Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Demokrati – vems ansvar
Insänd till SvD som “måste tyvärr tacka nej till din artikel pga utrymmesbrist” ( Per-Ove Lindström)
Erik Nilsson hävdar i en artikel (SvD 1999-08-03) att det är allas vårt ansvar att försvara demokratin. Han konstaterar att det demokratiska systemet i Sverige är i kris bl.a. mot bakgrund av att endast 38 procent av de röstberättigade deltog EU-valet (se min kommentar till EU-valet) och att bara 81 procent deltog det senaste riksdagsvalet, vilket innebar en nedgång med över 10 procentenheter i de tre senaste valen. Erik Nilsson tycks överraskad och tillägger att ”En annan häpnadsväckande siffra kommer från Demokratiinstitutet i Sundsvall som i en undersökning visar att 70 procent av svenskarna tycker att vi politiker är en helt annan sort än vanliga människor.”
Det finns emellertid ingen anledning att bli överraskad. Politikens minskande legitimitet bör ses som en fortgående process som, om man t.ex. lyssnat på Lars Lundin (bl.a. i Demokratins vägval, 1992), startade på den lokala nivån redan på 50-talet genom professionaliseringen av förvaltningen. Lite förenklat – politikerna har inte makten och saknar därmed legitimitet eftersom, i den representativa demokratin, dessa skall styra på uppdrag av folket. Erik ser detta när det gäller den nationella nivån men då enbart med hänvisning till ”ekonomins internationalisering”.
Erik hävdar med hänvisning till en nyligen publicerad doktorsavhandling att politikerna i allt väsentligt håller sina vallöften. Avhandlingen har åtminstone av socialdemokratiska motståndare kritiserats t.ex. på SvD:s ledarsida men alldeles bortsett från om dess slutsatser är riktiga eller ej gäller nog att ”vanligt folk” knappast upplever vallöften som uppfyllda. Tvärtom.
Att sedan folket betraktar politiker som en annan sorts människor är väl inte så konstigt när vi alla kan konstatera att politiker rekryteras från en mycket smal bas, alltid tycks komma ner med fötterna först (dvs får nya uppdrag eller jobb även om de ”gjort bort sig”) och låter sig lånas till det massmediala spelet. De har dessutom – till skillnad från vanliga människor – tillgång till de arenor där politiska frågor diskuteras såsom debattsidor och debattprogram. Detta är mycket tydligt just nu då demokratins kris diskuteras – var finns då folket (frågan är väl om de ens gitter läsa politikers och statsvetares artiklar)? Något utrymme för dessa att delta gives definitivt inte – och några nya arenor för diskussionen har hittills inte ens IT-samhället erbjudit.
Att även Erik ser politiker som en annan slags människor framgår sedan då han i sitt förslag till samhällskontrakt mellan demokratins viktigaste aktörer just pekar ut politiker som en av parterna. Dessutom ställer han från sitt eget politikerperspektiv krav på medborgaren bl.a. skall denna vara
informerad och insatt i frågor (inte hemfalla till att ta del av oseriösa nyhetsförmedlare typ Metro)
ta ansvar i lokala demokratiska forum (delta i brukarstyrelser – som inget har med demokratin att göra!)
se till att den egna ekvationen går ihop (inte ha förväntningar och krav som är oförenliga – enligt politikernas bedömning!)
utnyttja vår rösträtt i allmänna val (att avstå är väl också en rättighet?)
När det gäller synen på politiker har Erik emellertid i huvudsak rätt. Han efterlyser en roll som samtalsledare vilken tydliggör strategiska vägval, vilket inom parantes Göran Person gjorde på ett förträffligt sätt i Björkvik denna sommar då han förklarade skälen till sitt ställningstagande i EMU-debatten, och alltså snarast problematisera tillvaron. Erik vill också ”skapa arenor och ytor för det demokratiska samtalet och för lokalt demokratiskt beslutsfattande.” Här går Erik fel. Det är visserligen riktigt att arenor måste skapas men det är inte självklart att ett ökat direkt engagemang i lokala beslut ger önskat resultat. Några orsaker till detta är
att demokratin inte ökar genom att lokala opinioner får stort inflytande (t.ex. förhindrandet av byggande av gruppboende i etablerade områden)
att medborgarens intresse måste styra på vilken nivå deltagandet sker (t.ex. kan trafikpolitiska frågor i länet vara av större intresse än detaljplanering i närområdet)
att s.k. brukarinflytande undergräver det politiska ansvaret (t.ex. för besparingar i en skola)
Den viktigaste åtgärden för att vitalisera det demokratiska systemet är att, så länge vi vill ha ett representativt parlamentariskt system, göra fler människor direkt engagerade i valet av representanter och i en kontinuerlig diskussion med dessa. Idag innebär detta bl.a. en ny syn på politiska uppdragstagare. Gamla tiders politiska karriärer (med lång och trogen tjänst som främsta merit) måste ersättas med möjligheter att delta i diskussion och att bli vald – på alla nivåer – utan att ha ägnat åratal av arbete i partiorganisationer. Samma gäller för alla folkrörelseorganisationer som ju utgör basen för det svenska demokratiska systemet och i vars hägn den demokratiska skolningen måste ske. Att tro att detta skall bli ytterligare en kommunal uppgift innebär ju att ansvaret för demokratins utveckling helt flyttas från folket och dess egna organisationer.
Utöver medborgare och politiker identifierar Erik medierna som han hävdar ”har naturligtvis en huvudroll i återupplivandet av det demokratiska systemet.” Enligt Erik klarar dessa inte av sin uppgift att på ett djupare plan granska politikens effekter eller brist på effekter. Vem som gett dem denna uppgift framgår emellertid inte – inte heller om de är särskilt lämpade för uppgiften. Även Erik tycks ju se att medierna ”systematiskt har gynnat skickliga utspelspolitiker som inte bryr sig om substansen i sina åtgärder, medan mer seriösa politiker missgynnas därför att de inte är tillräckligt medialt skickliga” och att ”fixeringen kring vissa kändisar och det ömsesidiga samspelet mellan de mediaskickliga politikerna och journalisterna leder till en inavel när den politiska dagordningen skall formuleras.”
Medier i allmänhet kan naturligtvis inte åläggas en specifik uppgift – de agerar ju på en kommersiell marknad. Endast de statskontrollerade medierna kan styras på detta sätt. För övriga medier gäller ju också att deras trovärdighet ytterligare skulle försämras om de ingick någon slags kontrakt med politikerna (eller vem som nu skriver på s.k. samhällskontrakt) om att skildra verkligheten ur något speciellt perspektiv i syfte att bilda medborgarna – propaganda brukar sådant kallas i mer totalitära stater.
Vad Erik och hans politikerkollegor bör göra är att aktivera partiorganisationerna så att dessas verksamhet blir tillgänglig och inbjudande för medborgare att delta i (gärna i nya former där tekniken kan ge idéer). Erik och hans kollegor bör också vara beredda att släppa in nya människor i det politiska livet – både i diskussionen men kanske framförallt som valda representanter så att fler duktiga människor kan ägna någon del av sitt liv till politiskt arbete.
Demokratiminister Britta Lejon borde tillsammans med andra engagerade kunna sätta igång att förändra arbetsformerna inom socialdemokratin så att detta parti kan utvecklas till en mönsterorganisation för människors (medborgares) deltagande i det politiska livet i det förestående nya millenniet. Ytterligare diskussion i utredningar och på tidningarnas debattsidor betyder mycket lite.
Peter Karlberg
Varför sänkt skatt och reformer
debatt@aftonbladet
Lage Andréasson, ordförande Pensionärernas Riksorganisation, pekar den 6 juni på att Aftonbladets ledarsida den 27 juni 1999 angriper regeringen för att inte komma med förslag om sänkta skatter samtidigt som allt fler avstår från nödvändig tandvård eftersom kostnaderna för den enskilde nu är för stora. Angreppet baseras på att tandvårdskostnader (och all annan offentlig service) med nödvändighet måste bli ännu dyrare om skatterna sänks. Detta samtidigt som han hävdar att skattedebatten inte för isoleras från samhällsekonomin och de krav medborgaren har (observera i Andréassons värld bara krav på den gemensamma sektorn).
Såvitt jag förstår så finns det fortfarande två huvudlinjer vad avser skattesänkningar. Den ena baserar sig på att skattetrycket är för högt och att en sänkning finansierar sig själv. Av erfarenhet vet vi – som Andréasson också påpekar – att detta ä felaktigt. Den andra linjen konstaterar också att skattebördan – särskilt för låginkomsttagare – är för tung och att eventuellt uppkommet statsfinansiellt utrymme skall användas både för skattesänkningar och för reformer (läs förstärkningar inom områden som drabbats av besparingar de senaste åren).
Andréasson sällar sig dock inte till någon av dessa linjer utan förespråkar att alla resurser används för att öka statsbidragen till allt. Han bortser dock helt från att utsatta grupper som t.ex. låginkomsttagare och ensamstående föräldrar (kanske även en del pensionärer) inte bara är beroende av statsbidragsberoende tjänster utan faktiskt också har ett alldeles vanligt konsumtionsbehov – att kunna betala hyra, el, mat, tandläkare m.m. och kanske få några kronor över till nya kläder eller varför inte en semestervecka (det är fortfarande många som inte kommer iväg en enda vecka). Bättre sjukvård, handikappomsorg, skola eller barnomsorg förbättrar inte dessa gruppers privata ekonomiska situation som också försämrades kraftigt under 90-talets dåliga år.
Andréassons bristande analys av medborgarnas behov utgör dock bara en upprepning av det synsätt som enligt pressen genomsyrar kommunalpolitiskt (heltids)engagerade socialdemokratiska företrädare som ser de kommunala behoven inte ur de enskilda invånarnas perspektiv utan från ett mer kameralt kommunekonomiskt sådant. Jag som bor i Södertälje – en kommun med kraftigt eftersatt gatuunderhåll, stora brister i skolan m.m. – ser naturligtvis också behoven av att förbättra offentlig service men detta överskuggar inte behovet av att ge de ekonomiskt svaga väsentligt bättre möjlighter att leva på sin lön.
Alltså – använd de resurser som skapas genom allt starkare statsfinanser till att både sänka skatter och ökade resurser till sektorer inom offentlig sektor där de görr bäst nytta.
Peter
Brev till Aftonbladets ledarsida
Subject: EU-valet
Date: 1999-06-15 15.37
To: ledare@aftonbladet.se
Kommentarerna till valresultatet har nästan uteslutande handlat om problemet med det låga valdeltagandet och orsakerna till de stora förlusterna/vinsterna för vissa partier. Generellt har kommentarerna handlat om procentsatser. En något djupare analys kan göras om inte bara relativa procentsatser används utan om dessa relateras till antingen absoluta tal t.ex. genom att jämföra antalet personer som röstade på moderaterna i riksdagsvalet och det antal som nu la sin röst i EU-valet. Vill man – som den svenska pressen envisas med använda procent (kanske en effekt av den svenska spritkulturer:-)) så kunde relationen till valmanskårens storlek vara av intresse. Det finns, enligt min uppfattning, ett antal reflektioner att göra med anledning av valet till parlamentet vilka i stort sett uteblivit i den diskussion som politiker, journalister, ledarskribenter och statsvetare präglat:
-
Sannolikt är det så att det låga valdeltagandet helt enkelt beror på att allt fler kommit att betrakta parlamentet som betydelselöst – ett helt rationellt ställningstagande som självfallet kan diskuteras men som det ligger mycket i (parlamentet stiftar inte lagar – direktiv – och har i övrigt bara begränsad makt, de viktigaste besluten tas i ministerrådet inkl. frågan om parlamentets makt). Vi erbjuds ju heller inte möjlighet att rösta på europapolitiker dvs att i valet till ett europeiskt parlament måste ju väljaren självklart kunna rösta på kandidater oavsett deras hemvist/nationella tillhörighet.
-
Om 38 % deltar och t.ex. socialdemokraterna får 26% innnebär valresultatet att runt 10% av den svenska valmanskåren röstat på detta parti, att ungefär 6% stöjder vänsterpartiet och att runt 5% stödjer valets stora segerherre Marit Paulsen (uttrycks i Aftonbladets rubrik som att folkpartiet blivit tre gånger större än vid riksdagsvalet – kan journalister inte räkna?). Det låga valdeltagandet framstår i detta perspektiv inte som dåligt utan som ett fullständigt underkännande.
-
Proportionellt sett tycks det vara så att socialdemokraterna i stor utsträckning misslyckats med att mobilisera sina “normala” väljare. Två möjliga orsaker till detta (bland andra) är a) att man inte presenterat en politik för vad man avser att göra som engagerar vanliga socialdemokratiska väljare och till och med avstått från att t.ex. ta ställning för EMU – en fråga som rimligen måste avgöras under den mandatperiod som valet avsåg liksom i en rad andra frågor som kommer att aktualiseras under samma period och b) att man tycks ha haft uppfattningen att det är viktigare att folk går och röstar än att de röstar rätt vilket ju knappast utstrålar stort förtroende för den egna politiken. De facto innebär det ju, eftersom de egna väljarna inte hörsammat uppmaningen, att man faktiskt kan ha bidragit till att andras väljare i större utsträckning deltagit.
Med ovanstående resonemang blir dagens ledarrubrik befängd. Alla – även kvinnorna – har förlorat i detta val. Det gäller alla partier och dess kandidater, det gäller politiken och det gäller också alla de som avstått då deras eventuella uppfattning inte kommit till uttryck och nu blir föremål för spekulationer.
Mvh
Peter
Senaste kommentarerna