Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Demonstrera mot Israel på 1:a maj
Palestinsk satsning på ordning – Nu är det lag och ordning som gäller på Västbanken och i Gazaremsan. Mahmud Abbas Palestinska myndighet lovar fler poliser på gatorna för att stävja den ökande brottsligheten. Den nya satsningen ska inledas på söndagen. [Nyheter från SvD]
Av artikeln framgår vidare att “Israel i sin tur kräver att Abbas ska ta i med hårdhandskarna mot de militanta grupperna innan det kan bli tal om betydande israeliska eftergifter som den internationella färdplanen för fred kräver. Bland fredsplanens krav finns ett totalt stopp för all utvidgning av bosättningar på ockuperad mark.
Israel ska utrymma samtliga bosättningar i Gaza i sommar, men på Västbanken växer enklaverna vidare i oförminskad takt.” Sett ur ett folkrättsligt perspektiv är det märkligt hur omvärlden ofta ställer krav på palestinierna som naturligtvis har mycket svårt att hålla tillbaka de ockuperades vrede och önskan att slå till mot israeliska mål samtidigt som samma omvärld inte tvingar Israel att omedelbart utrymma alla ockuperade områden.
I morgon skall jag försöka leta upp en plats i första maj-tåget där jag kan visa min solidaritet med det palestinska folket och min avsky för den israeliska statens agerande mot detta!
Homosexuellas rättigheter versus heterosexuallas
Lesbiska stoppas på skolbal – Festgeneralen: Två klänningar skulle se konstigt ut
Det lesbiska paret Sannah Kvist och Eva Brusman såg fram emot att dansa vals tillsammans i vackra balklänningar.
Men skolans balkommitté krävde att en av dem skulle bära frack – annars var de inte välkomna.
Efter viss diskussion fick tydligen flickorna lov att delta i balen och dansa iförda klänningar båda två – festgeneralen ändrade sig. Frågan har ändå anmälts till Homo som enligt samma artikel anser att de båda flickorna diskriminerats. I någon mån måste man naturligtvis hålla med om detta. Frågan är dock inte oproblematisk och jag har länge funderat över var gränserna går.
När det gäller vissa former av diskriminering finns det allmän accept i vårt land också i form av lagstöd. Det gäller t.ex. åldersgräns för sådant som att ta körkort, alkoholkonsumtion, inköp av tobaksvaror m.m. Här accepteras utan större problem en systematisk åldersdiskriminering. I princip accepteras samma åldersdiskriminering fast med andra gränser fullt ut inom krogvärlden där ägarna kan sätta godtyckliga åldersgränser. Jag har själv blivit tvungen att lämna en pub före kl. 20.00 då jag hade min 15-årige son i sällskap – och då var detta ett undantag!
Tills helt nyligen var det bara ofrivilligt barnlösa som kunde få provrörsbefruktning. Häromveckan utvidgades denna rätt till att också omfatta kvinnor som lever i lesbiska förhållanden. Kanske kan man hävda att dessa också är ofriviligt barnlösa? Hur är det då med homosexuella män? Och hur skall vi kunna se till att inte dessa män diskrimineras dvs förvägras “rätten” till barn där åtminstone ena parten är biologisk förälder?
Att homosexuella skall få leva fritt i parförhållanden är självklart. Att de då skall kunna ingå äktenskap är förstås lika självklart (eftersom vi nu har en lagstiftning som i någon mening gynnar äktenskap framför partnerskap). Varför de skall ha möjlighet att ingå äktenskap i kyrkor som av tradition och eller övertygelse inte accepterar homosexuella äktenskap övergår dock min fattningsförmåga. Själv är jag inte medlem i någon kyrka – skulle aldrig falla mig in att kräva att en präst skulle viga mig.
Det finns mycket i vårt samhälle som är präglat av vår historia när det gäller förhållandena mellan könen. Ett sådant exempel är vårt förhållande till nakenhet. I alla sammanhang där vi kan behöva ta av oss kläderna anses det självklart att skilja könen åt dvs det finns omklädningsrumm för män respektive kvinnor. Detta tillämpar vi konsekvent redan från barnsben så snart telningarna kan klä om sig själva. På traditionellt enkönade arbetsplatser kräver vi numera “självklart” att det skall finnas separata omklädningsrum, dubbla bastuanläggningar (på t.ex. brandstationer) m.m. Såvitt jag förstår kan detta bara förklaras utifrån sexualiteten och här är förstås heterosexualiteten norm dvs vi vet att vi kan bli sexuellt attraherade av nakna kroppar av motsatt kön. Därför har vi traditionellt separerat könen och anser det kränkande för t.ex. de nakna kvinnorna om en man skulle tränga sig in hos dem.
Som heterosexuell man kan jag således inte klä om i kvinnornas omklädningsrum på t.ex. ett badhus. Som homosexuell man förväntas jag klä om i männens omklädningsrum. Vem diskrimineras:-) och vems integritet kränks?
Jag är inte feminist
Jag deltog på det socialdemokratiska partidistriktets kongress förra helgen (i Sollentuna) som representant för arbetarekommunen i Södertälje. Vi från Södertälje var den klart största delegationen. För min del var det den andra kongressen av detta slag jag var med på. Upplevelsen är blandad, men i huvudsak positiv, med bra och livliga diskussioner i flera frågor.
Under kongressen spelade några ungdomar floskelbingo. Tyvärr hade de nog inte riktigt förstått vad en floskel är. Två sådana som var rätt vanligt förekommande var nämligen Jag är feminist och Jag är för mångfald. I det förra fallet är ju floskelstämpel solklar – alla (med några få undantag) använder epitetet såväl inom som utom partiet utan att det egentligen går att fastställa vad det betyder. Själv anser jag att alla människor har lika värde, skall ha lika inflytande, att alla skall ha samma möjligheter och rättigheter. Jag kallar mig inte feminist utan socialdemokrat!!
I det senare fallet kände jag att vi har en lång väg att vandra. Redan vid öppnandet av kongressen påpekades att vi måste se till att fler medlemmar med någon form av utländsk bakgrund inte bara ges plats i partiet utan också tunga uppdrag. Sedan väljer kongressen en distriktsstyrelse som innnehåller en sådan medlem (som ersättare). Helt är detta förstås inte kongressens fel eftersom valen föregås av en nomineringsprocedur. Att inte Södertälje arbetarekommun förmått få fram någon stark kandidat är uselt i synnerhet som vi faktiskt lyckades få tre platser i styrelsen.
Avkunnad dom
Tingsrätten i Norrköping dömde mig för olovlig körning och utdömde samma påföljd som åklagaren redan tidigare utdelat i form av strafföreläggande, nämligen 30 dagsböter a 250 kronor. Jag anser att denna dom är fullständigt oacceptabel. Det är inte under några förhållande rimligt att min behörighet för att framföra fordon (i mitt fall motorcykel och bil) skall kunna påverkas av det faktum att jag missat att förnya själva körkortshandlingen när jag lät min behörighet för lastbil förfalla. Att lagparagrafer är utformade på detta sätt måste snarast ändras! Det finns numera inte så mycket som gör mig riktigt förbannad – detta är en av dem. Konsekvensen för mig personligen begränsas ju inte till att betala dagsböterna utan jag har dels varit förhindrad att köra bil under den tid det tog att få uppkörningstid (flera månader) med därtill extrema transportkostnader, dels kan mina barn nu inte övningsköra med mig då jag i lagens mening inte haft körkort tillräckligt länge. Vill man åstadkomma bristande respekt för gällande lagar och rättsordningen torde detta vara en effektiv metod.
Folkomröstningsresultatet
Jag är mycket besviken. Självklart fanns det inget i de före omröstningen gjorda opinionsundersökningarna som indikerade ett annat resultat än det vi fick. Möjligen var majoriteten för ett nej till euron något större än väntat mot den bakgrunden. Under veckorna före omröstningen fick jag dock en känsla av att opinionen vänt – detta baserat på många samtal/diskussioner med grannar och kollegor och inte minst från några lördagars valstugearbete.
Tydligen var mitt intryck helt felaktigt – det tycks snarare som om det direkt omvända hände. För mig blir då frågan på vad det beror att så många vände sig bort från fördjupat internationellt samarbete och solidaritet. EU som plattform för sådant är tydligen inte alls förankrat i stora delar av den svenska befolkningen som tydligen ser oss ”som oss själva nog”. Inte ens den, sedan terrorattacken mot World Trade Center i NewYork, internationella utvecklingen där den enda supermakten USA helt negligerar folkrätten och hämningslöst (och med militära medel) anser sig ha rätt att göra vad som helst som gagnar de egna intressena tycks väcka farhågor. I denna värld behövs ett starkt Europa.
Riktigt roligt blir det dock när olika företrädare för respektive sida analyserar resultatet. Från borgerligt ja-håll har huvudansvaret lagts på Göran Persson. I detta ligger en del. Främst har socialdemokratin och då förstås i synnerhet partiledningen misslyckats med att sedan medlemskapet i EU förankra detta bland medlemmar och sympatisörer. Samma andel som då var emot tycks fortsatt vara i grunden negativa och då blir förstås det naturligt att markera detta i omröstningen om euron. Bland flera socialdemokratiska sympatisörer har jag också mött en betydande misstro just mot Göran Perssons person (agerar i eget intresse, lägger munkavle etc) som tog sig just uttryck som en avsikt att rösta nej till euron. Själv förstår jag inte detta. Misstagen var förstås att 1) inte aktivare föra ut det positiva med EU-medlemskapet (flerårigt) och 2) att sannolikt av internpolitiska skäl ha euro-motståndare i regeringskansliet. Att kräva rimlig grad av lojalitet i en central fråga är däremot inget misstag om det än kom att skildras väldigt negativt.
Flera av de borgerliga partiledarna borde däremot titta närmare på sina egna sympatisörers röstande. Inte heller de kan stoltsera med att ha ökat andelen positiva. Från nej-sidans företrädare kan man dock få höra rätt långtgående slutsatser kring vad folket egentligen röstat för (eller emot). Särskilt intressant blir det när man som t.ex. Peter Ericsson från Miljöpartiet anser att det svenska folket genom att rösta nej till euron egentligen sagt en hel massa om EU. Jag tror inte det av flera skäl. Det viktigaste är att de nej-röstande inte uttryckt en enda gemensamm ståndpunkt annat än att de inte vill ha euron. I själva verket består majoriteten av allt från mer eller mindre uttalade nationalistiska strömningar (den högra extremen) via vanlig oro inför förändringar och tro på att man vet vad man har men inte vad man får och rädsla för att bli indraget i andra länders ekonomiska problem till motstånd mot EU som sådant (andra extremen – dock knappast radikal och vänster). Jag tror att den stora gruppen nej-sägare finns i mitten av denna skala.
Den gruppen har liksom säkert de flesta på ja-sidan också en del kritik mot företeelser inom EU. Jag tror de flesta svenskar som reflekterat över frågan t.ex. ogillar EU:s jordbrukspolitik som ju inte minst ur global synpunkt borde skrotas omedelbart. Detta och annat måste ändras och de flesta inser säkert att det både kan och ska göras inom unionen.
Enligt någon nyligen genomför undersökning vill en majoritet rösta om euron redan 2006. Bland yngre väljare var andelen 58%. Detta är också intressant. Förslag om att relativt snart genomföra en ny folkomröstning tror jag skulle mötas med ett ramaskri och av många anses odemokratiskt. Tyvärr är det ju så att de senaste folkomröstningsresultaten (om än att de inte alltid respekterats fullt ut) hittills tycks ha en närmast evig giltighet (kärnkraften är ett exempel på detta). Som jag ser det kan bara en massiv opinion framtvinga en ny omröstning i närtid alternativt att vi faktiskt får ett euro-val 2006. Detta skulle kunna ske om den ekonomiska utvecklingen bidrar till att det inom socialdemokratin går att enas kring behovet av euron och därmed sluta den mycket långvariga splittring som gäller kring EU-frågan. Det tråkiga med detta är förstås att en sådan process måste betalas genom ökad arbetslöshet, högre räntor, försämrad kronkurs m.m. Ingen önskar en sådan utveckling och även jag hoppas förstås slippa få en sådan ”draghjälp”.
Besvikelse till trots – även en minoritet har rätt att fortsätta kämpa för det man tror på. Jag hoppas därför få se många kamrater bidra till en ökad förståelse för Europa-tanken som freds-och solidaritetsprojekt och för ett engagerat svenskt deltagande i det europeiska projektet.
Mordet på Anna Lindh
Tiden straxt före och efter folkomröstningen har präglats av mordet på Anna Lindh och två märkliga tendenser i samband med rapporteringen kring detta. Den ena präglas av ett närmast förhärligande av personen Anna Lindh. Hon är värd all respekt och hennes såväl politiska som personliga egenskaper är imponerande – ändå blir det för mycket när man får intrycket att alla oavsett inställning i övrigt nu sällar sig till hyllningskören. Normalt finns det ju omfattande kritik mot de idéer och tankar Anna Lindh stod för t.ex. från politiska motståndare i andra partier. Nästan 57 % av den svenska befolkningen hade helt annan uppfattning i den kampanj som Anna Lindh faktiskt bedrev in till sin sorgerliga död.
Den svenska utrikespolitiken under de senaste åren har också i vissa avseende, enligt min mening, varit svag och/eller otydlig. Det gäller framförallt Irak-frågan där vi borde agerat betydligt kraftfullare för ett FN-fördömmande av USA:s krigsförberedelser och efter invasionen fortsatt och med hög röst protesterat mot densamma. Vårt stöd för palestinernas sak borde också vara tydligare – det finna en mängd exempel på israeliskt agerande som också borde utlöst kraftfullare publika fördömanden t.ex. byggandet av muren, förödmjukande behandling av palestiner i allmänhet och deras president i synnerhet och annat.
Den andra tendensen jag finner märklig är såväl polisens agerande såsom det framstår i pressen och medias sätt att förhålla sig till polisens arbete. Det verkar som om utredningen präglas av ett behov av att utan egentliga indikationer framställa någonslags gärningsmannaprofil och sedan leta efter de som passar in istället för att utifrån de spår som finns/borde säkrats leta efter densamme. Därmed bäddas för de senaste dagarnas fullständigt sanslösa rapportering om en person som misstänks som det verkar nästan utan konkreta bevis. Denna person betraktas i media som den sannolika gärningsmannen och han beskrivs på ett sätt som gör att alla som någon gång träffat honom lätt kan identifiera vederbörande. Ponera att han är oskyldig? Vem skall betala skadestånd – sannolikt staten (och i alla fall inte utredarna som spridit informationen)?
Kommundelarnas vara eller icke vara
I den pågående diskussionen om kommundelsnämndernas vara eller inte vara har ett förslag framförts av Boel Godner. Förslaget påstås balansera mellan medborgarnas behov och önskemål över frågor som berör dem å den ena sidan och en effektiv organisation som hushållar med våra gemensamma resurser (skattepengar). Förslaget innebär att kommundelarna läggs ner och ersätts med nämnder i respektive geografiskt område som avlövas all makt förutom plan- och byggfrågor. Denna nya organisation skall enligt förslaget garantera lika fördelning i hela kommunen samtidigt som den tar tillvara lokalkännedom. Dessa nya nämnder ges därför en betydande men rätt oklar roll som initiativorgan och skall bereda ärenden som berör respektive område gemensamt med facknämnderna. Brukarinflytandet över skolorna i ytterområden föreslås också stärkas genom lokala styrelser för dessa.
Det balanserande som uppges vara skäl för förslagen behöver granskas. När det gäller medborgarnas behov och önskemål om inflytande över frågor som berör dem – det som vi brukar kalla demokrati – leder förslaget uppenbarligen till väsentligt minskat sådant inflytande genom att de nya nämnderna inte får något eget budgetansvar och inte kan fördela resurser mellan olika områden. Ett underförstått skäl för detta tycks vara att medborgarnas inflytande, enligt av utredningen genomförda enkäter, inte är tillräckligt mycket större i kommundelarna jämfört med inne i Södertälje. Detta kan emellertid diskuteras dels därför att det upplevda inflytande faktiskt är något större i kommundelarna, dels därför att de valda politikerna i stor utsträckning är väl förankrade i respektive kommundel och ”rör sig som fisken i vattnet” bland medborgarna. De flesta torde vara överens om att antalet förtroendevalda har ett tydligt samband med graden av demokrati och i den allmänna debatten brukar just minskningen av sådan beskrivas som ett problem. I kommundelsnämnderna finns ledamöter som möter medborgarna inte direkt som politiker utan som aktiva i föreningslivet och som deltagare i olika lokala aktiviteter.
När det gäller effektivt hushållande med de gemensamma resurserna tycks förslagsställaren utgå från att den nuvarande organisationen med kommundelar inte gör det. Detta är felaktigt och blir inte mer rätt för att förslaget om att lägga ner kommundelarna dammas av med förbluffande regelmässighet i samband med besparingsbehov. I kommundelarna har man lyckats effektivisera användandet av de tillgängliga resurserna väsentligt genom att skapa samverkan mellan olika verksamhetsområden – något som förstås inte är teoretiskt omöjligt mellan facknämnder men som det finns få exempel på i vår och andra kommuner.
Ett genuint problem finns dock vad avser resursfördelningen inom kommunen. Utredningar har visat att Hölö/Mörkö kommundel erhållit – relativt sett – för lite resurser för den pedagogiska verksamheten. Ett rimligt system för framräkning av resurser till såväl kommundelarna som facknämnderna krävs.
Alternativet till det framlagda förslaget är att fortsätta att utveckla kommundelarna. Den demokratiska rollen kan utvecklas genom att utöka kommundelsnämndernas befogenheter t.ex. med exploateringsfrågor, trafikfrågor och lokalfrågor. Medborgarna kan ges förslagsrätt till kommundelsnämnderna. Kommundelarnas beredningsorganisation kan förbättras.
Hushållningen med de gemensamma resurserna kan också förbättras. Baserat på ett rimligt fördelningssystem inom kommunen kan kommundelarna fortsätta sitt arbete med att optimera resursutnyttjandet i respektive kommundel. Där finns kunskapen om de lokala förutsättningarna och viljan att utveckla det egna närområdet. Med ett rimligt resursfördelningssystem både kan och vill kommundelsnämnderna ta gemensamt ansvar för hela kommunens ekonomi i minst lika hög grad som facknämnderna.
Ledamöter i Hölö/Mörkö kommundelsnämnd
Peter Karlberg Ordförande(s)
Tage Gripenstam Vice ordförande©
Britt-Marie Lindell Vice ordförande(s)
Ewa Backlund Ledamot(s)
Peter Friström Ersättare(s)
Kerstin Stenberg Ledamot(mp)
Nora Olander Ledamot(kd)
Pressmeddelande: Ta fram dina euro – gå på Avenyn för 5
Från och med fredagen den 22 augusti och fram till valdagen den 14 september kommer Avenyn, Södertäljes populäraste uteställe, att erbjuda inträde för 5 euro, vilket ska jämföras med priset i svenska kronor som är jämna 50. Med dagens kurs innebär det att man sparar ca 4 kronor (8%) genom att betala med euro.
Vi vill markera vårt stöd för ett ja till euron och samtidigt ge alla ungdomar som har lite euro i plånboken en möjlighet att få valuta för sina pengar, säger Metin Ataseven, en av ägarna till Avenyn.
Idén, som kommer från Södertäljesossar för Europa, syftar till att göra alla ungdomar medvetna om den mycket viktiga folkomröstningen, poängtera vikten av att alla deltar och samtidigt ge en positiv bild av att använda euron också i Sverige. Avenyn vars ägare är positiva till euron stödjer kampanjen genom att rabattera inträdet.
Vi tycker att det är mycket roligt att på detta sätt kunna kombinera nytta med nöje, säger Peter Karlberg från kampanjgruppen, och våra ungdomar kommer förstås att finnas på plats för att svara på frågor och sprida information. Det är också mycket bra att Avenyn, som är ett av Södertäljes mest populära uteställen och lockar många ungdomar, på det här sättet visar sin uppfattning, fortsätter Peter Karlberg.
Vi vill också visa att det kan bli billigare med euron, säger Tora Hansjons, som leder Ja-kampanjen. Priserna bestäms inte av vilken valuta vi har utan beror på kostnadsläge, konkurrens och mycket mer. Med ett ja till euron tror jag, fortsätter Tora, att många företags kostnader blir lägre och att konkurrensen ökar. Avenyn visar att det går fram till valet – självklart kan andra göra likadant!
För mer information kontakta
Metin Ataseven Tora Hansjons Peter Karlberg
Ja till euron den 14 september
Jag kommer att rösta ja till euron den 14 september. Det var ett lätt beslut att fatta. Inte därför att jag köpt några förenklade ekonomistiska resonemang utan därför att jag vill se ett starkare och sammanhållet Europa som en såväl ideologisk som ekonomisk motvikt mot USA:s uppenbara strävan efter världsherravälde (kamp mot imperialismen skulle man kunna kalla det). Hela EU-projektet och den gemensamma valutan bör ses som ett verktyg för att förbättra tillvaron för alla medborgare i hela Europa (kallas solidaritet och är vanligen ett honörsord inom arbetarrörelsen). Att vi har en del byråkrati och en del korruption inom EU får vi se till att komma tillrätta med inom unionen – det är ju faktiskt vi medborgare inom EU som både väljer representanter till EU-parlamentet och som väljer de regeringar vars ministrar utgör Ministerrådet. Att vi kommer att behöva slåss för att öppna EU mot utvecklingsländerna står också klart – vi skall inte bli ett frihandelsområde med murar runt omkring.
Idag är värdsekonomin liksom den svenska starkt beroende av den ekonomiska utvecklingen i USA. Upp och nergångar i dollarkursen påverkar starkt vår exportindustri – nu senast kan vi se att SAAB trots ökat antal bilar sålda i USA inte ökar sina intäkter och därför gör rekordstor förlust. Att skapa stabila ekonomiska villkor inom EU tror jag (observera tror), genom en valuta och följdaktligen en gemensam penningpolitik, ger bättre förutsättningar med stor hemmamarknad, mindre svängningar i kurserna och en del faktiska besparingar (om inte annat minskade växlingskostnader).
När jag däremot hör andra euro-förespråkare med stort engagemang beskriva alla konkreta fördelar som skall komma oss till del blir jag oroad. Folk köper inte sånt. Såvitt jag kan se är det bara en direkt fördel som kan utlovas i förväg och det är lite lägre räntor. Jämför man det svenska ränteläget med det som nu gäller för euro-området så kan man ju se att en omdelbar anslutning skulle ge lägre räntor. Hur det ser ut den dag vi faktiskt går med vet ju dock ingen idag! Varsamhet med löften tycker jag skall gälla.
Jag tror inte heller att det går att utlova minskade kostnader för hushållen (om vi bortser från räntan). Förenklad handel mellan länder borde ge lägre priser men det förutsätter att marknaden faktiskt fungerar enligt ideala marknadsekonomiska regler – det gör den inte någonstans. Vissa avgifter/skatter måste dock harmoniseras vare sig vi har gemensam valuta eller inte t.ex. alkoholskatterna. Billigare sprit kan därför sannolikt förväntas. När våra höga matpriser antas kunna minska blir jag fundersam – COOP som är en av de stora aktörerna på den marknaden i Sverige och som håller åtminstone relativt sett hyfsade priser går med förlust. Kanske får vi ändå på sikt lite lägre priser men det kommer nog mest att ske genom att t.ex. momsen över tid harmoniseras mellan länderna och bara i begränsad omfattning genom ökad konkurrens.
Hur är det då med jobben och den offentliga sektorn. Inte heller där skulle jag ställa ut några löften. Några antaganden går det kanske att göra. Får vi lägre räntor gynnar det också den offentliga sektorn. Då skapas ett lite ökat utrymme vilket naturligtvis främst bör användas till att öka personaltätheten inom vård, skola och omsorg. Får vi lite högre tillväxt genom medlemskapet i valutasamarbetet leder också det till ökat utrymme men det är egentligen omöjligt att sia om. Att stå utanför ökar dock – enligt min bedömning – riskerna för sämre tillväxt genom att en hel del produktion kan antas flytta innanför valutaunionen.
Många tycks tro att utrymmet för att föra en egen politik i Sverige kommer att minska om vi går med i valutasamarbetet. Jag har svårt att förstå det argumentet. Vårt beroende av omvärlden varken minskar eller ökar till följd av euron. Vi har redan överlåtit pengapolitiken till en oberoende riksbank (som justerar ränten nästan exakt så som man gör inom valutaunionen) – med euron får vi bara en annan instans som har kanske något större sjävständighet men principen är densamma. Kanske är det till och med rimligt att anta att anta att utrymmet blir större då euron kan antas vara bra mycket stabilare än den svenska kronan (hur mycket har du förlorat i köpkraft sedan 80-talet genom kronans minskade värde?)
Viktigast av allt är emellertid rent politiska argument. På samma sätt som det var rimligt att bilda EU för att på politisk väg lösa de historiska spänningar som finns inom Europa, rätt att Sverige anslöt sig sent omsider är det rimligt att fullt ut delta i detta samarbetsprojekt. Idag understrycks detta av att världen behöver en motvikt till USA.
Peter Karlberg
socialdemokrat
Uteserveringspolicy
När vi i min kommundel (Hölö/Mörkö) hade att yttra oss över stadsbyggnadsnämndens förslag till riktlinjer angående uteserveringar drev jag linjen att vi skulle avstå från att yttra oss över detaljer i förslaget eftersom dessa i stort sett helt och hållet avsåg förhållanden i centrala Södertälje.
I LT kan jag sedan (i lördags) läsa att riktlinjerna antagits och att inga invändningar funnits. Det är kanske sant om man nu avser remissen till andra nämnder. Det finns dock en hel del synpunkter – ofta mycket kritiksa sådana – bland medborgare i vår stad, bland näringsidkare m.fl. Har dessa tillfrågats?
Enligt min mening är stadsbyggnadsnämnden helt fel ute med dessa riktlinjer. De lägger helt enkelt riktlinjerna på fel nivå dvs på för detaljerad nivå och ger dessa dessutom en alltför generell utformning. Det är ju t.ex. helt absurt att hävda att trägolv skulle vara fult vilket är vad som impliceras. Det beror ju helt på utformning och placering. Dessa får dessutom bara förekomma om lutningen är mer än 8 cm per meter – prova att ställa en full kopp kaffe i en sådan lutning!!!!!
Dessutom är det ju helt orimligt att fatta detta beslut bara några dagar innan alla uteserveringar skall utplaceras (alla näringsidkare har förstås antingen kvar utrustning som uppfyllde förra årets villkor alternativt har redan beställt ny sådan).
En uteservering skall förstås utformas så att den ansluter till den plats och den verksamhet till vilken den tillhör. Färgval måste därför kunna anpassas till t.ex. respektive etablisemangs färgval och till omgivningen – en färg för alla verkar milt uttryckt inskränkt.
Senaste kommentarerna