Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
USA ut ur Irak
USA ut ur Irak
Just nu känns faktiskt kriget som den allra viktigaste frågan. För mig är det inte svårt att ta ställning – det finns ingenting som rättfärdigar den USA-ledda aggressionen mot Iraks folk. USA bedriver ett anfallskrig mot ett land vars ledning det inte går att försvara – vilket dock inte innebär att det finns någon möjlighet att försvara attacken.
Iraks folk har lidit under Saddam, lidit på grund av oetisk sanktionspolitik dikterad av USA och skall nu slutligen bombas till underkastelse – var finns våra ledares passionerade kamp mot detta? Hur kan någon sitta tyst medan USAs ledning meddelar att de tänker genomföra det mest omfattande bombandet någonsin? Till skillnad från Göran Persson känner jag inte sorg över det som händer utan vrede.
Det mest fantastiska och skrämmande med den situation som nu uppstått är den flathet som så många politiska ledare uppvisat under hela den tid det varit uppenbart att USA avsett attackera Irak. Alltför många har gömt sig bakom den s.k. FN-linjen i vars skydd man undvikit att klart och tydligt ta ställning för varje lands suveränitet och varje folks rätt till självständighet.
Det Bush, Blair och deras kumpaner gör sig skyldiga till är krigsförbrytelser. Vem kommer att ställa dem till ansvar? Vem kommer att föra dem till domstol?
I media kan vi nu följa ett intressant fenomen. I huvudsak förmedlas den amerikanska propagandan, med få undantag, och med bara försiktiga reservationer. I nyhetssändningar vänder sig programledare till de Washington-baserade korrespondenterna och frågar (på till synes fullt allvar) om utvecklingen av anfallet som om något som meddelas från Vita huset eller Pentagon skulle kunna antas vara "nothing but the truth".
Det vore också klädsamt om såväl media som politker kunde benämna saker och ting vid dess rätta namn. Jag har hört nyhetsrapportering i vilken terrorbombningar mot irakiska städer faktiskt kallas uppdrag. Irak har dessutom rätt att försvara sig (även om det är Saddam som ger order) och bedriver således ett försvarskrig vilket är rättfärdigt.
Hela den amerikanska aggressionen baseras ju uppenbarligen på en strävan att upprätta en ny världsordning i vilken USA tar sig rätten att enväldigt ordna världen på det sätt som svarar mot USAs intressen. Om denna ordning kan den intresserade läsa i texter från Bush närmaste medarbetare. Att denna strävan efter hegemoni kläds i närmast fanatiskt religiösa termer gör den bara än mer obehaglig.
När politiska ledare i många länder fegt avstått från att offentligt brännmärka den amerikanska poilitiken är det mycket hoppingivande att se de många människor som varit beredda att gå ut och demonstrera mot kriget. Tillsammans har vi möjlighet att stoppa denna politik. Det kommer dock att ta tid och många mäniskor kommer att dö och/eller orsakas betydande lidande under tiden.
Några reflektioner har jag gjort i samband med de olika manifestationerna mot kriget. I Stockholm acceptera demonstrationsledningen att USAs ambassad inte får vara slutmålet för demonstrationerna ( i torsdags då jag deltog i demonstrationen hamnade vi på ett mörkt Gärde). En grundläggande rättighet såsom demonstrationsrätten borde förstås inte få inskränkas (av polisen som jag antar reglerat detta) så att man inte kan demonstrera utanför den beskickning som faktiskt berörs.
I samband med olika manifestationer har jag också plötsligt befunnit mig bland folk som hoppar upp och ner uppmanade därtill (den som inte hoppar är för Bush?). Undrar hur den typen av agerande ser ut i ögonen på irakiska kvinnor och barn när bomberna briserar i deras närhet?
Sedan någon dag har också en annan fråga dykt upp – vapenexporten. Jag tror inte frågan om att bekämpa USAs aggression betjänas av att särskilt mycket energi läggs på att diskutera denna fråga. För den som drabbas av bruk av vapen är tillverkningsland fullständigt ointressant – det är avsändaren av projektilerna som är fienden. Problemet med vår vapenexport är att vi låtsas att det går att exportera till en begränsad skara länder som aldrig skulle kunna tänka sig att använda vapnen.
Mörkö, 20030323
Inflytande i skolan
Skolorna i Södertälje har under flera år brottats med ekonomiska problem. Under denna tid har vi haft ett system för tilldelning av resurser som till 93% består av en s.k. elevpeng. Redan på kommunal nivå är det svårt att få ett sådant system att ge en rimlig fördelning av resurserna som tar hänsyn till alla de olika faktorer som påverkar kostnaderna (lokalernas utformning, andel behöriga lärare respektive deras lönenivå, elevunderlagets sammansättning och förändringar etc.). Tack vare senare års tillskott till skolan och ett mycket uppoffrande arbete av personalen ser det dock nu ut som om vi dels får balans i alla skolors budget under läsåret, dels faktiskt förbättrar elevernas resultat.
Vi socialdemokrater vill dock fortsätta att öka resurserna till barn och ungdomar i den utsträckning som kommunens ekonomi tillåter. Särskilt vill vi att dessa ökningar skall gå till elever med behov av särskilt stöd och till de yngre barnen (i första hand i förskolan). Vi vill också fortsätta att arbeta för att öka andelen behörig personal. Några ofinansierade löften om t.ex. kraftigt höjda löner eller liknande vill vi dock inte ge utan istället vill vi öka den enskilda skolans självständighet att besluta om hur resurserna skall användas. På en enskild skola eller förskola kan man bäst avgöra om ökade resurser skall användas till minskade barngrupper, ökad personaltäthet i befintliga grupper eller användas på något annat sätt.
Som socialdemokrat vill jag också fortsätta att stärka och utveckla elevers och föräldrars inflytande över skolan. Bakom det ligger övertygelsen att ett för elever och föräldrar stärkt demokratiskt inflytande över skolan och lärandet ökar elevernas intresse och engagemang för skolan. En mot det övriga omgivande samhället mer öppen och av demokratiska samarbetsformer präglad skola stärker också kvalitén på de kunskaper skolan förmedlar. Även företagen i kommunen inkluderas i denna öppenhet och jag vill arbeta för ett ökat samarbete mellan dessa och skolorna.
Jag är också övertygad om att en ökad självständighet för skolorna tillsammans med ett ökat elev- och föräldrainflytande ger bättre förutsättningar för att utnyttja tillgängliga resurser optimalt på varje skola i kommunen. Alla skolor skall därför ha en egen styrelse i vilka föräldrar och elever har det avgörande inflytandet. Under den gångna mandatperioden har detta arbete påbörjats men det går för långsamt!
Socialdemokraterna menar att det är lika viktigt för elever i skolan som för alla andra i samhället att i demokratiska former få vara med och bestämma över sin vardag, att känna delaktighet och att kunna påverka sin omgivning. Jag vill att Södertäljes gymnasieskolor skall delta i försöksverksamheten med lokala styrelser med elevmajoritet för att visa att elever vill och kan ta ansvar men också för att utveckla nya former för elevinflytande.
Socialdemokraterna är övertygade om att elever som känner delaktighet också tar ansvar för sina studier, för andra på skolan och för sin egen arbetsmiljö. Elever måste kunna påverka oavsett vilken skola de går i. Valet av skola ska kunna grundas på intresse och inte styras av några skillnader i möjlighet till demokratiskt inflytande.
På samma vis som vi alla ser starka fackliga organisationer som företräder de som arbetar som viktiga, måste vi också se organisationer som företräder elever och föräldrar som viktiga. De ska därför ha stöd från offentliga medel för att på ett bra sätt kunna företräda de över en miljon elever – och deras föräldrar – som går i skola i Sverige. Lokalt på varje skola skall det enligt min uppfattning vara rektors ansvar att ge det stöd som behövs för att elever och föräldrar skall kunna delta i beslutsfattandet t.ex. genom eleverna ges stöd att utveckla sina organisationer och genom att föräldraföreningar engageras i val av representanter till styrelserna.
Genom att koncentrera det politiska ansvaret till resurstilldelning och ett antal tydliga mål får skolorna och, via lokala styrelser, föräldrar och elever verklig makt. Inom ramen för de av riksdagen fastställda målen skall skolorna ha mycket stor frihet att själva utforma vägen att nå dessa.
Peter Karlberg
Ersättare (s) i Utbildningsnämnden
Pressmeddelande om flexibel skolstart
Dags för verkligt flexibel skolstart!
Sedan 1994 finns möjlighet för föräldrar (vårdnadshavare) som så önskar att begära att ett barn som fyller sex år under innevarande kalenderår får börja skolan och i alla avseenden jämställas med skolpliktiga barn. För detta krävs inga andra skäl än föräldrarnas begäran.
Om föräldrarna istället önskar att barnet skall börja skolan det kalenderår barnet blir åtta år krävs på motsvarande sätt också en begäran men därutöver också särskilda skäl.
- Självfallet är föräldrarna bäst skickade att göra bedömningar av barnens behov, säger Peter Karlberg, ersättare i Utbildningsnämnden.
Socialdemokraterna i Södertälje vill nu införa verklig flexibel skolstart för barn mellan 6 och 8 år..
- Vi vill se till att skolstarten blir verkligt flexibel och därmed anpassad till barnen. Det avgörande inflytandet över detta ska självklart ligga hos föräldrarna, fortsätter Peter.
För att valet skall kunna göras utifrån barnets behov måste alla kringbestämmelser ändras så att t.ex. det barn som skall börja skolan som 6-åring får delta i förberedelseklass på samma villkor som de ett år äldre barnen gör. Den kostnad som nu tas ut för dessa barn vill vi därför ta bort.
På samma sätt skall naturligtvis även deltagandet i förberedelseklass kunna skjutas upp för de barn som skall börja skolan vid 8-års ålder.
För mera information, kontakta;
Peter Karlberg
peter@karlberg.org
Med en dåres envishet
Utöver mitt engagemang i partiet är jag också aktiv i Riksförbundet Hem och Skola (RHS) – f.n. 1:e vice ordförande i förbundet. Vi arbetar hårt för att vända organisationens kräftvandring vad gäller medlemstal m.m. och har fokuserat särskilt på maktfrågan. Vi förespråkar att försöksverksamheten med lokala styrelser som har föräldramajoritet permanentas och snarast görs obligatoriskt. Ett av argumenten jag har för detta är att denna form av brukarinflytande kommer att minska intresset för att som det heter “rösta med fötterna” dvs flytta de egna barnen till “bättre” ofta privata skolor. Mona Hillman Pinheiro som är organisationens ordförande och undertecknad har skrivit ihop en debattartikel om detta som vi hoppas DN skall publicera just nu eftersom ministerbytet kan adresseras. För den händelse DN inte tar in artikel (vilket väl dessvärre är troligt – det är inte lätt att få in något där) och för alla de som inte har den tidningen klipper jag in artikeln nedan:
Blir det bättre nu Tomas Östros?
Riksförbundet Hem och Skola hoppas mycket på en ny skolminister. Uppgiften är faktiskt rätt enkel: minska på utredningarna, de kostsamma projekten och de statliga styrande miljarderna. Ge kommunerna rimliga förutsättningar att lyckas med sitt uppdrag. På papperet finns det nämligen en fantastisk skola. Skolministerns uppgift är att se till så att kommunerna kan ge elever, föräldrar och skolpersonal möjligheten att förverkliga den.
Det är inte kris i alla skolor. Många föräldrar tycker tvärt om att den skola där deras barn går är riktigt hyfsad. Och det vore märkligt om det inte fungerade någotsånär.
I Sverige satsar vi stora resurser på skolan. Vi har dessutom på papperet en modern skolpolitik. Vi har gett upp en föråldrad central detaljstyrning till förmån för lokalt bestämmande i skolor och kommuner. Föräldrainflytandet har också ökat något, bland annat genom möjligheten att i viss mån kunna välja skola. Möjligheterna för kommunerna, skolledningen, lärarna, eleverna och föräldrarna är mycket stora.
Men det räcker inte. Enligt en nyligen genomförd undersökning anser 60 procent av svenska folket att politikerna inte tar sitt ansvar för att tillgodose barns behov. Hela 92 procent anser att man borde satsa mer ekonomiska resurser på barnen. Undersökningen är utförd av SverigeBarometern på uppdrag av Barnverket och Föreningen Klassmorfar för barnen och är bara en i raden av tydliga tecken på att något inte riktigt fungerar.
Och kraven reses: gör något ministern!
I går tillkännagav skolministern att hon drar sig tillbaka som landshövding i Blekinge. Ny skolminister blir enligt uppgift Tomas Östros, i dag redan utbildnings- och forskningsminister och departementschef. Riksförbundet Hem och Skola har mycket att säga honom, men det viktigaste uppmaningen kommer redan nu: lägg dig inte i!
För det är vad den avgående ministern och många före henne gjort: ständigt småpetat och lagt sig i. När kraven från föräldrar, elever och skolpersonal växt har det enkla svaret varit: visst, och så kommer en utredning, en pålaga !
Som skolminister tycks det bara finnas tre möjligheter: starta en utredning, starta ett projekt eller dela ut öronmärkta pengar till kommunerna. Och ministrarna använder flitigt dem alla. Till vilken nytta?
Av någon outgrundlig anledning fortsätter nämligen skolan att brottas med problem.
Ett av de senaste exemplen på handlingskraft är det vällovliga projektet ”En attraktiv skola”. Ett projekt för fler och bättre lärare. Här satsas omkring 50 miljoner kronor, inte direkt på lärarna, deras arbetsvillkor eller löner, utan på att stimulera kommunerna att stimulera lärarna. Här sägs kloka ord, och startas lokala delprojekt. Men om där finns systemfel eller målstyrningsproblem kommer man inte åt dem med denna typ av dyr kosmetika. Det ser förstås fint ut i utbildningsdepartementets handlingsplan men betyder mycket lite för våra barns skolgång.
På liknande vis engageras fackförbund, folkrörelser, skolverket, frivilligorganisationer, barnombudsmannen, kommunförbundet och många fler i projekt efter projekt. Mobbingkampanjer och värdegrundsprojekt avlöser varandra.
Också öronmärkta pengar lyckas skolministrarna fiska fram. Skolan är en hjärtefråga och der ser bra ut att tilldela kommunerna extra medel. Först kom Persson-pengarna, det extra statsbidraget på drygt 12 miljarder som skulle förbättra vården, skolan och omsorgen. Pengarna åts omedelbart upp av löneökningar och tidigare underskott.
Så kom Wärnersson-pengarna. Efterlängtade 13 miljarder under fem år, tydligare märkta till fler vuxna i skolan. Denna gång garderar man sig mot att pengarna ska försvinna i befintliga hål. Men hur ska då hålen i den kommunala skolbudgeten täckas? Och varför ska staten detaljreglera den kommunala skolverksamheten? Svaret på den senare frågan brukar vara att kommunerna inte själva klarar att hantera skolfrågorna så att staten måste styra upp missförhållandena. Och visst kan man i många fall kritisera politiker och tjänstemän i kommunerna för deras sätt att hantera skolfrågorna. Ofta är de okunniga, slarviga och kortsiktiga.
Men det är samtidigt en grov förenkling av verkligheten. Inte sällan är det annan statlig reglering, bland annat i form av nya krav på vad som ska rymmas i skolans uppdrag, som kostar för kommunerna.
Kommunaliseringen av skolan gick i flera steg och man kan ha olika åsikter om dess förtjänster. Men vi har i dag en kommunaliserad mål- och resultatstyrd skola, låt oss ställa krav utifrån det. Det är kommunens politiker och tjänstemän vi ska kritisera, ställa krav på och också hjälpa.
Och för detta finns det till och med ett utmärkt verktyg: en styrelse i skolan där bland andra föräldrar sitter med. En försöksverksamhet pågår sedan flera år tillbaka. Redan i dag finns det flera hundra sådana styrelser runt om i landet, med namn som lokala styrelser, föräldrastyrelser eller skolstyrelser. De är olika organiserade, de har olika mandat, men gemensamt är att de fungerar som en styrelse för skolan och att där kan sitta företrädare för föräldrar, elever, lärare, skolledning och till och med näringslivet.
På de få skolor där reglerna är klara och ledamöterna utbildade, där fungerar det utmärkt. Och de är omtyckta. I Skolverkets undersökning ”Attityder till skolan 2000” menar en majoritet av föräldrarna till barn i grundskolan att lokala styrelser bör ha inflytande över bland annat storleken på klasserna, normer och regler och hur skolan använder sina resurser.
RHS egen omfattande utvärdering av försöksverksamheten runt om i landet visar att på de platser där dessa styrelser fungerar är de mycket uppskattade, de ger föräldrarna en viktig plattform för sitt engagemang och inflytande och bidrar till utveckling.
Föräldrarna både vill engagera sig och de försöker faktiskt göra det. I Skolverkets undersökning ”Attityder till skolan 2000” säger t ex 62 procent av föräldrarna till barn i grundskolan att de vill kunna påverka normer och regler i skolan. Hela 74 procent vill kunna påverka storleken på klasserna. Och 55 procent vill kunna påverka vilka lärare barnen har.
Men ofta släpper lärare, skolledning och kommunens tjänstemän inte in föräldrarna. I samma undersökning svarar nämligen bara 14 procent av föräldrarna att de kan påverka normer och regler i skolan, 6 procent anser att de kan påverka klassernas storlek och 7 procent anser att de kan påverka vilka lärare barnen har.
Föräldrarna är inte ute efter den professionella makten, den ligger utmärkt hos skolledning och lärare. Tillsammans med eleverna är föräldrarna ute efter brukarinflytandet.
Men de engagerar sig bara om det handlar om meningsfulla uppgifter. Att koka kaffe till föräldramötet och sälja bullar på julbasaren räcker inte. Inte ens frågor om färgen på uppehållsrummet eller vad temat på nästa skolmöte ska vara är tillräckligt. Föräldrarna vill ha inflytande över till exempel vad eleverna ska lära sig, vilka lärare som ska anställas och hur skolan använder sina resurser.
Det är ju just det som det ökande antalet friskolor visar. Föräldrarna vill påverka sina barns situation.
Förra året presenterade regeringen sin proposition ” Proposition om likvärdiga villkor för elever i kommunala och fristående skolor”. Den handlade till största delen om kommunernas möjlighet att säga nej till friskolor. Knappast inflytande över den egna skolan. Längre än till att diskutera föräldrarnas inflytande i form av att få välja eller inte välja skola, och kommunernas rätt att styra över denna rätt, längre än så kommer man inte.
Men vi både kan och bör gå betydligt längre än så. Det finns något enkelt och konkret som regeringen både kan och bör göra. I stället för propositioner om friskolornas villkor borde föräldrainflytandet diskuteras.
För en tid sedan togs ett olyckligt och fegt beslut att bara förlänga den otydliga och illa förberedda försöksverksamheten med lokala styrelser. Beslutet borde givetvis ha varit att lagstifta om permanenta styrelser i varje skola, med föräldrar i majoritet, att ge dessa styrelser ett tydligt mandat och att ge förutsättningar för utbildning av ledamöterna.
Men det hände inte för att man missat att utvärdera den tidigare försöksverksamheten och pga den dåliga uppbackningen av försöksverksamheten är risken stor att det händer igen.
Så, Tomas Östros, vårt råd är: minska på utredningarna, de kostsamma projekten och de statliga styrande miljarderna. Ge kommunerna rimliga förutsättningar att lyckas med sitt uppdrag genom att ta tillvara den kraft som ligger i det föräldrarnas engagemang.
Mona Hillman Pinheiro, ordf
Peter Karlberg, vice ordf
Riksförbundet Hem och Skola
Ersättning när bussen inte går
Det blir allt vanligare att hävda det rimliga i att enskilda skall få ersättning när t.ex. de allmänna kommunikationerna inte fungerar. SLs resegaranti är ett sådant exempel. Nu krävs att den skall gälla om också hissar är ur funktion. Det kan ju anses rimligt ur ett rättviseperspektiv (men man kan ju undra vad som gäller om jag hindras att med bil ta mig till buss/pendeltåg i tid – sådant händer ju i snöovädrenas spår). Jag tycker dock att själva principen bör diskuteras. Först betalas en del av kostnaden med skattemedel och en del av resenären – god princip. Sedan skall enskilda resenärer ersättas för t.ex. taxiresor pga förseningar. Var tas de pengarna ifrån – ökad skattefinansiering eller ökade bljettpriser (eller besparingar i verksamheten). Verkar inte riktigt logiskt.
Ett annat problem med ersättningen är att den är svår att utnyttja för en del. Mina barn har t.ex. sällan tillräckligt med pengar med sig för att kunna bekosta en taxiresa hem när bussen inte går. I Järna och framförallt vid den hållplats i Hölö där de råkat bli strandsatta finns dessutom ingen telefon eller möjlighet att vänta vare sig på buss eller taxi i skydd för väder och vind. Förr fick man en kupong av SLs personal – sådant verkar inte längre möjligt.
Terroristbekämpning
Jag reagerar starkt mot den linje som regeringen för när det gäller terroristbekämpning. Göran Perssons tämligen oreserverade stöd för USA är uttryck för ett allvarligt politiskt missgrepp. Han sanktionerar hämnd som metod vilket är kontraproduktivt. Den fria demokratiska värld som Bush anser sig företräda måste stå långt över denna öga för öga-nivå.
I andra sammanhang är vi t.ex. emot dödsstraff – nu är det plötsligt fritt fram att bomba ett fattigt och förtryckt folk i Afganistan. I dag på Ekot sa Göran också att han fortsatt anser att USA får slå tillbaka så länge våldet är proportionerligt. I ljuset av 50 kryssningsmissiler och ett 40-tal attack och bombplan verkar uttalandet barockt.
Budget och skolan
Idag kunde man läsa om utbildningsnämndens beslut att skjuta upp behandlingen av budget för skolan pga att det ser ut att bli för lite resurser – besparingskrav på verksamheten. Förra veckan satt jag på kommundelsnämndssammanträde i Hölö/Mörkö och diskuterade budgeten och fick då klart för mig att förhållandena var desamma för skolan också där. Ett av skälen som framfördes var att budgeten för 2001 byggde på densamma för 2000 men att de ökade kostnaderna för lärarlöner inte inkluderats vid beräkningen inför 2001 därför att den del av löneökningen som kom förra året kompenserats i annan ordning dvs inte ingick i budget/kostnad för 2000. Då kommer den heller inte med i budgeten för 2001 (som därmed automatiskt kommer att antingen vara underbudgeterad eller att framtvinga besparing/krav på extra anslag under året).
Någonstans är detta uttryck för systemfel. Jag har som politiker ingen som helst möjlighet att med de underlag som presenteras fatta rimliga beslut. Har vi usla handläggare eller är vår ekonomiredovisning usel? Eller har vi gett förvaltningen fel förutsättningar – dvs är vi usla politiker?
Konsekvensen är att vi inte kan driva skolpolitik utan förvandlas till tämligen dåliga administratörer. Viktigaste frågan blir budget och inte verksamhetens inriktning och resultat.
PS Det senare något retoriska påståendet gäller faktiskt min hittilsvarande erfarenhet av kommundelsnämndsarbetet som helhet. Någon form av politisk verksamhet kan man knappast säga att det är fråga om. Utrymmet för att bedriva en offensiv socialdemokratisk politik existerar inte. DS
Straffavgifter
I dagens SvD kan man på Brännpunkt läsa ett inlägg från två folkpartister som argumenterar för att CSN borde tvingas betala straffavgifter till de studiemedelsmottagare som inte får sina utbetalnningar i tid. De – dvs folkpartisterna – tycker att det är ologiskt att CSN får ta ut straffavgift av en återbetalare som missar men inte själva måste göra sammalunda när myndigheten missar.
Den här typen av resonemang måste man ta avstånd ifrån. Det är förstås lika dumt som när SL betalar folks extrakostnader för taxiresor när tågen (tunnelbanan) är försenade.
Vem är det som betalar sådana ersättningar? Jo i allmänhet antingen verksamheten vilket leder till framtida sämre förutsättningar eller också blir det skattebetalarna genom antt anslagen måste ökas. Det tredje alternativet torde vara att övriga resenärer får betala på annat sätt än genom sämre service t.ex. genom att avgifterna höjs.
Ett liknande exempel finns i den nu pågående rättegången där en mobbad stämt sin kommun och kräver skadestånd för sitt lidande. Här är det igen tydligen skattemedel som skall användas dvs det som krävs är att kollektivet skattebetalare skall ersätta en människa för lidande som orsakats av identifierbara individer. Inte heller de faktiskt ansvariga för att förhindra mobbningen – rektor och annan personal – anses tydligen ansvariga vad avser skadeståndsfrågan.
Jag tycker att detta är en principiell fråga – skall medborgarens berättigade krav på att offentlig service/tjänster skall fungera innebära att medborgaren också har rätt att ställa krav på (ekonomisk) kompensation när servicen/tjänsten inte fungerar och om så vem skall vara ersättningsskyldig – myndigheten eller de som ansvarar för respektive service/tjänst?
Inlägg på Bredband(S)demokraternas årsmöte 2000
Inlägg på Bredban(S)demokraternas årsmöte
Subject:
Uttalande (inlägg)
Date:
Tue, 08 Feb 2000 00:11:42 +0100
From:
Peter Karlberg peter@karlberg.org
Organization:
Hemma
To:
h.wahlen@swipnet.se
Det föeslagna uttalandet - alternativtext till kongressen - saknar
flera viktiga perspektiv och präglas av ett något inskränk
tillväxtfixering. Att vi behöver en välutvecklad IT-infrastruktur för
att stimulara tillväxten är ostridigt men ger oss bara en del av motiven
för att förspråka investeringar i sådan infrastruktur. Behoven av att
stärka demokratin och öka delaktigheten i den politiska processen utgör
väl sö viktigta motiv för att satsa på IT som ett medel för utveckling.
En annan viktig aspekt - om än något mera futurisktiskt - finner vi i
ITs potentiellt utjämnande effekt i relationen konsument - producent.
Hittills har, till stor del beroende av de kommersiella krafterna som
driver utvecklingen, inte ITs stora potential av möjliggörare för
flertalet förverkligats. WWW skapades runt 1990 som ett verktyg för
kreativt samarbete mellan likar (då för forskare) vilket naturligtvis
förutsätter lika villkor i "båda ändar" vad avser tillgång till
bandbredd, lagringsutrymme etc. Idag har fokus på WWW förskjutits mot
ett snart TV-likt förhållande där producenten förfogar över alla
resurser medan konsumenten förutsätts vara passiv och på sin höjd
producera svar på infantila frågor (kallas ofta interaktivt) och förstås
konsumera i termer av köp. Det börjar nu bli dags för medborgaren,
medlemmen, konsumenten m.fl. att skaffa större kontroll över resurserna
och bli aktiva producenter på nätet.
Jag yrkar därför att följande stycke läggs till i uttalandet:
IT skall utveckla delaktighet och stärka demokratin
Kontakterna mellan medborgare och mellan medborgare och förtroendevalda
måste utvecklas. IT erbjuder nya möjligheter för denna kommunikation och
måste därför göras tillgänglig över hela landet. Rätt använd kan IT
bidra till att skapa en plattform för utveckling av vår traditionella
representativa demokrati, såväl inom det parlamentariska systemet på
olika nivåer som inom folkrörelserna och partiväsendet. Beslutsprocesser
kan göras mer genomskinliga och medborgare/medlemmar kan ges helt nya
möjligheter att aktivt delta i sådan processer. Genom att komplicerade
frågor kan åskådliggöras kan ett ökat engagemang och deltagande
erhållas. Alla måste därfö;r ges tillgång till både teknik och kunskaper
att använda den.
Peter
--
---------------------------------------------------------------
Peter Karlberg
Söräng 18, Mörkö
153 93 Hölö
Sweden
https://peter.karlberg.org mailto:peter@karlberg.org
http://hem.fyristorg.com/peterk mailto:peterk@hem.passagen.se
phone +46(0)8 551 531 76
mobile +46(0)70 565 45 26
fax +46(0)70 614 45 26
(work: SITI http://www.siti.se, mailto:peter.karlberg@siti.se)
---------------------------------------------------------------
This message was sent using Netscape Messenger for the Macintosh on a
PowerMac G3 with MacOS 9
Bredband till alla
debatt@aftonbladet.se
Flera debattörer har – sedan Jonas Birgersson m.fl. lyckades sätta statliga bredbandssatsningar på dagordningen – både pekat på sambandet mellan kommersiella aktörers intressen och dessa “fria” debattörers åsikter och kanske i sak något viktigare alla de problem som statliga satsningar på utvecklingsintensiv teknik innebär. Björn Rosengren pekar i sin artikel (23 november) “att det måste finnas en god tillgänglighet till snabba datakommunikationer i hela landet. Att Sverige ska ha en väl fungerande infrastruktur för data- och telekommunikationer är givet.” Vad innebär då detta?
I Computer Sweden har vi kunnat läsa att Rosengren med fungerande infrastruktur inte menar fiber till glesbygd. Av Svenska Kafts utredning av kostnaden för att använda deras stolpar att hänga fiber i (uppdrag från Rosengren?) framgår dels att det skulle ta lång tid, dels att det inte heller i detta fall gäller stolparna på landet utan stamnätet.
Socialdemokratin har här, kanske haft snarare än har, en chans att utforma en politik som borde kunna generera kraftigt stöd bland väljare utanför storstadsområdena. Nu verkar emellertid andra partier snabbt hugga för sig – senast Centern med sitt krav på 60 miljarder till bredbandssatsningar.
Vad betyder detta?
Den infrastruktursatsning som nu förbereds har mycket lite med hela landet att göra. De kommersiella aktörerna bygger nu i snabb takt ut förbindelserna mellan landets större orter. Allt som ligger däremellan eller lite vid sidan om täcks dock inte in. Så är det faktiskt också med de tekniker som kan använda gammal struktur som telenätet. Vi behöver bara ta oss några få mil utanför Stockholm för att finna att sådant som ISDN överhuvudtaget inte erbjuds. Några kommersiella aktörer med andra lösningar till rimliga priser finns inte heller trots att det ju faktiskt finns behov.
Det förefaller alltså som om myndigheter och politiker leker med tanken att ge sig in i den del av infrastrukturn som det redan har respektive kommer att investeras stora summor i (Banverket har fiber utmed järnvägen, Utfors drar fiber utmed huvudvägar, Telia, Tele2, Bredbandsbolaget m.fl.). Däremot avser man tydligen att strunta i de delar av landet som inte är tätbebyggt.
Redan idag kan man se hur stora svårigheter uppstår för den som vill ha något snabbare förbindelser än modemuppkoppling. Telia erbjuder t.ex. inte ISDN till abonnenter så nära Stockholms centrum som några mil. Ingen tror väl att de eller någon annan kommer att erbjuda ISDN eller andra tekniker utanför rejält tätbebyggda områden när de måste anlägga ett strikt kommersiellt perspektiv.
Vad bör göras?
Om man menar allvar med att hela landet skall ha en fungerande infrastruktur och samtidigt har klart för sig att statens roll endast kan (med utsikt till framgång) och bör (med avsikt på konkurrens) vara att möjliggöra finns det några bra svar på frågan om vad som bör göras.
I de delar av landet – den alldeles övervägande huvuddelen av landet – där det varken idag eller i morgon är kommersiellt intressant att erbjuda bredband bör man subventionera eller helt finansiera utbyggnad. Genom att låta många aktörer konkurrera om rimligt avgränsade projekt kan man åstadkomma både prispress och innovation vad avser möjliga lösningar (fiber, radiolänk, satelit…). Oerhört väsentligt dock att upphandlingen i så fall läggs upp så att många aktörer kan konkurrera – alltså inga gigantiska upphandlingar som omöjliggör för mindre kapitalstarka uppstickare med innovativa lösningar.
Då dagens teknik inte är eller ännu blivit kostnadseffektiv i glest befolkade delar (all bebyggelse, boende och näringsverksamhet utanför tätort respektive bredvid stamväg/järnvägsnät) bör man satsa på forskning och utveckling av bättre teknik. Stora delar av världen ser likadan ut och är dessutom betalningssvagare än svenskar varför billig teknik som enkelt kan koppla upp alla har stor potential. Särkilt intressant är förmodligen trådlösa förbindelser.
Senaste kommentarerna