rätten efter att den MS-sjuka kvinnan suttit häktad (varför?) utan tillgång till sin bromsmedicin och efter att han medverkat till en fängelsedom. Shuka hjärnor finns det tyvärr lite för gott om.
Vi har nu alltså ett rättsväsende som inte klarar av att hantera den organiserade brottsligheten som ibland hotar människor till liv och lem (bomber m.m.) men som utan vidare används till att begå övergrepp mot en av sjukdom dödsdömd kvinna. Vore jag polis och gavs i uppgift att ingripa mot en sådan kvinna skulle jag vägra, vore jag åklagare och gavs en sådan utredning skulle jag lägga ner åtalet, vore jag domare i ett sådan mål skulle jag frikänna. Men civilkurage saknas – var det inte någon från kd som ville lagstifta om sådant:-)
Mot Bent kan ingen strida
Marxismen är en ovetenskaplig irrlära: “Alltså, summering, om avsteg från en klasstillhörighet är möjlig och observerbar är inte det ett bevis på att avsteg från klasstillhörighet existerar, utan det beror bara på att individens uppfattning om sin egen klasstillhörighet är irrelevant. Så säger Peter Karlberg.”
(Hittat via knuff.se.)
Det finns fler (än Johan) som kritiserar företeelser utan att ägna dem särskilt mycket studium. Bloggen Bent tror sig förstås ha avrättat både mig och marxismen som teori och avfärdar också Kapitalet som ytligt. Nu var det visserligen många år sedan jag faktiskt läste denna kritik av ekonomin men att den skulle vara ytlig är för mig i alla fall en helt ny typ av kritik (och kritiseras kan den givetvis).
Marx försökte frigöra socialismen/kommunismen från moraliska och ideologiska trosläror och i stället grunda den i redan existerande eller framväxande materiella samhällsförhållanden.
De existerande kapitalistiska förhållandena var dock mycket mer komplexa än förkapitalistiska samhällen och krävde därför en alldeles särskild analys. För att lyckas med sitt projekt genomförde Marx en grundlig kritisk genomläsning av hela den klassiska politiska ekonomin (Smith, Ricardo m.fl.) samt producerade en rekonstruktion (se nedan) av begrepp som utvecklats inom denna tradition. Det marxska systemet var dock inte en ny politisk ekonomi utan, som verkets undertitel vittnar om, en kritik av ekonomin som sådan.
Marx syftade aldrig till att – i motsats till de politiska ekonomerna – föreslå någon särskild ekonomisk politik som till exempel frihandel eller protektionism, vare sig för proletariatet eller för bourgeoisien, utan istället påvisa det kapitalistiska produktionssättets inneboende och historiska utveckling mot sammanbrott. Det här sista har väldigt ofta missförståtts av både marxister och ickemarxister. Detta när man har sett på, eller närmare bestämt trott att Marx skulle ha sett på, ”ekonomin” som utgörande en särskild sfär (eller den ”viktigaste” sfären) i det kapitalistiska samhället. Tvärt om så vänder sig Marx emot ett sådant synsätt. För Marx var analysen av kapitalet en verklig analys av det kapitalistiska samhället, men utifrån en ekonomisk begreppsapparat. När Marx sålunda talar om det kapitalistiska produktionssättets förestående sammanbrott så är det inget annat än den sociala revolution som enligt Marx är den nödvändigt positiva utgången av kampen mellan klasserna – kampen mellan proletariat och bourgeoisie.
Kapitalet. (2007, december 30). Wikipedia, . Hämtad 09.30, januari 6, 2008 från http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Kapitalet&oldid=5646946.
Problemet med den förment vetenskapliga kritik Bloggen Bent försöker sig på är att den – som framgår av citatet ovan – blandar äpplen och päron. Upplevd klasstillhörighet eller snarast brist därpå (klassmedvetande brukar användas som term för detta) uppges vara bevis för att själva klassbegreppet är obsolet. För att simplifiera – det är som att säga att vi kan falsifiera teorin om att zebror är randiga genom att fråga zebran!
Kampen är över
Marknadsekonomi och klasslöst samhälle – bra kombination
: “När man läser alla sköna vänsterbloggar kan man inte låta bli att ställa sig en ganska central fråga: Ingen kan väl på allvar påstå att det i dagens Sverige existerar någon slags strukturell systematik för att dela in människor i klasser?I princip alla arbetar och i princip alla äger kapital.
Vem som helst kan skaffa vilken utbildning som helst. Gratis. (man får tävla på lika villkor om att ta sig in på utbildningen i alla fall)
Studenter får till och med låna till uppehället under tiden. Och det är bra, även om CSN skulle kunna ersättas av garantilån hos de vanliga bankerna.
Ändå finns det en massa människor som anser sig tillhöra en klass och att man därför tror sig vara förhindrade att göra det i livet som man vill.”
(Hittat via knuff.se.)
Ibland får stolligheten ett ansikte:-)
Vad den gode Johan totalt missar är att frågan om klassamhället inte alls är en fråga om hur folk uppfattar sin eventuella klasstillhörighet utan utgör svaret på frågan om hur utvecklingen i världen drivs framåt baserat på studier av historien. Det är när man då upptäcker att det finns strukturer som upprätthåller respektive undergräver den aktuella situationen som man finner att historien egentligen inte handlar om enskilda individers göranden och låtanden utan om just klassers positionerande/kamp om makt (manifesterat genom ägande av produktionsmedlen).
Johan tror ju dessutom att vi i det klasslösa samhället alla arbetar och äger kapital. Visst är det så att de allra flesta är lönearbetare men såg någonstans att 40% av den svenska befolkningen har mindre än 4 000 kronor sparade. När man förfinar klassanalysen skal man finna att det finns en del av dessa lönearbetare vars intressen snarare sammanfaller med kapitalet även om den gruppen sannolikt inte är så stor. I ett traditionellt kapitalistiskt samhälle genereras dock betydande skillnader mellan lönearbetare (t.ex. arbetare versus tjänstemän) som leder till att en del frustration snarare riktas mot andra lönearbetare än mot kapitalet.
Kanske skulle man rekommendera Johan en kortkurs i marxism så att han åtminstone skulle veta vad han talar om:-)
Holstein vill ha utnyttja billig arbetskraft
: “Vi saknar bara politisk vision och handlingskraft. Vi borde också göra enorma investeringar i infrastruktur men köpa infrastrukturuppbyggnaden till internationella priser. Med andra ord skrota de svenska minimilönerna, ingen har ju råd att betala dem ändå, alla tvingas köpa svartjobb. ”
(Hittat via knuff.se.)
Johan Staël von Holstein tillhör inte de skribenter jag följer. Ibland dyker dock något alster upp t.ex. på knuff.se och kommenterandet gör mig lite nyfiken. Till en del håller jag med Holstein – det saknas politisk vision.
Men Holsteins vision är däremot inte särskilt intressant. Han vill upprepa dn idé Dubai byggs på; om att baserat på ett hårt utnyttjande – utsugning – av billig arbetskraft från Asien skapa ett nytt samhälle för de välbeställda (i vilket de vars arbete det bygger på inte har någon plats annat än möjligen som tjänstehjon). Det här, milt uttryckt, råa kapitalistiska 1800-talstänkandet – var kommer det ifrån?
Alltså man undrar – varifrån kommer år 2007 idéer om att vi som lever i den rika delen av världen skulle ha rätt att ytterligare berika oss baserat på direkt utnyttjande av billig arbetskraft från fattigare länder. Varifrån kommer denna idé om att de skall jobba här under väsentligt sämre förhållanden än motsvarande inhemsk arbetskraft?
Senaste kommentarerna