Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Sätta dit, skada, krossa Mona
Motståndare ville sätta dit Sahlin: “Mona Sahlin hade stöd i social-demokraternas ledning när hon utestängde vänster- partiet från ett framtida samarbete. Det säger s-kvinnors ordförande Nalin Pekgul, som är övertygad om att partiledarens motståndare såg sin chans att skada henne.”
(Hittat via knuff.se.)
Man blir lite lätt beklämd när man följer den debatt som är en slags efterdyning till Mona Sahlins mycket olyckliga utspel i regeringsfrågan häromveckan. Själv bedömde jag utspelet utifrån det faktum att jag som är en relativt sett vanlig partimedlem (om än ordförande i en socialdemokratisk förening) inte deltagit i några diskussioner i frågan.
Vet inte om jag därmed meriterar mig för epitetet gnällvänster men försöka duger:-) Det är Stig-Björn Ljunggren som, tror jag, försöker mynta detta epitet och klistra det på partikamrater vars åsikter han inte delar. Björn Andersson definierar Ljunggren så här
På det glada sjuttiotalet maoist, numer socialdemokrat på högerkanten.
Och därmed är ju saken klar?
Måste vi etikettera folk?
Enligt SvDs artikel, som refereras ovan, säger Malin Pekgul
–Plötsligt gick folk, som inte sagt ett ord på partistyrelsen, ut och sade ”Det här är fel”. Det var som att de tänkte ”Nu är kritiken mot Mona Sahlin igång, nu kan vi krossa henne”
.
Så kritiken mot det aviserade uteslutandet av v från regeringsalternativet handlar inte om politik, strategi eller ens taktik utan om att vara vän eller fiende till Mona Sahlin, om att vara ute efter att sätta dit, skada och/eller krossa henne. Och så skall vi förstås hålla tyst också, i alla fall utåt.
Så vi har en gnällvänster som står mot högersossar, vänner och fiender till Mona Sahlin, de senare redo att krossa!!
Någon som vet vilken sandlåda alla dessa etiketterare fastnade i som barn och aldrig vuxit ur?
Operation Rädda Mona pågår, åtminstone om man får tro Lena Melin i Aftonbladet. Det tror jag är ett misstag – alltså om det nu finns en sådan kampanj. Det är vårt land som är i behov av krishantering, inte min partiledare. Hon klarar sig säkert alldeles utmärkt, bara hon låter bli att lyssna på vissa s.k. rådgivare och istället lyssnar på mig;-)
Blogge Bloggelito om den parlamentariska pinuppan
Den parlamentariska pinuppan (Blogge Bloggelito %u2013 regeringsblogg): “Gudmundson skriver idag ett mycket ”http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/artikel_1966371.svd">tänkvärt ledarstick om Josefin Brinks dubbla roll som dels sexradikal, med rätt att vara feminin och sexuellt bejakande, och dels partiprogrammatiskt korrekt radikalfeminist, med krav på avsexualisering och porrförbud i statsfeminismens namn. Samtliga kommentatorer (i skrivande stund) tycks dock helt ha missuppfattat Gudmundsons text som ett angrepp på Brinks tidigare karriär, men det är uppenbart så att det snarare är ett angrepp på vänsterpartiets statsfeministiska doktriner: ”I själva verket hade v en hälsosamt sexradikal falang före Ohlys avsmalning av partiet. Men man kan inte vara både och.” (Min fetning)"
Man kan inte göra mycket annat än att konstatera att Blogge fattat vad Gudmundsson menar och att de har rätt!
Jag älskar alla typiskt feminina attribut och ser dem inte som förtryckande i sig. Tvärtom känner jag mig mäktig i mina röda högklackade och rött nagellack, säger Brink, samtidigt som hon något kryptiskt understryker att hon nuförtiden representerar vänsterpartiet och på grund av detta ”inte kan säga saker s0m får ätas upp senare”.
Currently playing in iTunes: Runaway Child (Little Miss Nothin’) by Buddy Miles
Och så skall förstås staten….
Hög tid att börja tala om statens roll: “Men så värst många förslag har det inte kommit från socialdemokraterna heller. ”Det är dags att världen lämnar nyliberalismen bakom sig” skrev Mona Sahlin i en debattartikel på Dagens Arena för några veckor sedan. Sedan har hon varit tyst.
Socialdemokraterna kan vara på väg att missa möjligheten till att verkligen förändra samhället. Det är hög tid att börja tala om vilken roll staten ska spela för att gynna långsiktigt ägande och motverka kortsiktig spekulation.
På europeisk nivå diskuterar socialdemokrater nu, på initiativ av Danmarks förre statsminister Poul Nyrup Rasmussen, vilken typ av regleringar som kan skapa ett bättre fungerande finansiellt system. Mona Sahlin borde göra svensk socialdemokrati till en del av den diskussionen”
Inte så värst många förslag kommer från Joakim jakobsson heller. Utom förstås att staten skall…. i detta fall reglera.
Det börjar bli väldigt tröttsamt att lyssna till/läsa alla dessa statskramare. Inga nya idéer, inga lösningar som i praktiken flyttar fram folkets positioner utan alltid denna stat (ok – emellanåt också andra offentliga aktörer).
Själv tyckte jag att det var ett steg i rätt riktning när Folksam kliver in som storägare i Swedbank. Tyvärr förstås med en inte särskilt intelligent motivering:
– Det är en bra affär och en god investering som kommer att ge bra avkastning för Folksam, säger Anders Sundström, VD för Folksam till Privata Affärer.
Folksam kommer att köpa teckningsrätter av Sparbanksstiftelserna och byter dessa mot 30,2 miljoner aktier till ett pris på 48 kronor per aktie vilket är 19 procent lägre än stängningskursen i fredags.
Hade ju varit roligare om Folksam sagt att man nu avser att genom sitt ägande säkerställa att Swedbank blir en folkets bank, en finansiell institution där vanligt folks pengar används på ett för samma vanlga människors bästa (man t.ex. får ränta på lönekontot), en bank som finansierar vanligt folks bostäder m.m.
Kanske kunde man tänka sig att vi valde att förändra marknaden genom att ta kolektiva initiativ. Kanske kunde man tänka sig (även om det är svårt) att nyttja potentialen som ligger i att vi alla faktiskt har kontroll över en icke oväsentlig del av vårt pensionskapital. Starta pensionsfonder som gör rätt sorts investeringar istället för att spekulera i kortsiktiga vinster, som förvaltas av människor utan gigantiska bonusar, som ser till att det kollektiva ägandet utnyttjas till ett aktivt agerande i de bolag där kapitalet investeras (och jag menar då inte ytligheter som andel kvinnor i bolagens styrelser utan väsentliga frågor om bolagens inriktning, långsiktighet osv.
Mona Sahlin: Kritik är inte farligt
Dags att vädra ut (s)tuglukten?: "Jag vill citera en till.
“Vi måste också fråga varför människor inte litade på oss. Kritik är inte farligt.”
Mona Sahlin i sitt tal till extrakongressen i mars 2007."
Och där fick Urban Ahlin så han teg:-)
Den gode Magnus Ljungkvist:
Ahlins syn på den viktiga solidaritet som ska hålla ihop ett parti hämtar han från konservativa Mariestadstidningen som på ledarplats skrivit
Det är uppenbart att Nuder, trots att han sitter i partiets verkställande utskott, struntar helt i att visa upp någon solidarisk front med sin partiledare.
Och Urban Ahlin sa alltså (och jag är inte nådig i min kritik skriver Erik Laakso på Arvid Falk) till DN att
Vi ska ha en öppen intern debatt för att vi är ett parti, annars kan vi lika väl mejla varandra eller blogga men så vill inte jag ha det och det kan tyckas gammelmodigt.
Men vad f-n menar Alexandra Einerstam med “Och medan företrädare för SAP tjafsar, är bittra, ägnar sig åt hatkampanjer gentemot varandra, lutar sig högeralliansen tillbaka, gnuggar händerna och ler stort.” Vi demonstrerar styrka när vi talar, när vi exponera våra debatter, tydliggör diskussionsfrågorna. Och inte är det hatkampanjer vi ser, det är de diskussioner som antagligen alltid förekommit men i slutna rum.
Currently playing in iTunes: Lyin’ Like a Dog by Buddy Guy
Vi ska ha en öppen intern debatt för att vi är ett parti, annars kan vi lika väl mejla varandra eller blogga
Öppenhet är ingen fluga: “Socialdemokraten Niklas Nordström skrev i en tänkvärd ”http://pmnilsson.wordpress.com/2008/08/28/niklas-nordstrom-om-vad-de-svenska-partierna-maste-gora-for-att-lyckas-i-de-sociala-medierna-vaga-slapp-pa-kontrollen/">kommentar att vad Barack Obama gjort har väldigt lite med teknik att göra. Istället är själva grejen att han omdefinierat relationen mellan partiet/kandidaten och väljaren/aktivisten:
“Lärdomen är att ska man få många engagerade måste man också våga släppa kontrollen och ge utrymme för egna initiativ. "
Men i ett läge där alla talar om öppenhet verkar socialdemokratin (som ju på pappret ska vara de progressiva) ha företrädare som känner att det istället är läge att gå ut och försvara principen att partiets protokoll ska vara hemliga i 20 år. “Efter det kan de lämnas ut till forskare eller författare för att omvärlden ska kunna förstå viktiga politiska skeenden” skrev Urban Ahlin på Newsmill igår.
Ahlin menar att förre finansminister Pär Nuders bok öppnat upp för ett skräckscenario: en värld där människor “mejlar varandra eller bloggar”.
“Så vill inte jag ha det och det kan tyckas gammelmodigt” säger Ahlin till DN, ett uttalande som förtjänar att bli lika klassiskt som det där Ines Uusmann sa om att Internet bara var en fluga. "
Katrine Kielos ledare på dagens Dagens Arena tar sin utgångspunkt i högralliansens partisekreterares artikel där de identifierar Internet som “den viktigaste förändringen på många år för möjligheten att involvera människor” och lanserade därmed en ambition om att sänka trösklarna till det politiska engagemanget. Och – konstaterandet är korrekt, frågan är väl om man kan vänta sig att förepråkare för massiv övervakning av nätburen kommunikation och rättsvidrigt jagande av fildelare med privatpolis verkligen har förstått.
Nu får det vara hur det vill med den saken – betydligt allvarligare är förstås att Kielos identifierat en stoppkloss av närmast monumentalt format inom det socialdemokratiska partiet, en man vars förståelse av begrepp som öppenhet, transparens tycks obefintlig, en man vars syn på förhållandet mellan väljare och valda, mellan medlemmar och deras företrädare, helt enkelt demokratisyn tycks hämtad från någon annan tid, någon annan värld än den jag lever i.
Mannen heter Urban Ahlin och är utrikespolitisk talesman. Det uttalande – och jag hoppas DN citerat honom korrekt – som förtjänar en plats i åtminstone partiets historieböcker lyder i sin helhet så här:
Vi ska ha en öppen intern debatt för att vi är ett parti, annars kan vi lika väl mejla varandra eller blogga men så vill inte jag ha det och det kan tyckas gammelmodigt.
Urban Ahlin är naturligtvis inte “gammelmodig”, sannolikt inte heller korkad. I själva verket faller han bara in i raden av debattörer som på olika sätt försöker tysta debatten kring partiets politik genom att lägga munkavle på allt som kan tolkas som kritik av den nuvarande ledningen och dess agerande.
Också kommenterat av bl.a. Rosemari Södergren och Jonas Morian.
Arbetarrörelsen är död
Fack och adjö?:
"Jag ska erkänna att jag öppnade boken med viss oro. Genom åren har Sahlström ofta bedrivit en rätt populistisk kritik av fackföreningsrörelsen. Jag har retat mig på förenklade attacker på pampvälde och svepande kritik av patriarkala mönster i LO-borgen.
Sådant finns där, verkligen, men han har ofta missat de stora maktsammanhangen och då hamnat i en närapå haveristisk position: facket får ta smällarna för det kapitalet och en reaktionär tidsanda är skyldigt till och åtskilliga högerintellektuella har glatt sig åt hans kritik. Så inte här. Gång på gång förundras han över att fackföreningar kan vara så olika i skilda hörn av Europa och han urskiljer för- och nackdelar med olika strategier. ”Jag vet inte längre vad jag ska tro och tänka”, utbrister han och vågar känna hur marken skakar under honom. Han resonerar, söker historiska djup, skriver med radikal uppbrottsvilja. Boken har rentav litterära kvaliteter, som i skildringen av när hans morfar, bruksarbetaren, i finaste kostymen besöker förbundskontoret i Stockholm en dag på tjugotalet.
Vem ska läsa denna tankeväckande bok? Den borde sättas i händerna inte bara på ombudsmän och förtroendevalda i den svenska fackföreningsrörelsen utan på alla som kallar sig vänster. Den skrevs före krisen, men det är som om den får sin rätta innebörd dessa turbulenta höstdagar: Äntligen knäar den övermakt som så länge fått fackföreningsrörelsen att knäa."
(Hittat via Måste läsas: Greiders recension av Olle Sahlströms bok om fackets död.)
När en halv miljon människor lämnar a-kassan och ofta facket för att avgiften till a-kassan stiger med ett antal hundralappar är det förstås helt relevant att diskutera facket och dess roll. Greider frågar
“Är framtiden ett servicefack där den individuella medlemsnyttan är det centrala, alltså facket som ett försäkringsbolag, politiskt mer eller mindre neutralt?”
Där är vi ju redan även om den fackliga rörelsen i Sverige inte blivit partipolitiskt neutralt, för många av medlemmarna är det ju uppenbarligen ett servicefack i första hand.
Nu tror jag inte att man skall begränsa diskussionen till den fackliga rörelsen. Hela arbetarrörelsen berörs – en rörelse vars huvudsakliga motor idag är heltidsanställda funktionärer. Claes Krantz menar att
Det behövs en förnyad världsbild hos den svenska vänstern. Frågorna är de samma men samhället har ändrats. Och världen har globaliserats på ett sätt som 1800-talets ideologer inte kunde drömma om. Därför, om terrängen avviker från kartan anpassar den pragmatiska realisten kartan och kursen med oförändrade värderingar.
En förnyad världsbild – ja. Men är verkligen frågorna desamma när samhället ändrats? För att ta ett mycket trivialt exempel (från brukssamhället):
När arbetarna organiserade sig för att kortare arbetsdag (från 12 timmarsdagar 6 dagar i veckan) och skapade kooperationen för att slippa beroendet av brukspatron var det lokalt i första hand, ofta för sin (och/eller sina barns) överlevnad man slogs. När Kommunal idag försöker samla sina medlemmar till strid handlar det inte om överlevnad utan om några hundralappar mer i lönekuvertet.
Motståndaren då var en identifierbar företrädare för den härskande klassen – motståndaren idag är partikamrater.
Även om det visst finns människor idag vars levnadsvillkor också i ekonomisk mening är torftiga så är den generella levnadsstandarden ljusår ifrån 1800-talets brutala utsugning. Även kapitalet har förstått att någorlunda nöjda arbetare är effektivare, ger mer vinst än motsatsen.
Brist på utbildning gav upphov till bildningsverksamhet, brist på samlingsplatser och kultur upphov till egna lokaler – drivet av idealitet baserad på solidaritet med lika resurssvaga kamrater. Idag har den stora massan tillgång till utbildning och ett konsumtionsutrymme som inte längre kräver idealitet, inte kräver kollektivt engagemang.
Visst blir frågorna andra, frågan är om inte värderingarna också måste prövas mot förutsättningarna i en ny tid? Eller är det kanske så att värderingarna borde återupptäckas om vi till dessa just räknar sådant som att skapa själv tillsammans med andra!
I skuggan av en storhetstid
Olle Sahlström
ISBN 9789173891462
Atlas Bokförlag
Noterar för övrigt att Ulla Johansson kommenterar möjligheten att tänka själv/förstå världen genom att presentera en aning konspiratoriskt upplagd betraktelse över hur vårt tänkande styrs.
Drömmen om ett bättre samhälle
Att komma från bruket I: “Drömmen om universitetsutbildning, drömmen om flytt till storstad, drömmen att komma bort från bruket fick skjutas upp. I mitt fall endast ett år men för många av mina skolkamrater lever kanske drömmen än, eller så har den inhöljts i fabrikens sulfitluktande rök och slukats av vardagens verklighet med fotbollsträningen, pizzerian och inlämningen av veckans V75-kupong som får tjäna till att dölja att livet en gång önskades se annorlunda ut. Där har vi arbetarrörelsens kärna, människor som var vi går, bär bruket med oss på ett eller annat sätt.
Hur påverkar det den politik som arbetarrörelsen vill se? Hur kan strukturomvandlingar hindras eller förstärkas av det folk som ska omstruktureras? Vad gör det i partier som formar sin politik med eller utan hänsyn till det kvardröjande bruket i människors medvetande?”
Att komma från bruket II: “Staten tog över det patron hade monopol på, kommunen byggde och ägde både Folkets Hus och idrottsanläggningarna. Man satte sig i knät på staten som fick ta hand om de solidariska försäkringssystemen och uppräthållandet av de fackliga löftet. Och kanske var det någonstans där vi steg tillbaka in på bruket igen.
Om vi ska hitta verktygen som gör att våra barn ska komma loss från detta nya bruk igen så behöver det grävas runt och dikas ur. Drömmen och friheten om egnahem och första bilen, självförsörjning och oberoende, allt detta finns kvar och behöver återupprättas. Dessutom kompletteras med rättigheten att utbilda sig till vad man vill, och även att ombilda sig om man valt fel tidigare i livet. Hitta möjligheterna att studera i andra länder, arbeta var man vill, starta det egna företaget och bli ekonomiskt oberoende. Drömmar för dagens arbetarklass, nya mål, omformade metoder men samma levande dröm att ge våra barn en väg ut från bruket.”
Erik Laakso beskriver sin egen resa men också många många andras. Lite olika slår det generationsmässigt – den förändring av det svenska samhället som nu pågått åtminstone de senaste 50 åren och som inneburit att rätt många med “brukssamhället” som start numera får sägas tillhöra en medelklass. För de allra flesta innebär denna resa visserligen en väsentlig standardförbättring, väsentligt högre utbildningsnivå men i arvet ingår viljan att förbättra för de efterkommande och många av de värden som präglade ursprunget – allt från bymentalitet, skepsis mot inflyttande till den solidaritet som präglar grupper med knappa resurser och liten egen makt.
Laakso reser också den viktiga frågan om vad detta innebär för politiken och delvis också vem som har rätt att forma den. Alldeles uppenbart är ju att det fortfarande finns en del att göra när det gäler att ge alla människor oavsett social bakgrund tillgång till utbildning m.m. Lika uppenbart är emellertid att när en så pass stor del av befolkningen redan åtnjuter dessa möjligheter man måste ställa frågan vad det nu är som skulle förbättra livsvillkoren. Ett av svaren står att finna i frågan om makt, makt att forma sitt eget liv i alla avseenden utan att patron (staten i Laaksos terminologi) lägger sig, försöker styra.
Staten är kanske inte alltid svaret
Låt oss bolåna – av staten: “Det känns fel i dag att ta bolån i någon av storbankerna eftersom vi har begripit att räntan vi betalar kan gå till spekulation, miljardbonusar och subventionerade privatlån till bankernas toppledare.
Vi skattebetalare har inte råd att hantera en finanskollaps vart femtonde år genom förmånliga miljardlån och annat statligt understöd till privata marknadsaktörer.
En mer kostnadseffektiv idé är att du och jag får låna till vårt boende direkt av staten.”
Maria Küchen vill bolåna av staten. SBAB nämns men duger tydligen inte – därför att det är till salu eller kanske för att det visserligen är ett statligt bolag men väl finansierar sin utlåning på samma sätt som andra banker?
Är det inte också så att staten finansierar sitt eget lånebehov (som ju är rätt stort) på motsvarande sätt dvs vänder sig till privatpersoner och företag? Om staten i större utsträckning skulle finansiera just bolån ökar väl dstatens eget lånebehov och vem skall stå för finansieringen av det – bankerna kanske?
Vill vi ha ett mindre profitdrivet bolåneinstitut får vi nog använda oss av andra instrument. HSB och liknande kooperativa lösningar kan stå modell. Den samlade kooperationen Folksam, KF, OK skulle kunna ställa sig bakom och ge finansiell styrka (fast då får man kanske rensa för bonus och höga löner där också). Just erfarenheterna av att staten faktiskt inte är en garant för något annat än det bestående borde göra att man söker lösningar “på marknaden” men med kollektivet som ägare. I mindre skala finns ju t.ex. Ekobanken.
Avslutningsvis en lite reflektion: Den finansiella kris vi sett de senaste månaderna utlöstes genom att några stora bolåneinstitut i USA havererade. Detta på grund av att de lånat ut stora summor till “vanligt folk”, vanligt folk som annars inte skulle ha fått låna och som förstås är extremt känsliga för räntehöjningar och inte alls klarar eventuella förluster vid försäljning av den belånade fastigheten. Å ena sidan förstås bra att vanligt folk kan få låna, å andra sidan ohanterligt med stora kreditförluster eftersom dessa måste betalas av någon.
Lösningen är vanligtvis större krav på låntagaren (egen insats, större marginaler m.m.) och högre ränta ju osäkrare objektet (låntagaen och/eller fastigheten) är. Detta leder till att de som redan har hyfsad ekonomi får låna och till lägre kostnad och att de som har lägre inkomster inte får låna eller får låna till högre kostnad. Så förstärker vi segregationen i boendet.
Newsdesk, del i den mer sociala webben
Newsdesk kopplar ihop bloggare med 7000 företag: “I natt lanserade ”http://www.newsdesk.se/">Newsdesk både “kommentarer” och “Twingly blogstream” på Newsdesk. Det betyder två saker: Dels så kan vem som helst i dag kommentera all den information som publiceras på Newsdsesk. Dels så kommer alla de blogginlägg som länkar till informationen också visas i anslutning till den."
(Hittat via knuff.)
Newsdesk tycks ha 7000 företag registrerade som alltså använder deras tjänster. De nya möjligheterna att i direkt anslutning till pressmeddelanden från dessa företag kommentera respektive ge synlighet till bloggkommentarer är förstås intressanta och välkomna men…
Vill företagen ha sin interaktion med kunderna hos Newsdesk – vore det inte rimligare att ha den “hemma” (dvs på den egan webbplatsen)?
Kommer företagen att i verklig mening utnyttja de nya tjänsterna dvs gå i svaromål kanske både på Newsdesk och hos de bloggar som kommenterat?
Eftersom företagen inte har någon kontroll över den konversation som uppstår kommer de att bli försiktigare när det gäller vilka pressmeddelanden som går denna väg?
Kan krishantering skötas via Newsdesk?
Nåja, nyheten väcker en del frågor – samtidigt är det ju förstås ur Newsdesk perspektiv en lysande idé. Deras tjänst blir nu mycket mera intressant för t.ex. folk som bloggar.
Jag hittar allFairs pressmeddelande då jag besöker Newsdesk. De, allFair, gratulerar Svenska Spel som utsetts till världens mest ansvarsfulla spelbolag av sina branschkollegor.
Jag gillar inte spel personligen och är därför allmänt negativ till sådan verksamhet. Att ett statligt bolag får pris för visst ansvarstagande (det är ju bara relaterat till andra motsvarande företag med tillstånd) är väl knappast särskilt märkvärdigt – motsatsen vore värd mera uppmärksamhet. I synnerhet som Svenska Spel (bortsett från trav) har monopol, åtminstone formellt. Svenska spel omsätter sådär en 21 miljarder. Av det utgör vinsten över 5 (miljarder). Större delen av vinsten går direkt in i statskassan, resten fördelas till idrottsverksamhet. Hur mycket som är omkostnader har jag inte riktigt koll på men det är mindre än 3000 spelare som blir miljonärer varje år. Ansvarsfullt????
Rosemari Södergren har också kommenterat liksom Richard Gatarski.
Mobba Lotta
Bilden av Mona: “Men debatten om min bok visar hur mycket känslor det finns runt Mona Sahlin. Att skriva om henne är att sticka in handen i ett getingbo.
Jag vill inte Mona Sahlin illa. Jag hatar henne inte, jag aldrig hatat henne och skulle aldrig i mitt liv leda en kampanj emot henne. Tvärtom hoppas jag att hon lyckas, men då behöver hon betydligt bättre medarbetare än de som nu skriker ut sitt hat och förakt mot alla oliktänkare.
Det blir ju enklast att hoppa på budbäraren. För om jag kan stämplas som hatisk och inte riktigt klok då är det ju inga problem. Makten behöver inte idka någon självkritik eller fundera över vem de representerar och vad som har gått fel. Det är ju bara att fortsätta om ingenting har hänt.”(Hittat via Behandlar man sina medmänniskor så här?.)
Jag har visserligen kvar ett bokmärke som leder till Lotta Grönings blogg men den har sedan rätt lång tid inte lockat till läsning. Det drev som en del av mina partikamrater tycks ha inlett mot Gröning med anledning av hennes nyligen utkomna bok Sanning eller konka. Mona Sahlins politiska liv fick mig dock att söka upp Grönings blogg och då fann jag citatet ovan.
Erik Laakso skrev häromdagen (på Arvid Falk) att
När omdömena om Lotta Gröning huggs in i bloggsfärens tangentbord, hur många är det då som håller i minnet att Gröning faktiskt också är en medmänniska, oavsett vad man tycker om hennes formuleringskonst, åsikter eller eventuella bitterhet. Utan att peka ut någon speciell tycker jag att politiskt aktiva ska formulera sig snyggare och komma ihåg att det alltid är en människa som står som mottagare till uttrycken.
Att det bildats ett litet drev med måltavla Lotta Gröning är ju uppenbart med rubriker som Ett slaskigt angrepp på Sahlin, En Lotta Gröning-fri dag i veckan!, Gröning sjukligt fixerad vid Sahlin och Grönings bok om Sahlin en studie i härskarteknik. Tyvärr döljer sig ju bakom dessa rubriker skribenter för vilka jag tidigare hyst viss respekt, nu känner jag hur denna skadas.
Själv har jag inte läst boken, har inte så mycket till övers för Lotta Grönings tyckanden i allmänhet, men blir lite sugen. Att de mot Gröning kritiska bidrar till att öka intresset är väl kanske inte den av dessa önskade effekten.
Senaste kommentarerna