Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
This is a must see on terrorism versus religion
Sometimes your Facebooks friends link to things that you really need to see.
Låt oss ge upp yttrandefriheten och rättssamhället för att skydda oss mot terrorismen
“@deray: And tell him you're French. pic.twitter.com/M5NLvouISl” POWERFUL
— Renzo Olivari (@Renzo_Olivari) January 17, 2015
Den senaste tidens diskussioner och händelser i skuggan av terroristangreppet mot Charlie Hebdo ger upphov till många tankar. Ska man t.ex. som Herman Lindqvist dra slutsatsen att
Yttrandefriheten är inte absolut och obegränsad, står inte över alla andra lagar. Det borde vara en lika stor rättighet att få värna sin egen tro och sina värderingar utan att bli hånad.
Tror inte det, eller snarare betraktar detta som en helt obegriplig argúmentationslinje. Yttrandefriheten måste i varje ögonblick vara överordnad risken att yttrandet av någon uppfattas som hån, som kränkande. Det enda andra kan kräva är att få göra sammalunda. Tyvärr kommer Fredrik Virtanen fram till samma omöjliga slutsats som Lindqvist.Han tycker uppenbarligen illa om allt häcklande (och där finns förstås också makten även om han självfallet undviker den i sin listning).
Jag tycker inte att en teckning som finns på SD-ledaren Jimmie Åkesson, avbildad som kackerlacka besprutad av alla andra partier, är meningsfull. Den retar bara upp de redan uppretade SD-männen ännu mer – på samma vis som sexism, klassförakt, criphån, rasistiska stereotyper, homofobi etcetera ökar motsättningar.
Då kommer Sakine Madon (en av dessa, antar jag, för Virtanen så förhatliga liberalerna) fram till en rimligare hållning
Rättsväsendet bör förstås koncentrera sig på reella hot och uppvigling, inte jaga uttryck som kan såra eller uppröra. I en demokrati måste man lära sig att leva med risken att känna sig kränkt.
Författaren Salman Rushdie, som retade upp islamister redan på 80-talet, har uttryckt det bäst: ”Vad är yttrandefrihet? Utan friheten att förolämpa, upphör den att existera.”
Men låt oss för lämna den enligt min mening enkla frågan om yttrandefrihet och fundera lite kring hur vi då ska förhålla oss till terroristerna (egentligen oaktat vilken ideologi eller religion de använder för att försvara sina brott. I veckan började man diskutera hur vi ska hantera de som återvänder från att ha deltagit i strider under IS fana i Irak eller Syrien. Någon tidning uppmärksammade att politiker i Örebro valt att fundera på om man kan förebygga att dessa fortsatt kommer att hamna utanför det svenska samhället och om det faktum att de kan ha traumatiserats av sina upplevelser i krig kan motivera viss beredskap att hjälpa dem hantera det. Så får man förstås inte tänka – antar att motståndarna till detta tycker att det är bättre att vi har krigsvana människor med trauman vandrandes runt på våra gator utan försörjning och stöd. Ett exempel på den senare inställningen framförs av Devin Rexvid i SvD.
Att erbjuda kurativa insatser till jihadister som stridit för en av samtidens mest brutala islamistgrupper och individer som själva med stor sannolikhet begått bestialiska handlingar mot oskyldiga människor, kan vara en provocerande politisk åtgärd. Förslaget är provocerande då de ”traumatiserade jihadisterna” inte är överlevande från sådana naturkatastrofer som Estonia eller tsunamin 2004. Snarare tvärtom, de har utsatt barn, kvinnor och män för trauma, förnedrat, våldtagit, förslavat, handlad med, korsfäst, halshuggit och massakrerat dem.
Rexvid tycks ha uppfattningen att eventuella insatser för att rehabilitera hemvändande IS-krigare skulle vara någon form av belöning, kanske t.o.m. en stimulans för fler att åka. Den linjen är nästan för absurd för att bemöta. Att vi snarast av ren självbevarelsedrift har ett intresse av att de kan återanpassas till ett rimligt normalt liv verkar ha undgått Rexvid. Man får en känsla av att det snarast är ”en öga för ett öga, en tand för en tand” som gäller, detta helt oavsett om den enskilde gjort sig skyldig till de förbrytelser som uppenbarligen gjorts i IS namn. Tyvärr är det ju också så att även om en del av de hemvändande också gjort oursäktliga handlingar så är det nog få av dem som kommer att kunna lagföras och sannolikt ännu förre som kan förväntas dömas.
”Kinberg Batra måste bevisa att hon kan hålla ihop M” Dagens Arena
”Kinberg Batra måste bevisa att hon kan hålla ihop M” Dagens Arena: ”Angreppet på Decemberöverenskommelsen i M-ledet innebär att Anna Kinberg Batra snabbt måste bevisa att hon förmår hålla ihop partiet, menar S-märkta statsvetaren Ulf Bjereld.”
Egentligen respekterar jag professorer. Fast egentligen gäller det bara när de uttalar sig om sådant de kan verifiera baserat på egen eller andras forskning. Den här typen av uttalande av professor Ulf Bjereld drar bara ett löjets skimmer över akademiker som grupp och statsvetare särskilt. Bara för att olika medier ringer behöver man faktiskt inte uttala sig. Har man inget vettigt att säga bör man avstå.
Att en publikation som Dagens Arens dessutom tycker att det är värt att publicera får en ju att allvarligt undra om världen är vid sina sinnens fulla bruk.
Cameron – smartaste PM ever
Currently playing in iTunes: How Blue Can You Get by Jeff Healey
ISIS guy 1: I know, let's use cryptography to hide our messages! ISIS guy 2: We can't, it's against the law in the UK. ISIS guy 1: Oh, OK.
— Mustafa Al-Bassam (@musalbas) January 12, 2015
I dessa dagar marscherar alltså ledare från en mängd stater i Paris, varav många uppenbarligen ger fullständigt f-n yttrandefriheten i sina respektive länder. Och av de ledare som faktiskt leder länder där åtminstone delar av yttrandefriheten fortfarande består är det flera som omedelbart börjar diskutera inskränkningar – David Cameron kanske det främsta exemplet, han vill tydligen förbjuda allt som regering/säkerhetspolis inte kan läsa
British PM Cameron exploits Paris attack to say: "There should be no "means of communication" which "we cannot read" http://t.co/jugblDwZP9
— Glenn Greenwald (@ggreenwald) January 12, 2015
Kan inte låta bli att undra om Cameron tror att terrorister är lika korkade som han själv verkar vara.
Vi ska skydda oss mot terrorism men samtidigt undanröja dess orsaker
Vi måste försvara oss mot skräcken | Anders Lindberg | Ledarkrönika | Ledare | Aftonbladet: ”Men på samma sätt som man måste bekämpa både brott och brottens orsaker så kan man inte stoppa terrorismen utan att samtidigt lösa vad som ligger under den.
Politisk extremism och terrorgrupper uppkommer inte i ett vakum.De kräver sitt sällskap.
Det internationella samfundet måste bli bättre på att stoppa tillflödet av pengar och nya stridande till terroristerna. Väst måste sätta stenhård press på Turkiet att ta större ansvar i det arbetet. Men även Sverige måste göra mer för att hindra rekryteringen från vårt land.”
Förundrad – Anders Lindberg argumenterar oerhört märkligt. När han gör analogin med annan brottsbekämpning så ser han att man både måste bekämpa brott och brottens orsaker. När det kommer till terror finns bara brottsbekämpning, inte ett ord om vad som faktiskt är ”sitt sällskap”.
Tyvärr – för oss som inser att det finns sociala, ekonomiska och geopolitiska komponenter i detta ”sällskap” – så ger en djupare insikt inte tillgång till enkla framgångsrecept. Men bara för att skapa en utgångspunkt:
Terrorismen i den skepnad den numera ofta tar sig – inkapslad i islamistisk retorik – tycks mig ofta hämta sin näring ur övergrepp mot arabisk/muslimsk befolkning i flera delar av världen. Allt från (och jag överblickar så här på kvällskvisten förstås inte allt) upprättandet av en judisk stat i det brittiska protektoratet och där följande krig/ockupation via fransmännens fruktansvärda övergrepp under Algeriets befrielsekrig, stöd till just islamister under rysk ockupation av Afghanistan följt av USA-ledd ockupation av samma land, stöd till förtryckarregimer i oljeproducerande länder – listan är mycket längre förstås.
Eftersom det är uppenbart att man inte kan bomba något land till demokrati, det är nog så att byggandet av demokrati måste vara ett projekt som engagerar befolkningen, som baseras på att man kan skapa lag och ordning i någorlunda samklang med befolkningens behov och samtidigt bygga en rimlig välfärd åt samma befolkning, så måste vi backa bandet. Vad krävs för att befolkningen i t.ex. Syrien ska kunna etablera en trygg tillvaro från vilken de kan bygga en fungerande demokratisk stat? Sannolikt inte mera dödande (tror faktiskt att dödandet i sig riskerar att öka tillströmningen av potentiella terrorister) men att få stopp på det är förstås inte enkelt men man kan ju se att försvagandet av regimen parallellt med stöd till olika upproriska grupper knappast förbättrat förutsättningarna.
USA har bedrivit krig mot terrorismen uttalat sedan 2001 – finns det något som tyder på att det varit en framgångsrik strategi.
Vad gör administrationssamhället med offentlig sektor
Peter Karlberg – Vad skall polisen göra (1): ”Själv hade jag en kort period som ordförande för polisnämnden i Södertälje polismästardistrikt för några år sedan. Jag gjorde då precis samma reflektion och framförde kritik mot att vi tvingades ha en verksamhetsplan full av dessa av Rikspolisstyrelsen angivna kvantitativa målen. Utrymmet för lokal anpassning var i själva verket knappast reell. Att effekten blev att ‘pinnjakten’ prioriterades före åtgärder som, vilket Anders Svenssons pekar på, faktiskt skulle leda till att antalet brott minskar. I praktiken innebar det t.ex. att arbetet mot grov brottslighet nedprioriterades till förmån för att t.ex. uppnå x antal gjorda utandningsprov.”
Visst kan man konstatera att polisen åtminstone i Södertälje numera tycks lägga ner mer energi på den grova brottsligheten (även om jag även har en del synpunkter på det arbetet, t.ex. när det gäller häktningstider) än då ovanstående skrevs 2008. Tyvärr tycks dock själva huvudfrågan kvarstå, åtminstone om man får tro Petter Larsson som i Aftonbladet anmält en ny bok av polisforskaren Stefan Holgersson. Larsson skriver
Polisen jagar pinnar för att puffa upp statistiken. Man plockar hellre in tio kända knarkare varje vecka än försöker sätta dit en riktig skurk, eller bokför ett sms från en langare till 150 kunder som 150 enskilda försök till brott.
Höga polischefer håller sig undan medieelden, men är glada att synas när de får beröm.
Kritiska rapporter mörkläggs, positiva exempel pumpas upp.
Ni har sett det i amerikanska filmer och tv-serier. Men får man tro polisforskaren Stefan Holgersson pågår det också här. I debattboken Polisen bakom kulisserna anklagar han polisen för att systematiskt försköna bilden av sin verksamhet.
Tror inte att det egentligen behöver handla om medvetet fusk, snarare om orimliga redovisningskrav och oändligt administrerande istället för att göra ett bra jobb. Stärks i denna min tolkning dels förstås av egen erfarenhet, dels också efter att ha lyssnat på ett program från Vetenskapsradion Forum med titeln Välkommen till administrationssamhället. Programmet presenteras såhär
Målplaner och styrdokument, tidsrapportering och interndebitering, uppföljningar och möten – allt fler ägnar allt mer av sin arbetstid åt administration. Anders Ivarsson Westerberg vid Södertörns högskola och Anders Forssell vid Uppsala universitet forskar i ett projekt om det här som de kallar Administrationssamhället, och som har resulterat i en ny bok med just namnet Administrationssamhället.
Bland annat har de tittat närmare på hur administrationen påverkar arbetet inom skolan, vården och polisen, och mellan tummen och pekfingret lägger de yrkesgrupper som de studerat ungefär 50 procent av sin arbetstid på administrativa uppgifter. Det handlar då om yrkesgrupper vars huvuduppgifter är att jobba med kärnverksamheten – förutom de här yrkena så finns det ju olika slags administratörer som är specialiserade på administration.
Nu råkar det ju vara så att de båda forskarna – Anders Ivarsson Westerberg och Anders Forsell – studerat just polisen så deras slutsatser får väl antas vara ytterst relevanta för denna verksamhet. Tyvärr tror jag inte att deras slutsatser är riktiga bara för de studerade verksamheterna. Tyvärr gäller de nog i de flesta myndigheter och offentliga verksamheter. Sannolikt ett resultat av New Public Management (beskrivs bra av Tom Karlsson) som fortfarande tycks dominera som ledningsfilosofi. Regeringen vill i alla fall se bortom denna filosofi.
Rekommenderar alla sysselsatta inom offentlig verksamhet att lyssna på programmet!
Var terroristerna i Paris verkligen förnärmade av Charlie Hebdo’s satir?
We think the Paris terrorists were offended by Charlie Hebdo’s satire. What if we’re wrong? – Telegraph: ”Here’s a theory. Terrorists aren’t offended by cartoons. Not even cartoons that satirise the Prophet Muhammad. They don’t care about satire. For all I know they may not even care about the Prophet Muhammad.
Instead, they merely pretend to be offended by cartoons, in order to give themselves a pretext to commit murder. Murder so horrifying, on a pretext so unWestern, that non-Muslims – blinded by grief and rage – turn on Muslims. Blame them. Persecute them. Burn their book, attack their mosques, threaten them in the street, demand their expulsion from Western societies. Actions that, in turn, scare Western Muslims, isolate them, alienate them. And thus drive some of them to support – and even become – terrorists.
Result: terrorists swell their ranks for a civil war they long to provoke non-Muslims into starting.”
Michael Deacon har presenterat en intressant och sannolikt korrekt teori. Terrorister använder från tid till annan olika former av ideologiska satser som försvar för sina handlingar men det är ju självfallet inte den faktiska drivkraften. I det enskilda fallet handlar det väl sannolikt om någon form av personlighetsstörning men som företeelse är det väl snarast uttryck för mer geopolitiska och/eller social motsättningar.
Själv vidarepublicerar jag gärna satirteckningar (som jag ofta gillar/skrattar åt) vare sig de handlar om katoliker, judar, muslimer, svarta, araber eller andra etniska/religiösa/politiska företeelser. Problemet jag har är att det oftast är oklart vilken copyright som gäller.
Jag tror däremot inte att jag därigenom riktar avgörande slag mot terrorister och inte heller att jag därmed gör en stor insats för yttrandefriheten. Den senare ser jag dock som oerhört viktig. Den bygger på att vi faktiskt respekterar allas rätt att ha en åsikt och att få uttrycka den. Respekt är en s.k. two-way-street – för att jag ska kunna avkräva någon annan respekt för min rätt måste jag respektera denna andres absoluta rätt. Precis samma gäller för begrepp som tolerans – jag kan inte förvänta telerans mot mitt sätt att leva om inte jag accepterar andras.
Absolut rätt innebär verkligen just det. Det spelar ingen roll hur föraktlig jag finner en åsikt eller en livsstil/kultur – det är just då som det verkligen prövas om jag hyser respekt, tolererar. Men för att det ska funka måste man också ha rätt att uttrycka sitt förakt, t.ex. i satirens form. Dit hade jag hoppats att vi kommit.
Nu är det ju snarare tvärtom – i den heliga identitetspolitikens namn har vi fått ett klimat där var och en istället för att tolerera andras åsikter getts rätt att känna sig kränkta av dessa. Istället för att avdramatisera uttryck (som bögarna gjorde med just begreppet bög) så har vi numera listor med ord/benämningar som inte får användas. Istället för att acceptera att vår syn på företeelser i världen ändras över tid så börjar vi acceptera att gömma undan gamla texter eller t.o.m. ändra i dem för att ”passa”. I sanning en tillbakagång, inte långt från vissa rörelsers bokbål.
Boris Benulic – Egentligen så skulle vi inte behöva diskutera…
Boris Benulic – Egentligen så skulle vi inte behöva diskutera…: ”Och låt oss heller inte glömma hela den förbannade kränkthetskultur som växt fram som gör det nästintill omöjligt att diskutera till exempel den reaktionära roll som islam, hinduism och buddism spelar eller som gör det omöjligt att diskutera olika kulturer och vad som är bra eller dåligt med dem eller delar av dem.
Bara i ett samhälle där det offentliga samtalet är totalt fritt kan de vrickade uppfattningarna bemötas. Bara i ett sådant samtal visar man verklig respekt för dem vars religion, kultur eller ideologi man driver med.
Vi ska inte vara rädda för ett sådant samtal.
Vi ska vara rädda för det som händer om ett sådant samtal inte förs.”
I detta har förstås den gode Benulic helt rätt. Sen kan jag samtidigt känna lite tveksamhet till påståendet att
För det är hennes inställning (åsa Linderborg min anm.) – och som sagt många andras liknande inställning – i frågan om de debila terroristernas hot mot misshagliga framställningar av Muhammed eller islam eller whatever som gjort att IS och andra hela tiden trappar upp sitt mördande.
Tror Benulic våldsamt överskattar Linderborgs betydelse här i världen.
Det finns en del saker jag har svårt med när det gäller diskussionen kring attentatet mot Charlie Hebdo även om jag förstås samtidigt stämmer in i kören. Kan t.ex. inte låta bli att undra hur många av de som nu självklart solidariserar sig med några döda journalister (sagt utan missaktning) i Paris som också demonstrerar med anledning av mer än hundra döda sådana i Mexiko, eller med de som dödats i Irak/Syrien och andra oroshärdar. Kan inte låta bli att undra om döda kvinnor och barn i Irak/Syrien är mindre viktiga än dessa västerländska journalister.
En annan sak gäller detta med yttrande- och pressfrihet. Har alltid trott att dessa friheter, del av de mänskliga rättigheterna, var rättigheter vi skall tillförsäkras gentemot staten (det allmänna tror jag formuleringen är i vår grundlag). Av det följer att attacken mot och mördandet av människor på en tidningsredaktion i Frankrike är just en attack (gärna rubricerad terrorattack) och mord på människor (som var journalister) men faktiskt inte var en attack vare sig på yttrande- eller pressfriheten. Det var ju (hoppas jag) inte den franska staten som låg bakom. Möjligen är det rimligt att beskriva det som en (terror)attack mot vårt västerländska öppna demokratiska samhälle – allvarligt nog. Att terrorverksamhet redan kraftigt skadat detta öppna samhälle är ju uppenbart – allt från meningslösa kontroller av resenärer till all övervakning av kommunikation är ju bevis härför.
Flyktingmottagande handlar om solidaritet – inte lönsamhet/kostnader
Peter Karlberg – Solidaritet: ”Nu ska vi förstås också komma ihåg att Sverige inte har någon invandring att tala om. Vi tar emot flyktingar som, om de beviljats asyl, också får ta hit anhöriga. Det verkar väl rätt rimligt. Därutöver verkar vi under beteckningen arbetskraftsinvandring ha infört någon slags slavhandel. Och så finns det förstås folk som återvänder.
Skulle vi vara sant solidariska med människor i vår omvärld borde vi tillåta invandring i betydligt större omfattning. Tänker ofta på de många svenskar som utvandrade under 1800-talets senare del – hur skulle det ha funkat för dem om USA då haft dagens invandringspolitik eller en politik motsvarande dagens svenska. I en globaliserad värld är det märkligt att vi inte ser på tillvaron ur ett globaliserat perspektiv, att vi solidariserar oss med alla de som har det sämre än oss. När kapitalet kan röra sig fritt och utnyttja människor i andra länder är det ju märkligt att förvägra dessa människor att t.ex. röra på sig om det krävs för att hävda sin rätt, hävda sitt människovärde, skapa sig en framtid. Arbetare i alla länder förenen er är som jag skrivit tidigare fortsatt en helt aktuell paroll.
För de härskande har nationalism alltid varit ett medel för att undertrycka befolkningen. För de undertryckta har solidaritet alltid varit vapnet i striden. Hoppas att alla sossar tar upp den kampen igen, inte bara i ord utan i handling. Det betyder att vara solidarisk i praktiken, inte bara slå vakt om vårt utan inkludera andra. De problem vi har ska definieras rätt – vi har för stor arbetslöshet, vi har bostadsbrist, vi klarar inte att ge alla en bra skolgång. Inget av detta har med etnicitet att göra utan kräver politik för att få fler ska få arbete, för att fler ska få en bra bostad och för att skolan ska ge alla chansen!”
Kanske överdrivet förtjust just nu i att citera mig själv men har tänkt rätt mycket på hur präglat det offentliga samtalet blivit av SDs problembeskrivning. Bara för att nämna några exempel så utgör ju Dick Harrissons debattartikel i vilken han försöker visa att invandring är lönsamt ett sådant. Ett annat utgörs av Tino Sanandaji som utifrån sitt kurdiska perspektiv på ekonomi (så rubricerar han sin blogg) gör sitt bästa för att bevisa motsatsen. Det finns förstås flera kombattanter på detta område, volymdebatter och annat inte att förglömma.
Det som jag ändå tycker saknas i stor utsträckning är det alltför sällan använda solidaritetsbegreppet. Vi ska inte ta emot flyktingar och deras anhöriga för att vi behöver dem, för att de kommer att utgöra viktiga bidrag till arbetskraften, för att de med tiden eventuellt blir lönsamma. Vi ska ta emot så många flyktingar och deras anhöriga som möjligt därför att de behöver skydd, en fristad. Vi ska förstås använda alla tillgängliga resurser (inklusive nedlagda militärförläggningar) för att erbjuda tak över huvudet och mat i magen.
Väljer dessa flyktingar att skapa sig en ny framtid i Sverige ska vi förstås se till att det byggs tillräckligt med bostäder för alla bosatta här. Självfallet måste vi se till att ha en sådan tillväxt i ekonomin att det skapas jobb åt alla bosatta här. Alltså se till att vi har fungerande politik för såväl bostads- som arbetsmarknad.
Låt oss alltså tillsammans med de som flyr hit fortsätta att utveckla ett solidariskt Sverige. Låt oss också vara stolta över att vi bor i ett land som man flyr till och som med gemensamma krafter klarar av att ta emot dessa.
Att kunna citera sig själv 23 år senare – mer om lärare
Den PM jag citerade ur häromdagen innehåller en del annat i mitt tycke läsvärt, särskilt i beaktande av att det alltså skrevs för 23 år sedan (markerar i mitt tycke särskilt intressanta passager):
För att kunna svara mot sin (lärarens) och skolans huvuduppgift blir naturligtvis ämneskunskaperna centrala. En lärare ska kunna undervisa i flera ämne under upp till 7 årskurser. Därvid ställs läraren inför en lång rad beslut om innehåll i undervisningen. Detta innehåll ska också anpassas till den enskilde individen. Läraren måste ha mycket gedigna kunskaper för att dels kunna bedriva en intressant undervisning som stimulerar elevernas lärande dels för att kunna hantera de frågor som föds i undervisningen och ur det stora informations- och kunskapsflöde eleverna möter utanför skolan.
För att kunna förrätta sådana val av innehåll och för att kunna göra riktiga bedömningar av hur detta skall presenteras är didaktiska kunskaper viktiga. Läraren måste kunna sätta stoffet i ett sådant sammanhang att eleverna kan tillgodogöra sig detta. Läraren måste därvid ha kunskaper om hur eleverna tänker och hur de begrepp som introduceras i undervisningen står i relation till elevernas begreppsbildning. Som underlag för dessa bedömningar måste läraren också ha kunskap om skilda sätt att förhålla sig till olika ämnen/områden.
Lärararbetet är ett mycket svårt arbete. Det kräver av sin utövare förmågan att kontinuerligt fatta en rad beslut av skiftande karaktär i en undervisningssituation som präglas av hög komplexitet. Förutom en gedigen teoretisk grund för dessa överväganden krävs också att den metodiska färdigheten tränas.
Senaste kommentarerna