Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Några frågor till Lärnestad
Ingen halvtidsvila för alliansen: “Allians för Södertälje lade, i likhet med Allians för Sverige centralt, grunden för ett trovärdigt och väl förberett lokalt alternativ med förmåga att styra politiken i Södertälje. Ser vi tillbaka på vad vi, genom att pressa vänsterkartellen, åstadkommit i den lokala politiken är det en ganska imponerande lista på mer än 30 punkter som vi har alla skäl att vara stolta över”
(Hittat via Länstidningen.)
Marita Lärnestad stoltserar i ett debattinlägg i Länstidningen (LT) den 22 augusti med att ge ett fåtal exempel på vad hon påstår Allians för Södertälje, alltså högeralliansen i den lokala politiken, åstadkommit. Jag vill förstås inte ta ifrån henne glädjen men kan konstatera att av de exempel hon anger så är det väl egentligen bara vårdnadsbidraget som kan ha vållat mitt parti några större svårigheter att acceptera, kanske också omvandlingen av hyresrätter till bostadsrätter men det finns ju egentligen inget motstånd mot att det skall finnas blandade upplåtelseformer för bostäder. Själv tycker jag för övrigt att ökade möjligheter för småbarnsföräldrar att själva ta hand om sina barn längre tid är bra men att den valda konstruktionen är fel.
Lärnestad missar dock många frågor där det kunde varit intressant att veta moderaternas inställning. Hon jämställer den lokala alliansens arbete med den nationella. Det blir därför relevant att ställa frågor om beslut av riksdagen och dess effekter för medborgarna specifikt och för kommunen generellt. En av denna sommars absolut viktigaste politiska frågor är FRA-lagen. Om den har, i synnerhet på nätet men också i andra medier, förts en omfattande diskussion. För några veckor sedan var det 14 av Lärnestads partikamrater (kommunalråd och motsvarande) som tog till orda och starkt kritiserade lagen. Jag efterlyste då och gör nu igen besked om Lärnestads/moderaterna i Södertäljes inställning till den beslutade massavlyssningen av befolkningens kabelburna kommunikation – det betyder mobilsamtal, epost, bankärenden, resebeställningar och all annan kommunikation som görs elektroniskt. Kanske är Marita Lärnestad bara rädd för att bli uppläxad?
En annan fråga gäller sjukförsäkringen. Att högeralliansen gick till val på att försämra den är ostridigt så jag ifrågasätter egentligen inte de flesta ändringar som gjorts. Däremot tycks det mig som om vi i detaljerna ser ett uttryck för en människosyn som är mig, och tror jag de flesta, främmande. I går kunde man läsa en krönika av Karin Thunberg i SvD under rubriken Jag tänker på alla som delar hennes öde. På Resursbloggen kommenteras detta:
Återstoden om ca 33 000 personer per år riskerar altstå att utförsäkras till föld av att den tidsbegränsade sjukersättningen upphör som ersättningsform. Därtill kommer utförsäkringen av de drygt 100 000 av dem som idag har tidsbegränsad sjukersättning.
Vad kommer att hända med dessa människor, psykiskt sjuka och smärtlidande? Människor som är har varit utanför arbetslivet i många år och som saknar arbetsförmåga – men som i lagens mening – inte bedöms ha en varaktigt nedsatt arbetsförmåga, av det skälet att att deras sjukdomar och skador i teorin anses rehabiliteringsbara. Glöm inte heller att endast medicinska orsaker till nedsättning av arbetsförmågan får beaktas, inte brist på utbildning (analfabetism är tex ingen sjukdom), bosättningsort eller andra sociala förhållanden.
Vad kommer den sk rehabiliteringsgaratnin och rehabiliteringskedjan göra för dem? Vilka möjligheter kommer det att ta sig ur socialbidragsberoende? Hur förväntas jag som läkare kunna bota/rehabilitera männiksor som ställts utanför det sociala trygghetssystemet, ofta skuldsatta och bostadslösa. Hur kommer den lavinartade ökningen av antalet utslagna att hjälpa Sverige att överleva i globaliseringens konkurransutsättning och finansiera de stora pensionsavgångarna?
Om nu vi socialdemokrater kan ha anledning att vara självkritiska när det gäller vården av psykiskt sjuka som ju lämnat många utan tillräckligt stöd, så kan man förstås undra vad som händer när också möjligheterna att få ett rimligt utformat försörjningsstöd tas bort. Hur ser Marita Lärnestad på denna övervältring av ansvar och kostnader från stat till kommun, men kanske viktigare på den människosyn som ligger bakom borttagandet av tidsbegränsad sjukersättning?
Tankesmedjor utan intresse
Socialdemokratiska Tankesmedjor: "Arbetarrörelsens tankesmedja som huserar en del riktigt skarpa tänkare med mycket erfarenhet och progressiv framåtanda verkar ha mycket svårt att kommunicera sitt tänkade så det når utanför läsarna av tidsskriften Tiden.
Dagens Arena och Arenagruppen med tankesmedjan Agora når ut bättre men verkar också lida lite av kommunikationsproblem. På knuff är det bara tre aktuella bloggar som skrivit med hänvisning till Dagens Arena och något fler som hänvisar till tankesmedjan Agora (endast med anledning av den aktuella boken om “fallet Nogger black”, samt fyra inlägg som handlar om Arbetarrörelsens tankesmedja. "
Erik Laakso tycks mena att arbetarrörelsens tankesmedjors problem är ett kommunikationsproblem (och visst finns det också). Själv prenumererar jag via epost på nyheter från dessa och skälet till att jag ändå inte uppmärksammar dem är inte brist på information!
Kamratlig kritik, Madsen
S-bloggare dåliga på att länka: "Ofta när man läser en blogg här på S-info så hänvisar bloggarna till andra personer, tidningar och dylikt. Men varför kan man inte då samtidigt länka till det man refererar till. Jag har missat några gånger men jag försöker. "
(Hittat via s-bloggar.)
Sannolikt är jag väl för trött men jag kan inte låta bli att kommentera Per Madsens inlägg som ovan återges i sin helhet. Det kan vara på sin plats att särskilt poängtera att detta hans inlägg saknar länkar också i orginal. Själv skrev jag om samma sak för ca 14 dagar sedan men att Madsen skulle minnas det och länka till det inlägget är förstås att vänta för mycket. Det var för övrigt flera som skrev på samma tema (och länkade till mitt inlägg) då bl.a. Jonas Morian, HBT-sossen, Rosemari Södergren, Erik Laakso och Björn Andersson. Redan för några månader (10 maj) sedan hade jag ett mer agitatorisk inlägg riktat direkt till bloggande kamrater men det missade förstås Madsen.
Nog med gnäll. Egentligen är jag utomordentligt glad över att också Per Madsen har upptäckt/förstått att en av bloggandets emst grunddläggande och absolut viktigaste funktioner är just länkandet.
Hur utvecklas idéer
FRA och kriget mot terrorismen (sista delen av fyra): “Det de som reducerar hela hanteringen av FRA-frågan till enbart dagspolitik eller politiskt spel inte förstår är hur politisk idéutveckling går till. Socialdemokratins ställningstagande till FRA-lagen under Mona Sahlins ledarskap är ett sakpolitiskt ställningstagande, ja, men det är också ett vägval. Nu har vi i Sverige en partipolitisk konflikt om en utveckling som inleddes den elfte september 2001 och som under lång tid bubblat på bloggar och bland vissa intellektuella, men som faktiskt inte varit svensk partipolitik tidigare (åtminstone inte för s). Det är det stora som har hänt här.”
Johan Sjölander avslutade för en tid sedan sin serie inlägg om FRA-frågan som jag tidigare kommenterat. Serien består alltså av 4 delar varav den ovan citerade är den sista (del 1, 2 och 3 bör förstås läsas först).
Visst är det så som Sjölander påpekar att socialdemokratisn ställningstagande i denna fråga är baserat på ett vägval, dock vet vi inte ännu hur starkt förankrat detta vägval är. Thomas Bodström skriver t.ex. idag på DN Debatt
Förre justitieministern Thomas Bodström (s) om FRA-lagen: Innan man tillåter signalspaning mot enskilda personer måste det finnas någon form av befogad brottsmisstanke. FRA-lagen som den ser ut i dag innebär massavlyssning, som drabbar många oskyldiga. En rad frågor utreddes aldrig innan riksdagen fattade beslut om lagen. Det är inte rimligt att ge FRA kontinuerlig tillgång till alla telekommunikationer över Sveriges gräns. Tillstånd bör krävas av ett oberoende domstolsorgan. Signalspaning behövs, men ingrepp som innebär intrång i integriteten måste regleras hårt. Man borde analysera Europadomstolens praxis när det gäller skyddet för privatlivet och korrespondens. Regeringen Reinfeldts hållning – att ingen förstått och alla överdriver – håller inte, skriver Thomas Bodström, ordförande i justitieutskottet.
Så länge han gör sig till uttolkare av den gällande partilinjen gör han det bra som synes. När han skall försvara sin egen medverkan i utvecklingen mot Bodströmsamhället demonstrerar han tyvärr två saker, dels att han ingenting egentligen förstår, dels att han är olämplig som talesman för partiet i dessa frågor. Det senare synliggörs i en del kommentarer till artikeln i DN där trovärdigheten ifrågasätts.
Men åter till Sjölander. Jag tror hans analys är riktig så länge vi håller oss på ytan dvs vad som sägs och görs. I min kommentar till de tidigare inläggen efterlyste jag en något fördjupad analys med fokus på vilka intressen som styr själva ideologi/idé-produktionen eller om man så vill hur vi tänker, hur vi uppfattar verkligheten.
För att förenkla något: Ett samhällssystem som vårt behöver upprätthållas och för det krävs rimligt folkligt stöd (för att upprätthålla en upplevd grad av delaktighet). Om vi då beskriver systemet som kapitalistiskt så är det faktorer som äganderätt, möjlighet till utsugning av arbetare (för att använda marxistisk terminologi) som utgör fundament. För att det skall vara möjligt att upprätthålla det folkliga stödet måste “systemet” betala i form av rimlig levnadsstandard för de flesta, trygghet, skydd mot omvärlden etc. Konsekvensen av detta är att vi formar ideologiska motiv för t.ex. arbetslöshetsförsäkring som får ett slags eget liv alldeles fria från kopplingen till funktionen att legitimera “systemet”. Sjölanders analys stannar vid denna ideologiska nivå och det är också så de flesta av oss vanligtvis tänker om politiska frågor.
Samhällssystemet behöver också skydda sig mot allehanda hot. De mest grundläggande skyddet utgörs av en försvarsmakt som skyddar den territoriella integriteten. Polisen är en annan del och kan ju i samband med mer våldsamma oroligheter sättas in mot den egna befolkningen. Mer subtilt blir det när man tittar på det inre skyddet – upprätthållandet av ordning och reda. Historiskt har religionen spelat en framträdande roll när det gäller att påverka folks “inre kompass”, att förse oss med moraliska regler och andra ramar för hur vi får bete oss – allt med effekten att upprätthålla den inre ordningen, systemet, utan bruk av våld. Begränsningen av religionens funktion står i rätt tydlig proportion till den ökade kunskapsnivån hos folk i allmänhet. Då behövs andra former för att hålla folket i herrans tukt och förmaning. Yttre hot är ett verkningsfullt medel – man skulle kunna säga att hade inte 11/9 inträffat hade man fått skapa ett.
Tidigare fyllde också kyrkan en roll som filtrerare av information men i takt med den framväxande medieindustrin minskade denna roll. Den övertogs då av journalisterna – grindvakter enligt Skyttes modell. Teknikutvecklinge omöjliggör nu upprätthållandet av mediernas makt över informationsspridningen. Då kommer förstås som ett brev på posten idéer om att med tekniska åtgärder försöka begränsa tillgången vilket nu florerar inom bl.a. EU.
Politiken blir därmed ett uttryck för det spel som systemet i sig själv skapar och har att hantera de motsättningar och konflikter som uppstår.
Hur man gör saken en björntjänst
Lärare behöver lära om Förintelsen: “Forum för levande historias enkät om Förintelsen i skolan visar att lärarna inte får många rätt när de kunskapstestas. Många klagar över att de inte har fått lite eller inte någon utbildning alls. Och för dem som har gått kurser på lärarhögskolan verkar det inte spela någon roll.”
(Hittat via knuff.)
När jag tidigare idag läste i Aftonbladet om den undersökning Forum för levande historia gjort beträffande lärares kunskaper om förintelsen konstaterade jag att frågorna var bland det absolut sämsta slag. De mäter inga kunskaper av värde utan förutsätter att de tillfrågade lärarna belastat sin hjärna med en massa korvstoppning. Detta med ett undantag, en slamkrypare, som också Claes Arvidsson uppmärksammat – nämligen frågan om vilket läger som först byggdes för att utrota judar. Av de som besvarat enkäten har alltså 45% svarat ja eller vet ej på svarsalternativet Gulag. Man kan undra var dessa befann sig när Soltsenitsyn var i ropet. I övrigt är frågorna så meningslösa när det gäller frågan om förintelsen att det är beklämmande. Det riktas också en hel del kritik mot densamma.
De väsentliga frågorna kring förintelsen – judehatets historia, hur man kan förklara att en sådan politik (nazismen) kan få folkligt stöd, hur omgivningen förhöll sig (alltså vi och andra europeiska länder) – ställs överhuvudtaget inte. Anders Svensson tar upp ett helt batteri av frågeställningar som borde varit mer relevanta än de undersökta t.ex. vilken som var 2:a världskrigets mest förföljda grupp.
Blogge Bloggelito skriver
Undervisning om nazismen har i skolan sedan länge haft en särställning. Det anses viktigare att läsa om just dessa illdåd än exempelvis motsvarande illgärningar utförda i Asien (till exempel det kristna Taipingupproret i Kina, som kostade 20 miljoner människor livet), kanske för att det finns ett naturligt fokus på vår omedelbara närhet till (och även delaktighet i) hemskheterna, men definitivt också för att det finns en komponent av att förringa de asiatiska folken och deras historia.
Men undervisningen tar inte fasta på mekanismerna bakom uppkomna folkmord och grymheter, utan tenderar att framställa skeendet som en kamp mellan ont och gott – ett religiöst synsätt som alltjämt används i moderna konflikter när principerna inte längre räcker till (Låt inte den mörka kraften vinna, som Claes Arvidsson på sedvanligt manér framställer konflikten i Georgien). Fokus ligger på att rabbla detaljer, som vore det psalmverser i en religiös kanon som ska kunnas utantill.
Christer Mattsson från Forum för levande historia försvarar förstås eländet. Jag skulle vilja hävda att om undervisningen om förintelsen tar sin utgångspunkt i den typ av kunskap man försökt mäta i undersökningen så kommer inte eleverna att lyssna länge, och det med all rätt.
Stefan Dalin undrar för övrigt, lite vid sidan om men faktiskt värt en tanke, när det senast gjordes en undersökning av lärarnas kunskaper om arbetarrörelsen.
Peter Karlberg : Hur skall politisk kamp bedrivas
Peter Karlberg : Hur skall politisk kamp bedrivas: “Kim Müller verkar lite positivt inställd til att använda sabotage/förstörelse som metod för politisk kamp – i detta fall med målet att få Skånetrafiken att ”http://kimmuller.wordpress.com/2008/08/14/dags-att-sabba-forsta-klass-vagnarna/“>sluta ha 1:a klassvagnar i tågen över Öresund. En viktig politisk strid väl värt att begå lagbrott för? Någon av kommentarerna till Müllers inlägg efterlyser epostadresser till ansvariga, antagligen för att kunna trakassera dessa med mängder av epost.”
Efter en tågresa tur och retur till Göteborg – i 1:a klass för att få lugn och ro att jobba – hittar jag ett nytt och ganska extremt exempel på hur politisk kamp inte skall bedrivas. Nu är det AFA – en uppenbart fascistisk organisation – som utmärker sig genom att erbjuda betalning till de som misshandlar motståndare (snacka om att inte tro på de egna argumentens styrka). Om detta tycks en hel del. Jag hittar synpunkter som att “”http://knuff.se/u/4733cd">AFA helt sanslösa", “”http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1732&blogg=25493">Avstånd från AFA", “”http://www.trotten.se/2008/08/19/har-afa-blivit-galna/“>Har AFA blivit galna?”, “”http://www.zaramis.nu/blog/2008/08/19/politiskt-vansinne-fran-afas-sida/“>Politiskt vansinne från AFA:s sida” och “”http://witchbitch.wordpress.com/2008/08/19/ar-afa-infiltrerat-av-nazistsympatisorer/“>Är Afa infiltrerat av nazistsympatisörer?”. Det är ju bara att instämma.
Det finns faktiskt inget som skulle kunna ursäkta AFA (i Uppsalas) kampanj – den demonstrerar bara en fullständig avsaknad av analysförmåga (att kunna se att den egna strategin är kontraproduktiv i förhållande till det uppgivna målet) och en – även om det skulle visa sig vara ett slags drift med den nvarande regimens politik – riktigt obehaglig förkärlek för våld som politisk metod.
Hur skall politisk kamp bedrivas
Dags att sabba första klass-vagnarna?: “Jag läser idag i ”http://sydsvenskan.se/skane/article356574/Resenar-rasar-over-behandling-pa-tag.html">Sydsvenskan om hur trångt och jävligt det är på Öresundstågen. Och inte nog med att det är trångt, Skånetrafiken förvärrar situationen också, när folk tog det sunda och förnuftiga beslutet att gå in och sätta sig i den halvtomma första klass-vagnen så blir de utkörda av en idiot till kontrollant (eller det heter visst “värd”) och hotade med böter… Det är så jävla illa, “Värden” tog dessutom en id-handling för en resenär och hotade med att inte lämna tillbaks den. Ibland undrar man om det bara är pressen från folks chefer som får dom att bete sig som idioter eller om idioter dras till uniformsyrken.
Chefen på Skånetrafiken ser inget problem med halvtomma rikemansvagnar samtidigt som folk står upp. Tro fan det, han är väl rik själv.
Min första ilskna tanke var att man skulle, på ett systematiskt sätt, sabba första klass-vagnarna – till exempel genom uppslitsade sätt och klotter (bara fantasin sätter gränser), för att på så sätt få dom att enbart använda vanliga vagnar."
(Hittat via knuff.se.)
Kim Müller verkar lite positivt inställd til att använda sabotage/förstörelse som metod för politisk kamp – i detta fall med målet att få Skånetrafiken att sluta ha 1:a klassvagnar i tågen över Öresund. En viktig politisk strid väl värt att begå lagbrott för? Någon av kommentarerna till Müllers inlägg efterlyser epostadresser till ansvariga, antagligen för att kunna trakassera dessa med mängder av epost.
Min partikamrat Monica Green har en helt annan metod, hon bombarderar regeringen med interpellationer (skriftliga frågor från riksdagsmän som ministrar är skyldiga att dels skriftligt besvara dels debattera i riksdagen. Green är så effektiv att hon uppmärksammats av Per Gudmundson som skriver
Det gångna riksdagsåret har inneburit fler interpellationer än någonsin. I riksdagens databas på webben finns i skrivande stund 793 stycken registrerade (men det finns fler). Förra året blev det sammanlagt 691 interpellationer. Året dessförinnan, då borgerligheten satt i opposition, registrerades 479 stycken. Under gårdagen hann Monica Green med att få fyra besvarade, att lägga till de 34 som redan registrerats i databasen. Med andra ord står hon för cirka var tjugonde interpellation.
Det är lätt att förstå irritationen över att s använder interpellationerna som obstruktionsmedel, och inte som det kontrollorgan de är avsedda att vara. När Luciano Astudillo (s) använder exakt samma formulering i debatten kring sin andra interpellation som han använt till den första blir det extra tydligt att det handlar om att klippa och klistra.
Green försvarar sig och tycker sig tydligen sitta i en rävsax – om hon är aktiv med att t.ex. skriva interpellationer så får hon kritik för det, om hon inte utmärker sig på detta sätt komer hon att få kritik för att vara en passiv riksdagsman. Green anser sig sålunda utsatt för nr 4 av Berit Ås beskrivna härskartekniker. En del går igång på denna typ av diskussion – Johan Ingerö är ett bra exempel.
Göran Skytte, för övrigt numera ökänd för sina förvirrade åsikter, tycks hylla en helt annan modell nämligen att journalister skall utgöra grindvakter, helt enkelt bestämma vad som skall släppas igenom. Skytte blir dock oroad när det går att hitta enstaka exempel på att det bland journalister förekommer avvikelser mot den av Skytte förespråkade moraliska standarden. Då rämnar tydligen samhället. Väl kommenterat av Blogge Bloggelito även om jag själv ser sexualiteten som en privatsak och i grunden som ett uttryck för vår arts behov av reproduktion.
Dock – när man studerar ovan nämnda exempel på hur politisk kamp bedrivs slås jag av vilken oerhörd tillgång för debatten bloggar och andra sociala medier utgör. Där kan diskussioner föras om hur kollektiv trafiken bör utformas som i princip alla kan delta i vilket är bättre än att skära sönder säten, där kan som kampen mot FRA visat regimen och dess hantlangare i riksdagen pressas långt effektivare än via interpellationer som ingen bryr sig om, där kan vår kollektiva moral diskuteras och utvecklas transparent utan att filtreras av några självutnämnda grundvakter.
Nationellt självbestämmande versus geopolitiskt spel
Carl Bildt vår mest okunnige utrikesminister?: "En annan som varit inblandad i den Georgiska militära upptrappningen är israelerna. Under de senaste sju åren har de tränat Georgiska trupper för att sättas in mot ryssland och en georgisk minister har särskilt tackat israelerna för deras hjälp.. Israelerna har dock låtit bli att sälja vissa vapensystem för att inte reta upp ryssarna och överväger nu att tillfälligt ställa in alla leveranser. Tills vidare fortgår de dock, även om många “säkerhetskonsulter” flytt landet.
Eldprovet kommer nu när Georgien tycks ha gett upp med sina ambitioner att återinförliva Sydossetien i det egna landet. Kommer Ryssland att stanna vid detta eller vill de använda sig av amerikanska metoder som regimskifte?
Och vanligt visar Carl Bildt sina historiska okunskaper om världens regioner och sin extrema inkonsekvens gällande Kosovo och Sydossetien. Okunnigare utrikesminister var det länge sedan vi hade."(Hittat via knuff.se.)
Jag kan inte låta bli att gilla rubriken till Hampus Eckermans inlägg:-) Atash som gästar Roya och Matildas blogg skriver och kommenterar också Bildt:
De senaste dagarnas krig i Georgien och Sydossetien har blottlagt mediernas starka förbindelser med makten. Pengamakten och statsmakten. Med all rätt har de riktat stark kritik mot Rysslands bombningar av Georgien. Men var är kritiken mot Georgiens invadering och mördande av sydossetier, undrar en? Vad händer i Sydossetien och Abkhasien? Nyhetssändningarna idag på SVT och TV4 lyckades med konststycket att helt utelämna Sydossetien trots att tusentals är på flykt därifrån. Istället för att söka självständiga källor vänder de sig till pajasen Carl Bildt som agerar allvetande kommentator trots att hans roll som utrikesminister inte är att ge oss en ”objektiv” omvärldsrapportering utan att berätta om Sveriges ställningstagande i situationen. Men media älskar Carl Bildt och Bildt älskar sig själv så han får mala på.
Enn Kokk som önskar självständighet åt de ca 100 000 ossetierna som bor i Sydossetien skriver att
Min grundläggande uppfattning, att stater bör baseras på demokrati och ett gemensamt majoritetsspråk, helst också ett gemensamt kulturarv, leder mig till uppfattningen, att Georgien inte med näbbar och klor bör hålla fast vid att Sydossetien måste förbli en del av Georgien. Slutsatsen av detta är dock inte att Sydossetien bör förenas med Nordossetien inom ramen för den ryska federationen. De som en gång hamnar inom de ryska gränserna, kommer obönhörligt att gradvis förryskas. På nordossetiskt område bor redan en stor rysk befolkning, och osseterna är “integrerade” också på annat sätt; de måste till exempel använda det kyrilliska alfabetet.
Vill osseterna överleva som folk, och det är deras fulla rätt, bör nationsgränserna revideras på två håll: Sydossetien tillåtas lämna Georgien och Nordossetien tillåtas lämna Ryska federationen för att sedan tillsammans bilda en demokratisk ossetisk stat.
Ska det till internationell fredsövervakning och medling, är det här det som bör vara målet.
Men jag inbillar mig inte att det är särskilt lätt att komma dit. I internationell politik, inte minst stormaktspolitik, är det fullkomligt tabu att tala om förändrade statsgränser. Fråga Kina om tibetanerna och uigurerna, får ni se! Och fråga ryssarna om tjetjenernas rätt till självständighet!
Man måste förstås undra lite över denna närmast översvallande entusiasm för etniska gruppers krav på nationell självständighet. Kanske inte vad jag trodde skulle bli resultatet av arbetarrörelsens internationalism.
Claes Krantz undrade var de svenska protesterna mot Georgiens angrepp fanns:
Läser man vad UD säger nedan är det på gränsen till hyckleri. Men så är det väl Sveriges officiella utrikespolitik att stödja Georgiens rätt att upprätthålla sin territoriella integritet med vad jag antar alla medel som finns tillgängliga.
Även Sverige tillämpar tydligen realpolitik före den som selektivt brukar kallas mänskliga rättigheter. I stället för att ta ställning i ett krig där det inte finns någon rätt sida kunde vi varit en oberoende röst. Men det går tydligen inte med den USA och NATO anpassade utrikespolitik som Carl Bildt driver.
För den som är lite intresserad av vad som faktiskt ligger bakom konflikten och inte bara vill se etniska gruppers självständighetskamp som nyckeln kan Anders Svenssons skriverier vara av intresse. Särskilt artikeln om oljan och den om USA:s intressen i Kaukasus klargör den del.
Flexa ut från jobbet – något att sträva efter
Därför Vill Arbetarna Ha Flexicurity: “Att anställa personal idag är inte speciellt svårt, en osäkerhetsfaktor javisst, svårt att göra rätt bedömning av de arbetssökande och ett stort behov av ett rejält överskott som ger vid handen att det finns ekonomi att anställa. Det är inte heller speciellt svårt att säga upp personal idag. Man har ett års provanställning att luta sig emot, en opålitlig medarbetare klarar inte att mörka sin opålitlighet ett helt år. Man kan ganska lätt hävda arbetsbrist och i värsta fall kan man lösa ut med några månadslöner. Det är däremot mycket svårt att säga upp sig av en sådan banal orsak som att man inte trivs på jobbet. Det är därför vi behöver en äkta fleixcuritylösning som tar sitt avstamp i den anställdes behov av frihet och rörlighet.”
Vännen Laakso tar upp och argumenterar för en arbetslöshetsförsäkring utformad enligt flexicurity-principer. Samtidigt aktualiserar han faktiskt en intressant, och som går att generalisera, fråga – nämligen vad vi socialdemokrater vill när vi så att säga uppnått vårt (etapp)mål. Det står nämligen inte alls särskilt klart!
Men för att börja med flexicurityn (ett hemskt namn förresten): För att ha anledning att förespråka en lösning är det lämpligt att ha identifierat problemet. Givet att Laaksos beskrivning av läget på arbetsmarknaden är korrekt så är nuvarande utformning av arbetslöshetsförsäkringen kontraproduktiv i den meningen att den motverkar rörlighet, det är helt enkelt inte rimligt ekonomiskt att utsätta sig för risken att säga upp sig om man har goda skäl för det. Problemet med den verklighetsbeskrivningen är att den inte tar hänsyn till det faktum att mycket av vår fackliga tradition utgår från att det är rimligt att stanna kvar och kämpa för förbättringar. Denna “tradition” kommer ju att stå i viss motsättning till förbättrade villkor när man själv lämnar ett arbete som man av olika skäl är missnöjd med.
Traditionen har dock sin historia, den utgår faktiskt från det gamla industrisamhället där det vanliga var att bli en och samma arbetsgivare trogen livet ut – då måste man förstås känna att det går att vara kvar och förbättra. Så ser ju situationen på arbetsmarjknaden inte riktigt ut idag. För de allra flesta gäller – och det är inte alls nödvändigtvis på grund av otrivsel – att man räknar med, vill ha möjlighet att byta både jobb, arbetsköpare och bransch inte bara en gång utan många. Idag är det arbetsköparen som har trumf på hand, han vet att det kostar ganska mycket att säga upp sig – att säga upp är däremot överkomligt (se alla former av avgångsvederlag, avtalspension etc). Är man ett stort företag kan man ofta se aktiekursen stiga i takt med antalet uppsägningar – en galen värld.
Laasko har alltså rätt – en arbetslöshetsförsäkring som gör att arbetaren har lättare att säga upp sig själv stärker densammes position. Att det också befrämjar en rörlighet som sannolikt också gynnar arbetsköparna i längden får väl ses som et argument för den av Laasko föreslagna kolektivavtalsbundna egenavgiften till försäkringen.
Frågan är som jag antydde inledningsvis också möjlig att generalisera. Om arbetarröreslen uppnått ett antal segrar, alltså fixat anställningstrygghet hyfsat, gett alla chans till utbildning, hyfsad bostadsstandard etc måste man fråga sig vad som då blir de nya målen. Om jag inte behöver vara rädd för att bli godtyckligt avskedad kanske nästa nivå är just att själv kunna ta mitt pack och gå utan att (kortsiktigt i alla fall) riskera min försörjning, när alla får 12 år i skola är det kanske dags att se medborgaren som hyfsat kompetent att själv bestämma över sitt liv och när alla (nästan) faktiskt har en bostad med rinnande kallt och varmt vatten, vattentoalett (för det var ju vad miljonprogrammet handlade om) och hyfsat utrymme till familjen kanske det är bestämmandet över bostaden som är nästa projekt (kanske t.o.m. uttryckt som ägande).
Knuffas mera
Har s-bloggar inte lärt något av kampen mot FRA-lagen?: “Jag undrar om det beror på okunskap eller på ovilja, är s-bloggare mer ogina med att länka till andra eller helt enkelt okunniga om hur bra det är att länka till varandra? Är s-bloggaren nöjd med att få ut sin egen åsikt och sedan räcker det?
De bloggare som faktiskt länkat till andra efter talet var väl förutom Peter Karlberg och jag själv: ”http://promemorian.blogspot.com/2008/08/reinfeldt-pratar-vder.html">Jonas Morian och Erik Laakso.Jo, det är några till som bloggat och länkat till någon annan s-bloggare, men dessa två verkar inte pinga vare sig Nyligen eller Twingly, och då gör länken inte så stor nytta. Eller så länkar de inte direkt till inlägget utan till bloggen i sin helhet, som Olsson gjorde här. Och då gör det ingen nytta. Och dessutom ligger ju inte posten ifråga kvar överst i bloggen, så om någon klickar på länken efter två veckor kommer de inte att hitta till bloggposten, kanske.
Så jag tror framför allt att det handlar om okunskap, att många inte vet hur de ska göra för att det ska länkarna ska samverka. Lika viktigt som att lära sig sätta upp affischer på rätt sätt, att lägga upp tal på bästa sätt är det att lära sig använda bloggen fullt ut. Om vi vill nå ut, vill säga."
Rosemari Södergren uppmärksammar “”https://peter.karlberg.org/articles/2008/08/11/hjälps-vi-bloggare-åt-eller">mitt gnäll" på bloggande socialdemokratiska kamrater. Och som den erfarna bloggare hon är gör hon allt rätt – här finns referenser/länkar till ett antal andra och hon påminner om behovet av att också pinga Twingly (när man refererar en artikel på webbtidningar).
Några andra kamrater som kommenterar Mona Sahlins tal har tillkommit under dagen och skall förstås också “granskas”. Josefin Deiving länkar direkt till en sida (Södermalms områdesförening) med foton från Vitabergsparken. Det fotoreportaget är fullt med länkar till bloggare som faastnat på Josefins bilder – mycket bra även om det finns en risk att områdesföreningens sida inte pingas någonstans.
Alexandra Einerstam med HBT-sossen skriver också om Vitabergsparken och uppmärksammar att Carin Jämtin inte får någon större uppmärksamhet. Einerstam föreslår styling:
Carin Jämtin var det andra affischnamnet. Jag gillar Carin Jämtin. Hon har en skarp hjärna, hon är jordnära, hon tar sig alltid tid att lyssna. Hon har humor, hon är klok, hon är kunnig och har glimten i ögat.
–
Det tar mig emot när jag nu måste uppmana Jämtin att styla sig. Jag är feminist och anser inte att det ska ha någon betydelse, men i detta mediaklimat försvinner Jämtin. Hon väldigt blek i jämförelse med andra politiker. Hennes budskap går inte fram i mediabruset.
–
Jämtin har en snygg frisyr, men den kan bli bättre med en annan hårfärg och kanske några slingor. Vidare måste hon börja sminka sig. Kan inte partiet skicka henne på en make up-kurs?
Einerstam länkar flitigt till andra som skrivit om sama sak – utmärkt.
Och så var Monas sommartal i topp på knuff:
Senaste kommentarerna