Sök
Senaste inläggen
Arkiv
Kategorier
Taggmoln
Jinge, Sjölander och jag:-)
Jinge och jag: “Igår sågade Jinge den socialdemokratiska vårbudgeten. Det kommenterade jag. Det fick Jinge att först reagera via mejl, sedan skriva en lång text där han utan att vare sig nämna mig vid namn eller ännu mindre länka går till motangrepp (sort of). Jag tänkte här kort kommentera vårt lilla meningsutbyte.”
(Hittat via Johan Sjölander.)
Jag råkade hitta Jinges polemik mot icke namgiven sosse och kunde via mitt RSS-flöde från Johan Sjölander identifiera måltavlan. Eftersom jag tyckte att Jinges sätt att diskutera med icke namngivna personer kändes lite underligt skrev jag en kommentar på hans blogg runt halv tre igår. Hos Jinge modereras kommentarer vilket innebär att man med säkerhet vet att han läst:
Genom att jag använder coComment blir jag aviserad när nya kommentarer görs på bloggar där jag kommenterat (när jag kommer ihåg att “slå på”). Det gjorde jag igår hos Jinge, det är t.o.m. så att min då ännu ej publicerade kommentar fångas upp av coComment. Blev därför lite förvånad då jag fann att inget svar kom in på min fråga, trots att Jinge besvarat senare gjorda kommentarer. Gick således in hos Jinge för att kolla och då visar det sig att runt kl. 09.00 idag så har fortfarande min kommentar inte godkänts.
Fortfarande väntar jag alltså på Jinges förklaring till varför han tycker att det är rimligt att angripa folk utan att namnge dem respektive – vilket enligt min mening tillhör självklar etikett – att länka till den text som avses. Men kanske är det så att om man har landets mest lästa vänsterblogg vilket ju faktiskt är klart imponerande så behöver man inte länka/respektera till andra – räcker med att vara en av de största Twingly-hororna:-)
PS. Sjölander verkar inte ha möjlighet till trackbacks och Jinge har stängt av sin (men han hittar säkert detta inlägg ändå). Sjölander använder knuff och bör se att jag kommenterat.DS
Och ”här går man” i Södertälje 1:a Maj
11:45 Samling Stora Torget 12:00 Avmarsch med Wasa Brass och Nykvarns Musikkår 12:15 Ankomst Stadsparken – sång, Internationalen Tal av Bo Ohlson, Socialdemokraternas Ordf i Södertälje Tal av Anders Lago, Kommunstyrelsens Ordförande Tal av Ibrahim Baylan Tal av Gabriel Blomberg SSU
Hoppas vi ses i morgon i tåget. Slut upp bakom huvudparollen “Frihet kräver rättvisa” eller försök hitta palestinierna och demonstrera ditt stöd för deras kamp mot ockupationsmaktens mördande.
Själv bär jag Mörkö Arbetarekommuns fana från 1921!
Här går man
Nu kommer Fru Gårman: “Här kommer Fru Gårman. Vägverket har fått i uppdrag att ta fram en kvinnlig skylt till övergångsställena.
– Vi har många skyltar med karlar på, men i trafiken finns det också kvinnor, sa statssekreteraren Leif Zetterberg till SVT:s Aktuellt på måndagskvällen.
Regeringen har nu givit i uppdrag åt Vägverket att utforma en Fru Gårmanskylt.”(Hittat via Andreas Sjölander.)
Roligaste kommentaren till denna tramsiga verksamhet kommer förstås från Blogge Bloggelito (vars illustrationer gör inlägget väl värt att besöka):
Det nya arbetarepartiet (m) intensifierar nu ansträngningarna för att råda bot på könsdiskrimineringen i samhället, och ett viktigt led i denna politik är att skapa könsmässig balans i floran av vägmärken. Det kan tyckas trivialt, men är vid en närmare anblick en grannlaga uppgift. Betrakta exempelvis den för allmänheten tämligen välbekanta ”Herr Gårman”, vars populärnamn är en metaforisk utvidgning av ”här går man” – en alternativ skylt med en kvinna i motsvarande situation kan förstås stöpas i samma anda som ”Fru Gårman”, men konsekvensen blir då dels att den vitsiga ordleken går förlorad, dels att ordet ”man” alltjämt finns i skyltnamnet, vilket är olämpligt. ”Fru Gårkvinna” är å andra sidan knappast en benämning som faller allmänheten i smaken. Dessutom är det problematiskt att använda titeln ”fru”, eftersom den är reserverad för gifta kvinnor – det neutrala ”fröken” (som i ”Fröken Ur”) är då en mer tillfredsställande lösning, om vi nu överhuvudtaget ska slänga oss med titlar. Till yttermera visso är äktenskapet ett patriarkalt fenomen vi vill fjärma oss från.
Onekligen ett dilemma att vi har samma ord för man och man liksom att vi saknar en generisk symbol för människa. Kineserna har det enligt Blogge lättare.
Vore dock kul om regeringen och Vägverket kunde syssla med verkliga problem, man tror ju faktiskt att denna typ av aktiviteter tillhör kategorin aprilskämt (i bästa fall).
Utmärkt Pagrotsky
Regeringen försov sig: “Det är här regeringens vårbudget plötsligt blir högintressant läsning. På undanskymd plats skriver nämligen finansdepartementets prognosmakare – de bästa vi har i landet – att de tror att tillväxten nu bromsar upp kraftigt hos oss, till och med kraftigare än i krisens hemland USA och i det redan direkt drabbade euroområdet.
Det innebär att den fantastiska ökning av antalet jobb vi sett de senaste fyra åren nu bryts och gradvis planar ut och kanske vänds till en minskning. Arbetslösheten ökar nästa år och utvecklas för första gången på mycket länge sämre än i euroområdet.
Det är flera inslag i den nya bilden som oroar mig särskilt.
Trots att ekonomin nu bromsar in så stiger inflationen mer än på andra håll. Det har gett oss kraftigt höjda räntor samtidigt som det internationella ränteläget gått i motsatt riktning och sänkts. Villaägarna har fått sina räntekostnader fördubblade på bara två år. Räntehöjningar och stigande inflation när ekonomin är i nedgång är sällsynt och oroande.”(Hittat via Erik Laakso.)
Leif Pagrotskys krönika i GP är läsvärd – han har hittat en del saker i högeralliansens vårbudget som är mer oroande för vårt lands utveckling än vad som uppmärksammats i media.
Det här är intressant i ljuset av den av Mona Sahlin och THomas Östros idag presenterade den s.k. skuggbugeten.Här finns betydande satsningar för att ge möjlighet till utbildning och på forskning. Särskilt satsas på unga med ett Första-jobbetavdrag (var får de dessa fåniga namn ifrån – det finns fler Avstamsputbildning, låter som barnspråk) som innebär en 50%tig reduktion av lönekostnaderna. Den här typen av åtgärder är jag dock lite tveksam till – det blir ju egentligen inte fler jobb utan någon lite äldre blir utan.
Jonas Morian rapporterar men kommenterar inte. Rosemari Södergren delar min skeptisism kring Första-jobbsavdraget och vill ha liknande satsningar på 45+. Det är väl ett utmärkt exempel på att detta är fel väg att gå – fler jobb är det som behövs!!!
Partipolitiskt obunden
Dags för TCO att lämna politikens sidlinje: “ETT FÖRSTA STEG är rimligen att i en öppen process ta reda på vilka samhällsfrågor som medlemmarna tycker är viktiga. Här är TCO:s kampanj FacketFörändras.nu en bra utgångspunkt. Det kan också handla om enkäter och samtal i de lokala avdelningarna. Slutprodukten av en sådan process bör hur som helst vara ett antal tydliga politiska krav.
Ett andra steg är att ge de politiska partierna möjligheten att ställa sig bakom kraven. I det här steget måste alla partier ges möjlighet att delta. Det ska inte vara frågan om en »kollektivanslutning« bakvägen. Man bör också skikta kampanjen så att den riktar in sig både på nationella frågor och frågor som är viktiga i de olika kommunerna.ETT TREDJE STEG är att bedriva kampanj för sina krav. Inte bara genom reklam utan genom en faktisk valrörelse på arbetsplatser och på gator och torg. Detta är förvisso svårare och ställer större krav på organisationsförmåga och utbildning av valarbetare. Men det är också det enda sättet att lägga verklig tyngd bakom kraven.”
(Hittat via en kommentar hos Enn Kokk.)
Fredrik Jansson tar i en debattartikel i TCO-tidningen upp en intressant strategisk fråga för tjänstemannarörelsen. Kan man formulera krav på politiken som flertalet medlemmar står bakom, rikta dessa till de politiska partierna och därefter rekomendera medlemmarna att lägga sin röst på det partiet som “fått flest rätt”. Sture Nordh missar poängen i detta genom att hävda att den partipolitiska obundenheten skulle omöjliggöra ett sådant agerande. Tyvärr missar ju också Fredrik Jansson det uppenbara – fackliga organisationer (partipolitiskt obundna eller inte) måste för att vidmakthålla sin legitimitet upprätthålla en rimlig avgränsning vad avser sitt kompetensområde. Det är just i detta som Nordh faktiskt har mera rätt än Jansson – men baserat på starkt förankrade fackliga krav skulle även tjänstemannarörelsen kunna förorda partier som har rätt just i den typen av frågor.
Medlemmarna i TCO får sedan förstås själva väga betydelsen av dessa krav i relation till andra frågor. Att socialdemokratin skulle tjäna på att vara mera lyssnande också till tjänstemännen är förstås också klart.
Vem skall forma politiken?
Viktigast: att leva upp till begreppet folkrörelse: “Men ska vi på nytt kunna engagera många människor i partipolitiskt arbete, behövs det mycket mer än de medlemsvärvarblock vi förstås också ska använda. De som lockas till partiet måste, var och en, tas på allvar: De har en röst, och de ska känna det meningsfullt att argumentera för sin egen mening. Den andan måste prägla partiets hela arbete: föreningsmöten, studiecirklar, rådslag, seminarier, kongresser. Medlemmarna ska känna att de inte bara välkomnas för att de kan göra nyttiga insatser som pappersbärare i valrörelserna utan för att deras värderingar och erfarenheter betyder något, dessutom för att de är ovärderliga känselspröt ut i det omgivande samhället.
Sen tror jag att det också skulle kunna sätta fler sinnen i brand, om partiet hade ett tydligare, ja rent av radikalare budskap.
Partiexpeditionen, på 68an nu som på min tid, kunde kanske till exempel damma av jämlikhetskampanjen från sent 1960-tal och tidigt 1970-tal.”
(Hittat hos Enn Kokk.)
Enn Kokk beskriver medlemsutvecklingen i det socialdemokratiska partiet genom några nedslag i statistiken allt sedan kollektivanslutningen (för yngre läsare – kollektivanslutningen innebar att fackliga organisationer anslöt sig till partiet och då blev dessa organisationer alla medlemmar också partimedlemmar) avskaffades 1990. Det är rätt deprimerande läsning – Kokk vill dock påskina att några lite mera specifika händelser haft särskild betydelse, nämligen budgetsaneringen och EU-frågan. Det kan så vara men de egentliga orsakerna står att finna i det faktum att utrymmet för att påverka politiken är ytterst begränsat vilket förstås blir särskilt tydligt när man i regeringsställning driver en politik som saknar förankring och i det faktum att man har ett negativt flöde dvs fler faller ifrån än som nyrekryteras.
Kokk har förresten ett förflutet på 68:an (alltså partistyrelsens högkvarter på Sveavägen i Stockholm). Ett förflutet med ett inte oväsentligt inflytande. Kanske får vi se ett mer självkritiskt inlägg i frågan någon gång – inte var de “vanliga” enskilda medlemmarnas faktiska inflytande större under 70- och 80-talen?
Nu skall vi dock värva supporters, inte medlemmar som skall vara med och forma politiken. Vi skall värva supporters utan att ha format organisationen så att de har någonstans att utöva sitt supporterskap. Politken erbjuder få “matcher”:-) och jag tror inte folk idag är intresserade av att bara vara valarbetere.
Jonas Ryberg, Skenebo och SSU-ombudsman i Gävleborg har också reagerat:
Många säger att modellen med geografiska klubbar i bostadsområdet och på arbetsplatsen är utdöende. Jag är beredd att hålla med, men inte på grund utav att de är otidsenliga – utan för att de är illa skötta och inte för det stödet ifrån centrala organisationer som de behöver. Min vision (och partiprogrammets) är att utöka demokratin, då måste våra medlemmar vara aktiva och aktivt delta i samhällsdebatten. Vi måste dessutom sätta den lokala S-föreningen i centrum. Medlemsmöten måste bli det forum för debatt och beslut som det var tänkt som. När jag som medlem känner att min röst räknas och får delta aktivt i beslut – ja då blir medlemskapet värt någonting. På det sättet blir vi åter en folkrörelse, inte genom flashiga kampanjer.
Själv är jag ju en Graf-supporter!
Frågor om jobbskapande
Bloggintervju Om Jobbfrågor: “Den 7 maj ska jag vikariera för en frånvarande Jonas Morian i en TV-studio i Stockholm. De bloggintervjuer som genomförts tidigare har varit framgångsrika och intressanta med många tittare och givande intervjuer. Den person som Nina Unesi och jag ska intervjua den här gången heter: Luciano Astudillo och är en av de ansvariga för Socialdemokraternas jobbrådslag.
Luciano har också en egen blogg, just nu utlokaliserad till Expressen dock.”
Vännen Laakso skall alltså vikariera – kul! Han vikarierar för Jonas Morian i rollen som utfrågare i de s.k. bloggintervjuerna. Så mycket har de egentligen inte med bloggande att göra – det är helt enkelt vanliga TV-intervjuer som genomförs av halvamatörer och läggs ut på YouTube. Med bloggande har de samband genom att frågandet baseras på det som rests av bloggande människor – i Eriks fall tydligen de som ställt frågor i kommentarer på hans blogg. Man undrar om en trackback räcker?
Intervjuerna/utfrågningarna har för övrigt blivit bättre och bättre men saknar fortfarande stinget. Jag vill ha betydligt mera kritiska frågor, tydliga referenser till vilken bloggare som ställt frågan och direkt huggande följdfrågor. Gärna också en mindre tråkig miljö – kanske på ett fik.
Nåja – kring jobben finns det förstås massor med frågor att ställa. Den kanske viktigaste är hur man genom politiken kan bidra till att det skapas fler jobb? Det är väl ingen tvekan om att under överskådlig tid kommer relativt sett okvalificerade jobb att hamna där arbetskraften är billigast så länge själva arbetsuppgiften lämpar sig för det, det gäller tillverkningsjobb och vissa typer av tjänster. Det finns dock fortfarande – och kommer att framgent fortsatt att finnas – en stor mängd sådana jobb som av olika skäl måste utföras lokalt. Vem skall utföra dessa och under vilka villkor?
Inom bara några år kommer vi också att se att ytterst kvalificerade jobb (krävandes lång utbildning) lika gärna kan förläggas annorstädes. Vad kommer då att vara vårt vapen för att dessa skall hamna här. Om kineserna utbildar några hundra tusen civilingenjörer om året – varför skall Ericsson ha utveckling i Sverige? Här tänker jag ett resonemang om krativ ekonomi, om hur vi måste ta avstånd från en skolpolitik som premierar förra seklets utbildningsmål m.m.
En annan viktig fråga relaterad till ovanstående är förstås hur man stimulerar folk att satsa på nyföretagande, på att förverkliga egna idéer, växa. Eftersom jag just är inne i en sådan process (där familjen håller på att skapa ett företag i vilket min son Erik kommer att vara den huvudsakligen aktiva) funderar jag förstås en del över förutsättningarna. Även mindra verksamheter kräver startkapital – sådant måste sparas ihop – vem/vilka har möjlighet till det? Vilka möjligheter finns att få låna (banker är inte de mest tjänstvilliga)? Hur stor är risken i termer av vad som händer om alla borgensåtaganden faller ut (sälja huset, gå i personlig konkurs)? Kommer man att kunna få tillbaka satsat kapital och arbete – alltså går det att tjäna pengar (för det är ju vad det till slut handlar om)?
Vad finns det förresten för attityder kring verksamhet i “egen” regi? Ofta får man intryck att det inte får vara sådant som kan innehålla element av vård, omsorg och skola – där för man i alla fall inte göra vinster om man lyssnar på många kamrater. Hur skall man då få det att gå ihop? Vinst är ju utdelning på satsat kapital – att driva eget inom sådana områden skulle alltså ge sämre utdelning än att ha pengarna på banken (sälja varor till samma verksamheter med vinst går dock bra???).
Tillbaka till huvudfrågan dock: Den viktigaste frågan att ställa till Luciano Astudillo är hur vi får fram några hundra tusen jobb – för det är vad som krävs för att få ner arbetslösheten till en rimlig nivå – jobb för friska, jobb för halvsjuka, jobb för alla.
JK till yttrandefrihetens försvar!
JK: Okej sprida extremistpropaganda: “Karlbergsskolan i Köping gjorde fel som nekade Nationaldemokraterna att dela ut politisk information till eleverna. Det anser justitiekanslern (JK) som i sitt beslut riktar kritik mot skolan.
Högstadieskolan får kritik för att ha stoppat det invandringsfientliga partiet från att anordna bokbord och dela ut flygblad på skolan.
– Man får inte utestänga ett politiskt parti för att det har en uppfattning som inte stämmer överens med skolans värdegrund, säger JK Göran Lambertz till TT.”
(Hittat via knuff.se.)
I en tid när yttrandefriheten inskränkts (och därmed faktiskt kan sägas inte existera) är det uppfriskande med beslut som konsekvent utgår från vår grundlagsskyddade rätt. Jag citerar från JK:s beslut:
Enligt 2 kap. 1 § första stycket 1 regeringsformen är varje medborgare gentemot det allmänna tillförsäkrad yttrandefrihet. Med yttrandefrihet avses frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor. Det skydd för yttrandefriheten som regeringsformen garanterar innebär att en myndighet inte får ingripa vare sig formellt eller informellt mot någon för att han eller hon har använt sig av sin grundlagsskyddade rätt att ge uttryck för sin uppfattning.
Vad beträffar tryckfriheten finns särskilda grundlagsföreskrifter i tryckfrihetsförordningen. Enligt dess 1 kap. 2 § är det inte tillåtet för myndigheter eller andra allmänna organ att på grund av en skrifts innehåll, genom en åtgärd som inte har stöd i förordningen, bl.a. hindra tryckning eller utgivning av skriften eller dess spridning bland allmänheten.
Därefter för JK ett resonemang om tillämpningen av detta i skolans värld – läs hela beslutet!!! Man kan väl säga att SvDs artikel inte tillfullo belyser detta:-( men det är i så fall Robert Holender på TT som inte läst beslutet i sin helhet. Enkelt uttryckt – om man tillåter politiska partier i skolan så kan man inte utestänga vissa på grund av deras åsikter. Det är faktiskt en alldeles grundläggande demokratiskt princip och man blir rätt förvirrad av t.ex. Eva Rundkvist rätt versus rättighetsresonemang. I en demokrati bekämpas åsikter man inte gillar med upplysning, motpropaganda – inte genom åsiktsförbud, inte genom mötesförbud, inte genom demonstrationsförbud.
Jonas Hellman har förstås också rätt när han ifrågasätter de politiskt korrektas tro på att använda förbud, hinder som metod att bekämpa oönskade åsikter:
Sedan måste man också fundera över vilken effekt stämplandet av människor och partier har på hur de uppfattas och attraherar. Det är inte säkert att demoniserandet av partier och grupper som Nationaldemokraterna är det effektivaste sättet att minimera dessas möjligheter att rekrytera nya anhängare.
Riktigt obehagligt blir det i David Samuelssons tappning:
Om JK har tolkat lagen rätt behövs ny lagstiftning som ger offentliga verksamheter ökade rättigheter att påverka vilka som får framföra och yttra vad inom deras område. Vem tar initiativet till detta?
Satir på hyfsad nivå
Attacking Barack with the Boss. – By Bill Smee – Slate Magazine: “Or, if you’re Hillary Clinton, you might try to turn the Boss’ show of support for Obama into a big fat negative. Slate V imagines what the attack might look like.”
(Hittat via Katrine Kielos.)
Riktigt rolig! Tyckte bl.a. också Johan Sjölander, Katrine hade fått den från Eric Sundström. Fascinerande att man faktiskt gör en såpass “proffsig” produktion av denna idé.
Du skall ha makten!
Gröna fingrar – nu petar de även i ditt askfat: “Det finns få saker som gör mig så trött och irriterad som när klåfingriga politiker går in i förmyndarrollen och får för sig att det är deras sak att avgöra hur jag och andra människor ska leva våra liv. Det skulle i så fall vara när de hittar på ännu en nollvision, ty alla vi som arbetar med management vet att det är hål i huvudet flera gånger om.
Som värst känns det naturligtvis när den bisarra kreativiteten är så stor att överheten får idén att göra både-och: formulera en klåfingrig nollvision gällande mina egna val gällande mina egna handlingar gällande min egen makt över min egen kropp.”
(Hittat via knuff.se.)
Hos författaren, Fredrik Westerlund, till ovanstående hittar jag i en kommentar en länk till Svenskt Näringsliv. Det är en artikel om hur färre (eller nästan inga) regler i trafiken faktiskt leder till att antalet olyckor minskar. Det tycks bygga på det enkla faktum att människor har örmåga att ta ansvar och “förhandla” men att denna förmåga sätts ur spel genom just klåfingriga politiker (för att använda Fredrik Westerlunds beteckning) som skall skapa regler för allt i någonslags tro att förmynderi gör världen bättre. Det finns många sådana i mitt parti tyvärr – exemplet med föräldraförsäkringen är bara ett, urtramsiga nollvisioner ett annat, sexköpslagstiftningen ett tredje.
Senaste kommentarerna