Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Arrogansen – stämning eller uttryck för faktiska förhållanden
Första gången det verkligen slog mig var under FRA-striden. Det fanns en hårdhet, en arrogant omedgörlighet från regeringens sida som gjorde mig betänksam. Utrymmet för egentlig diskussion var noll. Brådskan var påtaglig. Och man fick känslan av att det nästan kunde vara lite farligt att gå i vägen.
Och, naturligtvis, vi känner igen det där, från USA:s war on terror. En arrogans som blåser upp de offentliga funktionärernas och småpåvarnas egon på ett farligt sätt. Behöver jag nämna Patriot Act och dess till synes permanenta undantagstillstånd? Åsidosättandet av de medborgerliga fri- och rättigheterna utan någon egentlig debatt? Hårresande företeelser som Guantanamo, Abu Ghraib, extraordinary renditions och hemliga fängelser till och med i Europa? De nya amerikanska interneringsreglerna?
Regeringen Perssons lögnaktiga, fega och samtidigt arroganta hantering av Egypten-affären kan också räknas dit.
via Henrik-Alexandersson.se: Kuslig stämning i politiken.
Har det skett en ändring av stämningen i politiken, såsom Alexandersson uppfattar det? Och är det i så fall arrogans som är denna stämnings karaktäristika?
Och även om detta är ett uttryck – arrogansen – så är det väl rimligt att ställa sig frågan vilka/et intresse detta tjänar (för det kan väl knappast bara beskrivas som en stämningsförändring). För oss med en mer materialsitisk syn på också utvecklingen av den ideologiska överbyggnaden är det rätt självklart att söka svaret i den mer generella utvecklingen av samhället. Arrogansen som Alexanderson uppfattar blir då det konkreta uttrycket för behovet av att hitta nya metoder för att kontrollera befolkningen i syfte att bibehålla de nuvarande maktförhållandena. Hotet mot starka kapitalintressens kontroll över upphovsrätten blir då ett närmast övertydligt exempel.
Läs på! Världen har förändrats
Endast 5 procent av svenskarna valde rätt svar av fyra möjliga. Bland aporna på Skansen skulle 25 procent ha svarat rätt! Svenska folkets svar beror inte på okunnighet, ty i så fall hade de gett slumpmässiga svar och fått samma resultat som aporna. Svenskarna vet hur världen var för 30 år sen, men inte vad som hänt sen dess. Det är därför de får sämre resultat än aporna.
via Läs på! Världen har förändrats – DN.SE.
Ibland undrar man om denna okunskap också gäller den mer överblickbara verklighet som omger oss här i landet. Ett exempel som jag brukar fundera över gäller utbildningsnivån (som ju rimligen borde kunna relateras t.ex. till behovet av att reglera människors liv via lag och förordning). Med samma tidsperspektiv (borde kanske vara 40-50 år snarare än Roslings 30) kan vi konstatera att numera har alla minst 9 års skolgång, de allra flesta mera – typ 12-13 år och andelen med högskoleutbildning har ökat dramatiskt. Förr var det vanligt med bara 6-7 års skolning. Betyder det något t.ex. för hur vi ser på behovet av regleringar av människors liv (som val när det gäller familj, konsumtion etc)?
Viktigt om solidaritet och kooperation
I staten omvandlas solidaritet till myndighetsutövning och kooperation till förvaltning. Det var som om att målet helgade alla medel. Det fanns inte tid till reflektion.
via ner kommer man alltid: Solidariteten var det som förändrade livsförutsättningarna..
För vem finns socialdemokratin
Ylva Johansson: Mycket att göra: " Vi är ett politiskt parti som gör anspråk på att få människors förtroende för att leda landet. Vi kan inte bara lämna misslyckanden bakom oss och vända fram ett nytt blad eller gå in i ett nytt år. Vi måste visa att vi har förstått vad vi har gjort för fel, att vi förstår varför många människor har lämnat oss och varför andra inte tycker att vi är relevanta alls."
(Hittat via knuff.)
Visst har Ylva Johansson rätt även om hon inte är särskilt tydlig med att precisera vad det är “vi har gjort fel” och varför “människor lämnat” respektive “inte tycker vi är relevanta”. Och det är nog de viktigaste frågorna att besvara – något som varken partiet som helhet eller vår partiledare hittills gjort.
Jag tror Anders Nilsson är en av de få som faktiskt försöker med viss framgång
“Med bygget av välfärdsstaten övergav Socialdemokratin alla andra vägar till gemensam välfärd. Kooperation och folkrörelsen reduceras till pynt och prydnadsbuskar i partiets trädgård. Reflexmässigt prisas folkrörelserna på kongresser och årsmöten och LO var så starkt att man vågade inte avveckla, men konsument-, försäkrings-, finans-, bostadskooperation mm lämnades därhän och förföll. Studieförbund och folkhögskolor fick en underordnad roll som obskyrt tillhåll för diverse avgrundsexistenser i den politiska strategin. Staten blev detsamma som samhället och staten skulle vara det byggnadsverk som garanterade alla medborgare en jämlikt fördelad välfärd. Människornas egna insatser skulle reduceras till närmast noll. Deras viktigaste funktion blev att vart fjärde år infinna sig i vallokalerna och tillförsäkra denna stat dess legitimitet och nödvändiga funktionärer.”
Vad vi behöver är en diskussion om vad frihet, jämlikhet och solidaritet faktiskt innebär nu. Vi är långt från en frihetsrörelse med det arv Bodström lämnade, vi har svårt att formulera en trovärdig politik som ger alla möjlighet att försörja sig själva och vi har stora svårigheter att formulera idéer för samhällsbyggandet som frigör människors solidariska kraft. Vi har inte ens en politik för tillväxt (fler jobb, mer resurser). Att svaret inte är mer stat, mer skatt, mer reglering, mer övervakning är självklart.
Jag tror – till skillnad från en rad förståsigpåare typ Paul Ronge – att vi faktiskt behöver en hel del strid. Det finns så många partikamrater som saknar varje form av insikt om att vi har problem, vilka de är och hur de skulle kunna tänkas lösas. Frågan är bara var man finner arenan för denna/dessa strider. Lokalt förekommer nästan ingen diskussion, är man en vanlig medlem erbjuds inga andra arenor, vilket ju är ytterst märkligt i dessa dagar.
Lite märkligt är det ju också att det får så stort medialt genomslag när någon av de “gamla” uttalar sig som nu när Ylva Johansson tar till orda. Borde inte frågan till henne vara vilket ansvar hon haft?
Technorati Tags:
Anders Nilsson, Frihet, Håkan Juholt, Jämlikhet, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Södertälje, Paul Ronge, Ylva Johansson
Sahlin: S bör välja partiledare öppet
Sahlin: S bör välja partiledare öppet – Ekot | Sveriges Radio: “– Har man en öppen debatt, med debatt mellan personer som tycker lite olika, blir det en väldig styrka för den som sedan blir vald. Hon eller han blir vald på de åsikter och drömmar hon hade för framtiden. Så blev det inte alls för mig och ännu mindre för Håkan. Idag har ju ingen en aning om vad just han ville med sitt partiledarskap, säger Mona Sahlin.”
(Hittat via knuff. Exakt samma “nyhet” presenteras också i Aftonbladet, Expressen, DN och SvD)
I val till riksdagen och andra beslutande församlingar brukar vi ha flera kandidater/listor att välja mellan. Vi betraktar det som alldeles självklart. Det är till och med ett grundläggande krav för att valet ska kallas demokratiskt. I partier är det alldeles uppenbarligen inte så – tvärtom verkar åtminstone socialdemokratin snarare betrakta reell valmöjlighet mellan olika kandidater vars åsikter är kända som ett stort problem. Inte ens när några partier under året prövat att ha flera kandidater så blir det politik som avgör – patetiskt.
Det här manifesteras tydligast när det gäller partiledarval men genomsyrar hela organisationen. Om det blir strid så handlar det nästan uteslutande om personfrågor – politik lyser med sin frånvaro. Det är en rätt fascinerande iakttagelse med tanke på att det enda som faktiskt skiljer ett parti från andra organisationer (företag) är att de är avsedda att ge sina medlemmar möjlighet att gemensamt forma partiets politik. Det är också det som gör att de dödgrävare partierna bör se upp med är konsulter för utformande av budskap och för utveckling av organisation. Det varken går eller är lämpligt att hämta idéer från producerande organisationer och tro att de är tillämpliga på något som ska vara en demokratisk arena.
Andra partikamrater som kommenterat detta är t.ex. Högberg som av någon anledning fastnat i prinskorvarna, Westerholm som verkar mest intresserad av att marknadsföra sig som distrikssekreterare i ett sammanslaget Storstockholms sådant och Andersson som ser en större öppenhet som nödvändig i vår tid (som om det inte i själva verket alltid gällt).
PS Nu uppdaterat – tagit bort skrivfel vars enda syfte var att bekräfta Bengt Göranssons tes. DS
Technorati Tags:
Aftonbladet, DN, Expressen, Johan Westerholm, Mona Sahlin, Partiledare, Peter Andersson, Peter Högberg, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, SvD
Om FRA på s-bloggar
Sök blogginlägg om FRA: Kollar in hur partikamraterna på s-bloggar kommenterat partiets krumbukter i integritetsfrågan. Positivt överraskad.
Några axplock:
Tommy Rådberg verkar sympatisera med den linje som drevs av Thomas Bodström och som brukar benämnas Bodströmsamhället:
När det rödgröna samarbetet nu avslutats försöker Socialdemokraterna återgå till den mer traditionella linje man tidigare haft i dessa frågor. Det är i detta perspektiv dagens beslut i justitieutskottet ska ses.
Anders Widén är betydligt mera välargumenterad och konstaterar lite cyniskt:
Det sker, det som inte skulle ske. Det sker till och med blocköverskridande med (S)ocialdemokraterna, som då det begav sig sade “Riv upp, gör om, gör rätt”, vilket från början var V:s slogan mot lagen.
Björn Andersson menar att Morgan Johansson saknar ideologisk kompass (en korrekt iaktagelse min anm.):
”Vi behöver ta ett nytt helhetsgrepp om integritetsfrågan”, sade justitieutskottets ordförande Morgan Johansson (S) på en gemensam presskonferens med justitieminister Beatrice Ask (M). Detta är osmakligt och återigen gör Morgan Joansson bort sig och sätter sig i knät på ett annat parti som är och förblir våra motståndare. Morgan Johanssson har tydligen inget ideologiskt kompass.
Peter Johansson är inte speciellt nöjd och konstaterar:
I ljuset av schabblet i Göterborg vet vi även att det är svårt att avgöra vad som egentligen är vad, när man lyssnar på lösryckta delar av konversationer. Hur många oskyldiga familjer kommer att nattliga besök att tungt beväpnad polis därför att någon har över- eller feltolkat information?
Martin Moberg låter sig inte övertygas:
För frågan om den personliga integriteten fäller till slut avgörandet för min del och de åtgärder som Morgan Johansson (S) har fått den moderatledda minoritetsregeringen att acceptera till skydd för den personliga integriteten är bra ska jag tillägga; men räcker dessa förslag verkligen där är jag inte lika säker som Westerholm.
Så slutligen Ola som tror vi tappar det lilla förtroende vi eventuellt haft:
Vi kommer få äta upp det här framöver och allt vad förtroende vi har haft i frågor som rör integritet på nätet spolas bort. Sen är jag visserligen inte så säker på att vi har haft något större förtroende att tala om men det betyder ju inte att man kan strunta i hur framtiden gestaltar sig.
Technorati Tags:
Anders Widén, Bodströmsamhället, FRA, Peter Johansson, SÄPO, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Björn Andersson, Martin Moberg, Tommy Rådberg, s-bloggar
Något om Håkan Juholt
Nu har jag kommit på vad som är problemet – dock inte problemet med stort P (som ju förstås är att vi tycks tro att vi kan forma en politik för detta århundrade med en ledning som till stora delar är samma som ledde oss fram till två raka förlustval. När ett parti väljer ordförande så väljer man en person som också kan bli partiets ledare. Den valde har fått ett uppdrag vilket innebär möjlighet att växa in i en ledarroll men är inte en sådan. Detta måste man ha klart för sig och agera därefter. Mona Sahlins korta sejour som ordförande illustrerar detta.
Lyssnar med detta som utgångspunkt igen igenom Håkan Juholts tal vid dagens förtroenderåd. Har i mellantiden läst bl.a. Lena Melins analys av talet – lamt, Eva Hillén Ahlström motsatta bild och Martin Moberg som tillsammans med Peter Högberg hört ett ideologiskt laddat tal.
Kan väl så där lite generellt konstatera att min värdering av talet snarast ligger i linje med Lena Melins – jag hör bara stundtals lite agitation, hör en viss modlöshet, hör och ser få och tama reaktioner från åhörarna som ser ut att ha tråkigt.
Lite mer i detalj: Huvudbudskapet är ok men lyfter inte – handlar också egentligen bara om kampen mot arbetlösheten utan att egentligen peka ut hur och så lite utbildningspolitik (som ju till viss del dock är en del av arbetslöshetsbekämpningen) och infrastrukturinvesteringar (var tog moderna sådana vägen?). Tillsammans ska vi bygga landet – välbekant paroll men den behöver lite konkretion. Nya jobb skapas bara genom tillväxt, sådan får vi bara genom ökad konsumtion (offentlig/privat) – det måste sägas.
Sen stör mig en del detaljer:
Juholt säger om sin turné att “Jag har fyllt……”. Vore bättre med en något mera ödmjuk inställning.
Juholt kallar regeringens budgetproposition “Den senaste moderata budgetmotionen……”. Kanske avsett som ett retoriskt grepp men alldeles för låg nivå, om felsägning lite oroande eftersom det sker åtminstone två gånger.
Hade också svårt med den retoriska figuren “bättre än de andra”.
Saknar också några viktiga områden:
Inget om den stora segregationen/diskrimineringen/rasismen. Tror faktiskt att inget tillfälle får missas när det gäller detta.
Inget om Europa och inte heller resten av världen. Märkligt (jag hörde att han pratade lite om sin resa till Indien men det blev lite som namedropping utan name). För övrigt så utbildar Kina 350 000 ingenjörer per år vilket om jag minns rätt är fler än resten av världen gör tillsammans – vi ska/kan inte konkurrera men borde ha en politik för samarbete.
Inget om de kraftiga inskränkningarna av friheten – yttrandefriheten, frihet från övervakning, åsidosättande av demokratin (Grekland, Italien som exempel). Henrik Alexandersson skriver för övrigt utmärkt om det idag.
Gillade verkligen:
Att vi är en frihetsrörelse
Att vi slapp sportmetaforer – Juholt markerade mycket bra också mot att betrakta politik och parti som företagsliknande organisationer eller någon form av Idol-tävling.
Technorati Tags:
Aftonbladet, Håkan Juholt, Henrik Alexandersson, Lena Mellin, Peter Högberg, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, förtroenderåd
Frihetlig var ordet sa Bull
Popcornsocialism | 之乎者也: “Den hårda socialdemokratiska modell som gäller, den med utopiska nollvisioner för allt, är nämligen ett ideologiskt missfoster som aldrig kan realiseras. Ju förr man inser det, desto snabbare kan socialdemokratin formulera en ny samhällelig frihetsvision av samma dimensioner som i fornstora dagar.”
Man kan förhålla sig till det socialdemokratiska partiets uppenbara kris på många sätt. “Åter till rötterna” är ett sådant som låter lockande men kan antingen – som dessvärre ofta blir fallet – leda till s.k. återställarpolitik (som om krisen kan jämföras med en baksmälla) eller – och mera konstruktivt – kunna leda till en formulering av partiets politik baserat på en analys av dagens samhälle utifrån den “historiska uppgiften”. Som medlem med en stark känsla för de grundläggande socialdemokratiska värdena som kan sammanfattas i frihet, jämlikhet och solidaritet är det det senare som tilltalar. Tilltalar därför att det erbjuder nya möjligheter att formulera politik som faktiskt innebär att människor får utrymme att växa utifrån sina egna val (frihet) i ett samhälle där alla har lika livschanser (jämlikhet) och där ingen lämnas utanför (solidaritet).
Niklas Dougherty / 倪阔乐 pekar på några områden där det egentligen är ganska självklart i vilken riktning vi bör gå. Det intressanta med detta är att att han gör det utifrån dvs inte är en medlem, att han ändå väl uppfattat de ideologiska utgångspunkterna och att här dessutom konturerna av ett politiskt spelrum framstår. Efter 5 år med högeralliansen ser vi ju att friheten för människor i vårt land inte ökar samtidigt som ojämlikheten ökar och solidaritet med utsatta sätts på undantag.
En konsekvent politik byggd på dessa grundläggande värderingar behövs. Utrymme på den politiska spelplanen finns för en sådan. Allt vi behöver göra är att formulera den – sakta men säkert beta av område efter område.
Skadereduktionism verkar vara en bra utgångspunkt – inte minst när det gäller drogpolitiken (och precis som Dougherty påpekar finns det ju exempel från andra områden där vi använt det framgångsrikt)
En politik som faktiskt skapar förutsättningar för tillväxt (som bland annat är en förutsättning för utveckling av gemensamt finansierade lösningar) är också nödvändig, verklig frihet har också bara den som kan försörja sig själv. Betyder t.ex. riktigt låga skatter för de med riktigt låga löner. Problemet är inte de arbetslösa utan bristen på jobb.
Utbildningssystemet måste säkra likvärdighet. Bort med återvändsgränder, Resurser efter behov. Likvärdig standard oavsett val av skola. Alla ska få utveckla den kompetens som behövs i framtidens samhälle.
Kampen för ökad frihet måste föras på många plan, allt från den enskildes utrymme att efter eget gottfinnande forma sitt privatliv till alla människors rätt till frihet från övervakning, krig och förtryck. Så hänger frihet ihop med solidariteten. Så blir ockupation, militär intervention åter förhatliga begrepp och otillständiga metoder.
Tillsammans i olika konstellationer kan välfärd byggas, byggas på gemensamt engagemang och egen kraft. Ett formulerande av ett folkrörelseideal för vår tid behövs där just engagemanget kan få utlopp, tas tillvara. Där fria människor tillsammans skapar lösningar som passar de egna behoven.
Technorati Tags:
Framtiden, Frihet, Jämlikhet, Narkotikapolitik, Niklas Dougherty, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Solidaritet, Utbildning, 之乎者也
Vem har dragit ner byxorna på demokratin?
Henrik-Alexandersson.se: Ett europeiskt vägval: " Men om politikerna bara kan hålla fingrarna borta – då finns det ändå en underliggande verklighet med en marknad som är oerhört effektiv vad gäller att organisera sig själv. Nya alternativ kommer spontant att växa fram. Och, lämnad i fred, kommer marknaden att sträva efter balans."
Nu har två demokratiskt valda regeringschefer tvingats avgå till förmån för teknokrater. Beställare av detta är den marknad Alexandersson har sådan tilltro till, effektuerat genom den politiska elit som nu bara sprattlar när kapitalet dikterar villkoren. Besked om detta mottas entusiastiskt och fullständigt okritiskt av människor till höger och vänster – något demokratiskt problem tycks nästan ingen se.
(@helleklein undantagen: Papademos i Grekland, Monti i Italien – i kölvattnet av kasinokapitalismen kommer teknokratin. Demokratin står inte högt i kurs hösten 2011.)
Vad som nu utspelas inför öppen ridå är ju att den parlamentariska demokrati vi omhuldar bara existerar på marknadens villkor – vad folken sagt i val respekteras bara om den leder till en av världens börser och de finansiella aktörerna godkänd politik (dvs att det ska gå att berika sig på folkens bekostnad).
Technorati Tags:
ekonomi, EU, Euro, Grekland, Helle Klein, Henrik Alexandersson, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Staten
8 idéer är S reformdebatt | Ledarredaktionens blogg | SvD
8 idéer är S reformdebatt | Ledarredaktionens blogg | SvD: “http://s2013.se/”
Upptäcker en förening och sida som jag helt missat tack vare en gnällig skribent (Maria Ludvigsson) på SvD. Rätt har hon förstås i konstaterandet av att det inte händer så mycket och bara det faktum att jag helt missat initiativet är ju på sitt sätt talande. Bra är det att hon uppmärksammar initiativet. Själv har jag lite svårt för detta med “gruppbloggar” – de är en slags anomali och har en tendens att självdö. Betydligt intressantare vore om föreningen s2013 hade ägnat sig åt att lyfta fram och aggregera/sammanställa/analysera den diskussion som förekommer hos en rad fristående bloggare (och från andra medier).
Technorati Tags:
Politik 2.0, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, SvD, Maria Ludvigsson
Senaste kommentarerna